Grekernas imperium

På 700-talet f Kr gav sig antikens greker iväg för att grunda ett stort antal kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster. Erövringarna var början på tvåhundra år av grekisk kolonisation.

I västra Medelhavsområdet grundades kolonierna främst i Syditalien och på Sicilien, men det fanns även kolonier i Spanien, södra Frankrike och i Libyen. Med kolonierna spreds den grekiska kulturen till helt nya områden och städerna blev ofta mycket välmående, vilket resulterade i att konsten blomstrade i väst.

Ett löst sammanfogat system av stadsstater och kolonier bildade en ny högkultur, som så småningom kom att influera romarna och i förlängningen hela vårt västerländska tankesystem. I städer som Poseidonia (Paestum), Akragas (Agrigento) och Selinous (Selinunte) uppfördes några av de största grekiska tempel som någonsin byggts – och som än i dag kan beskådas.

Bland mycket annat var vasmåleri och guldsmide framträdande konsthantverk hos grekerna i väst. Vetenskap och filosofi spirade också: i Elea verkade filosoferna Parmenides och Zenon, i Syrakusa matematikern Arkimedes.

De grekiska kolonierna i Syditalien kallades med ett samlingsnamn Megale Hellas, eller på latin Magna Graecia, vilket betyder Storgrekland. Namnet symboliserar det välstånd som fanns i väst tack vare det bördiga landet, där allt tycktes större och bättre än i det gamla hemlandet. En jämförelse som ligger nära till hands är att kalla västgrekerna för ”antikens amerikaner” – allt var större och bättre ”over there”!

Emporion och apoikia

Orsakerna till kolonisationen – och vad som egentligen menas med kolonier under denna period – är omdiskuterade. Till att börja med bör man reda ut begreppen. I dag lever vi i en postkolonial värld där ordet koloni ger associationer som inte alls passar in på de antika grekiska kolonierna.

Det finns två grekiska ord som används för att beteckna det vi avser med koloni: emporion och apoikia. Ett emporion var en regelrätt handelskoloni, som syftade till att säkra moderstadens ekonomiska intressen. Sådana fanns bland annat i Egypten och på Ischia i Neapelbukten. Apoikia betyder ungefär ”bosättning bortanför hemmet” och de många apoikiai som grundades i Västeuropa utvecklades till självständiga stadsstater, om än med starka band till sina moderstäder.

Den modernare kolonisationen – som den spanska, brittiska och franska under 1500- till 1800-tal – skiljer sig således avsevärt från den grekiska kolonisationen. Det var inte så att en homogen grupp (greker) gav sig ut i Medelhavsområdet och etablerade kolonier, vilka sedan exploaterades i syfte att gynna hemlandet (Grekland).

Dorer, joner och akajer

Den grekiska världen var splittrad och bestod av många olika stadsstater. Visserligen förenades de av den gemensamma kulturen, religionen och språket, vilka skapade en känsla av att de alla var hellener (i motsats till ”barbarer”, det vill säga alla icke-grekiska folk, såsom perser och italiska folkslag) och att de befolkade ett område som kallades Hellas.

På 1000-talet f Kr hade indoeuropeiska stammar – dorer, joner och akajer – vandrat ned och bosatt sig i det som blev Grekland. En viktig identitetsfråga för antikens greker var just om de var av dorisk, jonisk eller akajisk börd. Dorerna talade en annan grekisk dialekt än jonerna och man bevarade olika seder och bruk.

Krig mellan dessa grupper var mer regel än undantag – inte bara i den äldsta tiden utan även långt in i klassisk tid. Ett exempel är det peloponnesiska kriget på 400-talet f Kr. Men trots allt var det mycket som förenade dem. Gradvis växte det fram en känsla av samhörighet som tog sig uttryck i till exempel de olympiska spelen, en så kallad panhellensk festival då deltagare från hela den grekiska världen samlades för att tävla i Olympia, där Zeus hade sin viktigaste kultplats.

Vandrade ut från sina städer

På 700-talet började så grupper av dessa akajer, dorer och joner att lämna sina städer i det som i dag är Grekland och Turkiets västra kust för att söka sig nya områden att bebo, bland annat i västra Medelhavsområdet.

