Längdskidåkningens historia i Sverige

Längdskidåkning har traditionellt sett varit en populär sport i Sverige. Men mildra vintrar och nya vanor kan innebära en oviss framtid. Följ med i längdskidåkningens historiska spår.

En grupp skidturister poserar framför Åre bergbanas dalstation1930.

© Nils Thomasson/Jamtli Bildarkiv

Under senare tid har längdskidåkningen ifrågasatts som få andra sporter. Dopningen, som kulminerat med spektakulära avslöjanden vid flera av de stora mästerskapen, har skapat misstänksamhet kring sporten. Ett annat problem är att många tycks uppleva längdåkning på skidor som en omodern sport. Nytänkande saknas dock inte. Jaktstarter och sprintdistanser har införts för att göra grenen mer attraktiv för medierna och publiken. Frågan är om det är ett tecken på att sporten utvecklas eller om det är konstgjord andning för en idrottsgren som håller på att tappa sin framträdande position bland nordiska folktraditioner.

Skidåkningens rötter i Sverige

Världens äldsta bevarade skidor finns i Sverige. Det är de så kallade Kalvträskskidorna från yngre stenåldern (ungefär 5 200 år gamla). Fyndet, som finns att se på Svenska skidmuseet i Umeå, visar onekligen att skidåkningen har djupa rötter i Sverige. I det nordiska klimatet, i ett stort och glest befolkat land, har skidor genom historien varit ett nödvändigt transportmedel.

Skidorna har länge också varit viktiga vid jakten. En runsten vid Balingsta i Uppland från slutet av vikingatiden visar en bågskytt på skidor. I dag jagas det med mer moderna vapen men färdmedlet består.

Militären har också länge använt skidor. På 1630-talet låg skidutrustade soldater förlagda i Narva. Förutom att vara beredda på strid bjöd de på en uppvisning inför en tysk furste på besök. Efter att Karl XII stupat i Norge 1718 åkte två skidlöpare till Trondheim med dödsbudet. Samtidigt startade en kurir till häst men han anlände tolv timmar senare än skidåkarna. Skidåkning visade sig vara ett överlägset sätt att snabbt ta sig fram genom snötäckt terräng.

Den tidigaste skidtävlingen i Norden, som det finns uppgifter om, arrangerades just inom militären. Evenemanget gick av stapeln i Oslo år 1767. Det dröjde emellertid till långt in på 1800-talet innan civila och mer regelbundna tävlingar kom. I Sverige hölls den första kända skidtävlingen i Bellevueparken i Stockholm år 1879 (se bild nästa uppslag). Loppet väckte nyfikenhet och bland de två tusen åskådare som kantade spåret fanns prinsarna Carl och Oscar.

Skidtävlingen Nordenskiöldsloppet

Nordenskiöldsloppet 1884 var den första skidtävlingen som rönte riktigt stor uppmärksamhet. Bakgrunden var att upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld ville visa att skidstrapatserna från hans Grönlandsexpedition året före var sanna. På de grönländska snövidderna hade två samer – Anders Rassa och Pavva Lars Nilsson Tuorda – ur Nordenskiölds expedition, avverkat långa sträckor på tider som för många verkade helt osannolika. Tävlingen, som skulle bevisa uthålligheten, gick från Jokkmokk till Kvikkjokk och tillbaka igen, en sträcka på tjugotvå mil. Arton man ställde upp – tolv samer (dock bara Nilsson Tuorda av grönlandsfararna) och sex nybyggare.

Halvvägs hade sju man brutit. Efter matpausen i Kvikkjokk tjuvstartade en av åkarna, Per Olof Länta. Men han hanns upp av Nilsson Tuorda som till slut vann några sekunder före Länta, på tiden 21 timmar och 22 minuter. Rykten sade att Länta, som fick problem med bindningen på upploppet, låtit Tuorda vinna för att få en skuld reglerad. Några belägg för denna teori framkom dock aldrig. Tuorda fick 250 kronor i första pris. Extra berömlig var insatsen från tredjepristagaren, Apmut Anders Ahrman. Efter att han tagit emot sina prispengar fortsatte han på skidor de tio milen hem!

