Kolonin i Bayate på Kuba växte upp runt produktionen av socker, som man utvann från sockerrör. Alla deltog i skörden.

© Thomas Gustafssons arkiv

Bayate: Svenskarna på Kuba

Utvandringen till Nordamerika är ett viktigt och noga studerat kapitel i svensk historia. Mindre känt är dock att en grupp svenskar emigrerade till den nya republiken Kuba i början av 1900-talet. Där grundade Alfred Lind jordbrukskolonin Bayate.

16 augusti 2019 av Thomas Gustafsson

Det var den svenskfödde läkaren Alfred Lind som var initiativtagare till svenskkolonin i Kuba. Doktor Lind föddes 1862 i Tråvad, en liten socken på Varaslätten i Västergötland. Han emigrerade från Sverige 1881 för att starta ett nytt liv i Minneapolis, Minnesota i norra USA, där han byggde upp en läkarpraktik.

Verksamheten gick bra. Men efter ett tjugotal år i USA hade Lind tröttnat på den trygga vardagen och de kalla vintrarna. Han var entreprenör i själen och längtade efter nya utmaningar. Ett behagligt klimat lockade, liksom möjligheten att tjäna pengar.

Köpte mark på Kuba

I Kuba såg han framtiden. Den nybildade republiken behövde få igång sitt jordbruk och behovet av invandrare som var beredda att hugga i var stort. Lind reste till Kuba i jakt på ett lämpligt landområde för att kunna starta om på nytt. Tillsammans med en grupp andra svenskar köpte han till slut 53 kvadratkilometer mark för att grunda en svensk jordbrukskoloni.

Landområdet låg i den östra tropiska delen av ön, fem mil in i landet från staden Santiago de Cuba. Rakt igenom kolonins marker ledde den nybyggda järnvägen mot huvudstaden Havanna i väster. Genom urskogen rann en mindre biflod som av lokalbefolkningen kallades Bayate, och det blev också namnet på kolonin.

Landområdet styckades upp i lagom stora ägor, och i annonser och kampanjer i svenska tidningar både i USA och Sverige erbjöds svenskar att köpa andelar i den lutherska kolonin Bayate.

Röjde djungeln i Bayate

I november 1905 startade det mödosamma arbetet med att röja bort urskogsdjungeln. Flertalet av svenskarna som ingick i arbetsstyrkan hade sålt allt de ägde för att kunna gå med som delägare. I gruppen fanns också några äventyrare som saknade eget kapital, men som följt med för att arbeta åt markägarna.

De svenska nybyggarna hade med sig lådvis med utrustning och personliga tillhörigheter. En av dem, Johan August Nyström, dokumenterade arbetet med sin kamera. De flesta av hans fotografier har gått förlorade, men de bilder som bevarats illustrerar väl det hårda fältarbetet. På ett av fotografierna ser man att svenskarna hade med sig en typisk svensk kaffekittel i koppar, en sådan man använder över öppen eld.

Svenskarna fällde urskogen i det område kolonin köpt för att få mark att odla på.
Foto från 1905.

© Thomas Gustafssons arkiv

Förhållandena var tuffa. Det fanns malaria i området och krokodiler i floden, och en av svenskarna avled till och med av matförgiftning. Men snart hade trots allt den tidigare urskogen ersatts av öppna fält och de första husen kunde byggas. Bland svenskarna fanns flera duktiga timmermän och snickare – nybyggarna följde svenska byggtraditioner med vissa anpassningar. Någon isolering behövdes inte, och istället för att resa husen på torpargrund av sten användes träpålar för att golven skulle hamna ovanför regnperiodens översvämningar.

Satsade allt i ett sockerbruk

Utifrån de ekonomiska beräkningar som Alfred Lind hade gjort stod det klart att det fanns goda möjligheter att tjäna riktigt stora pengar om man satsade på sockerproduktion. Socker hade blivit det stora njutningsmedlet i världen och marknadspriset på råsocker steg.

