Vinna eller försvinna
I år öppnar Sveriges första kasino. Premiären sker i Sundsvall under våren. Andra städer följer efter.
Hasardspel har givetvis förekommit tidigare i svensk historia. Men så kallade ”internationella kasinon”, med rejäla insatser och chans att vinna eller förlora stora summor pengar, är förbjudna sedan länge.
Totalstopp för hasardspel brukar dock vara lika ineffektiva som förbud mot alkohol och prostitution. Och statsmakterna har dessutom insett att spelhus kan ge sköna inkomster till den offentliga kassan. Eller också kan spelintäkter tillföras behjärtansvärda ändamål, en tradition som varit mycket stark i Sverige och som tagit sig uttryck i bland annat Svenska Spels bidrag till idrottsrörelsen. En ond sak kan alltså leda till något gott. Därför har det i de flesta fall i historien handlat om att dämpa och reglera hasardspelets verkningar, inte att helt förbjuda det.
Venedig är det första exemplet på organiserat spelande i den västeuropeiska kulturkretsen. Dock inte på kasinon – även om ordet är en dimunitivform av italienskans casa, ”hus” – men väl på lotteriverksamhet, en variant som närmast liknar våra dagars tombola. Det venetianska lotteriet daterar sig till 1522, och de som prövade lyckan fick satsa upp till 1 500 dukater. Man kunde vinna siden- eller ullbalar, fina kläder eller foder, bärnstenssmycken och till och med vilda katter och hästar. Den venetianska republiken – som alltid behövde pengar till sina krig – såg snart en möjlighet till inkomster och lade skatt på vinsterna.
Ett mera moraliserande försök att reglera spel är brittiska The Statute of Anne från 1710. Denna lagregel ville begränsa spelandets skadeverkningar i det engelska jordbrukssamhället. Lantaristokratins uttalade spelglädje gjorde nämligen att stora landförmögenheter slumpartat kunde byta ägare och lagen skulle alltså skydda herrarna mot deras egen dårskap. Den verkar dock inte ha varit särdeles verkningsfull. Georg IV fördömde år 1828 ett berömt etablissemang i London och kallade det ”Crockfords spelhelvete”. Enligt kungen var spelhuset ”en skymf för landet såväl som den tid vi lever i”. Men mr Crockford kunde bland sina medlemmar räkna en rad statsmän, författare, officerare och poeter.
I Sverige tog man inte exempel av Crockford. Vi hade medeltida förbudstraditioner mot hasardspel. Redan i gutalagen sägs att ”den som dobblar vare saker till tre ören åt socknen”. I Magnus Erikssons stadslag fanns en ”dobblarebalk” som förbjöd spel om mer än en mark. Bröt man mot denna väntade stocken – eller så blev man rentav av med en hand. Häftigt var också Ulrika Eleonoras förbud från 1719 mot ”varjehanda otillbörligt spel och dobbel på källare och kaffehus, såväl som hemma i husen”, ett förbud som dock föga efterlevdes. År 1730 infördes en stämpelavgift på alla kortlekar som uppbars ända till 1960. Motiveringen var ”att kronan utan undersåtarnas besvär härigenom någon inkomst kunde tillföras”.
Georg IV varnade förgäves. Under senare delen av 1800-talet kom nämligen kasinospelet att sättas i system i Europa, och flera av Georgs kungliga kolleger flockades kring rouletten, för övrigt en fransk uppfinning från slutet av 1700-talet. Stora påkostade anläggningar omramade ofta de lyckliga vinnarna respektive olyckliga förlorarna. Luxuös inredning, med anslutande mat- och läsesalar, kännetecknade alla berömda kasinon i Bad Homburg, Monte Carlo, Estoril med flera. Man ville ge den triviala och i vissa kretsar smått skamliga verksamheten en tilltalande inramning. (I de cirka 120 kasinon som i dag finns i Storbritannien är man däremot tvungen att göra noggrann boskillnad mellan spel och andra verksamheter).
Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. När Karl III av Monaco år 1857 blickade ut genom fönstret på sitt residens blev han dyster. På den platå där kasinot nu ligger såg han inget annat än ett väldigt klippmassiv – naket, ofruktbart och befolkat endast av getter. Flera av hans bördiga områden hade övergått till Frankrike, och furstendömets finanser var allt annat än lysande. Han hade emellertid hört talas om att de tyska småfurstarna tjänade grova avanser och tog in avgifter genom att etablera spelkasinon på sina domäner. Prinsen av Homburg uppgavs vältra sig i pengar tack vare det skickliga sätt på vilket den franske koncessionären François Blanc skötte furstens kasino.
Karl III erinrade sig att hans far hade beviljat en spelbankskoncession bara några månader före sin död. År 1858 startade så det första kasinot i Monaco, dock inte på sin nuvarande plats. Det gick inte som en dans, och orsaken var inte minst de bristande kommunikationerna. Furstendömet var otillgängligt, både från land- och sjösidan.
Det som inledde Monte Carlos glansperiod var faktiskt det tyska rikets enande. År 1872 föll de tyska småfurstarnas spelbanker bort, de stränga herrarna i Berlin stängde kasinona i Homburg, Ems och Wiesbaden. Den stenrike koncessionären Blanc, som redan hade etablerat sig i Monaco, beslöt att helhjärtat satsa på furstendömet, som för övrigt hade ett behagligt klimat året runt. Och kommunikationerna blev allt bättre.
Nu strömmade den fina publiken till. År 1863 stod en ny pampig anläggning klar, byggd av parisoperans arkitekt och kantad av en vacker park. Kasinot i Monte Carlo var vid denna tid Europas enda stora spelhus, eufemiskt kallat La Société des Bains de Mer (”Havsbadssällskapet”). Blanc blev givetvis bara rikare och rikare. Vid sin död efterlämnade han en förmögenhet på 200 miljoner guldfrancs. Kasinot och fursten blev inte heller lottlösa, och lilleputtrikets befolkning fick också del av intäkterna, även om de – liksom präster och uniformerade militärer – inte tilläts spela på kasinot.
Furstar, adelsmän, industrimagnater och en och annan förhoppningsfull fattiglapp – alla fann vägen till Monte Carlo. De delade upp sig i roulettsalarna eller salongerna för kortspelet trente-et-quarante. Somliga skördade sagolika vinster och kunde leva sorgfritt under resten av sina liv, men för andra gick det sämre. Då och då ekade pistolskotten, och en gravplats för självspillingar anlades. De som ruinerade sig kunde dock välja alternativet viatique, innebärande att kasinot betalade biljetten hem.
Nya tider skulle dock komma. Den värld som försvann i samband med första världskriget var kasinots stora stöttepelare. Men för att uppväga bristen på furstar och flärdfull aristokrati införde man andra dragplåster – Monte Carlo-rallyt, stjärnspäckade teaterföreställningar, shower och filmfestivaler. Grekiska krösusar – däribland skeppsredarfursten Onassis – köpte in sig i kasinot, och furst Rainiers bröllop med Grace Kelly 1956 gav strålande reklam. Numera försöker regeringen i Monaco att tona ned bilden av landet som en exklusiv spelhåla. Istället betonas prins Alberts oceanografiska museum, möjligheterna för det internationella affärslivet och traktens skönhet.
Den största spelanläggningen i Europa är inte längre Monte Carlo utan Estoril utanför Lissabon. Detta kasino startade i en förnäm badort mot slutet av 1800-talet men förbjöds därpå för att öppna igen 1916, en effekt av Portugals växlande regimer. I dag tävlar Casino de Estoril med Monte Carlo ”med ett modernt spelkoncept som sträcker sig till konstnärliga, litterära, folkloristiska och gastronomiska områden”, allt enligt guideboken. Imponerande är den långa raden av spelautomater, en uppfinning som går tillbaks ända till 1890-talets USA.
