Karl XII i Lund – småstad blev rikets centrum

Klockan fem på morgonen den 13 december 1715 steg Karl XII iland i det lilla fiskeläget Skåre strax väster om Trelleborg. Han hade inte varit hemma i sitt rike på femton år.

Den 33-årige kungen hade en lång resa bakom sig. Kriget mot trippelalliansen Danmark, Sachsen och Ryssland som börjat år 1700 hade inledningsvis gått bra för Sverige, men krigslyckan vände snart, inte minst på grund av Karl XII:s förkärlek för storskaliga, radikala lösningar.

Efter det ryska fälttåget, som slutade med att den svenska armén tillintetgjordes vid Poltava och Perevolotjna 1709, hade kungen tagit sin tillflykt till det Osmanska riket. Kungens fem år i Turkiet hade knappast förbättrat Sveriges situation. När Karl XII anlände till Stralsund 1714, den svenska stormaktens näst sista fäste i Tyskland, hade även Preussen och Hannover anslutit sig till fiendesidan. Då han landsteg i Skåne ett år senare var läget prekärt.

Vägrade återvända till Stockholm

Trots enträgna vädjanden från rådet och hans syster Ulrika Eleonora vägrade dock Karl XII att sätta sin fot i Stockholm. Kungen tycktes skämmas över motgångarna och ville inte återvända till rikets metropol förrän han gått segrande ur kriget.

I ett försök att återta initiativet gjorde han i början av 1716 ett misslyckat försök att erövra Norge (som tillhörde Danmark). Att ge upp – och börja underhandla om fred – betraktade kungen som uteslutet. Möjligen kunde han tänka sig att föra diplomatiska förhandlingar i avsikt att splittra fienderna. Men framför allt gällde det att förstärka krigsmakten.

Först måste dock ett nytt högkvarter upprättas. Valet föll på Lund. Faran för en dansk-rysk landstigning i Skåne hade sedan en tid varit överhängande, och Lund hade den geografiska fördelen att ligga centralt i vägnätet med goda förbindelser till många viktiga orter.

Lund inofficiell huvudstad

Den 6 september 1716 anlände Karl XII till Lund. Från denna tidpunkt och nästan två år framåt fungerade den lilla universitetsstaden som Sveriges inofficiella huvudstad. Den enväldige kungen och Lund kom att påverka varandra på flera sätt.

Kungen valde snabbt ut en fastighet vid korsningen Stora Södergatan/Svanegatan som bas för högkvarteret. Han lät renovera huset och nyanlägga den stora trädgården. Dessutom grävdes en ny brunn som gav gott vatten. Ovanpå brunnen målades Karl XII:s spegelmonogram med två sammanflätade »C«.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Bottenvåningen fungerade som bostad. Där lät kungen bland annat tapetsera ett rum
i gult och blått. Väggarna pryddes av »allehanda dyra och kostbara vapen samt många rara porträtt«, berättar kungens betjänt Johan Hultman i sina memoarer. Övervåningen rymde två salonger, där man kunde ha fester och större sammankomster, samt några gästrum.

Till högkvarteret hörde också två nyuppförda stallbyggnader. I ett av dem hade Karl XII:s mytomspunna Brandklipparen sitt bås. Hästen slutade sin långa levnad i Lund.

Bökande grisar irriterade Karl XII

Omgivningarna kring högkvarteret var dock föga kungliga. Gatorna utanför huset var smutsiga och frigående husdjur som höns och gäss var vanliga. Särskilt de omkringbökande grisarna tycks ha irriterat Karl XII. Borgarna i staden varnades: om de inte höll svinen ifrån det kungliga hovet skulle djuren omhändertas och skänkas till hospitalet.

Även tiggare tycks ha dragits till högkvarteret. Lösningen blev att borgarna i staden anställde en vakt, den gamle exsoldaten Johan Blom, som »nedre i hans Kongl. Maij:ts hof håller upsickt på at inga tiggare och lansstrykare der må blifwa at giöra något oliud och annat mehra sampt han kiörer ut hundar från hofwet«, står det i de gamla protokollen.

Någon direktkontakt mellan Karl XII och borgarna i staden omnämns inte i de historiska källorna. Rimligtvis bör han dock då och då ha pratat med Lunds icke-akademiska invånare under sina ridturer i staden och dess omgivningar. Däremot vet vi att Karl XII efter lite drygt en månad tog kontakt med borgarna genom ombudsrådet Ludvig Fahlström.

Kungen var missnöjd med renhållningen på Lunds gator. Det låg döda djur, köksavfall och annan lort ute på gatan framför högkvarteret. Rådmannen Christopher Santheson, som var ansvarig, beskylldes av borgmästaren Oloff Nordsteen för att ha misskött sina åligganden. Rådmannen försvarade sig men lovade att åtgärda saken.