»Socker är detsamma som guld och det växer fort här. Inget kan väl vara bättre än att få sina surt förvärvade penningar förvandlade till sötma«, skrev han i ett brev till en vän hemma i Sverige.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Lind satsade själv allt sitt sparkapital på att bygga upp ett sockerbruk. Flera av de andra svenskarna gick med i investeringen när de förstod vilka vinster som fanns att hämta. Sockerbruket, Ingenio Azucareo Palmaito en Palmarito de Cauto, stod klart 1910 och exporten av råsocker kunde starta.

Tidpunkten kunde inte ha varit bättre. Upprustningen inför första världskriget hade inletts. När USA och Europa fyllde på lagren inför kriget och när åkrarna förvandlades till slagfält kunde Kuba dra nytta av det kraftigt stigande priset på råsocker. Från krigets start 1914 till dess slut i november 1918 tiodubblades priserna på råsocker.

Lockade fler svenskar till Bayate

Svenskkolonin i Bayate drev aktivt kampanjer i Sverige för att locka till sig svenska säsongsarbetare, liksom jordbrukare som ville bli delägare i kolonin, vars område redan hade expanderat. I början av 1907 åkte doktor Lind själv till Sverige med syftet att få fler svenskar att ta chansen att arbeta en period i Bayate. Erbjudandet han hade med sig innebar bland annat en fri överresa som betalades av den kubanska staten, och garanterat arbete i kolonin.

Det svenska sockerbruket byggdes intill järnvägen. Råsockret fraktades till närbelägna Santiago de Cuba för utskeppning. Infälld: Kolonins och sockerbrukets grundare Alfred Lind.

© Thomas Gustafssons arkiv

I sitt annonsblad avrådde dock Alfred Lind stadsbor från att komma till Bayate. Hårt arbete väntade och endast vana lantarbetare tilläts bli säsongsarbetare på sockerrörsfälten: »Våra erfarenheter av stadsbor såsom nybyggare är ej uppmuntrande. Vi har haft ett halvt dussin stadsbor och alla var missbelåtna. Den sista var en dam från Boston – hon lämnade oss förbittrad därför att hon ej kunde få glass och jordgubbar när hon önskade.«

Demokratisk mönsterkommun

I och med att alla tjänade på att samarbeta uppkom ingen konkurrens mellan svenskarna. Tvärtom. Bayate blev redan från början en demokratisk mönsterkommun som närmast kan liknas vid ett stort jordbrukskollektiv. Regelbundet hölls stämmor dit alla i kolonin fick komma för att ta del i beslut som rörde gemensamma frågor. 

I de fall man var oense skedde omröstningar där alla hade en röst – alla män. Liksom i Sverige vid denna tid saknade kvinnor ännu rösträtt, de kunde bara påverka genom sina män. Undantagen var två systrar, Hanna och Elisabeth Eriksson, som med stor framgång drev ett eget nybygge.

När Bayate nådde sin blomstring i slutet av första världskriget levde flera hundra svenska familjer i kolonin. Vardagen påminde om livet i en svensk landsortskommun. Man firade traditionell svensk jul och midsommar med allt vad det innebar.

Förde bikupor till Kuba

På Kuba fanns invandrare av många olika nationaliteter vilket gjorde att dansen runt midsommarstången inte väckte så stor uppmärksamhet som man skulle kunna tro. Men när los suecos, som kubanerna kallade svenskarna, började bygga små hus för att bina skulle ha någonstans att bo skakade många menande på huvudet.

Snart nog insåg de att bikupor och kunskaper om biodling var värdefullt. Knappast någon på Kuba minns det i dag, men faktum är att det var svenskarna som lärde kubanerna hur biodling gick till. Tidigare, under den spanska kolonialtiden då spanjorerna hade ensamrätt på handel med det värdefulla bivaxet, var biodling ett okänt fenomen för lokalbefolkningen.

Efter några års hårt arbete hade de flesta av de svenska invandrarna fått det betydligt bättre på Kuba än de hade haft det i Sverige. Egentligen var det bara församlingsprästen som hade något att klaga på. Svenskarna var inte tillräckligt religiösa, ansåg han, och det fanns flera ungkarlar som söp alldeles för mycket. 

