Drömmen om rymden

Sommaren 1902 bestämde sig den franske filmregissören Georges Méliès för att göra något verkligt våghalsigt. Han pumpade in den enorma summan av 30 000 franc (i nutida mynt omkring en halv miljon franc) i produktionen av en film som förhoppningsvis skulle få människorna att vallfärda till förevisningssalar och marknadstält. För att projektet skulle gå ihop krävdes att filmen såldes i minst ett fyrtiotal kopior, vid en tid då det inte existerade någon fungerande filmdistribution och biografer knappt var uppfunna.

Detta var i filmens barndom. Av de flesta människor som över huvud taget kände till att filmmediet existerade uppfattades det snarare som ett demonstrationsobjekt för förnuftets seger, ett teknikens mirakel, än som underhållning. Sett mot denna bakgrund var Méliès projekt ekonomiskt riskfyllt på gränsen till vansinnigt. Till saken hör att marknadstältens filmförevisare ytterst sällan köpte filmer som var längre än 100 meter, detta eftersom man fruktade att publikens ögon skulle tröttas och att ingen skulle orka sitta stilla framför duken längre än några minuter. Méliès produktion var 260 meter lång och hade en speltid på hela 16 minuter! Men Méliès visste vad han gjorde. Han valde att spela med de säkraste tematiska kort han hade, att använda sig av ett motiv som helt enkelt inte kunde slå fel, något som människor drömt och fantiserat om i årtusenden. Han skulle ge publiken en rymdfärd.

De närmaste förlagorna var litterära. Jules Vernes De la terre à la lune (”Från jorden till månen”, 1865) och Herbert George Wells The First Men in the Moon (1901) hade båda beskrivit, i romanens form, resor från jordklotet till vår närmaste granne, månen. Hos Verne hade rymdfararna till följd av en teknisk miss inte lyckats landstiga, men hos Wells hade de inte bara landstigit utan även funnit ett månsamhälle med inte alldeles ofarliga invånare. Georges Méliès utnyttjade båda verken och lade till åtskilligt.

Resultatet var den första fantasy- och science fiction-filmen, Le voyage dans la lune (”Resan till månen”). I en hårresande parodi på den vetenskapliga och imperialistiska framtidstron låter Méliès en grupp lärda stofiler ta plats i en månraket som skjuts ut i rymden av balettflickor utklädda till matroser. Raketen träffar gubben i månen mitt i högra ögat, en oförglömlig och ofta reproducerad film bild. Därefter börjar de utforska månlandskapet som om det varit en del av Afrika eller Asien, och mycket riktigt dyker det snart upp horder av vilda infödingar. De förfärliga seleniterna, beväpnade med stora spjut, går till angrepp och tvingar vetenskapsmännen att använda sina tekniskt överlägsna vapen: paraplyer. Ett slag med paraply får seleniterna att gå upp i rök! Till slut återvänder vetenskapsmännen till vår egen planet, där de hedras som hjältar och triumferande visar upp en tillfångatagen selenit.

Le voyage dans la lune var en succé, och den beredde vägen för flera liknande filmer. I filmhistoriska verk brukar man skildra Méliès som en vägröjare, en av de stora banbrytare som gav filmen en egen konstnärlig position. Sett ur idéhistoriskt perspektiv framstår hans 16 minuter långa mästerverk snarare som en av de sista bitarna i ett pussel som tänkare av alla de slag hållit på att lägga ända sedan antiken.

På Méliès tid var månfärder ännu något som avhandlades inom fiktionens ram, i skönlitteratur och besläktade konstarter. Jordklotets närmaste omgivningar var både föremål för vetenskaplig spekulation och litterära experiment. Under det sekel som följde skulle emellertid månen en gång för alla infogas i den empiriskt kända världen, i den bildade jordbons mikrorum. Det Okända skulle förskjutas till yttre rymden, till världarna bortom vårt solsystem.

Människan har säkert drömt om att resa till månen ända sedan hon första gången lutade huvudet bakåt och varseblev den stora, spöklikt bleka skivan högt däruppe i himlen. Det var svårt att inte låta sig fascineras av nattens drottning.