Dagstidningarna, som vid den här tiden annars inte skrev särskilt mycket om idrott, gav skidtävlingen i Lappland ovanligt mycket utrymme och den torde ha gett den nya sporten en första skjuts framåt. Nordenskiöldsloppet genomfördes samtidigt som en organiserad idrottsrörelse växte fram i Sverige. Samhället industrialiserades och företeelser som schemalagd fritid och föreningsaktiviteter var nya. Skidåkning förknippades dock till en början mest med natur- och friluftsliv.

Med start under 1890-talet utvecklades längdskidåkningen till en av de riktigt stora idrottsgrenarna, både som hälsosam friluftsaktivitet och tävlingssport. År 1910 fanns 108 föreningar med över 12 000 medlemmar. Tjugo år senare hade skidklubbarnas antal stigit till 718 med sammanlagt nästan 90 000 medlemmar. I mitten av 1960-talet fanns 309 000 medlemmar i Skidförbundet.

En styrka hos skidsporten var den sociala bredden och att det var en idrott som även kvinnor tidigt kom att utöva. Samtliga siffror inkluderar även andra skidsporter, men längdåkningen dominerade fram till 1970-talet då Stenmarkfebern fick många att välja alpint.

En organiserad idrottsrörelse på glid

Stockholms skidlöpareklubb (1879–86) var Sveriges första skidförening, och följdes av bland annat Gefle IF 1882 och Djurgårdens IF 1891, som båda hade skidåkning som en av de främsta aktiviteterna.

Även om svensk skidåkning hade sina djupaste traditioner längre norrut – till exempel i trakterna kring Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk – var det i större städer som en mer modern och tävlingsinriktad idrottskultur växte fram vid 1800-talets slut. Föreningen för skidlöpandets främjande bildades 1892. Året efter arrangerade man en tävling som kom att bli ett inofficiellt svenskt mästerskap innan riktiga SM introducerades 1910 av Svenska skidförbundet. Det bildades 1908 och var mer inriktat på tävlingsverksamhet än Skidfrämjandet som i huvudsak höll fast vid hälso- och friluftsperspektivet.

Nordiska spelen – som hölls mellan 1901 och 1926 – och norska Holmenkollen – som startade 1892 – var återkommande tävlingar där nordiska skidåkare kunde möta varandra inför en allt mer intresserad publik. Folk lockades av spänningen kring tidtagning och fascinerades av idrottsmännens uthållighet.

När vinter-OS och skid-VM började på 1920-talet kunde skidhjältarna på allvar skänka glans åt sitt land. John Lindgren från Lycksele åkte sig till Sveriges två första VM-guld, på 18 och 50 kilometer, i Cortina 1927. I S:t Moritz 1928 tog Per Erik Hedlund, ”Särna-Hedlund”, Sveriges första OS-guld, på 50 kilometer. Sveriges internationella genombrott var ett faktum och längdskidåkningens verkliga storhetstid stod för dörren.

På 1930-talet hade idrotten växt till en verklig folkrörelse. Dagstidningarna hade infört särskilda sportsidor och radiosändningar gjorde att många svenskar kunde följa tävlingarna. Peter Dahlén, som forskat om sport i radion, konstaterar i sin avhandling Från Vasaloppet till Sportextra, hur sändningarna från spåren mellan Sälen och Mora, som startade 1925, blev en populär och viktig tradition som kraftigt ökade intresset för skidsporten i Sverige.

Svenska folket hade en relation till det som rapporterades i radion. Skidåkarna representerade folket och uttryckte kraft, energi, stolthet och envishet. Många av dem uppfattades vara som sprungna ur de stora svenska barrskogarna. Radiolegenden Sven Jerring sade vid ett tillfälle att ”något mera svenskt kan man inte ge i radio”.

Svenska skidhjältar

Det fanns dock skidhjältar även före radiosändningarnas tid, bland andra Henning Isaksson. Men radion kunde lyfta fram åkarna på ett nytt sätt, och först att passera mållinjen i en direktsändning var Sven Utterström 1925.

Utterström följdes på 1930-talet av bland andra Artur Häggblad, som hade det kärva och folkliga temperament som vi ofta förknippat med framgångsrika skidåkare. När dåvarande landshövdingen i Kopparbergs län, Bernhard Eriksson, frågade hur det kändes sedan Häggblad kommit i mål efter ett lopp svarade denne: ”Åk själv, gubbjävel, får du känna.”

