Så blev julen ljusets högtid
Den svenska vintern var mörk och kall, men levande ljus var under 1800-talet en lyxvara. När stearinljus uppfanns och tillgängliggjordes, blev julen ljusets högtid. Och elektricitetens intåg förändrade inte detta.
Levande ljus i granen ger ett varmt sken i salen. Målningen "Glade Jul" utfördes 1891 av den danske konstnären Viggo Johansen.
Den svenska vintern är kall och mörk. Fram till andra halvan av 1800-talet fanns inte någon ljuskälla som helt kunde skingra vintermörkret. Talgljus, vaxljus eller en öppen brasa brann i hemmen. Och så även kådljus och lysstickor – små trästickor som brann i upp till tio minuter – kunde skänka lite ljus att arbeta i efter skymningen.
Men levande ljus var både krångliga att tillverka och dyra. I många hem på den svenska landsbygden hade man bara tillgång till ett tiotal ljus om året och dessa slösade man inte med. Till vardags användes främst långa och smala talgljus, de tjockare sparades till högtider och fest.
För dem som inte hade så stor egen tillgång på ljus, kunde julen framstå som en magisk tid. Under julottan i kyrkan bidrog levande ljus i överflöd – i ljuskronorna, på läktarna och i alla fönster – till den högtidliga stämningen.
Från talgljus till stearinljus
Talgljus tillverkades av det fett från kor och får som man tog tillvara under slakten. Under förindustriell tid var talgljusen viktiga ljuskällor under de långa vintermånaderna, men de hade sina nackdelar. De var mjuka och kroknade lätt, de droppade och sotade, och vekarna brann inte upp av sig själva. För att undvika os måste talgljusen regelbundet klippas, ofta med en särskild ljussax. Därför användes ljusen i hållare som var enkla att komma åt.
Vaxljusen var en lite lyxigare variant som främst användes i välbeställda hem. De doftade gott och rann inte. Men även dessa behövde klippas, om än inte lika ofta.
På 1820-talet forskade den franske kemisten Michel Eugène Chevreul (1786–1889) på olika fetter och fettsyror och lyckades skapa ett nytt lysämne som kunde användas till ljus som varken sotade eller rann, och vars veke inte behövde klippas: stearinljuset.
Stearin består av en blandning av fettsyror, och när stearinet smälter stiger det uppåt i veken och avger en gas som får vekens låga att brinna vidare. Stearinljuset brinner med hög låga och sprider ett behagligt sken, och räcker betydligt längre än de gamla vaxljusen. Äntligen fanns det ett ljus som inte krävde skötsel.
Innan stearinljus fanns användes talgljus och vaxljus. Dessa vaxljus från 1860-talet kommer från Vinsarp i Västergötland och har suttit i en julljuskrona.
Stearinljuset var en lyxvara
Det var tidningsmannen Lars Johan Hierta (1801–72) som tog stearinljuset till Sverige, samma Hierta som tidigare hade grundat Aftonbladet. Det var under en resa till London som han för första gången fick se stearinljus, och blev hänförd av deras behagliga sken. När Hierta återvände till Sverige tog han kontakt med kemisten Johan Michaelson. Med hans hjälp kunde Liljeholmens tekniska fabrik två år senare, 1839, tillverka de första svenska stearinljusen.
Till en början gick försäljningen trögt, och lönsamheten var låg. Ljusen var en lyxvara och marknadsföringen riktades därför främst till bättre bemedlade stockholmare, som fick leta sig upp till Aftonbladets redaktion för att köpa ett paket ljus. Inom några år hade svenskarna fått upp ögonen för "det förbättrade lysämnet", som Hierta kallade stearinet, och var redo att byta ut sina talgljus.
Tillverkningsmetoderna i Liljeholmens fabrik utvecklades, och produktionen ökade. Detta ledde till lägre priser och fler köpare. Att fler människor hade råd att slösa på ljus bidrog till att nya traditioner fick fäste kring förra sekelskiftet. Allt fler luciatåg anordnades. Det var annars en sedvänja som länge hade setts mest på herrgårdar eller i studentkretsar.
Det dök även upp adventsljusstakar, där fyra levande ljus hjälpte till att räkna ner till julen. Adventsljusstakarna blev allmänt spridda i början av 1900-talet, efter att tidigare bara ha förekommit sporadiskt i mer välbeställda hem.
I början av 1900-talet hade Liljeholmens stearinfabrik – som namnet till trots sedan länge höll till i större lokaler vid Danvikstull på Söder – blivit en av världens största i sitt slag. I fabriken tillverkades nu årligen miljontals paket, motsvarande nära 1700 ton stearinljus. Men runt hörnet lurade det sämre tider för stearintillverkningen.
Upplysta av facklor samlas folket på kyrkbacken i Äppelbo, Dalarna, inför julottan. Målning av Wilhelm Wallander från 1858.
