Hur ofta kunde man följa sina känslor när man gifte sig för tvåhundra år sedan? I dag tycker vi att det är självklart att välja en partner som vi trivs med och är förälskade i. Ömsesidig kärlek ses som grunden för ett förhållande och ett äktenskap. Men hur länge har det varit så?

En vanlig uppfattning är att det var med romantiken i början av 1800-talet som tanken på äktenskap byggda på kärlek växte fram. Tidigare fäste man större vikt vid att mannens och kvinnans ekonomiska och sociala villkor skulle vara någorlunda lika – ”lika barn leka bäst”.

I ett Sverige där människor var indelade i olika stånd, där de sociala skillnaderna var stora och där föräldrar hade stort inflytande – inte minst över döttrarnas giftermål – var det inte självklart att följa sitt hjärta. Men var det över huvud taget möjligt? Resonerade man i begrepp som kärlek och förälskelse när det gällde äktenskap?

Lagen sade att alla kvinnor utom änkor var omyndiga. Gifta kvinnor stod under makens förmyndarskap, ogifta under faderns eller annan släktings. Varje ogift kvinna hade också en giftoman, som i regel var densamme som förmyndaren. Hon kunde inte gifta sig utan hans samtycke. Om hon trots allt gjorde det, riskerade hon att bli arvlös.

Dessa regler spelade störst roll i välbärgade familjer, där man var mån om att slå vakt om egendomen. Genom ett äktenskap som inte giftomannen godkänt kunde tillgångarna försvinna utom släktens kontroll, och kanske till en man som de betraktade som en lycksökare.

Familjebrev som källa

För att komma människor i det förflutna närmare kan vi ta hjälp av deras korrespondens, om den sparats till våra dagar. Privata brev avslöjar en hel del av känslor och tankar. Men vi får hålla i minnet att brev i äldre tid, och fortfarande vid 1900-talets början, uppfattades som mer offentliga än i dag. Man brukade läsa breven högt för andra – om inte avsändaren direkt talat om att innehållet bara var avsett för mottagarens ögon.

Därför var det inte alltid som de mest personliga tankarna kom fram ens i privata brev. Men ofta anas djupare känslor även i mer återhållna formuleringar, och många skrev trots allt öppenhjärtigt.

I gamla familjearkiv kan vi finna brev och dagböcker som berättar om en gången tid. I min forskning om kvinnor inom borgerskapet i Sverige har jag kommit i kontakt med ett stort släktarkiv från Blekinge där brev från förmögna köpmansfamiljer sparats åt eftervärlden. En fascinerande värld av mänskligt liv öppnar sig vid läsningen!

En av kvinnorna vi möter hette Bernera Santesson. Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren Nils Santesson och hans hustru Margareta. Bernera föddes 1781 och var den tredje dottern i familjen, där det också fanns en äldre son. Familjen Santesson hörde hemma bland de rika och tongivande familjerna i Karlshamn.

Undervisning på 1700-talet

När Bernera växte upp gick de flesta barn inte i skola. Det skulle dröja till folkskolestadgan 1842 innan allas plikt och rättighet till skolgång fastställdes. Men ändå var ungefär åttio procent av svenskarna läskunniga vid 1700-talets slut. Kyrkolagen från år 1686 stadgade nämligen att alla skulle lära sig läsa för att själva kunna ta del av Guds ord. Klockaren var den som främst var ansvarig för läsundervisningen. Bland adel och borgerskap var det ofta modern, en annan kvinnlig släkting eller en informator som läste med barnen. I de miljöerna fick pojkarna lära sig mer än läsning och kristendomskunskap, men för flickornas del begränsades ofta undervisningen till dessa färdigheter.

Nils och Margareta Santesson i Karlshamn tyckte dock att deras Bernera borde få en bättre och mera fullständig utbildning än vad som kunde erbjudas i hemmet. Därför sändes hon vid tretton års ålder iväg till fru Gustava Köllners pension för unga flickor i Växjö. Pensionen hade ett tiotal elever och alla bodde inackorderade hos Köllners. När Bernera efter ett och ett halvt års undervisning lämnade pensionen vintern 1796, skulle hon snart fylla femton år. Hon ansågs nu vara en vuxen kvinna, redo för vuxenlivets krav. Från den tiden och framåt kan vi följa Bernera i åtskilliga brev.

