Längdskidåkningens historia i Sverige
Längdskidåkning har traditionellt sett varit en populär sport i Sverige. Men mildra vintrar och nya vanor kan innebära en oviss framtid. Följ med i längdskidåkningens historiska spår.
En grupp skidturister poserar framför Åre bergbanas dalstation1930.
Under senare tid har längdskidåkningen ifrågasatts som få andra sporter. Dopningen, som kulminerat med spektakulära avslöjanden vid flera av de stora mästerskapen, har skapat misstänksamhet kring sporten. Ett annat problem är att många tycks uppleva längdåkning på skidor som en omodern sport. Nytänkande saknas dock inte. Jaktstarter och sprintdistanser har införts för att göra grenen mer attraktiv för medierna och publiken. Frågan är om det är ett tecken på att sporten utvecklas eller om det är konstgjord andning för en idrottsgren som håller på att tappa sin framträdande position bland nordiska folktraditioner.
Skidåkningens rötter i Sverige
Världens äldsta bevarade skidor finns i Sverige. Det är de så kallade Kalvträskskidorna från yngre stenåldern (ungefär 5 200 år gamla). Fyndet, som finns att se på Svenska skidmuseet i Umeå, visar onekligen att skidåkningen har djupa rötter i Sverige. I det nordiska klimatet, i ett stort och glest befolkat land, har skidor genom historien varit ett nödvändigt transportmedel.
Skidorna har länge också varit viktiga vid jakten. En runsten vid Balingsta i Uppland från slutet av vikingatiden visar en bågskytt på skidor. I dag jagas det med mer moderna vapen men färdmedlet består.
Militären har också länge använt skidor. På 1630-talet låg skidutrustade soldater förlagda i Narva. Förutom att vara beredda på strid bjöd de på en uppvisning inför en tysk furste på besök. Efter att Karl XII stupat i Norge 1718 åkte två skidlöpare till Trondheim med dödsbudet. Samtidigt startade en kurir till häst men han anlände tolv timmar senare än skidåkarna. Skidåkning visade sig vara ett överlägset sätt att snabbt ta sig fram genom snötäckt terräng.
Den tidigaste skidtävlingen i Norden, som det finns uppgifter om, arrangerades just inom militären. Evenemanget gick av stapeln i Oslo år 1767. Det dröjde emellertid till långt in på 1800-talet innan civila och mer regelbundna tävlingar kom. I Sverige hölls den första kända skidtävlingen i Bellevueparken i Stockholm år 1879 (se bild nästa uppslag). Loppet väckte nyfikenhet och bland de två tusen åskådare som kantade spåret fanns prinsarna Carl och Oscar.
Skidtävlingen Nordenskiöldsloppet
Nordenskiöldsloppet 1884 var den första skidtävlingen som rönte riktigt stor uppmärksamhet. Bakgrunden var att upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld ville visa att skidstrapatserna från hans Grönlandsexpedition året före var sanna. På de grönländska snövidderna hade två samer – Anders Rassa och Pavva Lars Nilsson Tuorda – ur Nordenskiölds expedition, avverkat långa sträckor på tider som för många verkade helt osannolika. Tävlingen, som skulle bevisa uthålligheten, gick från Jokkmokk till Kvikkjokk och tillbaka igen, en sträcka på tjugotvå mil. Arton man ställde upp – tolv samer (dock bara Nilsson Tuorda av grönlandsfararna) och sex nybyggare.
Halvvägs hade sju man brutit. Efter matpausen i Kvikkjokk tjuvstartade en av åkarna, Per Olof Länta. Men han hanns upp av Nilsson Tuorda som till slut vann några sekunder före Länta, på tiden 21 timmar och 22 minuter. Rykten sade att Länta, som fick problem med bindningen på upploppet, låtit Tuorda vinna för att få en skuld reglerad. Några belägg för denna teori framkom dock aldrig. Tuorda fick 250 kronor i första pris. Extra berömlig var insatsen från tredjepristagaren, Apmut Anders Ahrman. Efter att han tagit emot sina prispengar fortsatte han på skidor de tio milen hem!
Dagstidningarna, som vid den här tiden annars inte skrev särskilt mycket om idrott, gav skidtävlingen i Lappland ovanligt mycket utrymme och den torde ha gett den nya sporten en första skjuts framåt. Nordenskiöldsloppet genomfördes samtidigt som en organiserad idrottsrörelse växte fram i Sverige. Samhället industrialiserades och företeelser som schemalagd fritid och föreningsaktiviteter var nya. Skidåkning förknippades dock till en början mest med natur- och friluftsliv.