Levande ljus blev omodernt
Det elektriska ljuset var på intåg, och den som ännu inte hade tillgång till denna nymodighet valde ofta hellre en modern fotogenlampa med stabilt sken, än ett fladdrande levande ljus.
Under flera decennier ansågs de levande ljusen vara omoderna. Trots detta lyckades Liljeholmens stearinfabrik hålla sig vid liv. Detta bland annat genom att tillverka smörjolja till Statens järnvägar.
Men ljusförsäljningen tog fart igen, och på 1960-talet fick stearinljusen återigen en plats i våra hem. Nu var det framförallt som mysbelysning och stämningsskapare.
Elbelysningen och glödlampan, som blev vanligare i Sverige på 1910-talet, förändrade människors livsstil. Natt blev till dag, och en enda ljuspunkt kunde nu lysa upp ett helt rum. De nya säkrare ljuskällorna, som varken osade eller var särskilt brandfarliga, innebar nya vanor – som att vara uppe längre på kvällen. Elektriciteten gjorde också att vi började inreda våra hem på nya sätt.
När svenskarna så småningom hade vant sig vid den smidiga och direkta tillgången på ljus infann sig en önskan om att själva ljuskällan skulle se så bra ut som möjligt. Det innebar att efterfrågan på vacker trivselbelysning ökade.
Julen, som sedan länge hade varit ljusets högtid, blev nu ännu ljusare. Under första halvan av 1900-talet introducerades flera uppfinningar som skulle ändra bilden av högtiden: den elektriska julgransbelysningen, adventsstjärnan, och den elektriska ljusstaken – som var en svensk uppfinning.
Julgranen blev en allt vanligare syn i de svenska hemmen under 1800-talet, först i form av små bordsgranar, och de pyntades ofta med levande ljus. Levande ljus och lättantändligt naturmaterial har aldrig varit en bra kombination, men mot slutet av 1800-talet kom en ny uppfinning som marknadsfördes som ett riskfritt alternativ till ljusen i granen.
Skrock och ljusmagi
Julhelgen infaller under den tid på året när det är som mörkast på våra breddgrader. Kanske har mörkret bidragit till att julen länge omgärdades av magi, mystik och folktro. De dyrbara ljusen var förr inte bara högtidliga och nödvändiga för att mota bort mörkret, de kunde också användes för att hålla onda andar på avstånd, och för att sia om framtiden.
I många hem fanns ett så kallat grenljus på julbordet, med en gren för varje familjemedlem. Beroende på hur lågan brann på ens egen gren kunde man se hur det kommande året skulle bli. Om veken böjde sig mot en själv, kunde man förvänta sig olycka, trodde man.
I många hem tändes under julaftonen ett enda stort ljus som skulle brinna hela julnatten. Ljusstumparna som blev över ansågs vara magiska, och gavs till djuren i ladugården för att skydda dem mot sjukdomar.
I Sverige började de levande ljusen i granen att ersättas med elektriska varianter i början av 1930-talet.
Julgransbelysningen blev elektrisk
År 1882 fick amerikanen Edward Hibberd Johnson (1846–1917), vice vd för Edison Electric Light Company, idén att pynta en gran med 80 valnötsstora glödlampor i den amerikanska flaggans färger. Granen ställde han på en roterande platta och lamporna tändes och släcktes omväxlande för extra effekt.
Johnson bjöd in en reporter att skriva om den elektriska julgransbelysningen, med strålande ljus som kunde lämnas oövervakade och lysa både dag och natt. Det hela avfärdades dock först som ett pr-trick. Vem skulle ha råd att pynta sin gran på detta sätt? Granen, som stod väl synlig i ett fönster i Johnsons hem i New York, drog många nyfikna åskådare, och under de kommande åren utökade han antalet lampor.
Drygt tio år senare fanns elektriska julgransbelysningar i handeln, även om det skulle dröja ytterligare några årtionden innan vanligt folk fick råd att köpa sin egen slinga.
I Sverige började de levande ljusen i granen att ersättas med elektriska varianter i början av 1930-talet. Ljusslingor sattes också upp längs gator och torg i december, och gjorde de mörka vintermånaderna lite ljusare.
En tidig svensk tillverkare av julgransbelysning var Kooperativa förbundets glödlampsfabrik Luma i Stockholm. Deras ljusslingor lanserades 1933, och blev tillsammans med el-luciakronorna storsäljare. Nu slapp luciorna att få stearindropp i håret.
Adventsstjärnan härstammar från Tyskland
Ett eget kapitel i berättelsen om julens ljus är adventsstjärnan. Den är en symbol för Betlehemsstjärnan, den som skulle leda de tre vise männen till stallet där Jesusbarnet låg i krubban. Och liksom många andra av våra jultraditioner och julpynt (inklusive julgranen) kommer den ursprungligen från Tyskland.
