Det så kallade Bambathaupproret var ett av flera grundläggande motstånd mot Europas erövring av Afrika. Överallt, utom i Etiopien, förlorade de inhemska trupp­erna, och de kolonialiserade tvingades tänka om.

Som kolonialmakt hade Storbritannien för avsikt att ge afrikanerna viss lokal självständighet. Hur goda intentionerna än var blev det i praktiken alltid de kolonialiserade som förlorade. Ställda inför dilemmat att tillvarata afrikanernas rättigheter utan att det skulle gå ut över européernas intressen böjde sig den brittiska regeringen nästan alltid för de senare.

Särskilt tydligt blev detta i provinsen Natal för hundra år sedan. De koloniala myndigheterna tacklade sina problem på i huvudsak två sätt: hård repression och splittring av de svarta. Attityden var en blandning av beskyddande, rädsla och förakt, och just i Natal fördes ett särskilt hårt regemente. Vägran att arbeta för de vita betraktades som kriminell, och trots från afrikanernas sida resulterade i drakoniska straff. Kardinalregeln var att de vita aldrig skulle visa sig svagare än de svarta. Respekten skulle upprätthållas med våld.

Vid det förra seklets början rådde osäkra tider i Natal. De ekonomiska bekymren var stora och ett pestutbrott hade dödat nittio procent av afrikanernas boskap. De hade redan tvingats bort från den bördiga jorden och lönenivån var usel samtidigt som arrenden och skatter sköt i höjden. Situationen var i det närmaste desperat och många rykten florerade – bland annat om att 1904 års folkräkning syftade till att förslava zulufolket.

Zulukungen Dinuzulu insåg att ett uppror var lönlöst och hoppades att hans lojalitet mot drottning Victoria skulle bära frukt. Han hade fel. År 1905 beslöt parlamentet i Natal att lösa den ekonomiska krisen med ytterligare en skatt på varje svart person. Detta blev den utlösan-de faktorn för Bambathaupproret.

Till en början möttes skatteindrivarna av sporadiskt och passivt motstånd, men när två vita poliser dödades i Richmond i södra Natal spred sig paniken snabbt och undantagstillstånd proklamerades. I de oroliga områdena lät ordningsmakten bränna ner hyddor och gröda, och 14 afrikaner avrättades.

London protesterade mot dödsdomarna, men gav vika för den vita opinionen i Natal. Medborgarna i moderlandet lugn­ades även i tron att ordningen snabbt var återställd.

Men bekymren hade bara börjat.

I Nkandlaskogen, vid gränsen mellan Natal och Zululand, växte en gerilla­styrka fram under ledning av Bambatha Zondi, en av de ”problematiska” hövdingar som avsatts av britterna.

För européerna var just denna samordning det allvarligaste. De vita polisstyrkorna mobiliserades igen och lyckades med överlägsen vapenkraft omringa Bambatha. Vid slaget i Bobe Ridge i maj 1906 led zuluerna nederlag och moralen sjönk när det visade sig att de örter och amuletter som skulle skydda mot gevärskulor inte hade någon effekt.

I dag menar historikerna att nederlaget inte kom som någon överraskning för upprorsmakarna.

– Bambatha fattade ett beslut som grundade sig på övertygelsen om att det var bättre att dö i strid än att långsamt tyna bort under det brittiska väldet, förklarar Sihle Mbongwa, historiker med ett förflutet som befälhavare i ANC:s gerillaarmé Mkhonto we Sizwe.

När slutet kom för Bambatha i Mome Gorge den 10 juni 1906 var det också allt annat än en långsam process. Över femhundra zulukrigare stupade i ren slakt. För identifikation – och till varnagel – lät britterna halshugga Bambatha. Hans huvud fördes i en sadelväska till Durban där den visades upp av segerrusiga soldater.

I september 1906 hävdes undantagstillståndet. Mellan 3 500 och 4 000 afrikaner hade dödats, och 24 vita, varav en norrman vid lanthandeln i Thring’s Post. De koloniala myndigheterna skyll-de upproret på missionen, bland annat på den skandinaviska som hade flera stationer i det drabbade området. Vissa missionärer hade tagit ställning för zuluernas sak och förde revoltörernas talan i förhandlingarna med britterna.

Den sydafrikanska historikern Shula Marks har visat att förklaringen inte stämmer. Bambathaupproret var ett väpnat motstånd som hade sin motsvarighet i liknande reaktioner på den koloniala framfarten i Afrika från cirka 1880 till 1920. Överallt, utom i Etiopien, segrade de överlägsna europeiska vapenmakterna.