Med start under 1890-talet utvecklades längdskidåkningen till en av de riktigt stora idrottsgrenarna, både som hälsosam friluftsaktivitet och tävlingssport. År 1910 fanns 108 föreningar med över 12 000 medlemmar. Tjugo år senare hade skidklubbarnas antal stigit till 718 med sammanlagt nästan 90 000 medlemmar. I mitten av 1960-talet fanns 309 000 medlemmar i Skidförbundet.
En styrka hos skidsporten var den sociala bredden och att det var en idrott som även kvinnor tidigt kom att utöva. Samtliga siffror inkluderar även andra skidsporter, men längdåkningen dominerade fram till 1970-talet då Stenmarkfebern fick många att välja alpint.
En organiserad idrottsrörelse på glid
Stockholms skidlöpareklubb (1879–86) var Sveriges första skidförening, och följdes av bland annat Gefle IF 1882 och Djurgårdens IF 1891, som båda hade skidåkning som en av de främsta aktiviteterna.
Även om svensk skidåkning hade sina djupaste traditioner längre norrut – till exempel i trakterna kring Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk – var det i större städer som en mer modern och tävlingsinriktad idrottskultur växte fram vid 1800-talets slut. Föreningen för skidlöpandets främjande bildades 1892. Året efter arrangerade man en tävling som kom att bli ett inofficiellt svenskt mästerskap innan riktiga SM introducerades 1910 av Svenska skidförbundet. Det bildades 1908 och var mer inriktat på tävlingsverksamhet än Skidfrämjandet som i huvudsak höll fast vid hälso- och friluftsperspektivet.
Nordiska spelen – som hölls mellan 1901 och 1926 – och norska Holmenkollen – som startade 1892 – var återkommande tävlingar där nordiska skidåkare kunde möta varandra inför en allt mer intresserad publik. Folk lockades av spänningen kring tidtagning och fascinerades av idrottsmännens uthållighet.
När vinter-OS och skid-VM började på 1920-talet kunde skidhjältarna på allvar skänka glans åt sitt land. John Lindgren från Lycksele åkte sig till Sveriges två första VM-guld, på 18 och 50 kilometer, i Cortina 1927. I S:t Moritz 1928 tog Per Erik Hedlund, ”Särna-Hedlund”, Sveriges första OS-guld, på 50 kilometer. Sveriges internationella genombrott var ett faktum och längdskidåkningens verkliga storhetstid stod för dörren.
På 1930-talet hade idrotten växt till en verklig folkrörelse. Dagstidningarna hade infört särskilda sportsidor och radiosändningar gjorde att många svenskar kunde följa tävlingarna. Peter Dahlén, som forskat om sport i radion, konstaterar i sin avhandling Från Vasaloppet till Sportextra, hur sändningarna från spåren mellan Sälen och Mora, som startade 1925, blev en populär och viktig tradition som kraftigt ökade intresset för skidsporten i Sverige.
Svenska folket hade en relation till det som rapporterades i radion. Skidåkarna representerade folket och uttryckte kraft, energi, stolthet och envishet. Många av dem uppfattades vara som sprungna ur de stora svenska barrskogarna. Radiolegenden Sven Jerring sade vid ett tillfälle att ”något mera svenskt kan man inte ge i radio”.
Svenska skidhjältar
Det fanns dock skidhjältar även före radiosändningarnas tid, bland andra Henning Isaksson. Men radion kunde lyfta fram åkarna på ett nytt sätt, och först att passera mållinjen i en direktsändning var Sven Utterström 1925.
Utterström följdes på 1930-talet av bland andra Artur Häggblad, som hade det kärva och folkliga temperament som vi ofta förknippat med framgångsrika skidåkare. När dåvarande landshövdingen i Kopparbergs län, Bernhard Eriksson, frågade hur det kändes sedan Häggblad kommit i mål efter ett lopp svarade denne: ”Åk själv, gubbjävel, får du känna.”
Den kanske allra största skidkungen var Nils Karlsson, ”Mora-Nisse”, på 1940- och 50-talet. Därefter har många storheter passerat i spåren, till exempel Sixten Jernberg, med fem OS- och VM-guld under 1950- och 1960-talen, Vasaloppsspecialisten Janne Stefansson (sju segrar) på 1960-talet och 1970-talets Sven-Åke Lundbäck och Thomas Magnusson.
