Från feodal stat till ekonomisk stormakt
Det har sagts och skrivits mycket om "det japanska undret". Idel förståsigpåare offererar därför konsten att förstå japsen. Man anordnar affärsmannakurser i etikett och god ton i Solens rike. Man anställer yviga betraktelser om japansk "kultur". Med flowerpower-grupperna lärde vi känna zenbuddhismen.
Ibland griper japanbesökare tag i något som "vi borde lära av", exempelvis japanernas uppträdande mot småbarn. Precis som om det rörde sig om import av dataprinters eller snabbsoppor. På samma vis rycker vi de sekelgamla självförsvarsmetoderna och ikebanekonsten ur sin fjärran miljö.
Lars Vargö, som nyligen skrivit boken Japan. Den falska stillheten (Carlssons förlag), tillhör inte denna kategori. Det är ingen bok som en stressad affärsman ögnar igenom i SAS-planet till Tokyo, tvärtom är den en ganska svår och samtidigt stillsam bok. Vargö är fil dr i japanologi och har studerat historia vid Kyotouniversitetet i fem år. Jag börjar sålunda med att ta ett grabbatag om den japanska historien, ett i och för sig oförsynt tilltag:
Om man jämför japansk och europeisk historia, så stämmer periodiseringen bitvis, bitvis inte. Man kan tala om japansk forntid, om japansk medeltid (ca 1100–1600), men sen går väl japanerna sina egna vägar?
– Japanerna själva har olika indelningar. En del talar om feodalism från 1100-talet till Meiji-restaurationen i mitten av 1800-talet. Andra kallar feodalismen den period, som varade från Tokugawashogunatet i början av 1600-talet till Meiji. Det finns alltså inget etablerat eller gemensamt synsätt på periodiseringen av den japanska historien.
Du har också velat framhålla likheten med nordisk historia, och då tänker du kanske mest på Japans fornhistoria?
– Men också Japans och Nordens tidiga litteratur. Vi har ju Kalevala och Eddadiktningen, och Japan har motsvarande berättelser i sina historiska krönikor, episka berättelser om hjältar.
Laglösa men rättrådiga hjältar.
– Exakt. Men så finns det i den tidiga japanska historien en uppenbar likhet, och det är när den första japanska staten bildades. Den bildades av ättlingar till personer, som flydde från fastlandet och den koreanska halvön på samma sätt som Island bildades av personer som flydde från bl a Norge.
Det kinesiska inflytandet är väl grundläggande för japansk historia?
– Man kan säga att det skett en stark påverkan från Kina i fråga om statsbildning, vanlig bildning, religion och kultur. Under den period som föregår Taikareformen, sker ett direkt inflytande från kontinenten. När Japan formats till en nation, kommer den här kulturella och politiska påverkan att gå genom ett japanskt membran eller en japansk sil om man så vill. Då väljer man vad man själv vill bli påverkad av.
Japan är unikt på det sättet, att det är etniskt homogent men religiöst heterogent. Det finns det ju inte många motsvarigheter till.
– Det har alltid funnits en politisk tolerans gentemot religionsutövare. Religionen har visserligen haft en viktig politisk funktion, t ex buddhismen under Tokugawaperioden, i form av registrering av medborgare. Men religiösa makthavare har nästan aldrig varit desamma som politiska makthavare. Det har alltid varit balans mellan shinto och buddhism. Det har existerat tidigare religioner parallellt med detta. Det har inte heller funnits inkvisitioner i den japanska historien på samma sätt som i den europeiska.
Men sen kom ju förstås ett visst kristet inflytande under 1500-talet, genom katolikerna eller jesuiterna. Japanerna sände småningom en stor delegation till påven för att hävda Japans integritet. Men katolska kyrkan framhärdade i sin missionsiver. Är det kanske påvestolens fel, att det sedan blev sådana fruktansvärda förföljelser under Tokugawashogunatet?
– Helt uppenbart! Jesuiterna hade inte bara religiösa ambitioner utan också politiska. Många lokala härskare utnyttjade skickligt den kunskap, som fanns hos jesuiterna och de som kom i deras sällskap, bl a musköternas användning och krigskonsten i samband med det. Men när man sen märkte att det fanns politiska strävanden, och att lokala härskare med våldets makt tvingade sina undersåtar att övergå till kristendomen, blev detta ett hot mot den japanska statsmakten, som bildades efter "de stridande staternas period".
