Romerska soldater förstör Karthago år 146 f Kr. Målning av 1700-talskonstnären Giovanni Battista Tiepolo.

© The Metropolitan Museum of Art/Art Resource/Scala

Hatet mot Karthago

Förstörelsen av Karthago var kulmen på en utdragen konflikt mellan det expanderande Rom och den feniciska handelsstaden. Skräck och fruktan drev romarna till att förgöra sin fiende i grunden.

1 februari 2020 av Håkan Arvidsson

Stadsstaten Karthago utplånades av romarna år 146 f Kr. Undergången kom efter tre års belägring och blev oförsonligt blodig. Striderna inne i staden pågick under sex dagar och utvecklades till en skoningslös slakt, en orgie i blod och grymhet; stadens utmattade och svältande invånare gjorde ett hårdnackat, men fåfängt, motstånd. 

Mot slutet bröt Karthagos befälhavare, Hasdrubal samman. Han övergav sina kamrater och sin familj, smög i hemlighet över till motståndarna och tiggde knäböjande om nåd inför den romerske generalen Scipio Aemilianus. När de sista karthagiska försvararna såg sin ledare kräla inför fienden hårdnade deras beslutsamhet att hellre dö för egen hand än att ge sig till romarna. Under förbannelser av Hasdrubal satte de eld på det tempel där de bitit sig fast och dog i lågorna.

Efter att Karthago kapitulerat plundrades kolonin grundligt och stacks sedan i brand – elden rasade i sju dagar. När den tidigare så rika staden förvandlats till grus och aska plöjde de romerska soldaterna marken och strödde salt i fårorna – allt för att markera att här aldrig skulle kunna växa något igen. De invånare som överlevt såldes som slavar. Karthago, som under nära sjuhundra år varit det västra Medelhavets centrum för handel och kultur, fanns inte mer.

Kamp om Medelhavet

Den hårdhet som romarna visade Karthago, bottnade till lika delar i rädsla och hat. Staden hade under decennier bjudit Rom ett segare och hårdare motstånd än väntat. I två långvariga krig (puniska krigen) hade Karthago trotsat de romerska legionerna och för en tid till och med tvingat Rom i brygga. 

Det tredje puniska kriget var dock egentligen inget krig – det var en straffexpedition mot en försvarslös och i stort sett vapenlös stad. Kärnfrågan i den långa och hårda konflikten handlade såväl om geopolitik som om ekonomiska fördelar. Ytterst var det en kamp om vilken av de båda stormakterna som skulle behärska Medelhavet.

Vid inledningen av det andra puniska kriget, år 218 f Kr, kontrollerade Karthago landområden som var långt större än det växande Romarriket. Efter förstörelsen av Karthago år 146 f Kr fick Rom positionen som Medelhavets dominerande makt (lilla kartan).

© Lönegård & co

Feniciernas imperium växte

Karthago var den äldre av de båda statsbildningarna och hade grundats på 800-talet f Kr av fenicierna, regionens dominerande handelsfolk under yngre bronsålder. Fenicierna ansåg att de för sitt växande imperium behövde en stödjepunkt och mellanstation i den västra delen av Medelhavet. Handelsvägarna tenderade att bli alltför utsträckta och sårbara om man skulle färdas hela vägen från Levanten till det sydliga Spanien, där fenicierna vid denna tid hade fått nya och lovande intressen. 

Karthago var alltså till en början tänkt enbart som en handels- och landningsplats, underordnad de feniciska stadsstaterna Tyros, Byblos och Sidon, alla belägna i den del av Mindre Asien som i dag bär namnet Libanon.

Men Karthago kom att bli mycket mer än så – staden utvecklades på kort tid till det mest lysande exemplet på fenicisk kultur och ekonomisk driftighet. Karthagerna fortsatte visserligen att betala tribut till de feniciska moderstäderna, men frigjorde sig i alla andra avseenden från deras inflytande.

Karthago kolliderade med Rom

När det gällde reella maktförhållanden blev Karthago snabbt dominerande i västra Medelhavet. Staden underkuvade folken på den nordafrikanska kusten och utbredde sitt handelsimperium till det rika Sicilien, Sardinien och de baleariska öarna. På Sicilien stötte man samman med grekiska kolonisatörer och utkämpade flera krig mot dem. 

