Valet föll på kristendomen

I slutet av 900-talet rådde det osämja mellan kristna och hedningar på Island, och det lilla landet hotades av splittring. Läget var så allvarligt att man

25 maj 2001 av Dominic Ingemark

I slutet av 900-talet rådde det osämja mellan kristna och hedningar på Island, och det lilla landet hotades av splittring. Läget var så allvarligt att man under Torgeir lovsigemann – som själv var hedning – beslutade att hålla Allting. Det enda sättet att hålla ihop var att ha en lag och en religion. Sålunda samlades islänningarna för nästan exakt ett tusen år sedan, år 1000 – på Thingvellir – för att besluta vilken religion man skulle ha. Valet kom att falla på kristendomen, den nya religionen.

Island var ingalunda ensamt om att övergå till den kristna läran vid denna tid; i en lång rad andra länder och områden i norra och östra Europa skedde samma utveckling. I Danmark fick kristendomen sitt genombrott cirka 960, då kung Harald Blåtand (död 986) lät döpa sig. Det svenska området blev inte helt kristet förrän ett drygt sekel senare. I Norge slog den nya religionen igenom på allvar på 1030-talet. Under flera sekler hade det pågått en kristen missionsverksamhet som var riktad mot dessa områden, av vilka många gränsade till kristna länder.

Valet stod dock inte alltid, som man kanske skulle kunna tro, bara mellan hedendom och kristendom. Detta omvittnas i Nestorskrönikan: På 980-talet skulle storfurst Vladimir välja en lämplig religion, och företrädare för den grekisk-ortodoxa, romersk-katolska, judiska samt islamska tron försökte övertyga honom om sin respektive religions fördelar. Vladimir valde den förstnämnda, och år 988 blev Ryssland kristet.

I Skandinavien kan denna tidpunkt – slutet av vikingatiden – sägas representera ett vägskäl. Det handlade inte endast om en övergång från en religion till en annan – asatro till kristendom – utan om långt mer. Ur ett mentalitetshistoriskt perspektiv var det en period av synnerligen omfattande och djupgående förändringar. Mötet mellan hedendom och kristendom innebar en djupgående kulturkonflikt, där den nya religionen kom att styra snart sagt varje aspekt av människors liv. En helt ny syn på världen och människan infördes. Läran om synd och frälsning måste ha varit mycket svår att förstå till en början; dygderna i det hedniska samhället var solidaritet och trohet mot familj och ätt.

Religionsutövandet, som skett i och vid hemmet, skulle nu ske i kyrkan; den sakrala sfären skildes från vardagslivet. En mångfald gudar och väsen ersattes av Gud och Vitekrist. Synen på äktenskapet och sexualiteten förändrades också i grunden. Äktenskapet blev oupplösligt. Sexuallivet reglerades efter en kyrklig kalender, liksom även kosthållet. Kyrkans lära om att kvinnan skulle vara underordnad mannen stod i stark kontrast till hennes tidigare framträdande roll.

Dessa genomgripande förändringar till trots levde delar av den gamla tron, traditionerna och livsföringen kvar – fast nu under kristen skepnad.

Samhälleligt skedde också stora omvälvningar, för hand i hand med kristnandet växte kungamakten fram och makten centraliserades till stat och kyrka. Urbaniseringen, det vill säga stadsväsendet och grundandet av städer, tog fart. En penningekonomi utvecklades. Överallt i såväl städer som på landsbygden restes kyrkor. Tack vare ett effektivare jordbruk kunde man försörja en ökande befolkning. Dessa förändringar skedde naturligtvis inte över en natt utan gradvis över flera sekler in på medeltiden. Men likväl måste skillnaderna ha varit mycket påtagliga för den som hade förmånen att få leva ett långt liv.

Dominic ingemark (f 1968) är doktorand vid klassiska institutionen, Lunds universitet. Där skriver han på en avhandling om kontakterna mellan romare och barbarer i Skottland

under antiken.

Publicerad i Populär Historia 5/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också