En gammal stötesten inom antikhistorisk och arkeologisk forskning gäller den intressanta frågan om varför grekerna anlade dessa nya bosättningar? I huvudsak har man anfört två skäl: för det första överbefolkning och brist på odlingsbar jord i hemlandet och för det andra möjligheterna till gynnsam handel i västra Medel­havsområdet.

Den förra teorin har länge varit den dominerande, medan det i modernare forskning om antiken hävdats att handeln varit det avgörande syftet. Det som lockat grekerna västerut ska ha varit de rika metallfyndigheter som fanns i Etrurien, i mellersta Italien.

Pithekoussai den äldsta kolonin

Den äldsta grekiska kolonin i väst, Pithekoussai på ön Ischia i Neapelbukten, grundades cirka 775 f Kr av kolonister från städerna Chaliks och Eretria på Euboia. Denna plats lämpade sig inte alls för jordbruk, men utgrävningar har visat att både handel och metallframställning utgjorde viktiga näringar i staden. Det gör att den bör kallas ett emporion snarare än en apoikia.

Ungefär 25 år senare grundades en annan koloni av Chalkis och Eretria, på fastlandet mittemot Ischia. Staden, som fick namnet Kyme, blev den första grekiska kolonin på det italienska fastlandet och var en apoikia. I Kymes närområde fanns både en bra hamn och god tillgång på bördig jordbruksmark.

Flera orsaker till kolonisationen

I stället för att söka en anledning bakom grundläggandet av kolonierna bör man se fenomenet som en kombination av olika orsaker. Det finns inte heller någon motsättning mellan de båda teorierna om brist på odlingsbar jord respektive handel. Befolkningen verkar ha ökat i Grekland under 700-talet f Kr, något som ledde till konflikter mellan olika grekiska städer om jordbruksmarken.

Samtidigt ökade behovet av metaller och kontakterna över Medelhavet intensifierades. De kolonier som grundades blev lösningen på båda problemen, för de flesta verkar både ha kunnat förse sina invånare med god odlingsbar jord samtidigt som de livnärt sig på handel – inte sällan export av jordbruksprodukter som spannmål, olivolja och vin.

Studerar man placeringen av kolonierna i landskapet ser man att de allra flesta ligger just längs kusterna, med en bra och skyddad hamn, samtidigt som de finns nära bördig jordbruksmark och har god tillgång på vatten. Transport till lands var i regel svårare än till sjöss, så vid sidan av den rent ekonomiska nyttan var hamnen nödvändig för kommunikationen med moderstaden och andra städer.

Oraklet i Delfi gav sanktion

Hos Apollons orakel i Delfi fanns kunskapen om lämpliga platser att kolonisera. Inför varje expedition vände sig oikisten, den man som av moderstaden utsetts att leda kolonisationen, till oraklet för att få råd om hur man skulle gå till väga. Denna religiösa sanktion av en koloni var mycket viktig.

När en lämplig plats blivit utsedd och orakelspråket tolkats av prästerna återvände oikisten till moderstaden och började förbereda avfärden. Oikisten utsågs vanligen bland stadens ledande skikt, medan kolonisterna kunde komma från alla samhällsklasser och vara mer eller mindre frivilliga deltagare. Att grunda en koloni kunde ju användas som en lösning på sociala spänningar och inbördes konflikter i en stad – inte bara som svar på överbefolkning och hungersnöd.

Kördes ut från Sparta

Ett exempel är spartanernas grundande av kolonin Taras (dagens Taranto) i Syditalien. Om vi får tro den grekiske geografen Strabon (cirka 64–24 f Kr) har kolonin sitt ursprung i den situation som uppstod då de spartanska männen återvände hem efter ett nitton år långt krig mot messenerna.

Strabon skriver att de söner som fötts under den långa bortavaron inte ansågs vara äkta spartaner och således förvägrades medborgarskap. Dessa unga män organiserade ett uppror lett av en man vid namn Falantos. Upproret misslyckades, men i stället beslutades att männen skulle lämna Sparta och slå sig ned i Syditalien för att där anlägga en koloni. Så blev det, och 706 f Kr kom Falantos som oikist med sina män till Tarantobukten och grundade Taras, som med tiden kom att bli en stor och välmående stad.

