Skräcken för tyska kärnvapen drev på anfall
På grund av fruktan för tyska kärnvapen genomfördes under andra världskriget djärva sabotageoperationer för att stoppa produktionen av tungvatten i Norge.
Norsk Hydros tungvattenanläggning i norska Rjukan.
Ingen i omvärlden, inte ens de allierade underrättelsetjänsterna, visste vad de tyska fysikerna sysslade med under ledning av nobelpristagaren Werner Heisenberg. Denne var berömd för sin kvantfysiska osäkerhetsrelation som här fick en annan och skrämmande innebörd.
Om Heisenberg och hans medhjälpare arbetade på ett kärnvapen, när skulle det i så fall kunna vara färdigt? Den frågan gick bara att söka svar på indirekt.
Anfallet mot Rjukan
Man visste att tyskarna i det ockuperade Belgien lagt beslag på stora mängder uranmalm. Och strax dessförinnan hade de tagit kontrollen över Norsk Hydros anläggning för framställning av tungt vatten, en viktig beståndsdel för en framtida kärnreaktor.
Uranet kunde de allierade inte komma åt, men tungvattenfabriken var en unik anläggning, den enda av sitt slag i Europa. Var tyskarna än befann sig längs vägen mot ett kärnvapen borde det gå att sticka en käpp i hjulet genom att stoppa tungvattenproduktionen.
Ett första försök gjordes i oktober 1942, då en grupp norska kommandosoldater skickades för att spränga anläggningen. Men glidflygplanen de skulle landa med kom ur kurs, det ena kraschade och soldaterna i det andra tillfångatogs och avrättades av tyskarna.
En ny styrka släpptes i fallskärm över Hardangervidda i februari 1943 och tog sig på skidor mot Rjukan, där anläggningen låg. Trots den omfattande bevakningen lyckades sabotörerna ta sig in och spränga hål på cisternerna med tungt vatten. Den lyckade aktionen åstadkom dock inte mer än ett tillfälligt avbrott.
Felaktig beräkning av Heisenberg
I november 1943 bombade allierat flyg anläggningen och i början av 1944 beslutade tyskarna att ta allt kvarvarande tungt vatten till Tyskland. Tågvagnarna med tunnorna måste dock först transporteras över en djup sjö. Norska motståndsmän fick kännedom om transporten och lyckades sänka färjan i sjöns djupaste del.
Först när de allierade styrkorna trängt in i Tyskland våren 1945 och hittat det belgiska uranet stod det klart att Tyskland inte förfogade över något kärnvapen. Genom förhör med de tillfångatagna tyska forskarna klarnade bilden ytterligare.
Det hade inte funnits något kärnvapenprogram och man hade inte lyckats konstruera en första reaktor. I efterhand ville Werner von Heisenberg och de andra ledande fysikerna skapa en bild av att de avsiktligt velat förhindra att Hitler fick tillgång till kärnvapen.
Men så småningom kröp någonting annat fram. Heisenberg hade helt enkelt räknat fel på den kritiska massan (den minsta mängd kärnbränsle som fordras för att upprätthålla en kedjereaktion av kärnklyvningar) och därför dragit slutsatsen att ett kärnvapenprojekt skulle sluka alltför mycket av Tredje rikets industriella resurser.
Vad forskarna istället koncentrerat sig på var att utveckla en ”uranmaskin”, en reaktor för kärnkraftsdrift i ubåtar, något som under det kalla kriget blev en avgörande teknologi för supermakternas ubåtsflottor.
Publicerad i Populär Historia 9/2009