Revolten i Sydafrika var således en naturlig, samhällsbevarande respons från ett folk som desperat kämpade för sin överlevnad. Möjligtvis kan de få yngre gruv- och industriarbetare som deltog ha haft som mål att även störta de afrikanska feodala strukturer som inte slöt upp i revolten.

Detta väpnade motstånd avlöstes se-dermera av fredligare metoder då hundra-tusentals afrikaner organiserade sig i inhemska messianska rörelser med mer eller mindre uttalade antikoloniala budskap.

I Sydafrika samlades zululedarna två år efter skatterevolten för att lägga grunden till vad som skulle komma att bli den afrikanska nationalkongressen ANC. Med Bambathas öde i färskt minne var det uppenbart att isolerade stamuppror inte kunde kullkasta koloniala samhällsstrukturer, och det nybildade ANC samlade dessutom oppositionella från samtliga befolkningsgrupper under sitt para­ply.

– Även ideologi betraktades som en lyx man inte kunde kosta på sig och ANC kom så småningom att rymma allt från hårdhudade stalinister till ömmande liberaler, påpekar Sihle Mbongwa.

Afrikas avkolonialisering kom dock att dröja. Processen tog sin början först i slutet av 1950-talet då de nationalistiska idéerna fått sitt genombrott. Det sista motståndet blev – liksom det första – väpnat, och avslutades först med de demokratiska valen i Sydafrika år 1994. I dag återstår bara en koloni i Afrika, nämligen Marockos ockupation av Väst-Sahara.

Den snåriga diskussionen om hur man ska hantera historiska oförrätter i de forna kolonierna har pågått ända sedan slaveriets avskaffande, vilket inte betyder att före detta förtryckare och förtryckta har kunnat enas.

Nick Shepard, presstalesman på den brittiska ambassaden i huvudstaden Pretoria, menar att hela diskussionen är poänglös, då den brittiska staten av princip inte delar ut vare sig offentliga ursäkter eller ekonomisk kompensation för brott mot mänskliga rättigheter som inträffade för mer än hundra år sedan. Därmed är tidsfristen ute för Bamba­thas efterlevande.

Inte för att det gör så mycket. Familj­en, som kallas Zondi-klanen i sydafrikanska medier, har aldrig varit ute efter pengar. Däremot vill släktingarna ge upprors­ledaren en anständig begravning. För det behövs skallen.

Det låter som ett rimligt krav, om det inte vore för att britterna slarvat bort Bambathas huvud. Familjen Zondi har länge misstänkt att kraniet finns i oredan av kroppsdelar från kolonierna i källaren på British Museum i London.

I början av året framkom också potentiellt bevismaterial när ett gulnat kuvert med orden ”Bambathas hår”, skrivna i snirklig sekelskiftshandstil, hittades på en vind i England. Hur hårtussarna ham­nat där är ett mysterium. DNA-analysen gav negativt resultat.

Brevet gav dock upphov till vad vi skulle kunna kalla en alternativ historieskrivning: Bambatha mördades inte vid det blodiga slaget i Mome Gorge. I det kaos som rådde lyckades han smita genom det täta buskaget och ta sig ända till grannlandet Moçambique, där han levde resten av sitt liv.

– Britterna misstog sig och högg av någon annans huvud, säger barnbarnsbarnet Inkosi Mbongeleni Zondi.

Det finns inga egentliga bevis för den här teorin. I praktiken skulle det kunna handla om ett önsketänkande från familjen, som givetvis hellre ser att Bambatha slutade sina dagar i exil än att han dog under förnedrande former i kolonisatörernas händer.

Den enda indikationen är ett ökänt vykort av Bambathas huvud som britterna lät trycka upp i samband med firandet av segern, och som släktingarna aldrig har tyckt varit särskilt likt deras anfader.

I Moçambique lär det också finnas en familj som bär efternamnet Zondi.

Hundra år efter upproret vet vi alltså inte säkert vad som hände med Sydafrikas kände motståndsledare.

Men oavsett om han blev halshuggen eller flykting i Moçambique skapade skatteupproret i Zululand en odödlig ikon. I folkmun har namnet Bambatha blivit ett substantiv som betecknar en underdog och en person som inte räds någon, i synnerhet inte en övermäktig motståndare.

Annika Forsberg Langa är frilansjournalist bosatt i Sydafrika. Ingvar Flink är hi­storiker.

**Publicerad i Populär Historia 9/2006