Ett rum med insikt
Omkring år 1008 skrev den japanska hovdamen Sei Shonagon: ”Ibland gör världen mig så förtvivlad att det känns som om jag inte kan fortsätta leva ett enda ögonblick. Jag vill bara försvinna för alltid. Men om jag då råkar få tag på något fint skrivpapper bestämmer jag mig för att jag kan stå ut med livet lite till.”
Kejsarinnan och de andra hovdamerna skrattade åt henne, men en tid senare fick hon en ansenlig mängd fint skrivpapper från självaste kejsarinnan. Sei skrev och skrev. Resultatet blev en av den japanska litteraturens klassiker: Makura no Soshi, ”Kuddboken”. Så kallas den eftersom man tror att Sei gömde skrivpapperet i en låda i sin hårda kudde och tog fram det när hon gick och la sig för att göra små anteckningar, ofta ganska giftiga.
Men hon skrev vackra saker också. De första orden i inledningen till Makura no Soshi kan alla japanska skolbarn utantill:
På våren är det gryningen som är ljuvligast. När ljuset kryper över kullarna färgas deras konturer blekt röda och strimmor av violetta moln drar fram över dem
På sommaren är det nätterna. Inte bara när månen lyser utan mörka nätter också, när eldflugorna fladdrar fram och tillbaka, ja till och med när det regnar, så vackert det är!
På hösten är det aftnarna, när den glittrande solen sjunker nära randen av kullarna och korparna vänder åter till sina bon, tre, fyra, två tillsammans; ännu mer hänförande är en rad vildgäss, som fläckar på den avlägsna himlen. När solen gått ner, rörs hjärtat av vindens sus och insekternas surrande.
På vintern är det tidiga morgnar. Det är så vackert när snön har fallit om natten, men stiligt också när marken är vit av frost; till och med om det varken finns snö eller frost utan bara är mycket kallt och tjänarna skyndar från rum till rum för att få fart på elden och lägga på kol. Så väl det sammanfaller med årstidens stämning! Men när middagstiden närmar sig och det inte är så kallt längre, bryr sig ingen om att passa kolfaten och snart återstår inget mer än högar av vit aska.
Murasaki Shikibu hette en annan hovdam. Hon är känd för eftervärlden som författare till världens första roman, Berättelsen om den strålande prins Genji. Han var en älskande och barmhärtig Don Juan, som aldrig övergav någon av sina många erövringar. Berättelsen spreds som en våra dagars följetong, kapitelvis. Men Murasaki skrev också en dagbok, Murasaki Shikibu Nikki, där hon visade ganska mycket förakt för bland andra Sei Shonagon:
Kanske fick Murasaki rätt. Det sägs att Sei blev övergiven och fattig som gammal. Men vad som är sant är svårt att veta, de historiska dokumenten från denna tid är otillräckliga.
Sei Shonagon och Murasaki Shikibu levde i en av de mest säreget underbara perioder historien har upplevt. Den kallas heian, ”frid och ro”, och varade från 794 till 1185. Hur vanliga människor levde vet vi mycket lite om. Men om överklassen i huvudstaden Heian-kyo (i dag Kyoto) vet vi desto mer, och det inte minst tack vare kvinnliga författare som Sei Shonagon och Murasaki Shikibu. För denna lilla men totalt trendsättande grupp – kanske några tusen, kanske bara 500 personer – var livet en enda lång fest. Och idealet var inte rumlande, utan förfining.
Sällskapslivet kretsade kring kärlek. Föremål för beundran blev inte den som var vackrast utan den som kunde skriva en dikt, välja ut ett passande vackert skrivpapper och dessutom hade en handstil som inte var av denna världen. Sådant väckte hetast känslor. Till en beundrad kvinna smög en man om natten och gav sig av först i det bleka gryningsljuset – ofta utan att någonsin ha sett henne varken före, under eller efter mötet.
Heiantiden var full av märkliga motsättningar. En av de mest iögonenfallande, ur vår synpunkt sett, var att aristokratins kvinnor hölls nästan totalt instängda och ändå hade intima relationer med många män. De skulle helst inte visa sitt ansikte för någon annan man än sin far och sin make. För att undvika att någon utomstående såg dem hölls de dolda bakom jalusier, skärmar och draperade tyger. De framlevde sina liv i ständig skymning. När de begav sig ut, var det i oxvagnar med nerdragna jalusier. Men de saknade inte medel att dra uppmärksamhet till sig. De lät nämligen de långa ärmarna på sina kimonor hänga ut ur vagnen, så att alla kunde se vilken exklusiv smak de hade. Kombinationen av färgschatteringar på upp till tolv lager dräkter och isättningar kunde väcka beundran – eller fläcka en kvinnas goda namn.
Och ett gott namn ville alla högvälborna föräldrar ge sina döttrar. För familjen gällde det att gifta bort sin dotter så att männen i släkten genom förbindelser kunde befästa sin ställning. Det kallades ”att låna ut skötet”. Speciellt den norra grenen av släkten Fujiwara var expert på detta. Alla kejsare och tronföljare fick på ett eller annat vis en Fujiwara-dotter till hustru. När hon sedan förhoppningsvis födde en son, säkrades hennes fars och bröders ställning som landets verkliga härskare.
