Vaccination år 1800. I Europa var smittkoppor 1700-talets stora infektionssjukdom. 

© Bridgeman/IBL

Kampen mot smittkopporna

Hösten 1977 insjuknade en somalier i det sista kända fallet av smittkoppor. Några år senare förklarades den i många fall dödliga farsoten som utrotad. Globala vaccinationskampanjer gjorde att smittan kunde besegras – nästan 200 år efter upptäckten av vaccinet.

19 juli 2018 av Tord Ajanki

År 1798 sände den brittiske läkaren Edward Jenner (1749–1823) en skrivelse till Royal Society i London, tidens högsäte för bildning och vetenskap. Deras svar var ingen uppmuntrande läsning för bonddoktorn: 

»Jenner borde vara aktsam om det anseende som han redan förvärvat genom sina tidigare underrättelser till Royal Society, han borde inte riskera sitt rykte genom att för det lärda sällskapet framlägga något som så stod i strid med erkänd kunskap, och som för övrigt på det hela taget var så otroligt.«

De tidigare underrättelserna från den naturintresserade Jenner hade handlat om gökens boningar. Nu påstod han sig ha löst smittkoppornas gåta.

Redan 30 år tidigare hade Jenner hört en mjölkerska påstå att hon inte fick smittkoppor därför att hon hade haft kokoppor. Han kunde inte glömma vad hon hade sagt. Tänk om det var sant? Och hur skulle han kunna ta reda på det? Han diskuterade med läkarkollegor. De hade hört samma sak men avfärdade det på samma sätt som Royal Society.

60 miljoner döda i smittkoppor

Smittkopporna har följt människan i många hundra, kanske i tusentals, år. Men till skillnad från andra epidemier, som pest och kolera, vilka blossade upp i kraftiga utbrott och skördade sina offer för att sedan klinga av, grasserade smittkopporna under 1700-talet mer eller mindre utan avbrott. 

Beräkningar säger att ungefär 60 miljoner européer, framför allt barn, dödades av kopporna under 1700-talet och att det var en orsak till att befolkningsökningen var så långsam. 

De som överlevde smittan blev ofta vanställda. Leder och muskler läkte ihop fel, kropparna blev för alltid märkta av hundratals koppärr, ansiktet deformerat av sårbildningen som kunde fräta bort en näsa, en läpp eller ett öra. Smittkopporna var också den vanligaste orsaken till att människor blev blinda eller döva.

Den brittiske landsortsläkaren Edward Jenner var pionjär inom vaccinering.

© John Raphael Smith/Wellcome Images

40 dagars karantän

Folk var medvetna om att farsoten smittade och att det enda sättet att skydda sig var att isolera den sjuke. Ordet »karantän« kommer från medeltidens kamp mot epidemierna. Karantän står för italienskans quaranta giorni – de fyrtio dagar en person från ett smittat område måste vänta utanför stadsmurarna innan hen fick komma in i staden.

Men mot smittkopporna var karantän ett ineffektivt skydd. I de intorkade skorporna fanns virus som kunde överleva i flera år och tålde såväl kyla som torka. Det finns beskrivningar på att människor smittades när de passerat ett rum där en drabbad tidigare legat.

Edward Jenner och kokopporna

Någon bot eller ens lindring fanns inte och det var Edward Jenner plågsamt medveten om när han vakade över döende patienter. Men så var det ju det där med mjölkerskans påstående: »Jag smittas inte av smittkoppor för jag har haft kokoppor.« 

Han måste få visshet i hur det låg till med den saken. Den 14 maj 1796 smittade Jenner en åttaårig pojke, James Phipps, med den beskedliga sjukdomen kokoppor. Pojken insjuknade men tillfrisknade snart. Sex veckor senare gjorde Jenner det han så länge hade tvekat inför.

»Den första juli ympade jag honom med sekret som direkt tagits från utslagen på en smittkoppspatient. Jag gjorde flera ytliga snitt på bägge armarna och smittkoppssekretet penslades noga in«, skrev han och några veckor senare kunde han triumferande sammanfatta: »Pojken förblev frisk.«

Kokoppor gav immunitet mot smittkoppor

Två år senare skrev han alltså sin rapport till Royal Society: »Den som en gång varit infekterad av kokopporna angrips aldrig av smittkoppor.«

Detta var ett högst uppseendeväckande påstående. Var lösningen på det värsta plågoriset under århundradet en simpel kosjukdom? Så som en enkel landsortsläkare från Berkely menade. Vem trodde han egentligen att han var?

Men Jenner trodde inte, han visste.

Smittkoppor och kokoppor jämförs i brittisk läkarbok från 1802.

© Wellcome images

Edward Jenners metod spred sig

Trots professionens och Royal Societys nedslående reaktion, och trots protester från framför allt religiösa kretsar som såg smittkopporna som ett straff från Gud, gick utvecklingen inte att stoppa. 

Allt fler läkare och lekmän började smitta sig själva, sina patienter och närstående med kokoppor. Det blev uppenbart att Jenners påstående som »på det hela taget var så otroligt« var korrekt. Behandlingen skyddade mot kopporna.

Allt fler länder i Europa och vidare ut i världen införde obligatorisk vaccination. På många håll blev den 14 maj en helgdag för att fira Jenners första ympning. Edward Jenner blev nu en erkänd celebritet men lämnade trots detta inte sin enkla praktik i Berkeley på den engelska landsbygden där han verkade fram till sin död 1823.