När oikisten dog hedrades han med att begravas mitt i staden och upphöjas till heros, ett slags halvgud. Det var en mycket speciell ära, eftersom man i grekiska städer alltid gjorde åtskillnad mellan de levandes sfär och de dödas. Begravningsplatsen, nekropolis (”de dödas stad”), låg alltid utan­för stadsmurarna, ofta längs infartsvägarna.

Värdefulla utgrävningar i Megara Hyblaia

De många grekiska kolonierna i väst har sedan länge varit föremål för utgrävningar och resultaten har gett oss goda kunskaper om livet i dessa samhällen. Många ligger på platser som än i dag är stora städer, såsom Syrakusa, Messina, Neapel, Taranto och Catania. Detta försvårar naturligtvis utgrävningar och de äldsta nivåerna av städerna har inte sällan förstörts av senare tiders bebyggelse. Antika städer som av olika skäl har övergivits och i dag saknar moderna byggnader bevarar mer av det förflutna.

I Megara Hyblaia och Naxos på Sicilien kan man tack vare omsorgsfulla utgrävningar tydligt studera hur kolonierna vuxit fram.

Oikisten hade till uppgift att fördela marken i den nya kolonin mellan nybyggarna. Alla fick varsin tomt i staden samt ett stycke jord på den omkringliggande landsbygden. Utgrävningar av Megara Hyblaia ger vid handen att lotterna till en början var lika stora, men att tomtgränserna med tiden förändrades, vilket tolkats som att vissa kolonister förvärvat andras tomter och byggt sig större hus. Detta har sannolikt lett till en social skiktning av samhället som det inte finns spår av i den äldsta tiden.

Utgrävningarna av Megara Hyblaia och Naxos möjliggör just denna sorts detaljerat studium av städernas utveckling och stadsplanens förändring över tid. Men även i moderna städer kan man se det antika gatunätet: än i dag kan man i Syrakusas äldsta delar gå på gator som följer den antika stadsplanen från 700-talet f Kr.

Ursprungsbefolkningen

Grekerna kom naturligtvis inte till ett tomt land, vare sig i Italien, på Sicilien eller i Libyen. I dessa områden bodde ett antal olika folkslag som vi känner namnen på genom de antika författarnas beskrivningar. Så vet vi att i Syditalien bodde bland annat dauner, messaper och peuceter, medan Sicilien befolkades av sikuler, sikaner och elymer. Utgrävningar visar att dessa kulturer hade en lång historia före grekernas ankomst. Framträdande järnålderssamhällen med metallhantverk, jordbruk och keramiktillverkning fanns till exempel i Francavilla Marittima nära kolonin Sybaris och i Pantalica i närheten av Syrakusa.

Den inhemska befolkningen verkar ha varit organiserad i stammar, ofta under en kung; historikern Thukydides nämner sikulernas kung Hyblon. De antika källorna berättar också om många krig mellan grekerna och de inhemska stammarna.

I Cyrenaika vet vi att de libyska stammarna ofta attackerade de grekiska städerna och historikern Herodotos nämner att libyerna på 500-talet f Kr bad egyptierna om hjälp för att hindra den grekiska expansionen i området. Thukydides berättar att vid grundandet av Syrakusa kämpade grekerna mot sikulerna, vilka de slutligen besegrade och förslavade.

Levde i symbios med grekerna

Arkeologin ger dock en kompletterande bild som tyder på att man även levde i symbios och drog nytta av varandra. Fördrag slöts sannolikt med lokala härskare om vilka områden grekerna kunde bosätta sig i och uppodla. Ursprungsbefolkningen levde vanligen i en pastoral ekonomi och de kunde sälja ull eller kött till grekerna i utbyte mot till exempel olivolja, vin, keramik och metallföremål.

Ett mönster som går igen på de olika platserna är att de inhemska bosättningarna ofta var placerade uppe i bergen, medan grekerna föredrog kusterna. Kolonisterna verkar ha tagit lokala kvinnor till hustrur och genom sin närvaro har de kraftigt påverkat de inhemska kulturerna. Detta syns tydligt i keramiken, som är ett bra material att studera eftersom stilar snabbt avlöser varandra och skärvor hittas i stora mängder vid utgrävningar. Grekisk keramik har påträffats i lokala gravar i Syd­italien och Sicilien med datering till mitten av 700-talet f Kr.