På friarstråt

Under tiden i Växjö hade Bernera blivit bekant med löjtnant Carl Rappe som var tjugotre år och bosatt på Gårdsby säteri utanför staden. Från vintern 1796 och två år framåt höll Bernera och Carl kontakt. De skrev regelbundet och hälsade ibland på varandra. Sextioåtta brev är bevarade från de båda.

I mars 1796, när Bernera nyligen lämnat Växjö, beskriver Carl sina känslor:

”Min Nådigaste mamsell Bernera! Jag är för stum, at kunna beskrifva min svallande sällhet, då jag såg mig ihogkommen, med Ert intagande bref . Tidens lidande, kunna likväl, ej upväga mitt närvarande sällhetsrus – så jag vågar hoppas, at vara ihogkommen af Er. Ni bör vara smickrad af at bidraga til menniskors sällhet, och ni kan omöjligt föreställa er, huru stora skälfningar, ni så lätt kan åstadkomma i min själ ...”

I alla Carls brev skildrar han utförligt sin stora kärlek till Bernera. Han längtade intensivt efter henne och hennes brev. När han fått de efterlängtade raderna, skyndade han att läsa dem högt för sin bror Fredrik. Carl och Fredrik bodde tillsammans på Gårdsby och stod varandra nära. Men Bernera var avsevärt svalare i tonen. Medan Carl öppet visade sin förälskelse och längtan, var Bernera återhållsam. Hon kunde svara så här på Carl poetiska förtroenden:

”Wälborne Herr Lieutenant (...) Ert obligeanta (artiga) bref av den 21 dennes har jag nu som alltid med synnerlig attention emottagit, det innebär lika gratieusa (vänliga) Tänckesätt emot mig, och fast jag icke nu med min penna kan tolka min mening af Flere skjäl, så var likväl säker at jag deltager i Edra öden.”

De orden säger inte mycket om Berneras känslor för Carl, och så är det också i hennes övriga brev till honom. I denna korrespondens kan man under två års tid, från 1796 till 1798, följa hur Carl alltmer förtvivlad försökte vinna Berneras kärlek, medan hon hela tiden höll distansen till honom, utan att ändå bryta förbindelsen. Han klagade ofta över att hon var så kallsinnig. Upprepade gånger bad han henne gifta sig med honom, men fick hela tiden undanglidande svar. Till slut blev det Carl som uppgiven bröt förhållandet.

Förväntningar

Berneras ovilja att tacka ja till Carls frieri, utan att bryta deras förbindelse, verkar kanske underlig i våra ögon. Men av allt att döma kände Bernera föräldrarnas förväntningar att hon borde gifta sig. De var mycket positiva till Carl Rappe, som var av adlig börd och hade en god ställning. Också fru Köllner i Växjö tyckte mycket om honom, liksom flera av Berneras vänner. Ur breven kan man utläsa att Bernera inte vågade bryta förbindelsen av rädsla för föräldrarna och kanske också för andra auktoriteter i omgivningen.

Hon var inte fyllda femton och Carl var tjugotre, när han inledde sin envisa uppvaktning. Att då helt sonika avspisa en man som hennes föräldrar såg som ett önskvärt parti kan inte ha varit lätt. Men genom att aldrig visa några direkt varma känslor för honom och hela tiden undvika att i mer bestämda ordalag besluta om bröllop lyckades hon till slut, genom uttröttningens taktik, få den förälskade Carl att ge upp hoppet om hennes hand. I och med att det blev han och inte hon som bröt, hoppades Bernera undkomma eventuella förebråelser från föräldrarnas sida.