Nordamerika har som bekant sin egen motsvarighet till Monte Carlo: Las Vegas. Den stora genomfartsgatan, The Strip, kantas här av många kasinon, mestadels kombinerade med jättelika hotell i de mest fantastiska former och med gourmetrestauranger, shoppinggallerier, pooler och nöjesaktiviteter av skilda slag.
Le cadre qui pardonne (”den ram som förlåter”) är den skenheliga regel som gäller för kasinon som Monte Carlo, Estoril och framför allt Las Vegas: själva spelmomentet ska inte synas så mycket, utan vara en integrerad del av ett brett nöjesutbud. Därför brukar Las Vegas kallas nöjenas världsmetropol, ordet entertainment låter oskuldsfullare än gaming eller det ännu grövre ordet gambling. En annan känd attraktion i Las Vegas är att man där både kan inleda och avsluta äktenskap i expressfart.
Stadens historia som spelhelvete är mycket kortare än de europeiska motsvarigheterna. Fram till mitten av 1800-talet var mormonerna herrar i Las Vegas trakter. Men de fick snart flytta på sig, för 1859 upptäcktes en av de största guldförekomsterna i Amerika i området. De små guldgrävarorternas huvudstråk kantades snart av hotell och salooner med bordeller och kasinon. Den klassiska kombinationen av booze and bosoms har vi sett i talrika västernfilmer. Rouletterna tilltalade de typer av människor som kommit till trakterna för att leta guld. Hela deras tillvaro präglades ju av risktagning. Dåvarande presidenten, Abraham Lincoln, försökte få ordning på det laglösa ökenområdet, territoriet Nevada utropades och en guvernör som hatade hasardspel sändes dit. Kasinona fick slå igen och de motsträviga riskerade två års fängelsestraff.
Under åren mildrades dock restriktionerna och 1931 fick sex personer koncessioner att starta spelhus i Las Vegas. Detta sammanföll med depressionen, och Las Vegas-området blev snart ett eldorado för sysselsättningsskapande åtgärder. Den gigantiska Hooverdammen öster om staden invigdes 1935 och försvarsindustrin kom till under världskriget. Men den definitiva boomen kom efter kriget, när man kunde börja bygga igen.
År 1946 stod det första stora kasinohotellet – Fabulous Flamingo – färdigt vid The Strip. Byggnaden var en skapelse av den beryktade mafioson Bugsy Siegel. 1966 lät motelldirektören Jay Sarno uppföra det ryktbara Caesars Palace i romersk stil. Hans vän Kirk Kerkorian kom tre år senare med Las Vegas Hilton. Det var då världens största hotell med köpcentrum och en rad nöjesalternativ för både vuxna och barn. Här inleddes en trend som bröt med det strikt vuxenbetonade Monte Carlo; Las Vegas kan vara ett familjenöje där rouletterna inte är det allra viktigaste.
Mot slutet av 1900-talet kom en ny byggvåg med bland annat det egypteninspirerade Luxor, Treasure Island med sin permanenta sjöslagsshow och andra storslagna projekt. Befolkningsökningen har varit fantastisk. När Las Vegas blev stad 1911 fanns bara omkring 800 invånare – i dag är siffran 1,4 miljoner!
Flera intressen sammanföll för att göra Las Vegas till Nya världens Monte Carlo. Maffian fanns med på ett hörn i förening med korrupta fackföreningar men också legitima affärsintressen, som lyfte trakten ur dess långa depression. Dammarbetarna fick ny utkomst inom den kombinerade spel- och nöjesindustri som växte fram.
Stora kasinon finns också på andra håll i USA. I New Jersey ligger Atlantic City, som startade kasinon 1978, och alltsedan dess har USA beströtts med kasinon i gamla gruvstäder, på flodångare och inte minst i indianreservat. Startskottet för denna märkliga utveckling kom 1987 då Högsta domstolen bestämde att indianerna fick driva kasinon. Nu börjar dessa enklaver för den bortträngda urbefolkningen – som inte sällan levt i misär med alkoholism och hög arbetslöshet – sakta lyfta sig ur eländet med hjälp av de vitas lust för hasardspel. En tredjedel av alla reservat har i dag kasinon.