En envis kliché är föreställningen om japanernas krigiska natur. Men om man tittar på Japans historia har ju landet inte fört något erövringskrig med undantag av 1500-talet och fr o m slutet av 1800-talet?
– Men Japan har också bedrivit omfattande piratverksamhet mot de kinesiska kusterna, som var ett stort problem under bl a 1500-talet. Fast i den inhemska historien är krigskonsten alltid framträdande. Den politiska makten har alltid grundats på en mycket omfattande lokal upprustning. Nästan hela tiden har den japanska historien fyllts av berättelser om våldsamma strider inom Japan. Det har egentligen inte funnits någon riktigt lugn period före Tokugawaperioden.
En annan kliché är vad som hände vid mitten av 1800-talet. Man ser det hela som ett verk av Commodore Perry: han knackade på dörren, och så fick japanerna stryka på foten. Men vi vet ju också att Japan inte kunde västerniseras, utan att det fanns en opinion i Japan för detta.
– Ja, Tokugawaregimen faller lite som en mogen frukt. Man kunde iaktta, hur det gick för kineserna i opiumkriget 1840. Det fanns de som då insåg, att man inte kunde stå emot de västerländska kolonialmakterna i Sydostasien på den tiden. För detta fanns en mycket stark opinion bland lokala politiska härskare.
– I vissa domäner som Tosa och Satsuma skickade man själv folk på studieresor. Samtidigt utrustade man egna trupper och utmanade shogunatets. Därmed undergrävdes statsmakten ganska snabbt, och när Perry kom betydde det dödsstöten för regimen.
Meijirestaurationen var en restauration av kejsarmakten efter 700 års nominellt kejsardöme. Men hur mäktig blev nu mikadon efter 1860-talet? Det har ju en grundläggande betydelse för bedömningen av kejsar Hirohitos ansvar under andra världskriget?
– Meijikejsaren, som regerade fram till 1912, hade om inte politisk makt så i vart fall politiskt reellt inflytande. Han var också direkt överställd krigsmakten. Parlamentet hade då inte den kontroll, som det har idag över den japanska krigsmakten.
– Även om showakejsaren var en politiskt svag figur, hade han trots allt den konstitutionella möjligheten att säga ifrån eller att lite grann dirigera militären. Under showaperioden började militären gå sina egna vägar, men även om kejsaren inte drev på utvecklingen, så hade han ingenting emot den. Sen kände han kanske inte till alla detaljer om hur dom japanska trupperna bar sig åt. Om han hade varit en stark personlighet med insikt om vart utvecklingen gick, skulle han haft möjlighet att stoppa kriget, tror jag.
Japan har under senare tid varit den stygge gossen i det internationella sällskapet. Men då glömmer man, att efter meijirestaurationen blev Japan världens gullgosse. Berodde detta enbart på att de var "snälla" och tillgodogjorde sig västerländsk teknik? Eller fanns det från vår sida något behov av japanskt tänkande eller kultur på den tiden?
– Det svallade ju en japanvåg mot slutet av 1800-talet, som vi inte har upplevt sen dess. Den har bl a influerat Toulouse-Lautrecs och Carl Larssons måleri. Det fanns ett romantiskt skimmer över Japan och den japanska kulturen som säkerligen påverkade även de politiska besluten.
– Men sen var det naturligtvis praktiskt att erkänna den reella politiska makt, som växte fram. Redan 1895 kunde man ju se, hur den tidigare "hopplöst efterblivna feodalstaten" besegrade Kina. Och 1905 slog man Tsarryssland.
– Japan var också mycket ambitiöst och utnyttjade all den kunskap man kunde få. Den hastighet, med vilken Japan utvecklas till kolonialmakt, är ju oöverträffad i historien. Och så fanns en skicklighet i den byråkratiska strukturen, en hög utbildningsnivå, det fanns skickliga hantverkare och andra skolarer, som insåg hur man skulle bära sig åt: en högt stående civilisation trots allt.
Men sedan blev Japan "the bad boy". Det måste ha varit en väldig massa olika händelser som ledde till det.
– Vid washingtonkonferensen 1921 satte man upp en ekvation, hur stora sjöstridskrafterna i Stilla havet skulle vara. Där fick Japan en i jämförelse med Storbritannien och Förenta staterna underordnad position.