Bayates centrum under 1920-talet. Runt järnvägen skapades ett samhälle.

© Thomas Gustafssons arkiv

Speciellt kritisk var prästen till Hotel Suecia (Hotell Sverige) där det spelades kort och cirkulerade kubanska kvinnor som kurtiserade de svenska ungkarlarna. Flera av de ogifta svenska männen inledde dock seriösa förhållanden med kubanskor och i flera fall resulterade relationerna i barn. Alla barn bokfördes som kubaner. Fortfarande är det många i de gamla svenskbygderna på Kuba som hävdar att de har svenska anfäder.

Bayate svenskarnas huvudort

De svenska gårdarna låg utspridda i en dalgång och var omgivna av fält. Kolonins centrum, som kallades Bayate, bestod av en huvudgata och några tvärgator intill järnvägsstationen. Framför stationshuset låg ett torg med den svenska kyrkan – samhällets högsta byggnad. Vid kyrkan fanns ingen kyrkogård, utan begravningsplatsen hade placerats på en höjd någon kilometer bort. Kyrkogården är den enda svenska konstruktion som fortfarande är i bruk i dag, mer än hundra år senare.

Intill kyrkan fanns skolan och ett litet sjukhus med tio vårdplatser som drevs gemensamt av kommunen. Postkontoret låg inne i järnvägsstationen och hade sin egen stämpel, »Bayate«. Senare skulle ett postkontor öppna även i kolonins mindre samhälle, Miranda, som låg på en höjd några kilometer från Bayate.

Det fanns flera handelsbodar och affärer. Närmast stationen låg Fritz Petersons butik La primera de Bayate som hade det största varusortimentet. Det mesta var importerat från USA, men det fanns även en hel del svenska varor. Längre bort längs huvudgatan hittade man Nyströms Café & Restaurang som drevs av Johan och Cristina Nyström. Här serverades både svenska köttbullar och raggmunk med fläsk. Gästerna kunde även få snaps till maten och punsch till kaffet.

Botanikern Erik Ekman

I enklare träbyggnader som stod på allmän mark i Bayates centrum bodde svenskar som kommit till kolonin för att säsongsarbeta på de svenska gårdarna. Här fanns också svenska mekaniker, ingenjörer och snickare. I ett av husen bodde botanikern Erik Ekman. Han kom att bli Bayates mest berömda invånare och upptäckte omkring tvåtusen nya arter under sina tio år på Kuba. Det var Ekman som introducerade den vetenskapliga botaniken i den nybildade republiken.

Kolonin Bayate låg på sydöstra Kuba, nära staden Santiago de Cuba och USA:s militärbas Guantánamo Bay.

© Populär Historia

Bill Wagner konkurrerade ut svenskarna

Början till slutet för svenskkolonin kom när en amerikansk pamp, Bill Wagner, startade ett konkurrerande sockerbruk – Wagner Sugar Corporation – i närheten av Bayate. Genom hot och sockrade kontrakt lyckades han få alla småodlare, som tidigare sålt till det svenska bruket, att i stället sälja sina skördar till det amerikanska sockerbruket.

Konkurrensen blev allt mer kännbar för dem som investerat i det svenska sockerbruket. När sedan en våg av våldsamheter drabbade Kuba 1917 gav flera av de svenska jordbrukarna upp. Av rädsla för att förlora sina tillgångar valde de att sälja sin mark till det amerikanska bolaget. Det visade sig vara ett klokt drag. Flera svenskar hade blivit rejält förmögna och slapp uppleva sockerkraschen några år senare, då råvarupriset för socker föll till botten.

Flera »sockermiljonärer« återvände till Sverige, och av förklarliga skäl valde de att hålla tyst om sina lyckade investeringar. Senare efterforskningar visar att de snabba pengarna uppenbarligen hade bränt i fickorna – en del av dessa förmögna före detta Kubasvenskar gav sig nämligen in i börsen där de började spekulera. Vid den stora börskraschen i oktober 1929 blev de sedan ruinerade.