Lunds gator förbättrades

Den kungliga närvaron tycks ha inneburit en tillfällig förbättring av gatornas skick, åtminstone att döma av antalet renhållningsärenden i rådstugurätten. Under hösten 1716 nåddes en topp, sedan minskade antalet under 1717. När kungen lämnade staden ökade återigen klagomålen.

En mängd människor anslöt sig efter hand till konungen. Och eftersom det bara fanns en gästgivare i staden – vid den här tiden hade Lund bara 1 300 invånare – fick borgarna vackert ställa upp. Det fanns 270 bostäder i staden och nästan alla utnyttjades. Bara sjutton ratades för att de inte höll måttet. Detta betydde dock inte att de som godkändes var några lyxbostäder; endast en fjärdedel av dem var till exempel försedda med kakelugn.

Det blev trångt. Som mest var omkring 550 gäster härbärgerade i Lund. Många borgare protesterade mot inhysetvånget och gjorde allt för att slippa, men förgäves. Bäst inkvartering fick förstås kungen och hans närmaste män.

Enligt en tradition residerade Georg Heinrich von Görtz – rikets inofficielle finans- och utrikesminister vid den här tiden och mannen bakom nödmynten – i den stora gård vid nuvarande Mårtenstorget som Krognoshuset är en rest av. Självfallet flyttade även den kungliga hovstaten till Lund. Bland dessa omkring sextio personer fanns »Kunglig Majestäts vedhuggare«, »Kunglig Majestäts svärdfejare« och »Kunglig Majestäts hovpukare«.

Karl XII:s fordringsägare

Somliga av gästerna var riktigt långväga, däribland en del fordringsägare – Karl XII hade nämligen finansierat vistelsen i det Osmanska riket delvis med lån. En hel skara hade följt efter kungen för att om möjligt få tillbaka de pengar som de hade lånat ut. Bland kreditorerna fanns sex turkar, ett tiotal araber, några judar och en polsk grevinna.

Besökarna var inte sysslolösa i Lund. Den polske juden Markus Betzel, som medförde sin familj på nio personer, arbetade som tolk hos kungen. En annan jude, Markus Markovitz, som anslutit sig till den svenska armén som vägvisare under det ryska fälttåget, arbetade som »kaffekock« hos Fredrik av Hessen. Hadji Jussuf, en arab från Jerusalem, fick tjänst som tältmästare och sydde tält, packsadlar och vattensäckar tillsammans med sju andra araber.

Turken Ali pascha var en flitig gäst på universitetsbiblioteket. Han föreslog att en del av svenska statens skuld till honom skulle betalas genom att han fick några turkiska böcker från biblioteket. Detta nekades honom.

Färre studenter på universitetet

Karl XII:s val av högkvarter drabbade även universitetet. Det akademiska konsistoriet inkom i december 1716 med klagomål till universitetets kansler Nicodemus Tessin i Stockholm över att studenterna inte kunde få tag i några »bekvämliga rum«. Följden blev att många studenter helt sonika stannade kvar i sina hemtrakter och lät bli att studera åren 1716–18.

Även Lunds omnejd påverkades. Över tjugotusen soldater var inkvarterade runt omkring i Skåne. Som alltid drog arméns närvaro till sig prostituerade. Det akademiska konsistoriets protokoll den 18 juni 1717 berättar att »en hop lösa kvinnfolk och horor« samlades på nätterna på universitetet och »bedrev en lastefull otukt«.

I dag kan man förundras över att lärosätets lokaler var så pass lättillgängliga. Kungen uppmanade dock universitetsledningen att anställa vakter som kunde gripa de prostituerade och deras kunder. Akademivaktmästaren och hans tre vaktkarlar beväpnades med gevär och fick till uppgift att patrullera stadens gator och gripa lösaktigt folk.

Karl XII började arbeta klockan tre

Sin vana trogen arbetade Karl XII flitigt. Strax efter frukosten, det vill säga redan klockan tre på morgonen inleddes arbetsdagen. Pappersarbete, möten och mönstringar; det fanns massor att göra inför den stora kraftansamlingen mot Norge. På eftermiddagarna red Karl XII i regel ut på landsbygden kring Lund för att »hålla kroppen i sin vanliga motion«. Det handlade inte sällan om långritter på uppemot åtta mil. På kvällarna fortsatte arbetet i högkvarteret. Normalt gick Karl och lade sig vid niotiden på kvällen, men när Görtz anlände till Lund i november 1717 hade de båda hemliga överläggningar till »långt in på nättren«.

Postväsendet reformerades

Men Karl XII hann även med annat i Lund. Han funderade exempelvis på hur det svenska
postväsendet skulle kunna förbättras. Sannolikt var det problemen med postverksamheten i Lund som initierade nytänkandet.