Gradvis trängde den grekiska keramiken undan den inhemska och det verkar som om lokalbefolkningen köpte eller bytte sig till grekisk keramik (och naturligtvis många andra produkter som inte bevarats i jorden).

Grekerna å sin sida var inte helt opåverkade av sina kontakter med ursprungsbefolkningen och det debatteras inom antikforskningen om man i vissa avseenden kan tala om en blandkultur, så kallad kreolisering. Klart är i varje fall att förhållandet mellan grekerna och de olika stammarna i och kring det koloniserade området kännetecknades av såväl fredlig samexistens som konflikter.

Helig eld togs med till kolonin

Vilka var då kopplingarna mellan kolonin och moderstaden? Förutom de uppenbara familjebanden hos de enskilda kolonisterna fanns i varje koloni en helig eld som oikisten medfört från härden i moderstadens prytaneion, ”stadshuset”. Med denna eld tändes härden i kolonins eget prytaneion och den symboliserade kopplingen till moderstaden. Man kan tänka sig att förmånliga handelsavtal slöts mellan moderstad och koloni samt att nya vågor av kolonister då och då kom till kolonin från hemlandet.

Det var också brukligt att kolonin fick samma statsskick som moderstaden. Så var till exempel Taras till en början en monarki i likhet med moderstaden Sparta. Många kolonier blev demokratier, eller snarare oligarkier, eftersom kolonisterna inte sällan utgjordes av adelsmän som var missnöjda med styresskicket i sin hemstad och därför gav sig iväg och grundade en egen stad. Detta var fallet med Barka i Libyen, som i mitten av 500-talet f Kr grundades i Cyrenaicas inland av en grupp kyrenska adelsmän.

Apollon och Demeter viktiga gudar

De religiösa banden till moderstaden var också starka och man dyrkade samma skyddsgudar. Apollon spelade en framträdande roll i kolonierna, sannolikt tack vare den speciella ställning oraklet i Delfi hade. I Naxos på Sicilien låg en helgedom ägnad Apollon och vid den skulle varje skepp med kolonister till Sicilien offra.

En annan viktig gud i väst var Demeter. Hon var fruktbarhetens gudinna och förklaringen till hennes viktiga roll är de bördiga fält som gav många av kolonierna ett stort välstånd. Enligt myten om Demeter ska det ha varit i trakten av Enna på Sicilien som hennes dotter Persefone rövades bort av dödsguden Hades.

Viktiga Demeterhelgedomar fanns, förutom på Sicilien, även i Kyrene som också exporterade spannmål till andra grekiska stater. I Kyrene gjorde italienska arkeologer för några år sedan ett sensationellt fynd: väster om den antika staden, utanför stadsmuren, fann de i dalgången Wadi Belgadir ruinerna av ett tidigare okänt doriskt tempel och en fin tillhörande teater. Helgedomen tolkas som en Demeterhelgedom och byggnaderna hade efter att de rasat i den väldiga jordbävningen år 365 skyddats i hundratals år av ett jordtäcke.

Militär hjälp från moderstaden

Trots de nära banden till moderstäderna måste kolonierna ses som självständiga stadsstater. I tider av oroligheter i det nya landet kunde de emellertid ofta räkna med militär hjälp från moderstaden. Det förekom även att kolonierna själva så småningom etablerade egna kolonier, så kallade subkolonier, och detta skedde först efter godkännande av moderstaden och med en oikist därifrån – även om det gått ett par hundra år sedan kolonin grundades.

Några av Siciliens största och viktigaste antika städer var faktiskt subkolonier: Akragas (Agrigento) grundades av Gela 580 f Kr och Selinous (Selinunte) grundades av Megara Hyblaia 628 f Kr. Subkoloniernas grundläggning ska ses i ljuset av de oroligheter som drabbade den grekiska världen då perserriket drog fram i Jonien i Mindre Asien. En stor våg av kolonister kom från dessa områden till väst och antalet nyanlända var så stort att de gamla kolonierna etablerade nya städer. Subkolonierna var förstås också ett sätt för moderstäderna att ytterligare öka sitt inflytande, framför allt i konkurrens med andra grekiska städer.