Äktenskapet självklart

På 1700-talet ansågs det självklart att gifta sig. För kvinnans del var även äktenskapet det naturliga sättet att bli försörjd. Kvinnor i lägre samhällsklasser som inte gifte sig fick försörja sig själva, oftast som pigor, eller kanske som kringvandrande försäljerskor eller krogmadamer.

För kvinnor i högre samhällsskikt ansågs sådant inte passande. De flesta yrkesområden var dessutom stängda för kvinnor. Skråna tog inte emot kvinnor och ämbetsmannabanan var stängd. Därför föll det på släktens lott att ta hand om de ogifta. De flesta stannade hos föräldrarna som hemmadöttrar eller flyttade till gifta syskon som obetald hjälp i hushållet. Ofta sågs de som en börda, trots att de genom att passa syskonbarn, sy och delta i köksbestyren många gånger fyllde en viktig funktion. Socialt hade de avsevärt lägre status än de gifta kvinnorna.

Eftersom Nils och Margareta Santesson dessutom kostat på sin dotter pensionsutbildning, vilket var ovanligt på 1700-talet, väntade de sig säkert god utdelning. Deras dotter var ett gott parti, och hon borde tacka ja till en lämplig friare med den rätta sociala och ekonomiska statusen. Men Berneras avvisande sätt mot Carl Rappe tyder på att hon själv tyckte det var viktigt att vara förälskad i den hon skulle gifta sig med. Hon diskuterade sina åsikter i brev till sin lärarinna Gustava Köllner. Fru Köllner berättade att hon själv inte varit förälskad i den man hon gifte sig med, men att deras äktenskap ändå blivit lyckligt.

Majoren och Casanova

Året efter brytningen med Carl Rappe, 1799, inledde Bernera en korrespondens med major Carl Abraham Blessingh i Karlskrona. Breven avslöjar ett liknande förlopp som det förra. Carl Abraham uppvaktade Bernera med vackra komplimanger och ville bestämma en dag för bröllop. Bernera tackade visserligen tidigt i deras bekantskap ja till att gifta sig med honom, men sköt hela tiden upp bröllopet. Till slut tröttnade Carl Abraham på hennes undanflykter och undanglidande sätt, liksom Carl hade gjort, och bröt förbindelsen.

Efter brytningen med Carl Abraham Blessingh hösten 1800 dröjer det några år innan det finns brev som tyder på att Bernera uppvaktades av någon man. Men från år 1804 och början av 1805 finns en rad brev skrivna på chiffer, några brevutkast av Bernera samt en del lappar på franska bevarade. De avslöjar en romans mellan Bernera och en utländsk man.

Den som Bernera förälskat sig i – och som verkade besvara hennes känslor – var en italienare från Genua. Han var handelsman och hade vistats en tid i Sverige. Han skrev en god men inte felfri svenska, vilket kan kodas ur chiffret. Hans namn var Niclas Casanova.

Bland Berneras efterlämnade papper har jag återfunnit nyckeln till chiffret och kunnat uttyda deras korrespondens. I chiffer brukar Niclas Casanova avsluta sina brev till Bernera med orden ”Tro alltid Din Casanova”, ”Din Vän till Döden” eller ”Din vän och älskare Casanova”.

År 1804 reste Niclas Casanova runt i Europa i affärer, och från de städer han besökte skrev han till sin utvalda. Det första brevet är daterat den 30 januari 1804 och författat i Amsterdam. I det berättar han att han fått de brev Bernera sänt honom, medan hon regelbundet klagade över att många av breven Niclas skickat henne aldrig nått fram. Casanova skriver:

”Mig felar inget af dine bref, men den sista som iag fått, har hwarit öpnader, men kanske någon rogar sig dermed at öpna den, men iag will hoppas at de blifver narrade, när de icke förstår.”

Brevet handlar vidare om vilka pålitliga vänner som kunde anförtros det delikata värvet att ombesörja parets korrespondens. Även om Bernera och Niclas sände sina epistlar med ordinarie postgång brukade de adressera breven till andra, som var invigda i deras hemlighet.