När Jenner en gång vädjade till Napoleon om att frige brittiska krigsfångar gick den franske kejsaren med på det eftersom han insåg att den brittiske läkaren hade gjort mänskligheten en stor tjänst. Och i Ryssland bestämde kejsarinnan att det första vaccinerade barnet i landet skulle heta Vaccinov, efter latinets vacca för ko.

Lång kamp för att utrota smittkopporna

Edward Jenners upptäckt har kallats för en av medicinhistoriens största triumfer. Men att sjukdomen helt skulle kunna utrotas framstod länge som orealistiskt. Varken Jenner eller någon annan på hans tid hade någon kännedom om bakterier, än mindre om virus.

Att just den värsta av alla infektioner kunde besegras beror på smittans svaghet. För till skillnad mot pesten, som överlever hos loppor och råttor, hade smittkoppsviruset enbart människan som värd. I takt med att allt färre smittades skulle viruset successivt dö ut. Men kampen mot smittkopporna blev lång.

Smittkoppesmittad man i New York 1941.

© AP/TT bild

Vaccinationsfartyg till Spaniens kolonier

Ett av de mer besynnerliga inslagen i historien om kampen mot smittkopporna var en spansk expedition, ledd av läkaren Francisco Javier de Balmis, som syftade till att vaccinera människor i de spansk-amerikanska kolonierna mot sjukdomen. Den 30 november 1803 lämnade fartyget Maria Pita kuststaden Coruña med kurs mot sydväst.

Med på skeppet fanns 22 barn vilka tjänstgjorde som smittbärare av kokoppor. Barnen ympades i tur och ordning för att hålla viruset levande under den långa resan över Atlanten. Första anhalten var Kanarieöarna, därefter angjordes Puerto Rico och Mexiko och sedan gick färden vidare runt den sydamerikanska kontinenten. 

Under resan värvades regelbundet nya barn som smittbärare och besättningen utförde gratis vaccineringar på frivilliga i de hamnar man anlände till. Expeditionen kan ses som en botgöring för den katastrof smittkopporna hade inneburit för den helt oskyddade ursprungsbefolkningen i Amerika när européerna anlände och hade sjukdomen med sig. Beräkningar anger att halva Mexikos befolkning dukade under av smittkoppor på bara några år.

Längre fram i historien samordnades vaccinationskampanjerna globalt, och nu kom de stora framgångarna. I slutet av 1950-talet förekom smittkoppor fortfarande i ett sextiotal länder men utbrotten blev allt sällsyntare och svagare.

Sista svenska smittkoppsepidemin

Den sista epidemin i Sverige kom så sent som sommaren 1963. En svensk sjöman på tillfälligt besök i hemlandet blev inlagd på sjukhus med diagnosen vattenkoppor. Två veckor senare blev hans mamma och hennes hemvårdarinna intagna på sjukhus. Båda med samma diagnos. Hemvårdarinnan avled två dagar senare, hon hade inga utslag men stora svarta fläckar över hela kroppen.

Nu anade man det värsta och när laboratorieproven avslöjade att det handlade om smittkoppor gick en samfälld rysning genom det svenska samhället. Alla eventuella smittbärare måste nu snabbt spåras och detta visade sig bli ett omfattande arbete. Sjukvårdsbiträdet som tagit hand om kroppen efter den avlidna blev sjuk, likaså hennes mamma som sökte läkare för sina symtom.

Smittkoppsvaccinering vid Postverkets industrier i Ulvsunda, 1963. 

© Postmuseum

Samma dag besökte ett stort antal personer den aktuella sjukhuskliniken. Genom ett gigantiskt detektivarbete lyckades man trots allt spåra och isolera samtliga som ansågs
ha kunnat vara i kontakt med smittan. Epidemins facit, när Stockholm till slut kunde förklaras smittkoppsfritt midsommarhelgen 1963, var 27 smittade och fyra döda.

Smittkopporna utrotade 1980

På ett globalt plan dog viruset alltså sakta ut och 1980, nästan två sekel efter Edward Jenners vaccination av åttaåringen James Phipps, förklarade världshälsoorganisationen WHO sjukdomen för utrotad. Den värsta farsoten genom tiderna var besegrad.

Hur gick det då för den somalier som 1977 blev det sista smittkoppsfallet – en man vid namn Ali Maow Maalin? Jo, han överlevde lyckligtvis infektionen och kunde efter en månads vård lämna sjukhuset.

Där kunde historien ha slutat. Det smittkoppsvirus som 1980 gavs status som utrotat har av hävd förmodats vara det enda som angriper människan.

Till stöd för teorin att samma smittkoppsvirus plågat människan under tusentals år kan till exempel nämnas fynd från drygt tretusen år gamla egyptiska mumier som uppvisar typiska ärr som förmodas komma från smittkoppsinfektioner.

1600-talsfynd i Litauen

Men nya rön tyder på att det kanske inte riktigt är så enkelt. Bilden förändrades nyligen av ett fynd i Vilnius, Litauen. Där påträffades en mumifierad barnkropp daterad till tidigt 1600-tal. Analyser av DNA-fragment från den och jämförelser med 1900-talsvirus antyder att det litauiska viruset utvecklades så sent som på 1500-talet.

Saken är långt ifrån klarlagd, men stämmer detta innebär det att smittkoppsviruset spred sig över världen på bara ett sekel. Om det rörde sig om en ny variant av viruset, som hade utvecklats bland djur för att sedan mutera till en farsot som drabbar människor, kan scenariot förstås återupprepas.

Publicerad i Populär Historia 9/2017 

Kanske är du intresserad av...

Läs också