1980-talet tillhörde till stora delar Thomas Wassberg och Gunde Svan, vår meste guldmedaljör med sju OS- och VM-segrar. I dag är Per Elofsson den mest kände av de svenska herrarna inom sporten.
Skiddrottningar har funnits i Elin Pikkuniemi, som 1918–22 tog fem raka SM, Toini Gustavsson (två OS-guld 1968) och Marie-Helene ”Billan” Westin (i dag: Östlund) med sitt överraskande guld på 20 km-loppet vid VM i Oberstdorf 1987.
Att slita sig igenom en femmil i storskogarna var länge ett verkligt kraftprov innan utveckling av material, vallning, träningsmetoder och kostlära skapade en känsla av att de fem milen blivit kortare. Assar Rönnlund, framgångsrik skidåkare under 1950- och 1960-talen och i drygt trettio år expertkommentator på Radiosporten, minns hur det på hans tid experimenterades för att få skidorna så lätta som möjligt.
– Det kom skidor i balsaträ och sådana som hade luftkanaler. Inget är ju lättare än luft. Men om det kom in fukt svällde träet och skidan exploderade!
Plast ersatte trälaggen
År 1974 kom plastskidan och sopade undan marknaden för trälaggen. Assar Rönnlund var också med om att testa ökat saltintag för att förbättra resultatet under de långa loppen. Den tidens experiment kan dock inte jämföras med dagens avancerade försök med diverse preparat.
– Forskningen för att förbättra prestationerna har tyvärr bidragit till att dopningen brett ut sig, säger han.
Vallningen har ofta haft en avgörande betydelse i skidlopp och kan tjäna som ett annat exempel på hur skidsporten successivt blivit föremål för vetenskaplig forskning i olika former. Redan i en bok från 1673 av Johannes Schefferus kan man läsa att ”skidorna behandlas med beck eller kåda”. Knappt 230 år senare fick William Sandberg från Finland det första patentet på valla, ”Blixtvallan”, som dock snabbt försvann trots att många tycks ha uppskattat den. År 1904 gav norrmannen Theodor Hansen sin valla namnet ”Record”, vilken blev den första masstillverkade skidvallan, och den fanns på marknaden ända fram till 1974.
Under 1940-talet blev det en större vetenskaplig apparat kring skidvalla, med laboratorieexperiment och analyser av saker som ”friktionskoefficienten”. År 1946 lanserade Astra den alltjämt väl använda, och sedan 1964 norsktillverkade, ”Swix”.
Naturkopplingen, som länge fanns även inom elitskidåkningen, har onekligen tunnats ut med åren. I dag sker inte uppladdningen i de stora skogarna. Åkarna förbereder sig i ”höghöjdshus” och på gym. Medierna och publiken har efterfrågat kortare banor med återkommande varvningar på ett stadion. Många saknar kanske att se klockan gå och med spänning vänta på att en svensk åkare – helst med rimfrost i ögonfransar och hår – ska dyka upp bakom snötyngda granar. Nymodigheter som sprintlopp i stadsmiljö ger en inte samma romantiska bild, men visar hur skidsporten tar nya grepp istället för att tigande låta sig tyna bort.
– Sprint har kommit för att stanna. Särskilt nere på kontinenten vill publiken ha mer direkt dramatik och möten man mot man, säger Assar Rönnlund.
Milda vintrar och nya vanor gör framtiden oviss
Den traditionella skidåkningen spås en dyster framtid av många. Rader av milda vintrar under 1980- och 1990-talen har lett till att längdskidåkning blivit en sport som många barn och ungdomar inte längre växer upp med. Helt andra aktiviteter konkurrerar om fritiden.
– Risken är att längdskidåkningen tappar mark. Talanger kommer fram genom att barn leker på skidor i snö, säger Assar Rönnlund.
Men än är det sannolikt för tidigt att skriva slutkapitlet i skidsportens historia. När väl snön kommer är både spår och snötäckta vidder fulla av allt från barnfamiljer till Vasaloppstränande elitåkare. Nästan i samma stund som årets Vasalopp är över kommer nästa års upplaga att vara fullbokad. Svenska framgångar internationellt har vi fortfarande, både på traditionella distanser och i sprint.
Att läsa: Den folkliga idrotten av Mats Hellspong (2000), Skidsportens historia 1800–1949 (1999), Skidsportens historia 1950–1979 (2001) och Skidsportens historia 1980–1999 (2003) av Vidar Martinell, Etermedierna i Sverige – från Vasaloppet till Sportextra av Peter Dahlén (1999).