I de äldsta religionerna hade månen en svårligen överskattad roll. Det anses säkert att våra förfäder redan under äldre stenålder insåg det tidsmässiga sambandet mellan månens faser och kvinnans menstruationscykel. Månen förknippades också med tidvattnet, och ofta tilldelade man himlakroppen en egen gudomlig status, inte sällan som gudinna. Veckodagen måndag är uppkallad efter månen. Inom astrologin, till exempel de medeltida förutsägelser om framtiden som benämns prognostica, är månen av central betydelse.

I folklore, även svensk, har månen alltid haft en stark ställning. Månen associerades med nattliga ting, såsom älvor och alver. Det ansågs farligt att utföra vissa sysslor, exempelvis spinna och torka tvätt, i ljuset av månsken. Man skulle akta sig för att sova i månsken; risken fanns att man vaknade upp sinnessjuk. Ett exempel på denna uppfattning är att det engelska ordet lunatic (”förryckt”) kommer av det latinska ordet för måne, luna. Många monsterhistorier, särskilt under vårt eget sekel, har satt likhetstecken mellan fullmåne och ylande varulvar. Den som rätt visste att utnyttja månens magiska kraft kunde emellertid, menade våra förfäder, utnyttja himlakroppen på ett positivt sätt. Ett vanligt botemedel mot vårtor i det gamla bondesamhället var således att tvätta dem i månsken.

Till drömmen om månen kom drömmen om att kunna flyga. Med intill visshet gränsande sannolikhet går även denna längtan tillbaka till äldre stenålder, till det ögonblick då någon intelligent neandertalare betraktade fåglars flykt och funderade över möjligheten att kopiera rörelserna. Drömmen om att kunna flyga dyker föga förvånande upp redan i den antika litteraturen. Mest ryktbar är den grekiska myten om Daidalos, ingenjören som konstruerade vingar åt sig och sonen Ikaros. Den senare flög för nära solen, varför vingarna smälte och han störtade i havet.

Antikens mest ambitiösa (men naturligtvis helt fiktiva) flygresa hade just månen som destination. Omkring 160 e Kr skrev Lukianos av Samosata en berättelse med det ironiska namnet Sann historia, en av de mest lögnaktiga reseskildringarna i världslitteraturen. I berättelsen skildras flera halsbrytande historier, men månfärden är värst. Åtskilliga författare har alltsedan dess gått i Lukianos fotspår och diktat ihop reseberättelser som inte har mycket med sanning men väl med mån- och flygdrömmar att göra. Bland de mer framstående berättarna kan nämnas den brittiske biskopen Francis Godwin och den legendariske franske författaren Savinien de Cyrano de Bergerac – den duellglade hjälten med den långa näsan.

Godwins verk, ett arbete med den långa titeln The Man in the Moone: or A Discourse of a Voyage Thither by Domingo Gonsales, the Speedy Messenger, började skrivas omkring 1603, färdigställdes omkring 1630 och publicerades postumt 1638. Boken tillvann sig stor popularitet och översattes till andra språk. Man har beräknat att verket under den påföljande hundraårsperioden utkom i minst 25 upplagor. Litteraturhistoriskt sett har det dock kommit att stå i skuggan av Cyranos mer berömda arbete. Detta, med titeln L’Histoire comique des états et empires de la lune (postumt publicerad 1656, ”Resa till månen”), brukar betraktas som en av de viktigaste föregångarna till den moderna science fiction-romanen. Boken har en allvarlig, samhällskritisk sida, som illustrerar hur effektivt denna genre kan brukas för att kommentera samtida företeelser. Cyrano var vad man brukar kalla fritänkare. Han opponerade sig mot kyrkans auktoritära sätt att konfrontera vetenskapliga landvinningar och alltid sätta människan i egenskap av Guds skapelse i centrum. Månfärden blev för Cyrano ett medel i kampen för en mer materialistisk världsbild.