– Men japanerna struntade i klausulen och byggde en flotta, som var starkare än de fick ha. Man kunde under tjugotalet också märka, att det fanns en gryende konflikt mellan den militära och den civila japanska makten, där den civila drog det kortare strået.
En irritationskälla var 1924 års diskriminerande bestämmelser i USA mot japanska invandrare.
– Den lagen kan man säga var rent rasistiskt baserad.
Och i mars 1933, samtidigt som Macht-übernahme skedde i Tyskland, lämnade Japan Nationernas förbund. Det var ju ett radikalt steg.
– Det var väl ett utslag av hybris helt enkelt! Man hade skapat staten Manchukuo 1932, och där gick man medvetet emot omvärlden. Om man hade varit mera återhållsam senare och framför allt inte attackerat Pearl Harbor, hade man kanske kunnat etablera en japanskdominerad ordning i Östasien. Men det kanske stämmer, vad förre regeringschefen i Singapore sagt, att det i den japanska kulturen finns en inneboende drift att hela tiden gå till ytterlighet.
Japan och Tyskland började mer och mer likna varandra i sitt förhållande till omvärlden. Men vad hade den japanska militarismen gemensamt med den europeiska fascismen?
– Den japanska militarismen var inte en massrörelse baserad på ett politiskt parti. Det var militärerna som var de drivande. Likheten var den att man främst ville expandera den egna rasen. Men man hade inte en politisk ideologi, utan man hade under sig den shintoistiska religionen, där staten Japan identifierades med de gudomar som fanns i shintotemp-len. Man kunde då inte urskilja, vad som var stat och vad som var religion, vilket mycket skickligt nyttjades i propagandasyfte.
– Men man var mycket grymma mot andra folkslag. Man bedrev experiment på fångar och utrotade befolkningsgrupper på ett sätt som inte stod nazisterna långt efter. Fast dessutom fanns en klyfta mellan militära och civila instanser på ett sätt som inte fanns i Tyskland.
Om man ser tillbaka på tiden efter andra världskriget, har det varit en "historikerstrid" av den typ som förekommit i Tyskland?
– Till att börja med kan man säga att japanska historiker behandlades mycket strikt före och under andra världskriget. Efter andra världskriget uppstod en enorm frihet. Många sannolika och osannolika teorier såg dagens ljus. Som en reaktion på det har japanska historiker lite grann återgått till att "det inte är fult" att tala om den japanska civilisationens höga nivå.
– Efter andra världskriget var många historiker marxistiskt orienterade. Men som en reaktion på det har det blivit om inte en högervåg bland historiker, så i vart fall en tendens att glömma det som hänt.
– Samtidigt är det uppenbart, att det finns en strävan att stryka stora streck över historien. Man skriver i skolböckerna t ex om våldtäkten av Nanking, då flera hundratusen människor dog. Men man kallar den "incidenten", utan att tala om hur många som massak-rerades och förtiger att det var japanerna, som var ansvariga för detta.
Hur skedde då den amerikanska "avnazifieringen" på japansk mark?
– I och för sig förbjöd man samröre mellan stat och religion. Staten får fortfarande inte finansiera tempel t ex. Men samtidigt har man inte angripit shintoismen på samma sätt som man har angripit nazismen i Tyskland.
– Hela den svåridentifierade ideologiska grunden har inte alls analyserats. Så hela det här ligger och gror fortfarande. Det kanske inte leder till någonting, men det finns kvar. Därför är det också väldigt svårt för japanerna att säga, att det var p g a det här som det gick fel, vi tänkte fel och ideologin var fel. Då förstår man inte heller riktigt vad det var som var galet!
– Men de högerextrema grupperna i Japan idag har inte samröre med militären utan med rent kriminella grupper. Därför är de impopulära och har svårt att göra sig gällande.
Du påpekar i din bok att Japan är enormt starkt ekonomiskt, men också militärt – dess s k självförsvarsstyrkor lär vara den tredje största militärpotentialen i världen. Detta har framför allt skett med USA:s tillskyndan under det kalla kriget. Nu har det däremot skrivits en amerikansk bok som på ett fantasifullt sätt inscenerar ett nytt framtida krig mellan Japan och USA.