Den kanske allra största skidkungen var Nils Karlsson, ”Mora-Nisse”, på 1940- och 50-talet. Därefter har många storheter passerat i spåren, till exempel Sixten Jernberg, med fem OS- och VM-guld under 1950- och 1960-talen, Vasaloppsspecialisten Janne Stefansson (sju segrar) på 1960-talet och 1970-talets Sven-Åke Lundbäck och Thomas Magnusson.

1980-talet tillhörde till stora delar Thomas Wassberg och Gunde Svan, vår meste guldmedaljör med sju OS- och VM-segrar. I dag är Per Elofsson den mest kände av de svenska herrarna inom sporten.

Skiddrottningar har funnits i Elin Pikkuniemi, som 1918–22 tog fem raka SM, Toini Gustavsson (två OS-guld 1968) och Marie-Helene ”Billan” Westin (i dag: Östlund) med sitt överraskande guld på 20 km-loppet vid VM i Oberstdorf 1987.

Att slita sig igenom en femmil i storskogarna var länge ett verkligt kraftprov innan utveckling av material, vallning, träningsmetoder och kostlära skapade en känsla av att de fem milen blivit kortare. Assar Rönnlund, framgångsrik skidåkare under 1950- och 1960-talen och i drygt trettio år expertkommentator på Radiosporten, minns hur det på hans tid experimenterades för att få skidorna så lätta som möjligt.

– Det kom skidor i balsaträ och sådana som hade luftkanaler. Inget är ju lättare än luft. Men om det kom in fukt svällde träet och skidan exploderade!

Plast ersatte trälaggen

År 1974 kom plastskidan och sopade undan marknaden för trälaggen. Assar Rönnlund var också med om att testa ökat saltintag för att förbättra resultatet under de långa loppen. Den tidens experiment kan dock inte jämföras med dagens avancerade försök med diverse preparat.

– Forskningen för att förbättra prestationerna har tyvärr bidragit till att dopningen brett ut sig, säger han.

Vallningen har ofta haft en avgörande betydelse i skidlopp och kan tjäna som ett annat exempel på hur skidsporten successivt blivit föremål för vetenskaplig forskning i olika former. Redan i en bok från 1673 av Johannes Schefferus kan man läsa att ”skidorna behandlas med beck eller kåda”. Knappt 230 år senare fick William Sandberg från Finland det första patentet på valla, ”Blixtvallan”, som dock snabbt försvann trots att många tycks ha uppskattat den. År 1904 gav norrmannen Theodor Hansen sin valla namnet ”Record”, vilken blev den första masstillverkade skidvallan, och den fanns på marknaden ända fram till 1974.

Under 1940-talet blev det en större vetenskaplig apparat kring skidvalla, med laboratorieexperiment och analyser av saker som ”friktionskoefficienten”. År 1946 lanserade Astra den alltjämt väl använda, och sedan 1964 norsktillverkade, ”Swix”.

Naturkopplingen, som länge fanns även inom elitskidåkningen, har onekligen tunnats ut med åren. I dag sker inte uppladdningen i de stora skogarna. Åkarna förbereder sig i ”höghöjdshus” och på gym. Medierna och publiken har efterfrågat kortare banor med återkommande varvningar på ett stadion. Många saknar kanske att se klockan gå och med spänning vänta på att en svensk åkare – helst med rimfrost i ögonfransar och hår – ska dyka upp bakom snötyngda granar. Nymodigheter som sprintlopp i stadsmiljö ger en inte samma romantiska bild, men visar hur skidsporten tar nya grepp istället för att tigande låta sig tyna bort.

– Sprint har kommit för att stanna. Särskilt nere på kontinenten vill publiken ha mer direkt dramatik och möten man mot man, säger Assar Rönnlund.

Kända skidprofiler

Sven Utterström: Pionjär för tuff träning

Sven Utterström (1901–79) var, i blixtsnabbt före, på väg mot målet i Mora i 1925 års Vasalopp. Den kände radiomannen Sven Jerring var nervös och stressad. Sändningarna fick inte börja förrän klockan 13:00 och det såg ut som om segraren redan skulle hinna gå i mål innan sändningen började. Till Jerrings lättnad var dock Utterström inte fullt så snabb som befarat och strax efter klockan

13 kunde Jerring, i det första direktsända skidreferatet i svensk historia, följa segraren in under målporten.