Månen och dess hypotetiska invånare fortsatte att utöva en stark lockelse på 1700- och 1800-talens författare, inklusive några av de främsta skribenterna i Europa. Daniel Defoe, som annars är mest känd för sin roman om Robinson Crusoe, skrev 1705 en politisk allegori vid namn The Consolidator, som utspelar sig på månen. I de osannolika men än i våra dagar mycket populära historier som mot slutet av 1700-talet kom att associeras med Karl Friedrich Hieronymus, Freiherr von Münchhausen (”Baron Münchhausen”) ingick naturligtvis en månfärd. Enligt den gode baronen är allt på månen ofantligt stort, och månmännen har för vana att rida omkring på trehövdade gamar. Kungen i månen låg vid denna tid i fejd med solen och erbjöd Münchhausen en officersfullmakt, något denne dock betackade sig för. Baronen tillägger att han under sitt uppehåll på månen även träffade några besökare från Sirius, vilka var lätt igenkännliga eftersom de hade bulldoggsansikten.

Inte heller Edgar Allan Poe kunde låta bli att ta upp ämnet, vilket skedde i berättelsen The Unparalleled Adventure of One Hans Pfaall (1835). Han beklagar sig i förordet till detta arbete över att föregångarna i genren inte ägnat det tekniska tillvägagångssättet några tankar. Poe själv kan emellertid knappast sägas ha gjort ett gott arbete inom detta fält – han låter Hans Pfaall använda en luftballong . . .

Jules Verne, H G Wells och Georges Méliès hade alltså åtskilliga föregångare, en minst två millennier lång tradition av litterära månfärder, att falla tillbaka på. Ännu under första hälften av 1900-talet förekom försök att vidareutveckla genren, bland annat av Konstantin Tsiolkovskij, men i och med efterkrigstidens vetenskapliga utveckling och Neil Armstrongs stora steg för mänskligheten var det en gång för alla slut med de fiktiva månfärderna. Världen blev större. På samma sätt som de monster som medeltidsmänniskorna hade förlagt till andra världsdelar förpassades till rymdens planeter i takt med upptäcktsfärderna, så flyttades science fiction-litteraturens fokus bort från månen till mer avlägsna himlakroppar.

Drömmen om att kunna flyga till månen utgör emellertid bara en av våra förfäders många rymdfunderingar. Ända tills naturvetenskapen under de senaste seklerna lärde oss mer om dessa ting hade européerna en uppfattning av universum som fullständigt skiljer sig från den vi har i dag. Månen var bara första anhalten på vägen mot Gud, som troddes befinna sig bakom det firmament av fixstjärnor som utbredde sig vid universums ände.

Själva universum var, ansåg man på medeltiden, inte alls så stort som vi i dag föreställer oss att det är. Det utgjordes av en serie osynliga sfärer med var sin planet: månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus. Jorden var den jämförelsevis minst viktiga planeten, eftersom vi människor är att betrakta som obetydliga jämfört med Gud. Följaktligen placerade man länge jorden i mitten av universum, så långt från Gud som möjligt. Att himmelriket var avlägset innebar emellertid inte att det var onåbart för den mänskliga tanken. I de visioner som under medeltiden mottogs (eller påstods ha mottagits) av kristna mystiker, i synnerhet kvinnliga, ges målande beskrivningar av hur underbar Guds himmel är. Den litterärt mest framstående av medeltidens himlaskildrare är Dante Alighieri, som i tredje delen, Paradiso, av sin La divina commedia (”Den gudomliga komedin”) från tidigt 1300-tal steg för steg beskriver hur han vandrar mot det yttersta ljuset. De flesta läsare, inklusive undertecknad, finner dock denna beskrivning av paradiset bra mycket mindre fängslande än de skräckskildringar Dante har efterlämnat av den likaledes graderade och hierarkiskt välordnade pinohålan några trappsteg längre ned.

Vår strävan att göra universum och dess stjärnor och planeter begripliga, det vi i dag kallar astronomisk vetenskap, tycks även den ha en historia som sträcker sig längre tillbaka i historien än vi har skriftliga källor. Astronomi och dess historiska tvillingsyster astrologi existerade bevisligen i de äldsta högkulturerna. Faktum är att studiet av stjärnhimlen och uttydandet av dess budskap troligen spelade en väsentlig roll i framväxten av högkulturerna ifråga. Det krävdes specialister – präster, administratörer, skrivare, med flera – för att utröna stjärnornas och planeternas budskap och lära sig de naturlagar som reglerar himlakropparnas rörelser. Observatorier tillhör därför de byggnader som kan lokaliseras både i Gamla och Nya världens ruinområden, i mayakulturens centralorter i Centralamerikas regnskog såväl som i det timuridiska Samarkand på 1400-talet och på Ven i Öresund på 1500-talet.