I mindre skala gällde detsamma för andra aristokratiska familjer. Men eftersom döttrarna inte fick visas upp, måste de ha andra lockande egenskaper. Det som gällde under denna säregna tid var kulturell bildning. Statsmannen Fujiwara no Morotada (918–69) gav sin dotter följande uppgift: ”Först måste du studera skrivkonst. Sedan måste du lära dig att spela den sjusträngade cittran bättre än alla andra. Och du måste också lära dig utantill alla dikterna i de tjugo volymerna av Kokinshu.”
Kokinshu var en nationell samlingsvolym av den bästa lyriken. Trots att flickorna på det viset fick en mycket fin utbildning, fanns det gränser. De borde nämligen inte lära sig kinesiska skrivtecken. Det ansågs bara passande för män.
De kinesiska skrivtecknen hade börjat användas i Japan på 500-talet, innan dess hade Japan inget skriftspråk. Men eftersom kinesiska skrivtecken var komplicerade och dessutom egentligen inte alls passade för det grammatikaliskt helt annorlunda japanska språket, förenklades de med tiden och ett alternativt och mycket enklare skrivsätt uppstod. Vid denna tid kallades det onnade, ”kvinnohand”.
Männen skrev med kinesiska tecken, och ofta på mer eller mindre rådbråkad kinesiska. Men kvinnorna skrev med onnade, och dessutom på sitt eget språk, japanska. Murasaki Shikibu var ganska bitter över det. Hon hade en bror som fick studera skrivtecknen. Men han var tämligen trög. Murasaki däremot tjuvlyssnade och lärde sig mycket snabbt. Trots det måste hon hela sitt liv smyga med sina kunskaper. När hon blivit änka brukade hon trösta sig med att läsa sin mans kinesiska klassiker, med den påföljd att hennes tjänstefolk beskärmade sig och skyllde hennes nedstämdhet på denna för en kvinna ohälsosamma sysselsättning.
Men ibland tar historien en märklig vändning. Så blev det med heiantidens kvinnliga skrivande. I dag är det nämligen ingen utom de mest ihärdiga historiker som orkar ta sig igenom manligt skrivande från denna period. Det kvinnliga däremot har blivit Japans klassiska litteratur. Dessa texter är bland de äldsta som skrivits på renaste japanska. Dessutom har de litterära kvaliteter som gör att de räknas till världslitteraturen. Tack vare kvinnor som Sei Shonagon och Murasaki Shikibu känner vi i dag till hur livet vid hovet och bland överklassen i Japan tedde sig för tusen år sedan, med alla dess ceremonier och med alla dess sensibiliteter.
Året var fullt av högtider, som skulle firas efter alla konstens regler. Enbart i januari fanns det nio stycken med namn som Råttans fest, Fullmånegröten och Bågskyttarnas vad. Man anordnade samkväm som fortsatte hela nätterna. Man lekte och förberedde sig noggrant för tävlingar. De kunde handla om vem som hittade den märkligaste väldoftande roten eller vem som kunde urskilja vad en viss parfym bestod av. Man läste kinesisk och japansk poesi, höll dansuppvisningar, sjöng och spelade flöjt och stränginstrument. Och så älskade man.
Sei Shonagon, som inte döljer att hon hade många manliga vänner, krävde att hennes män skulle vara intellektuellt intressanta. Med sin skarpa tunga retade hon sig också på somliga, till exempel en alltför fåfäng älskare på väg hem i gryningen: ”Varför måste han hålla på och rätta till sin rock? Tror han verkligen att någon ser honom vid den här tiden på natten och kritiserar honom för att inte vara korrekt klädd?”
Alla var inte lika kaxiga som Sei. Och alla ägnade sig inte åt fritt leverne. En av de mest gripande författarinnorna är bara känd som ”Fru Sarashina”, efter sin bok som brukar kallas Sarashina Nikki, ”Sarashinadagboken”. Här berättar hon hur hon som trettonåring reste med sin far från en avlägsen provins där han varit guvernör. Allt hon drömt om sedan hon var liten flicka var att få läsa den redan då berömda Berättelsen om Genji. Hon bad till och med till gudarna, och döm om hennes glädje när hon till slut fick hela verket av en moster: ”Å, så lycklig jag var när jag kom hem med alla tre delarna i en påse! Nu hade jag allesammans framför mig och kunde sitta ostörd bakom min skärm, bekvämt lutad framåt medan jag tog fram böckerna en efter en och njöt av dem så mycket jag ville. Jag skulle inte ha velat byta med självaste Kejsarinnan.”
Naturligtvis var inte sådana kvinnor nöjda med sin instängda tillvaro. En av dem är bara känd som ”Michitsunas mor”. Michitsuna hette hennes son med Fujiwara Kaneie, som blev landets mäktigaste man. Men hon var bara bihustru, något som var mycket vanligt.