Mer ödesmättat blev emellertid mötet med den snabbt växande romerska makten. Karthager och romare kolliderade inte bara på Sicilien utan även i Spanien, som var rikt på metaller och där de båda makterna hade betydande intressen.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

I början av kapplöpningen var romarna steget efter Karthago – den romerska statsbildningen var yngre och initialt både tekniskt, ekonomiskt och kulturellt lägre utvecklad. Fenicierna och karthagerna tillhörde trots allt Medelhavets främsta sjöfarare och hade revolutionerat såväl skeppsbyggandet som navigationskonsten – de var först att utrusta fartygen med köl och lärde sig att bestämma kurs efter stjärnorna när de var ute på öppet hav. Den för sjöfarare så viktiga Polstjärnan kallades till och med i äldre tid understundom ”den feniciska stjärnan” och enligt samtidens berättelser kunde karthagiska handelsmän nå avlägsna och exotiska platser på sina seglatser.

Karthago var en utpräglad handels- och sjöfararkultur, med stora kunskaper inom skeppsbyggnad och navigation. Marmorrelief från Karthago, omkring 200 f Kr.

© British Museum

Karthagerna levde på handel

Karthago var till skillnad från Rom en utpräglad handelskultur. De viktigaste varorna var metaller, helst ädla sådana, men i karthagernas kommers ingick det mesta. I den hellenistiska kultur som vid denna tid var förhärskande runt Medelhavet var köpmän allmänt föraktade och misstrodda. Handel sågs bara som en något mer civiliserad form av sjöröveri eller i bästa fall som organiserat bedrägeri och detta omdöme kom att drabba fenicierna.

Den romerska stadsstaten var å sin sida till skillnad från Karthago en krigarkultur organiserad som en oligarki med demokratiska inslag. Den romerska underklassen hade bestämda rättigheter. Den kunde göra sin röst hörd i folkförsamlingen och ägde genom folktribunerna rätten att inlägga sitt veto mot de senatsförslag som den ansåg förfördelade stadens lägre skikt. Ekonomiskt sett var emellertid de lägre klasserna dåligt ställda och väsentligen prisgivna åt den omåttligt rika överklassens godtycke. 

Roms expansion vilade inte på att dess klientstater gjordes ekonomiskt beroende, vilket hade varit modellen när Karthago växte, utan genom att de kuvades militärt, tvingades till en allians och stundtals fick löften om att de skulle kunna erhålla medborgarskap i det växande imperiet. Politiken byggde alltså på en kombination av piska och morot.

Roms folkarmé krossade allt

Rom förde alla sina tidiga krig med en folkarmé som mobiliserades ur dess egen befolkning, speciellt då rikets bönder. Den tränades till ett välsmort och extremt disciplinerat verktyg, som krossade allt motstånd. 

Hären var organiserad efter det mönster som utvecklats i de grekiska stadsstaterna, uppbyggd på en enhet som kallades centuria och som bestod av 100 man. I centurian ingick soldater med olika beväpning, ordnade efter social och ekonomisk ställning. De fattigaste soldaterna bar kastspjut som skulle slungas mot fienden. 

Den tunga delen av den romerska falangen utgjordes av medelklassen som var beväpnad med ett ganska tungt stötspjut, hasta, som efterhand byttes ut mot ett kort svärd, gladius, och en sköld. Denna beväpning gjorde den romerska formationen mer flexibel än tidigare härar av liknande organisering, eftersom den tillät soldaterna att vid behov strida man mot man. 

Vid sidan av dessa fanns en beriden del som utgjordes av aristokratin. Det romerska stridssättet byggde på infanterichocken medan rytteriets betydelse var underordnad. Infanteriets effektivitet hade sin grund i den extremt disciplinerade manipeln, grundenheten (bestående av två centurior) i den romerska hären.

Ruinerna av det antika Karthago påminner ännu om de båda stormakternas glansdagar, och ett fåtal monument finns kvar från den stad som ödelades av Rom. Karthago är i dag namnet på en förort till Tunisiens huvudstad Tunis, som syns i bakgrunden.