I det medeltida Västeuropa blomstrade astronomin mer än de flesta andra naturvetenskaper. Astronomerna hämtade inspiration från antika källor, arabiska nyvinningar och egna observationer. När de nordiska länderna drogs in i den katolska kultursfären uppstod ett astronomiskt skriftställeri även på våra breddgrader. Den danske astronomen Peder Nattergal (lat. Petrus Philomena de Dacia) var i slutet av 1200-talet en av Europas mest ansedda astronomer, verksam bland annat i Paris och Bologna. På 1340-talet föreläste den svenske magistern Suno Karoli om astronomi vid Parisuniversitetet.

En av den medeltida astronomins största brister, både inom kristenheten och i islams länder, var att man tog många antika påståenden för givna. Det dröjde ända till Tycho Brahes verksamhet på 1500-talet innan man på allvar började systematisera himlavalvets utseende utan att därmed automatiskt återupprepa vad de gamla auktoriteterna hade hävdat. Därmed inte sagt att den medeltida astronomin var en vetenskapligt orörlig företeelse som hela tiden stod kvar på samma punkt. Det omfattande intresset för ämnet gjorde att nya upptäckter oundvikligen gjordes och att en och annan djärv astronom började ifrågasätta gängse teorier.

Ett typiskt exempel på detta är idén om epicykler. När man upptäckte att planetrörelserna avvek alltför mycket från de etablerade modellerna lade man fram en sinnrik teori om att planeterna inte bara var länkade till sfärer utan även roterade i egna cirkelomlopp (”epicykler”) kring sina respektive sfärpositioner. Ett annat exempel är den så kallade geo-heliocentriska världsbilden. Denna, som lanserats redan under hellenismen, dyker upp lite här och var i den medeltida astronomiska litteraturen. Teorin gick ut på att jorden visserligen ligger mitt i universum (geocentrisk världsbild), men att två planeter – Merkurius och Venus – kretsar kring solen (heliocentriskt), som i sin tur rör sig kring jorden.

Den heliocentriska världsbild som vi brukar associera med Copernicus och 1500-talet var med andra ord bara ett av många steg – och långt ifrån det sista – i den forskning som ägde rum inom den gamla europeiska astronomins ramar.

Vad som i dag kan vara svårt att inse är att det astronomiska sökandet förr i tiden, från antiken ända till 1800-talet, gick hand i hand med de fantasifulla skönlitterära spekulationer som vi numera hänför till kategorin science fiction. För oss är det en avgrundsdjup skillnad mellan filmen Stjärnornas krig och en lärobok i astronomi för universitetsbruk. Före den moderna tidens professionaliseringsvåg var emellertid gränsen mellan vetenskap och skönlitteratur mycket vag. Det gällde astronomi såväl som andra ämnen, exempelvis historia. Det föll sig naturligt för en lekman att spekulera i astronomisk vetenskap på samma sätt som astronomer gärna presenterade idéer om hur det såg ut på andra planeter.

Det bästa exemplet på hur kort avståndet mellan litterär spekulation och astronomisk vetenskap var före 1900-talet är Johannes Kepler, en av alla tiders främsta astronomer och en gigant i vetenskapshistorien. Om man slår upp Keplers namn i encyklopedier, så finner man vanligtvis långa uppräkningar av vilka vetenskapliga arbeten han producerade under sin karriär i de habsburgska kejsarnas skugga i början av 1600-talet. Mindre känt är att Kepler även skrev en historia om en månfärd, en skrift betitlad Somnium sive astronomia lunaris (”En dröm, eller månens astronomi”). I detta verk, som utgavs postumt av sonen Ludvig år 1634, skildrar Kepler en månfärd i form av en dröm. Han redogör för hur de astronomiska företeelserna bör uppfattas i enlighet med de nya regler Copernicus och han själv har utarbetat, och han beskriver såväl månens geografi som dess invånare. Detta är science fiction i termens egentliga mening: vetenskap och fiktion förenade till en enhet genom en imaginär resa till månen.

Publicerad i Populär Historia 3/1999