Meteorologi – konsten att förutspå vädret

Telegrafen, förkunnade Ball för sina kollegor i det brittiska sällskapet för vetenskapens befrämjande, telegrafen var landvinningen som skulle förvandla meteorologin till en allmänt användbar vetenskap.

”Störningar i atmosfären, alltså det vi kallar väder, tycks inte röra sig fortare än ungefär tjugo miles i timmen”, sa John Ball. Tjugo engelska mil är 32 kilometer.

”Så med ett nät av telegrafstationer, som har en räckvidd på femhundra miles i alla riktningar, skulle vi kunna räkna ut kommande väder på en given plats tjugofyra timmar i förväg.”

Vi vet inte precis hur åhörarna i salen reagerade på denna vision. Kanske hade de läst om 1700-talets misslyckade försök att upprätta meteorologiska stationsnät i Europa. Kanske kände några av dem till att idén med telegrafen inte var John Balls egen, utan hämtad från andra sidan Atlanten.

Tidigare samma år hade intendenten Joseph Henry vid Smithsonian Institution i Washington börjat bygga upp ett amerikanskt nät av telegrafiska väderobservationer. Med dess hjälp kunde han från 1856 varje dag skriva upp sina data på en stor USA-karta som hängde på väggen i Smithsonians vestibul. Troligen var detta den allra första väderkartan med vetenskaplig kvalitet.

Motsvarande historiska roll gjorde Meteorological Department i London anspråk på när man i augusti 1861 skickade ut sin och Europas allra första databaserade väderprognos.

”Det handlar inte om profetior eller spådomar”, inskärpte myndighetens chef Robert Fitzroy. ”Termen prognos är strikt förbehållen den uppfattning, som är resultatet av en vetenskaplig observation och kalkyl.”

Detta var argument som Fitzroy skulle tvingas upprepa många gånger, för misstron mot den nya vetenskapen var stor. Vad visste de så kallade meteorologerna om väder som inte bönder, sjöfarare och stjärntydare känt till i alla tider?

Så länge vi människor har brukat jorden och färdats på haven har vi varit beroende av vädret. Lika länge har vi spanat efter de tecken som varslar om rätt väder för att skörda, olämpligt väder att segla i.

Några av de äldsta bevarade väderrapporterna hittar vi hos de grekiska diktarna Hesiodos och Homeros. Precis som sina samtida i antikens Grekland var de övertygade om att vädret är något som gudarna råder över.

”Ack, hur skockar ej Zeus sina skyar kring himmelens rymder, hur rörs ej djupet upp, och hur löper ej väder och vindar alla till storms!” klagar sjöfararen Odysseus i Homeros berättelse om hans irrfärder på havet.

”Olycksalige, säg varför vredgas den starke Poseidon jämt så förskräckligt på dig?” säger en medresenär inkännande.

I den nordiska mytologin skulle Tor senare tilldelas Zeus gamla roll som åskgud, och än i dag kan man höra människor hänvisa till vädergudarna eller åtminstone vädrets makter. Men redan under antiken började filosofer och naturforskare tvivla på att vädrets växlingar har något med övernaturliga väsen att göra.

Den grekiske filosofen Epikuros (341–270 f Kr) avfärdade helt tanken på att gudarna skulle ha något inflytande över vädret. Detta, menade han, berodde helt på naturliga fenomen.

Meteorologin var för honom ett komplicerat ämne som förtjänar ingående studier, eftersom så många faktorer uppenbarligen samspelar.

Själva termen meteorologi hade Epikuros fått från kollegan Aristoteles. Denne myntade begreppet utifrån ordet meteor som för grekerna betecknade alla föremål som faller ner från himlen, ner till minsta regndroppe.

Många följde Epikuros uppmaning att studera vädrets natur, och några år in på 200-talet f Kr var skalden Aratos från Soloi redo att delge världen sina iakttagelser:

”Om ett svart moln skymmer solens strålar. Och plötsligt mörker gör våld på dagens ljus. Bonde, gläd dig – för snart kommer ett uppfriskande regn. Att fylla tomma gölar och svalka törstande slätter.”

En ganska lättköpt väderprognos, kan man tycka. Men med lärodikten ”Stjärnbilder och väderlekstecken” skulle Aratos gå till historien som en av de första meteorologerna.

I jakten på långtidsprognoser spanade forskarna längre ovanför molnen. Redan i det gamla Mesopotamien hade astronomer varit övertygade om att himlakropparnas läge har ett avgörande inflytande på vädret, och den kropp som med tiden skulle vinna huvudrollen i denna föreställning var jordens närmaste drabant: månen.