Hennes bok kallas Kagero Nikki, vilket kanske kan översättas med ”Dagbok från ett skimrande spindelnät”. De orden förekommer i hennes text och med dem vill hon nog beskriva det omöjliga fängelse hon satt i. Hon skriver upprört att hon vill berätta om sitt eget liv, eftersom populära romantiska berättelser är så missvisande. Hon vill tala om hur det verkligen är att vara kvinna i hennes värld.
Resultatet har blivit en skildring som är så psykologisk i sin beskrivning av relationerna mellan man och kvinna att den läses till tröst och varnagel av japanska kvinnor än i dag. För vad gör man när man gått och gift sig med en efterhängsen man som man egentligen inte respekterar, så patetiska kärleksdikter som han skriver? Så småningom stannar han borta allt mer och mer, och man vet att han har en annan. Själv sitter man där. ”Michitsunas mor” blir bittrare och bittrare och beskriver längtan och svartsjuka uppriktigt och tidlöst.
Det mest märkliga med dessa kvinnor, vars liv var så strängt omgärdade av förbud, är att de innerst inne bevarade sin egenart. Med åren blev de starka och självständiga inom möjlighetens gränser:
Om Sei Shonagon sägs det att hon blev fattig och ensam på grund av sin promiskuitet och sin frispråkighet. Men för det finns det inga bevis. Det kan mycket väl vara en avskräckande skröna.
Om Murasaki Shikibu finns det legender som handlar om att hon hamnade i helvetet för att ha lockat så många att läsa frivola berättelser om den strålande prins Genjis kärleksäventyr. Men andra säger att hon blev en inkarnation av Buddha för sin underbara skrivkonst och för att ha skapat en så barmhärtig romanhjälte som Genji.
”Fru Sarashina” fick förstås aldrig vara ifred med sina böcker, men till slut gjorde hon uppror på sitt lilla vis, ett av de få som stod kvinnor till buds – hon gav sig ut på pilgrimsfärder.
”Michitsunas mor” blev argare och argare och strejkade till slut när Kaneie dök upp:
Sådana interiörer från den så beundrade heiantiden, höjdpunkten på japansk kultur, ger en ögonblicksbild av verkligheten. Om man bortser från att gräl alltså säkert förekom lika ofta under denna tid av ”frid och ro” som senare, är det mest iögonenfallande hur okuvliga dessa kvinnor sist och slutligen var.
Att detta inte bara är deras egen version av förhållandena visar en märklig novell. Den heter ”Flickan som älskade insekter”. Den skrevs förmodligen under andra hälften av 1000-talet, men beskriver samma kultur. Flickan ifråga är ung, och borde börja lära sig hur en ung dam ska uppföra sig. Hennes föräldrar tjatar på henne. Hon måste kamma sig. Hon måste klä sig prydligare. Framför allt måste hon raka av sig ögonbrynen, som tjänstefolket tycker ser ut som obehagliga tusenfotingar, så buskiga och svarta är de. Mest av allt borde hon svärta tänderna och inte springa omkring i trädgården med sådana där chockerande hemska vita leenden.
Och så måste hon sluta upp med att samla på insekter. Det är väl ingen sysselsättning för en ung dam! Fjärilar, ja – men larver, usch!
Men flickan struntar i allt som sägs om henne och alla förmaningar. Hon bemöter dem med orden: ”Jag bryr mig inte om vad andra tänker om mig. Allt får en mening först när man undersöker det och ser resultatet. Så barnsliga folks tankar är! Det är ju larverna som blir fjärilar!”
Heiantidens aristokratiska samhälle föll på sin egen orimlighet. Helt upptagna av sina ceremonier, sin poesi, sina lekar och älskogsnöjen lämnade adelsfamiljerna i Kyoto över allt ansvar för sina egendomar till lejd personal och lokala familjer. Därmed uppstod en helt ny klass – samurajerna – som till slut tog makten över hela landet. Hovet och adeln fick fortsätta sitt depraverade liv, utan kontakt med verkligheten och snart utblottade. Kejsaren blev en undangömd figur. När svensken Carl Peter Thunberg besökte Japan på 1700-talet trodde européerna att kejsaren bara var ett slags påve. De kallade shogun i Edo (nuvarande Tokyo) för kejsare.
Det var först 1868 som kejsaren återupprättades i sin roll som landets främste – även om också han, Meiji, var omgiven av handfasta rådgivare. Adeln avskaffades efter andra världskriget 1945. Men gamla nobla namn som Fujiwara kan fortfarande imponera i det statusmedvetna Japan.
Heiantidens kvinnliga klassiker är alltid aktuella. Berättelsen om Genji finns till exempel som tecknad film. Moderna författare skriver om texterna till nujapanska så att alla, också skolbarn, kan läsa dem. Och blir det någon gång en utställning av gamla manuskript eller målningar med motiv från Genji, Makura no Soshi, Sarashina Nikki eller Kagero Nikki blir köerna långa. Medan man beundrar de månghundraåriga manuskript som skrivits av för hand från de förlorade, ursprungliga, diskuterar man innehållet som om man talade om personerna i en populär TV-såpa. Så nära är den väsensskilda heiantiden fortfarande i dagens Internetuppkopplade Japan.
Monica Braw
är fil dr i japansk historia och journalist med Japan som specialitet.