Alfred Lind förlorade allt

Även för kolonins grundare Alfred Lind, som vägrade att ge upp och i stället gick i rättslig strid mot den hårdföre amerikanske konkurrenten, slutade äventyret i tragedi. Sedan Lind först vunnit rättstvisten mutades – enligt svenskarna – den kubanska Högsta domstolen till att sända fallet till ny behandling. Men då hade tiden runnit ut för Lind och 1922 gick det svenska sockerbruket i konkurs.

I och med förlusten av bruket var Lind en bruten man. Hans hustru Hannah hade redan tidigare lämnat honom och rest tillbaka till Minneapolis med parets bägge söner William och Carl för att de skulle kunna studera vidare efter grundskolan. Paret hade inte skilt sig, men Hannah orkade inte med det hårda livet i tropikerna.

Jagad av skulder fortsatte maken kämpa i Havanna för att försöka rädda familjens ekonomi, och ett tag verkade det faktiskt gå. Men 1924 fick han en hjärtinfarkt och avled. Alfred Lind ligger begravd i Minneapolis, USA.

Bayate under vatten

För att få elektricitet och vatten till de stora statliga jordbruken uppförde kubanerna, med sovjetisk hjälp, på 1970-talet en stor dammanläggning i Bayate. Den 27 april 1979 förvandlades den bördiga dalgång där svenskkolonin hade sitt centrum till en stor sjö. Alla byggnader och boningshus som en gång hade byggts av svenska nybyggare hamnade därmed under vatten.

 Den svenska begravningsplatsen Cementerio Bayate utanför samhället Mella. 

© Thomas Gustafsson

De som tvingades flytta fick nya bostäder i Mella, fem kilometer västerut från Bayate, där ett nytt bostadsområde hade byggts upp. Detta samhälle som hade grundats av svenskar hette tidigare Miranda, men döptes om av de kubanska revolutionärerna till Mella efter en av det kubanska kommunistpartiets grundare, Julio Antonio Mella.

När dalgången där Bayate låg hamnade under vatten hade området sedan länge upphört att vara svenskt. Något intresse för den svenska invandringens betydelse fanns inte. Under denna epok av den kubanska revolutionen var den historiska forskningen inriktad på annat. Därför gjordes ingen dokumentation, och allt dränktes i vatten. Inte heller i Sverige hade det vid denna tid gjorts någon dokumentation av Bayates historia – fakta och bildmaterial i denna artikel har grävts fram av skribenten.

Påverkan från svensk kultur

Det är först på senare år som invånarna i de kubanska svenskbygderna börjat intressera sig för sina band till Sverige. Inte minst har Kubas öppning mot omvärlden lagt grunden till ett genuint historiskt intresse hos många – i en globaliserad samtid har det helt enkelt blivit viktigt för människor att få veta mer om sitt ursprung.

Trots att det inte finns några byggnader bevarade från kolonin kom svenskarna ändå att få stor påverkan på de samhällen som växte fram i området. Eftersom det inte fanns någon bebyggelse innan de svenska nybyggarna anlände – allt var vildmark – kan man rentav säga att landskapet är skapat av svenskar.

I en undersökning som häromåret genomfördes av kubanska historiker kunde man notera att det fortfarande finns en tydlig påverkan från svensk kultur inom det begränsade område som en gång var jordbrukskolonin Bayate. 

Svenskmuseum i Mella

I huvudorten Mella finns i dag kulturföreningen Grupo Bayate som har tagit på sig uppgiften att föra det svenska arvet vidare, och sedan ett år tillbaka finns ett litet museum i Mella som berättar om den svenska tiden.

– Svenskarna hade stor betydelse för utvecklingen i den här delen av landet, såväl ekonomiskt och socialt som kulturellt, säger Luis El Estudiante som fungerar som gruppens språkrör.

– Att värna om de svenskminnen som finns kvar och sprida kunskap om vårt svenska arv är därför mycket viktigt för att vi också ska kunna förstå oss själva, säger han.

Publicerad i Populär Historia 2/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också