Arvet från kejsartiden
Inte mycket påminner om de delikata scenerna på porslinspjäser, målningar och gamla fotografier. Miljöerna i Tintinalbumet Blå Lotus är helt annorlunda än dagens förvuxna och bensinosande Shanghai.
Vissa forskare har menat att det kinesiska samhället förändrats så i grunden under det våldsamma 1900-talet att huvuddelen av de sinologiska forskningsinsatserna bör inriktas på det moderna Kina i stället för kejsartidens.
Enligt de amerikanska Kinaforskarna Thomas Metzger och Ramon Myers har dock problemet med modern Kinaforskning tvärtom varit att forskarna inte har satt landets moderna historia i sitt sammanhang, utan istället stirrat sig blinda på 1900-talets politiska revolutioner.
Tänker man bort alla bilar, mobiltelefoner och betongarkitektur som präglar det moderna kinesiska stadslandskapet finns mycket som väcker tydliga associationer till den gamla kejsartiden före 1912.
Man kan i första hand anföra den konfucianska traditionen som går som en röd tråd genom mer än två millenniers historia. Konfucianismen är en stats- och morallära som betonar de hierarkiska förhållandena i samhället och hävdar att god moral på individnivå också återverkar på samhället i sin helhet. Det är en lära som betonar dygd, flit, ansvar och patriarkalism.
Länge fick konfucianismen skulden för Kinas nergång på 1800-talet – den sågs som en djupt konservativ och utvecklingshämmande lära som var föga mottaglig för nya uppfinningar och handelns dynamik. Men bilden är mer sammansatt än så.
Det vore visserligen naivt och missledande att påstå att konfucianismen ligger bakom den kinesiska versionen av marxism, men det finns onekligen vissa paralleller. I bägge fallen betonas moral, flit och ”meritokrati”, det vill säga att de mest kvalificerade eller insiktsfulla ska styra.
Det är välkänt att Mao Zedong med förkärlek fördjupade sig i klassiska kinesiska texter, och detta återverkade säkert i någon mån på hans maktutövning med alla dess fel och förtjänster. Konfucianismen handlade i praktiken om makt lika mycket som moral.
De kinesiska massornas accepterande av ”den store rorsmannens” nycker minner om den oerhörda formella makt som samlades i kejsarens person på den gamla tiden (samtidigt som vi naturligtvis får komma ihåg att förutsättningarna för denna makt såg annorlunda ut efter 1949 än under kejsartiden).
Idéhistorikern Tu Wei-ming har påpekat att konfucianismen även i det post-maoistiska Kina med dess snabba omvandling är en kvardröjande del av den folkliga mentaliteten. Lojalitet och samarbete inom familjen, arbetsdisciplin, smidighet och samförstånd är saker man velat leda tillbaka till den äldre kinesiska kulturen.
Det saknas inte de (inom och utanför Kina) som vill föra fram ”kinesiska” eller till och med ”asiatiska” värden som ett alternativ till de påträngande västerländska liberala värdena. Sådana förespråkare har ofta en kritisk inställning till liberal demokrati, och menar att kollektivets bästa måste gå före individuella rättigheter, eller att ekonomiska rättigheter måste komma före politiska.
Man behöver naturligtvis inte ta allt detta på allvar. När allt kommer omkring har 1900-talets senare hälft inneburit flera avgörande brott mot det gamla. Sekulariseringen, kvinnornas förändrade ställning, omställningen till modernt stadsliv, modern utbildning och över huvud taget globaliseringen har förändrat de flesta kinesers liv i grunden.
Framför allt finns det ingenting som talar för att kineserna skulle vara mindre lämpade för ett demokratiskt system än andra människor.