”Sjömän känner till de speciella tecken på annalkande storm och vind som uppstår periodiskt och bestäms av månens relation till solen”, noterade den grekiske filosofen Ptolemaios av Alexandria i verket Tetrabiblos som skrevs i mitten av 100-talet e Kr. Bara en skolad astronom kan dock behärska meteorologins teknik fullt ut, slog han fast.

”Om en man i detalj känner till stjärnornas, solens och månens rörelser, så att inget undgår hans uppmärksamhet – vad kan hindra honom att i varje givet ögonblick avgöra luftens karaktär och med hjälp av de rådande förhållandena slå fast exempelvis om vädret ska bli varmare eller våtare?” Denna uppfattning skulle stå sig i nästan två årtusenden.

När John Ball 1849 stod i London och talade om telegrafens möjligheter satt kemisten Luke Howard i samma stad och utarbetade en artonårig cykel för vädret, baserad på månens position i förhållande till jorden och solen. Howard var en ansedd forskare. Hans latinska nomenklatur för molnformationer, inspirerad av Carl von Linné, används fortfarande.

För sin samtid räknades Luke Howard dessutom som en av de främsta ”lunaristerna”, de som ansåg att månen och dess gravitation är avgörande för vädret, och att detta följaktligen kan förutsägas långsiktigt med hjälp av månkalendrar.

En av de populäraste kalendrarna gavs från 1831 ut av den brittiske astrologen Richard James Morrison, under pseudonymen Zadkiel. När Meteorological Department sommaren 1861 sände ut sin första prognos avfärdade Morrison den som en bluff, varpå Robert Fitzroy svarade med att kalla astrologen för en charlatan.

Men i Zadkiel’s Almanac för år 1861 hade Morrison förutom vädret förutspått att prinsgemålen Albert under året skulle drabbas av dålig hälsa. När Albert den 14 december avled i tyfus steg Zadkiels anseende som en raket. Nog måste väl en man med sådan träffsäkerhet veta mer om vädret än meteorologiska myndigheter?

Folktron till trots fick den brittiska meteorologiska myndigheten snabbt efterföljare i andra länder. I Frankrike utfärdade det kejserliga observatoriet i Paris sina första väderprognoser 1863, i Italien, Nederländerna och Preussen kom stormvarningarna strax därpå.

I Sverige bildades Statens Meteorologiska Centralanstalt 1873, som en fristående del av Vetenskapsakademien. Man höll till i en trerumslägenhet på Adolf Fredriks kyrkogata i Stockholm.

Med början den 15 juli 1880 utfärdades dagliga väderprognoser. Två år senare inleddes ett samarbete med SJ och telegraferade väderrapporter sattes upp på Sveriges alla järnvägsstationer. Länge kunde anstalten dock inte varna för hårdare vindstyrkor än ”blåst”. Den första svenska stormvarningen utfärdades 1905.

Efter första världskrigets slut slogs myndigheten ihop med Hydrografiska byrån, som bildats 1908 för att hålla koll på vattenståndet. Den nya myndigheten fick namnet Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, SMHA.

Många tyckte dock att anstalt lät som ett mentalsjukhus, och 1945 blev det institutet SMHI i stället. Då inleddes också meteorologins moderna utveckling, i en tid när forskarna med hjälp av radar, satelliter och datorer stegvis lärde sig allt mer om vad som händer i atmosfären – men också hur rätt Epikuros hade när han för 2 300 år sedan slog fast att meteorologi är en komplicerad vetenskap där ett oändligt antal svårförutsedda faktorer påverkar varandra.

Fortfarande vill SMHI inte utfärda prognoser längre än tio dagar. De löpsedlar som varje försommar förkunnar ”så blir vädret i juni, juli och augusti” lockar dock många lösnummerköpare – precis som 1800-talets månkalendrar gjorde.

Publicerad i Populär Historia 6/2020

1924 Första väderrapporten sänds i svensk radio.

1936 Fröken Väder ger prognoser för Stockholm via automatisk telefonsvarare.

1945 SMHI, Statens meteorologiska och hydrologiska institut, får sitt nuvarande namn. Samma år anställs den första svenska kvinnliga meteorologen, Renate Schäffer.

1954 Första väderrapporten i svensk TV sänds i Stockholmsområdet. Från 1957 ges regelbundna väderrapporter i TV.

1975 SMHI flyttar från Stockholm till Norrköping.

Jonas Cederquist