Utterström, från Vibbyn utanför Boden, slog igenom som 21-åring när han helt otippad vann 30 kilometersloppet vid Nordiska spelen 1922. Han var en pionjär när det gällde träningsmetoder, materialutveckling och vallning. Han förordade bland annat tre månaders löpträning före skidsäsongen och experimenterade flitigt med olika skid- och stavtyper.

»Uttern», som han kallades, var inte bara inblandad i vasaloppsdramatiken 1925. Tre år senare delade han broderligt segerkransen med Per-Erik Hedlund från Särna. De båda gled samtidigt över mål-linjen, men Hedlund dömdes som segrare. Utterström och Hedlund ilsknade till och ville inte ta emot priserna. När de senare fick medal-jerna klöv de dem mitt itu och gjorde två medaljer med både guld och silver i.

År 1929 gjorde Sven Utterström det Henning Isaksson varit nära att göra i Holmenkollen tio år tidigare, han vann femmilen. Det gav honom ett delat bragdguld med konståkaren Gillis Grafström. Året efter tog han VM-guld på 50 kilometer i Oslo och 1932 knep han OS-guldet på 18 kilometer i Lake Placid, efter att ha förberett sig under lång tid i Kanada.

Utterström tävlade för Bodens BK under hela sin karriär, som avslutades 1935. Han författade två böcker: Mitt skidlöparliv (1934) och Skidspåret från byn (1976).

Elin Pikkuniemi: Första skiddrottningen

Elin Pikkuniemi (1895–1988) var Sveriges första skiddrottning. Folkskollärarinnan från Hietaniemi var ett naturfenomen som inte ägnade sig särskilt mycket åt moderna träningsmetoder. Hennes oerhörda kondition byggdes upp bland annat av spontana skidturer till systern som bodde i Seskarö, 35 kilometer från Elins hem. Dit hände det att Elin åkte en vinterkväll för att efter ett två timmars besök staka hemåt igen.

Åren 1918–22 plockade Elin, som tävlade för IFK Haparanda, fem raka SM-guld på distansen 10 kilometer. Längdskidåkning var en sport där det tidigt etablerade sig en tävlingsverksamhet för damer. Kvinnliga skidlöpare tycks ha betraktats relativt seriöst i ett manligt dominerat Idrottssverige. Elin har, som så många skidstjärnor, beskrivits som tystlåten och ödmjuk. Hon lär aldrig ha ropat »ur spår» till långsammare konkurrenter och när hon blåste förbi manliga skidåkare gjorde hon det med en generad, nästan ursäktande min.

Elin Pikkuniemi lade skidorna på hyllan och flyttade till Stockholm på 1920-talet, men gjorde comeback vid Nordiska spelen 1926, då tävlande för Järla IF. Hon kom tvåa på 50 kilometer. Elin vände norrut igen efter tiden i huvudstaden. Sina sista år levde hon i Söderhamn. Det är lätt att föreställa sig att skidåkningen bidrog till att hon blev över 90 år.

Henning Isaksson: Valde Gud före skidorna

Henning Isaksson (1892–1953) var 1918 nära att vinna i Holmenkollen, i de länge överlägsna norrmännens egen kula. En tappad stav i en utförslöpa i slutet av loppet grusade dock svenskens segerchanser. Men tre raka SM-guld på distansen 60 kilometer 1918–20 (han tävlade för IFK Umeå) gjorde honom till en av Sveriges första skidkungar.

Isaksson kom från Storliden, Norsjö, i Väster-botten och var ett av tolv syskon. Han och flera av hans bröder arbetade som skogshuggare. Arbetsplatsen kunde ligga så långt borta som sjutton mil från hemmet och eftersom skidor var det färdmedel som stod till buds fick de grundlig träning. Vid 28 års ålder slutade Henning Isaksson plötsligt med skidåkningen. Han var djupt religiös och detta kom av rent praktiska skäl att kollidera med idrotten. Att syssla med idrott var inte oförenligt med hans tro, men tävlingarna gick i regel på söndagar vilket medförde att han ofta försummade guds-tjänsterna. Henning skänkte alla sina priser till kyrkan. Det finaste – en pokal som han fick efter sina tre SM-guld – blev dopfunt i Norsjö kyrka.

Isakssons överraskande comeback i slutet av 1920-talet blev en engångsföreteelse. Hans placering var långt från medaljstriden.