– Jag tror att de japanska och amerikanska ekonomierna idag är alldeles för sammanflätade, så att spärrmekanismer inträder på ett tidigt stadium. Man ser det på att handelskonflikter under senare år dämpats, eftersom man inser hur beroende man är av varandra. Jag tvivlar på en framtida militär konflikt.
Varför har din bok undertiteln Den falska stillheten?
– Tanken är att gå emot de vanliga beskrivningarna av Japan, både från japanskt och utländskt håll, där man i första hand beskriver Japan som en enda stor harmoni med vackra berg, zenbuddhism, teceremonier m m. Och japanernas sätt att uppträda är ju väldigt belevat och artigt. Men bakom den här ytan finns dessa krafter som alltid funnits i den japanska historien, därav namnet.
Frågan är om det inte är mer sympatiskt med ett Japan som är pluralis-tiskt och rörligt som vilket annat demokratiskt samhälle som helst.
– Japan är ju det egentligen. Det finns inget samhälle, som har förändrats så drastiskt och snabbt som det japanska. Det Japan som fanns för tjugo år sen, det finns inte längre.
Det började med Yamatoriket
ca 100 f Kr Det sägenomspunna Yamatoriket markerar Japans äldsta historia. Den förnämste hövdingen ansågs härstamma från Solgudinnan.
ca 600 e Kr Den kinesiska skriften införs av koreaner. Kejsar Kimmei Tenno inför buddhismen.
645 Taikareformen: En feodalistisk, kejsartrogen ämbetsmannastat bildas efter kinesisk förebild.
1192 Yoritomo Minamoto inför det ärftliga shogunväldet. Kejsarens makt enbart nominell.
1480–1600 De stridande rikenas tid. Ständiga strider leder till splittring men också social rörlighet. Daimyos bildar småstater med feodala strukturer.
1540-talet Katolska missionärer från främst Portugal börjar införa kristendom och konsten att bruka eldvapen.
1609 Tokugawashogunatet. I det avgörande slaget vid Sekigahara får Tokugawa Ieyasu hela makten i riket och utnämns av kejsaren till ärftlig shogun. En centralistisk polisstat upprättas och utrikeshandel får bara förekomma i vissa avgränsade hamnar. Japaner förbjuds vid dödsstraff att lämna landet.
1639 Uppror från den kristna minoriteten slås ner brutalt och kristendomen utrotas. Hård spärr mot allt utländskt inflytande.
1854 Commodore Perry anländer med en amerikansk eskader och sluter ett handelsavtal mellan Japan och USA. Avtal med andra nationer följer och Japan öppnar sig för omvärlden.
1868 Meiji-restaurationen. Kejsaren tar makten över landet. Det kejserliga hovet förläggs till Tokyo.
1889 En ny författning införs. Japan blir en konstitutionell och ärftlig monarki. Kejsaren har den utövande makten, blir överbefälhavare för armén och flottan, bestämmer om krig och fred och sluter avtal med främmande makter. Ett parlament med över- och underhus införs. Japan börjar industrialiseras.
1895 Kinesisk-japanska kriget: Japan besegrar Kina som måste avträda Taiwan.
1904–05 Krig mellan Japan och Ryssland inleds genom ett japanskt angrepp på Port Arthur. I sjöslaget i Tsushimasundet förintas den ryska östersjöflottan. Japan erhåller överhöghet över Korea och ön Sachalins södra hälft.
1910 Japan annekterar Korea.
1932 Japan invaderar Manchuriet. Året därpå utropas lydriket Manchukuo med kejsar Pu-Ji som regent.
1936 Japan sluter den s k antikominternpakten med Tyskland.
1937 Japan inleder fälttåget i Kina. Från 1939 stelnar operationerna till ställningskrig.
1939 USA säger upp handelsavtalet med Japan från år 1911.
1941 (7 dec) Japanskt angrepp till sjöss och i luften på Pearl Harbor. Genom ständiga segerrika erövringar lyckas japanerna få herravälde över praktiskt taget hela Sydostasien.
1942 (juni) Slaget vid Midway innebär vändpunkten i kriget till Japans nackdel.
1945 Den 6 augusti fälls atombomben över Hiroshima, den 9 augusti ännu en över Nagasaki.
1945 Den 2 september undertecknas kapitulationsfördraget på slagskeppet Missouri utanför Tokyo.