Bernera var mycket rädd att deras korrespondens skulle bli känd och oroade sig över att Niclas skrev siffror på vanligt vis. Tänk om någon på grund av det skulle knäcka koden i övrigt! Hon bad också att få flera namn och adresser i förväg att skriva till, och inte endast en i taget. Detta ifall något av hans brev skulle komma bort eller försenas. Niclas konstaterande att breven ibland tycktes ha varit öppnade av andra, kommenterades också av Bernera. Hon menade att även om exempelvis hennes bror Berndt skulle få tag på något av Niclas brev, skulle han ändå inte begripa något. Men hon var orolig över att hennes far skulle få kännedom om deras brevväxling. ”Låt för all del ej din far veta om vår Correspondence, ty han kunde på något sätt nämna det för söta far, då jag deraf fick mycket ledsamt, som jag är säker om du ej vill förordsaka mig”, skrev Bernera i januari 1805. Yttrandet tyder på att fäderna hade kontakt med varandra. Kanske var de affärsbekanta.

Uttrycker förälskelse

Bernera bedyrade för sin älskade att hennes känslor inte minskades av avståndet, utan hon hoppades på framtiden och ville tro att himlen styrde allt till människornas bästa. Ibland uttryckte hon nästan desperat att hon skulle ge vad som helst för att blott få tala med Niclas en enda timme. Många nätter drömde hon om honom, och hon längtade ständigt.

I breven till Niclas Casanova uttrycker Bernera sig betydligt varmare, öppenhjärtigare och mera känslofullt än i dem till Carl Rappe och Carl Abraham Blessingh. Hon verkar vara förälskad i Niclas, vilket hon antagligen inte varit i de andra.

Niclas förefaller också ha haft varma känslor för Bernera. Han var mån om att skriva ofta och han försäkrade henne om sin kärlek.

Om han verkligen var hennes älskare i fysisk bemärkelse är svårt att veta. Ordet älskare kunde också användas som en beskrivning av ömma känslor, och det går inte att få fram hur nära förhållandet var mellan de två.

Misstankar

Efterhand började Berneras familj fatta misstankar om hennes förhållande med Casanova. Från sin bror Berndt, som bodde i Stockholm, fick Bernera flera långa brev under 1805, fulla av förmaningar. ”Denna Casanova, hvad menar du väl at han haft för afsigter på dig?” frågade Berndt oroligt. Han berättade att han hört att Niclas hade förhållanden med andra kvinnor i olika städer i Europa. Niclas Casanova verkar ha haft vissa likheter med sin namne Giacomo Casanova! Bernera borde akta sig för Niclas, han var en opålitlig äventyrare. Dessutom var han katolik! Niclas familj skulle aldrig acceptera att deras son gifte sig med en flicka som i deras ögon hade ”en kättersk religion”, som Berndt uttryckte saken.

I Sverige fick från och med 1781 inflyttade katoliker fritt utöva sin religion, men det var förbjudet ända till 1860 för svenskar att konvertera. Så sent som 1858 landsförvisades sex kvinnor som övergått till katolicismen. Om Bernera följde med Niclas till Italien skulle hon få det svårt, trodde hennes bror. De kulturella skillnaderna var alltför stora. Berndts oro för sin syster och alla de förmaningar han fyllde sina långa brev med, tyder på att förhållandet mellan Bernera och Niclas var allvarligt.

För att försöka avvärja deras förbindelse började Berndt istället propagera för den unge, trevlige handelsmannen Johan Ulric Winberg från Stockholm, som nyligen kommit till Karlshamn och fått tjänst hos brukspatron Peter Fredrik Duwell. Winberg hade också börjat umgås med familjen Santesson. Vore inte denne duglige unge man, som dessutom såg så bra ut, något för Bernera? undrade Berndt.

Det går inte att i detalj följa alla turerna kring Niclas och Benera. Men efter 1805 finns inga brev bevarade från de två, och 1806 flyttade Niclas Casanova tillbaka till Italien, där han samma år tillsammans med två andra köpmän etablerade ett handelshus i Livorno.