Kom in på karthagernas områden

Dessa nygrundningar var inte konfliktfria. Grekerna sökte sig nu allt längre västerut på Sicilien, in i de områden som sedan länge kontrollerades av karthagerna och sikulerna. På 400-talet f Kr blossade krigen upp mellan såväl greker och karthager som greker och sikuler. Krigen mot Karthago hade sin orsak i att Gelon, härskaren i Syrakusa, tillsammans med några andra stadsstater försökte lägga hela Sicilien under sig.

Karthagerna, som kontrollerade västra delen av ön, skickade generalen Hamilkar med en stor här från Karthago till norra Sicilien. Där drabbade karthagerna samman med en stor grekisk armé ledd av Gelon och Theron, Akrakas härskare, i slaget vid Himera år 480 f Kr.

Karthagerna led en stor förlust vid Himera och grekerna firade segern med att bygga ett tempel vid platsen för slaget. Ungefär sjuttio år senare återvände karthagerna och nu intog de Selinous och Himera där templet förstördes. Ruinerna kan ses än i dag, inklämda mellan järnvägen och motorvägen några mil öster om Palermo.

Belägringen av Syrakusa

Krigen mellan greker och karthager fortsatte sedan under nästan hundra års tid, om än med perioder av fred. År 310 f Kr var karthagerna tillbaka med en stor armé och lade snabbt stora delar av ön under sig samt belägrade Syrakusa, som under 300-talet varit öns ledande stad. Syrakusas härskare Agathokles gav sig då iväg på en hemlig expedition till Nordafrika och belägrade Karthago – samtidigt som karthagerna belägrade Syrakusa! Detta trick var så framgångsrikt att karthagerna var tvungna att skicka hem sin armé från Sicilien för att försvara Karthago.

Agathokles förlorade visserligen i Karthago, men tog sig hem och förhandlade fram en fred som gjorde att Syrakusa bibehöll sin ledande ställning på Sicilien.

Erövrades i puniska krigen

Romarna erövrade i samband med de puniska krigen Sicilien på 200-talet f Kr. Syrakusa höll länge stånd, men föll till slut år 212 f Kr, trots de vapen som själve Arkimedes hade konstruerat till sin hemstads försvar. Romarnas makt över Sicilien var nu total och ingen fick stå i deras väg. Arkimedes själv höggs ned av en romersk soldat då han bad denne flytta på sig och därvid yttrade de bevingade orden: ”Rubba inte mina cirklar!”

Efter romarnas maktövertagande blev Syditalien och Sicilien delar av det romerska riket, men den grekiska kulturen fortsatte att leva kvar och västgrekerna behöll länge grekiskan som sitt språk.

Publicerad i Populär Historia 9/2007

Fakta: Antikens Grekland

Det vi kallar »antikens Grekland» var ett område betydligt större än dagens nationalstat. Dorer, joner och akajer började befolka det redan på 1000-talet f Kr och under den så kallade arkaiska tiden, cirka 700–480 f Kr tog de typiska grekiska stadsstaterna form, till exempel Aten, Sparta, Thebe och Korint.

Samtidigt började grekerna lägga under sig områden kring Medelhavet, i nuvarande Italien, Frankrike och Turkiet. De äldsta grekiska diktverken, Iliaden och Odysséen, härstammar från den här epoken.

Den klassiska tiden, 480–330 f Kr, räknas som det antika Greklands storhetstid. Den konst, filosofi, teater och litteratur som producerades där präglar fortfarande det europeiska kulturarvet.

Samtidigt pågick många krig mellan de olika småstaterna, som slutade med att de blev lydriken under kungariket Make­donien.

Under hellenistisk tid, 330–30 f Kr, erövrade Alexander den store persernas rike, där många greker kom att bosätta sig.

Nu blev städer som Alexandria och Pergamon center för grekisk kultur. I längden kunde dock inte grekerna motstå de allt starkare romarna, som erövrade Grekland 146 f Kr.

Publicerad i Populär Historia 9/2007