© Istock

Folkhären blev en stående armé

Detta sätt att strida var extremt fysiskt krävande och militärhistoriker räknar med att en romersk soldat inte klarade att uthärda i stridens hetta längre än 10–15 minuter. Därefter var han totalt utmattad och måste bytas ut. Den romerska slagordningen var därför uppställd i tre led, där det första bestod av de yngsta soldaterna, det andra av mer erfarna krigare och det tredje av de mest erfarna veteranerna. Tanken var att man genom en sådan ordning kunde skifta frontlinjen och lätt kasta in nya krafter medan de andra fick en stund för vila och återhämtning.

Med tiden tvingades Rom att inse att det inte längre gick att förlita sig på en folkhärs mod och offervilja och med den romerske generalen Marius reformer 107 f Kr breddades rekryteringen och hären förvandlades till en stående armé. Till största delen kom den att rekryteras ur skikt av så fattiga människor att de i praktiken blev livegna intill den dag då de hemförlovades till en jordlott, vanligen i något av de erövrade territorierna.

Puniska krigen utarmade Karthago

Karthago ägde aldrig någon stående här. De krig staden förde i Nordafrika eller på de öar där den behövde försvara sina intressen fördes med hjälp av legosoldater. Karthago hade emellertid, i likhet med alla tidens stadsstater, alltid en mindre styrka med uppgift att försvara staden. Det fanns även en militär kultur som kunde producera befälhavare och fältherrar att leda de inhyrda soldaterna.

Fram till sammanstötningen med Rom var Karthago utan tvivel västra Medelhavets starkaste makt – dess rikedom var enastående och handeln i ständig expansion. Men de puniska krigen innebar, med undantag av det sista, en kraftmätning intill ruinens rand. Båda makterna mobiliserade till det yttersta och frederna slöts alla i utmattningens tecken. Trots Karthagos ekonomiska styrka stod Rom som segrare i alla dessa krig.

Rom var en exemplarisk krigarstat. Stadens förmåga att uthärda de nederlag som Karthagos legendariske fältherre Hannibal Barca tillfogade dess härar, samtidigt som man hela tiden satte upp nya legioner, är ett tydligt bevis på detta. Det romerska folket hyllade dygder som pliktkänsla, mod, kampvilja och frimodighet. De historiker i dåtiden som skrivit om det andra puniska kriget erkänner endast motvilligt den karthagiske fältherrens genialitet och skyndar sig därefter att peka på hans karaktärsbrister, en notorisk svekfullhet och en barbarisk grymhet. 

Efter att ha bedrivit framgångsrikt anfallskrig mot Rom med fältherren Hannibal i spetsen led Karthago ett svårt nederlag i slaget vid Zama 202 f Kr. Gravyr från 1567.

© Rijksmuseum

Slaget vid Cannae skakade Rom

De kan emellertid inte förneka att Hannibal under kriget tillfogade Rom så svåra nederlag, speciellt vid det berömda slaget vid Cannae 216 f Kr då upp emot 50.000 romerska soldater ska ha stupat, att staden var skakad i sina grundvalar och befolkningen närmast panikslagen. I själva verket bottnade den romerska grymheten under förstörelsen av Karthago i den skräck Hannibal spridit under det andra puniska kriget.

Hur kom det sig då att Rom kunde segra i kraftmätningen mellan de båda makterna? Med tanke på att Karthago sannolikt var den rikare av de båda och dessutom hade en militär ledare som gått till historien som ett av de största fältherregenier som levat, framstår Roms seger som gåtfull. En förklaring är att Hannibal förvisso var en lysande taktiker, men en usel strateg och politiker.

Hannibal missade chansen

Han förde kriget efter grekisk modell och räknade därför med att Rom i likhet med alla andra stadsstater efter några tuffa nederlag skulle krypa till förhandlingsbordet och be om fred. Han kunde inte föreställa sig en makt som fungerade efter en helt annan kod, nämligen den att kriget måste föras till the bitter end. För romarna handlade väpnad kamp alltid om att antingen segra eller dö, förinta eller förintas. När Hannibal därför efter segern vid Cannae underlät att gå mot Rom, försatt han chansen att segra.