För Bernera hade hennes förhållande med Niclas varit allvar. Hon anförtrodde en av sina väninnor att hon visste att Niclas haft andra kvinnor, men att hon beslutat överse med det, eftersom det ändå var så vanligt bland män. Uppgivet konstaterade hon med tanke på kvinnans möjligheter i livet: ”Huru sällan ser vi icke uppfyllandet af våra önskningar, och qwäfvia och nedtysta wår öfvertygelse är i de flesta cas (fall) vår lott.”

Det äkta paret

Från 1806 och 1807 kan man hitta små lappar, en del skrivna på svenska och andra på franska, som avslöjar en spirande romans mellan Bernera och Johan Ulric Winberg. Det finns också brev från Johan Ulric från de perioder han vistades i Stockholm i affärer. Däremot finns inga brev bevarade från Bernera. Johan Ulric verkar ha varit förälskad i Bernera, och skriver mycket om hur han längtade efter henne när de var åtskilda.

Under 1808 gifte sig Bernera, som då hunnit bli tjugosju år, med den fyra år äldre Johan Ulric. Var det då en man hon själv valt? Älskade hon honom? Eftersom inga av hennes brev är bevarade, kan vi inte veta det. Men Johan Ulric verkar ha älskat sin hustru. Eftersom han 1809 blev vald att representera Karlshamns borgerskap i riksdagen, kom han periodvis att tillbringa mycket tid i huvudstaden. Därifrån skickade han regelbundet långa brev hem, som skildrar hans känslor.

Året efter bröllopet, 1809, visade det sig att Bernera väntade barn. Det var beräknat att anlända i augusti. Den betydelsefulla riksdagen 1809, då Sverige fick en ny grundlag, drog ut på tiden och Johan Ulric fick därför stanna i Stockholm längre än beräknat. Stämningen var orolig efter att kungen, Gustav IV Adolf, blivit avsatt i mars. Rykten om en förestående revolution var i omlopp. Johan Ulric försökte lugna Bernera med att riksdagsmännen inte var i fara. Han oroade sig istället för den förestående förlossningen. I många brev diskuteras hur Berneras mage blev allt rundare. Johan Ulric bad hustrun skicka honom en trådända med uppgift om hur tjock hon hunnit bli, och sedan jämförde makarna sina midjemått med varandra. I augusti började Johan Ulric inse att han kanske inte skulle hinna hem till det stora ögonblicket, och då kan man läsa i hans brev:

”Jag bör gratulera Dig som slipper mig vid denna Crisis, ty det kan aldrig vara behagligt för Dig att se en Man, som jag tror Du håller af, i den ynkliga belägenhet som jag då måste vara, om jag har någon känsla i bröstet. Tvärtom skulle det säkert öka Dina plågor.”

Hann hem i tid

Men Johan Ulric lyckades komma hem i tid till förlossningen, och den 21 augusti nedkom Bernera med en son som fick namnen Berndt Ulric. Johan Ulric var lycklig över att han kunde övervara ”hela tillställningen”, och ville tacka Bernera på sina bara knän för att hon fött honom ett barn. Han hade lyckats få ledigt för denna händelse, men fick dagen därpå återvända till riksdagsarbetet. I senare brev erkände han något skyldigt, att han trots allt älskade Bernera högre än sonen. Den senare hade han ju mest sett och hört skrika, medan däremot Bernera berett honom många lyckliga stunder. Han skriver att han betraktade henne mer som en älskarinna än en hustru, och trodde att det berodde på hans ”hetsiga natur”. Däremot höll han för sannolikt att en kvinna i första hand älskade sitt barn, och att detta låg ”i naturen”.

Det mest utmärkande för breven från Johan Ulric till Bernera är tonen av nära förtrolighet och frispråkighet. Johan Ulric verkar uppenbart förälskad i sin fru, och det ämne han ständigt återkommer till är deras sexuella samliv. I alla sina brev berör han det mer eller mindre öppet. När goda vänner i Stockholm skulle gifta sig och han var inviterad till bröllopet, sörjde han över att han inte fick ha lika roligt som brudparet den natten. Hans vånda antyder också att han inte ville bedra sin hustru, vilket han också ständigt bedyrade att han inte gjorde.

