Kungliga hästar och hundar
Hunden är ibland även kungens västa vän. Och hästen inte bara ett transportmedel utan även en kamrat. Om kungliga husdjur handlar Livrustkammarens utställning.
Att ha häst eller hund är ett av svenskarnas vanligaste fritidsnöjen. Hästsektorn omsätter omkring 45 miljarder kronor och det finns över 700 000 registrerade hundar i Sverige. I kommande utställningen ”Trofast – hov och tass i kunglig tjänst” sätter Livrustkammaren denna kärlek till djuren i historisk belysning. För kungar och furstar har husdjuren haft stor betydelse, både praktisk och känslomässig.
Under 1600-talet värderades hästar som konstföremål och förärades de mest praktfulla utrustningar. De gavs som gåvor mellan furstar och porträtterades på jättedukar av tidens tongivande målare. I utställningen visas flera av Livrustkammarens påkostade sadlar och schabrak, bland annat den dyrbara utstyrsel som tillverkades inför drottning Kristinas kröning 1650. Den vita kröningshästen hade en rent symbolisk funktion i processionen, eftersom Kristina som kvinna valde att åka vagn till och från kröningen.
I de gamla europeiska monarkiernas hovstall lever sambandet mellan kungahus och fina hästar kvar än i dag. Även om de inte som förr är strikt manliga arbetsplatser – i hovstallet i Stockholm är till exempel hälften av de anställda numera kvinnor. Genombrottet för den kvinnliga dominansen i dagens hästnäring illustreras i utställningen av några föremål som tillhört den berömda ryttarinnan Linde Klinckowström von Rosen. Hennes ridutrustning skänktes till Livrustkammaren på 1990-talet.
– Linde von Rosen var en föregångare som red sin häst Castor på flera långritter i Europa mellan 1926 och 1932, berättar utställningsproducenten Ann Grönhammar. Hon red ensam och hade både aftonklänning och pistol med sig i sadelväskan.
De furstliga hundarnas historia är lite svårare att komma åt än hästarnas. De är inte lika ofta avporträtterade eller omnämnda. Men många regenter hade favorithundar som följde dem på jakt och i fält. Till de mer kända hör Pompe, egentligen tre hundar som alla bara samma namn och ägdes av Karl XII. En av dem ligger begravd i Karlbergs slottspark, en annan dog 1703 i ett fältläger i Thorn i nuvarande Polen. Denna hund avled i kungens säng, vilket Karl sorgset rapporterade hem till sin syster Hedvig Sofia.
Ett av utställningens mer spektakulära föremål blir den uppstoppade vinthunden Lizette, ägd av Karl XII:s ryske ärkerival Peter den store. Vinthundar användes traditionellt för jakt i Ryssland, men Lizette fick också följa med in i salongerna och ligga framför brasan, vid sin husses fötter.
Jakthundarna tillhörde männens domäner medan mindre hundar ofta blev sällskapsdjur till hovets damer. De var en sorts accessoarer, precis som dagens handväskhundar, även om de sällan blev utklädda. Mopsen, som återigen börjar få ett uppsving, blev populär i hovkretsar i slutet av 1600-talet, när Vilhelm III tog med sig sådana till England från sitt hemland Nederländerna.
I Sverige förekom många mopsar vid Fredrik I:s och Ulrika Eleonora d y:s hov. Den kloka pudelns storhetstid inföll ett par hundra år senare, i början av 1900-talet. Drottning Victoria fick en sådan i present av sin livläkare Axel Munthe. Den kallades Tom och avmålades i sin ägares famn år 1910.
Kanske var behovet av husdjur extra stort hos de kungliga, som alltid var så påpassade, tror Ann Grönhammar. De kunde slappna av tillsammans med sin hund eller häst, som aldrig tycktes ha några dolda avsikter och alltid var lojala och uppmärksamma.
Moderna undersökningar har visat att det är positivt för hälsan att vara nära djur. Inte bara för att djuren tvingar med oss ut i friska luften utan också på ett psykologiskt plan. När vi klappar en hund eller en häst utsöndras ett speciellt hormon, oxytocin, som gör oss mer harmoniska. Denna hälsoeffekt var knappast mindre förr, även om förhållandet till djuren generellt präglades av en större rationalitet. Hästar var till exempel en livsviktig del av samhällskommunikationen. Trots det finns det gott om bevis för favoritdjur som namngavs, kelades med och sörjdes djupt när de dog.
– Om vi har någon röd tråd i utställningen så är det detta, vårt djupt mänskliga behov av närhet till hästar och hundar, säger Ann Grönhammar.
Publicerad i Populär Historia 3/2010