Adventsstjärnan såg dagens ljus på 1800-talet i Herrnhut utanför Dresden. Där fanns det en herrnhutisk skola (i regi av en kristen rörelse), där lärare och elever tillsammans tillverkade pappersstjärnor som kunde belysas inifrån.
Kooperativa förbundets glödlampsfabrik Luma började att tillverka julgransbelysning 1933. Här ett foto från företagets lokaler i Kalmar, 1952.
Arbetet med stjärnorna fyllde en dubbel funktion – dels fick eleverna lära sig om den bibliska symbolen, och dels fick de genom att konstruera de komplicerade formerna träning i geometri. Stjärnan består av 17 fyrkantiga och åtta trekantiga spetsar.
Stjärnorna användes för att dekorera skolan i adventstid, och hängdes bland annat i dörröppningar. Så småningom utvecklade en handlare i Herrnhut en variant av stjärnan som kunde masstillverkas och säljas.En jul-ikon var född.
Men det dröjde ytterligare en tid innan den fick sin plats i fönstret. Herrnhutstjärnan var nämligen ömtålig, hade uddar åt alla håll och var därmed svår att placera. Någon gång efter andra världskriget utvecklades en plattare form som var mer praktisk att hänga i fönstren.
I svenska hem började man hänga upp stjärnor först på 1910-talet. Det sägs ha varit prästfrun Julia Aurelius (född Marx, 1886–1980) som startade trenden. Hon kom från just Herrnhut, och gifte sig 1912 med den svenske teologen och prästen Erik Aurelius (1874–1935), som sedermera blev biskop i Linköping. Under parets tid i Lund, där maken var teologiprofessor, spreds traditionen med adventsstjärnan i stadens borgerskap.
Annars ska Sveriges äldsta adventsstjärna vara en som finns i Västerås domkyrka. Det är en stor elektrisk pjäs med sju uddar, som började hissas upp till advent i slutet av 1800-talet.
"Proletärstjärnan" hängde i många svenska hem
I början av 1940-talet fick entreprenören Erling Persson (1917–2002) en lysande idé – bokstavligt talat. Han hörde talas om hur folk köade länge utanför en butik på Sveavägen i Stockholm för att köpa tyska adventsstjärnor, för 15 kronor styck. Persson började fundera på hur han skulle kunna skapa och sälja en egen variant, som var både smidigare och billigare.
Snart var "Tindra Kristall" född, en sju-uddig gulröd pappersstjärna, som gick att fälla ihop när den inte användes. Den gnistrade vackert när den tändes, tack vare en massa små hål i pappen – en idé som patenterades.
Elektrisk julbelysning på Drottninggatan i Stockholm. Foto från 1940-talet.
Med kompanjonen Björn Wennberg startade Erling Persson massproduktion av "Tindra" och anställde norska, danska och polska flyktingar som arbetade med att klistra ihop stjärnorna. Den vackra juldekorationen gick att skicka efter på postorder och kostade bara 2:50, alltså betydligt mindre än den tyska stjärnvarianten.
Redan under de första åren såldes hundratusentals exemplar. Under 1970-talet fanns "Tindra Kristall" i så många hem att den började kallas för "proletärstjärnan".
Detta var inte Erling Perssons enda succé. Några år senare använde han en del av vinsten från sin pappersstjärna för att grunda konfektionsföretaget Hennes & Mauritz (dagens H&M) i Västerås.
Elljusstaken började lysa upp fönster på 30-talet
En annan lysande jul-nyhet i fönstret vid mitten av 1900-talet var den elektriska ljusstaken. Bakom uppfinningen stod Oscar Andersson (1909–96) från Landala i Göteborg. Han var lagerarbetare vid Philips, som på 1930-talet lanserade sina första elektriska julgransbelysningar.
Inför julen 1934 tog Andersson en traditionell sjuarmad ljusstake, borrade några hål och fäste bortsorterade Philips-julgranslampor i den. Den elektriska ljusstaken var född, även om det skulle dröja några år innan den började lysa upp svenskarnas fönster.
Så småningom tog företagsledningen fasta på Oscars idé, och inför julen 1939 lanserades den elektriska julstaken i Philips katalog. Några tusen el-stakar såldes, men andra världskriget gjorde att försäljningen kom av sig. Efter krigsslutet tog intresset för elljusstakarna fart igen, och snart prydde de många svenska hem. De började också att exporteras utomlands.
Om glödlampan revolutionerade 1900-talet, är lysdioden med och formar 2000-talet – även om LED-lampan (light emitting diode) började att ta över i vår belysning redan på 1990-talet. Lysdioderna är mycket effektivare och slitstarkare än glödlamporna, vilket är välkommet i tider av höga elpriser och fokus på energihushållning.
Men även om vi denna tid av året låter oräkneliga LED-lampor lysa upp i mörkret, har de inte samma mysfaktor som levande juleljus.
Publicerad i Populär Historia 14/2022