Den prydhet man längre fram under 1800-talet kan urskilja kring sexualiteten återfinns inte här. Visserligen borde unga flickor, och framför allt de från finare familjer, inte ha samlag innan de gifte sig. Men det var inte ovanligt att barn föddes som trolovningsbarn, alltså mellan trolovade som ännu inte gift sig. De barnen betraktades som äkta och hade arvsrätt efter sin far. Sexuallivet var något som främst förknippades med äktenskap och barnafödande, åtminstone för kvinnornas del. Däremot var det inte tabubelagt att tala om det, även om ämnet omgavs av en viss blygsel. I brev från 1700-talet och 1800-talets början händer det att kvinnor diskuterar den sexuella sidan av livet, inte minst i samband med bröllop. Det fanns kvinnor som skämtade om sin förestående bröllopsnatt och om den äkta sängen som skulle invigas då. Det verkar också ha varit vanligt med sexuella skämt i samband med bröllop. Men huvudsakligen var det män som skämtade med kvinnor. Även i medicinsk litteratur från denna tid, till exempel av Carl von Linné, beskrivs sexuallivet i positiva, lustfyllda ordalag.

Äktenskap grundade på kärlek

Vi får inte veta om Bernera Santesson lyckades i sin föresats att gifta sig av kärlek, eftersom det inte avslöjas i några efterlämnade brev om hon älskade sin man eller inte. Men Johan Ulrics brev till Bernera tyder på att han var förälskad i henne.

Vi kan emellertid konstatera att Bernera lyckades undvika två äktenskap som hon inte önskade – detta trots att både Carl Rappe och Carl Abraham Blessingh var utmärkta partier och hennes föräldrar gärna sett att hon valt någon av dem. Däremot lyckades hon inte få Niclas Casanova. Det faktum att man över huvud taget talade i ordalag av kärlek och förälskelse när det gällde äktenskap tyder på att det var önskvärt att mannen och kvinnan tyckte om varandra innan de gifte sig. Att gifta sig av kärlek var ett ideal. Dock fanns de sociala ramarna med sina begränsningar. För de mesta gifte man sig med någon som inte stod alltför långt från en själv socialt eller ekonomiskt. Men eftersom de flesta i sitt umgänge mest rörde sig bland sina likar, då som nu, var det förmodligen inte ovanligt att man kunde gifta sig av kärlek.

Rent generellt visar forskningen inom området två bilder. Dels att det inte var ovanligt att kvinnor och män långt innan romantiken, på 1600-talet och i början av 1700-talet, kunde gifta sig av kärlek. Dels att det också var vanligt att kvinnor gifte sig för att bli försörjda, även om de inte alls älskade sin make.

Vi kan också hålla i minnet att Bernera var tjugosju år när hon äntligen gifte sig med Johan Ulric, efter att tidigare ha haft två friare och en hemlig förbindelse. Hon såg kanske själv sina chanser till ett gott giftermål minska allt eftersom åren gick. Att ha haft för många uppvaktande kavaljerer och uppslagna förlovningar bakom sig var inte bra för en kvinnas rykte.

Med romantiken blev det modernt att tala om känslor, och äktenskap grundade på kärlek upphöjdes till ideal. Men kärlek har alltid funnits. Män och kvinnor har i alla tider i lyckliga fall kunnat gifta sig av kärlek. Samtidigt har andra, mindre lyckligt lottade kvinnor främst fått glädja sig åt att de fått ett eget hem och uppnått hustruvärdigheten, vilket gav socialt anseende.

Eva Helen Ulvros är historiker vid Lunds universitet. Hon är i sommar aktuell med boken Kärlekens villkor. Tre kvinnoöden 1780–1880 (Historiska Media) där man kan läsa mer om bl a Bernera Santesson.

**Publicerad i Populär Historia 3/1998