Kampen mellan Karthago och Rom var den av högantikens alla konflikter som satte starkast avtryck på epokens mentalitet och självförståelse. Den påverkade dessutom stora delar av den då kända världen. I flera avseenden, som omfattning, blodsutgjutelse, oförsonlighet och varaktighet, kan man jämföra med 1900-talets världskrig.

Ett nytt, romerskt Karthago

Det hela slutade alltså med Karthagos fullständiga förstörelse. Rom hade beslutat sig för att den mark där dess farligaste fiende hade legat aldrig mer skulle kunna utgöra grunden för civiliserat liv. 

Den föresatsen blev emellertid inte långvarig. Redan Julius Caesar hade knappt ett århundrade efter Karthagos ödeläggelse avancerade planer på en återuppbyggnad av staden. Denna gång skulle den emellertid inte bli ett hem för puner – det nya Karthago skulle bli en romersk stad. Det blev dock inte Caesar som fullföljde projektet; mordet på honom kom emellan och uppgiften gick i arv till hans adoptivson Augustus, Roms förste kejsare.

Enligt Roms nationalepos Aeneiden hade Dido och Aeneas – Karthago och Roms respektive grundare – en kärlekshistoria. »Aeneas och Dido i Karthago», målning av den franske konstnären Claude Lorraine.

© De Agostini/Getty

Puniska krigen Roms höjdpunkt

Det nya Karthago som byggdes upp var förvisso romerskt, men ärvde den gamla kolonins infrastruktur, handelsvägar och rika åkermarker. Staden med omnejd blev under kejsartiden den största leverantören av livsmedel till det växande Rom. Men så småningom trängde sig också det gamla, förödda Karthago på segrarmakten. Rom hade genom alla långa, kostsamma och blodiga krig förändrat karaktär; i triumfen insmög sig en apokalyptisk insikt om att alla stora välden – likt det en gång så mäktiga Troja, till vilket Rom härledde ett slags mystiskt och poetiskt släktskap – är dömda till undergång.

I efterhand skulle därför de puniska krigen framstå som en guldålder, den epok då det romerska folket genom svåruthärdliga uppoffringar nådde sin höjdpunkt – krigen mot Karthago var och förblev Roms svåraste utmaning och i backspegeln framstod kampen som stadens stoltaste stund, genom vilken den format sin identitet och självförståelse. Karthagos förstörelse blev därigenom både en triumf och en olycka. Dess öde blev ett memento mori (”kom ihåg att du är dödlig”) för Rom, en påminnelse om den undergång som en gång väntade också det romerska riket trots dess storhet, makt och ständiga expansion. Rom blev som besatt av denna undergångstanke. Den levde lika starkt hur mycket imperiet än utbredde sig och vilka framgångar det än inhöstade.

Undergångstankarna i Aeneiden 

Den stämningen genomsyrade, typiskt nog, även Roms nationalepos, Vergilius stora diktcykel Aeneiden. Dess hjälte Aeneas flyr ur det brinnande, en gång så mäktiga, Troja. Efter irrfärder över Medelhavet hamnar han slutligen i Rom och blir dess grundare. Men färden går via Karthago, där han har en kärlekshistoria med stadens mytiska grundläggare, den förjagade feniciska drottningen Dido, som flytt från staden Tyros. Aeneas sliter sig emellertid ur Didos förtrollning och lämnar Karthago för att genomföra sitt, av ödet och gudarna bestämda, uppdrag, att grundlägga den nya världsmakten Rom.

Aeneiden ger på flera olika plan uttryck åt Roms motvilliga men med tiden alltmer symbiotiska sammanflätning med sin svåraste fiende. Framförallt betonar dikten att Karthagos öde en gång måste bli också Roms och dikten fick rätt i sin spådom – det mäktiga Rom och dess världsvälde följde det romerska ordspråkets dystra förutsägelse Sic transit gloria mundi (”Så förgår världens härlighet”) och förvandlades till ett antal förfärande vackra ruiner.

Publicerad i Populär Historia 6/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också