Över hela världen har man på senare tid startat internationella kasinon (i Danmark finns till exempel sex stycken), och de traditionella orterna kommer alltmer i skymundan. I Sverige har frågan om ”riktiga” kasinon (spel i liten skala på restauranger har varit tillåten några decennier) stötts och blötts sedan 1970-talet. Våren 1999 kom man fram till beslut. Då bestämde riksdagen att staten skulle inrätta kasinon med internationella regler runtom i landet; i år invigs det första i Sundsvall. Det blir i ett gammalt stationshus som lustigt nog ligger i Casinoparken, uppkallad efter en restaurang som fanns där för cirka 150 år sedan. I november följer kasinot i Kungsparken i Malmö, som var påtänkt redan på 1960-talet. Stora tullhuset vid Packhuskajen i Göteborg öppnar kasino 2002, och då planeras också kasinot i Stockholm att sätta igång.
Vissa begränsningar gäller i dessa inrättningar: man måste vara minst tjugo år för att spela, krediter för spelinsatser förbjuds och maximiinsatsen är två basbelopp (72 600 kr). Man kan spela black jack, roulett, poker och på automater. Där belöper sig maximiinsatsen till 150 kronor på varje vinstmöjlighet, också en markant skillnad mot de vanliga ”enarmade banditerna”.
Därmed har Sverige inträtt i en europeisk kasinogemenskap. Endast i Irland och Norge är internationella kasinon fortfarande förbjudna.
FOLKE SCHIMANSKI är journalist.
Att läsa: Dag och natt i Monte Carlo Sven Aurén (1960); Kartläggning av kasinospel – enligt internationella regler. SOU 1992:28; The Gaming Industry – Introduction and Perspectives (1996).
Religionerna och spelandet
Hasardspel har bedömts olika inom världsreligionerna. Den mosaiska är ganska tolerant, men i staten Israel är kasinon förbjudna. I Gamla testamentet finns spelmomentet med när Moses kastade tärning om hur landet Kanaan skulle delas. På det sättet menade han sig kunna hänvisa till Gud fader om någon ansåg sig förfördelad av beslutet. Det finns till och med en legend om att Eva åt av äpplet för att slå vad med den berömda ormen om hur många kärnor äpplet innehöll.
I de kristna trosmönstren finns nyanser. Den katolska kyrkan är påfallande generös. I Nya katolska encyklopedin står att ”även om spel är en lyxföreteelse, kan det inte anses som syndigt utom när hängivenheten åt spel gör att man förgäter sin plikt”. I det strängt katolska Irland är dock kasinon förbjudna. Inom protestantiska rörelser är synen varierande. Somliga fördömer spel som syndigt och felaktigt medan andra lämnar frågan åt individens gottfinnande. Dessa skillnader återspeglas till exempel i den olika lagstiftningen i amerikanska delstater.
Den negativa synen på spel är speciellt uttalad inom de protestantiska frikyrkorna. I Sverige kallades kortleken för ”djävulens bönbok” av 1800-talets väckelsepredikanter. Det viktigaste argumentet mot hasardspel baserar sig på arbetsetiken som säger att personlig vinning bör sökas genom hederligt värv.
Hasardspel förekommer mest i den kristna världen. I icke-kristna länder råder på de flesta håll en strängare ordning. Muslimska länder som Saudiarabien, Syrien, Pakistan och Indonesien förbjuder spel. Ett undantag är det västorienterade Turkiet, där spelandet är tillåtet.
I hinduismen ses spelare som orena och oförmögna att finna sanningen, och i Indien är kasinon därför inte tillåtna. Buddhisterna anser att hasardspel bör undvikas, och i Japan är kasinospel inte tillåtet, däremot vadslagning vid hästkapplöpningar eller andra tävlingar.
Folke Schimanski