År 1717 låg Lunds postkontor – »Kråkas näste« i folkmun – vid Bredgatan. Det var inrymt i den 87-årige postmästaren Sven Kråkas gård ett stenkast från Domkyrkan. Kontoret sköttes slarvigt, och postmästarens hustru Anna Berchman hade stora svårigheter att hinna med allt. Klagomålen var legio: »Breven kringbäras av en käring som i yrslan löper omkring med hela förklädet fullt av brev som hon håller ingen reda på.«

Kung Karl ansåg att något måste göras åt saken. Och med sin benägenhet för radikala
lösningar gick han till verket. I februari 1718 hade han tänkt färdigt och en ny postordning utfärdades. För Skånes del gick den ut på att Lund och Kristianstad skulle vara centraler för posthanteringen. Gästgivaregårdarna skulle rustas upp och i fortsättningen fungera som mellanhänder för posten. Dessutom skulle högertrafik gälla och den vagn som först hann fram till en bro hade förkörsrätt.

Karl XII:s nya postordning ledde till en effektivisering av brevhanteringen – framför allt gick det snabbare. Som så mycket annat som Karl XII införde upphävdes dock nymodigheterna efter kungens död och allt återgick till de gamla rutinerna.

Nödmynt 1716–1719

Inkvarteringen må ha varit betungande men Karl XII:s närvaro innebar inte bara nackdelar för stadens befolkning. Näringsidkarna gjorde till exempel goda affärer, även om motståndet mot nödmynten var kompakt. De så kallade mynttecknen fungerade som ett slags sedlar i koppar, och utgavs under tre år med början i maj 1716.

Det nominella värdet var en daler silvermynt, medan det verkliga värdet låg långt under detta. Syftet med nödmynten var att fylla det stora behovet av betalningsmedel, nu när hela landet rustade och Karl XII gjorde ett sista försök att rädda Sveriges stormaktsställning.

Enligt lag var alla skyldiga att ta emot nödmynten till det officiella värdet. Men köpmännen och hantverkarna i Lund var inte alltid så pigga på att efterleva detta påbud. Den 6 november 1716 föranledde detta guvernören i Skåne, Carl Gustaf Skytte, att skicka en trumslagare till Lund.

Denne gick runt och trummade och stannade i varje gathörn och läste upp guvernörens kungörelse, som gick ut på att alla skulle foga sig och lyda lagen om nödmynten. Genom denna tydliga markering kunde ingen skylla på att de inte kände till bestämmelserna.

Bagare dömdes

Men redan efter tre veckor var ett nytt ärende uppe i Lunds rådstugurätt. Överstelötjnant Falkenhagens piga hade skickats att köpa bröd hos bagaren Hans Christensson. Hon hade ett nödmynt att betala med, men fick till svar att brödet var slut. Hon gick då hem och ett nytt bud skickades iväg, den här gången med riktiga silvermynt. Då fanns det plötsligt bröd och nu till priset av endast 10 öre silvermynt. Bagaren slingrade sig i rätten men dömdes till 40 daler silvermynt i böter.

Skånes första tidning startades

Det faktum att Lund fungerade som rikets huvudstad bidrog också till att det startades
en tidning, Lundska Lögerdagz Courant – Lunds och Skånes första. Första numret utkom den 10 augusti 1717. Tidningshuvudet pryddes av en vy av Lund. På tidningens åtta sidor beskrevs fältslag, krigsförberedelser, kungliga giftermål och andra – ofta flera månader gamla – händelser ute i Europa. Nyheter från Sverige var det ont om och några lokalnyheter fanns vanligtvis inte i tidningen. En eller annan gång meddelades det dock att en disputation hade hållits i närvaro av hans kungliga majestät.

Utgivare var boktryckaren Abraham Habereger. Tidningen utkom två gånger i veckan och bytte namn allt efter veckodag; Lundska Lögerdagz Courant blev på onsdagarna Lundska Onsdagz Courant. Sammanlagt utkom 75 nummer. Sista utgåvan gavs ut den 19 juni 1718 – en vecka efter att Karl XII lämnat staden för gott.

Lata studenter tvångsvärvades

Bland stadens studenter sågs inte Karl XII med någon större sympati. Kungen hade nämligen i februari 1716 gett order om att lata studenter som uppehöll sig vid landets läroanstalter »under sken av att idka bokliga studier«, ofördröjligen skulle skrivas in i armén. Det var upp till universitetet att avgöra vilka som var lata. Det fanns vid den här tiden omkring 150 studenter och tolv professorer vid universitetet. Hotet om tvångsutskrivningar ledde emellertid till kraftiga studentprotester, vilka faktiskt fick till resultat att endast ett fåtal tvingades bli soldater.

Den 20 september 1716 besökte Karl XII universitetet för första gången. Rektor Andreas Rydelius höll hälsningstalet. Besöket var officiellt och förberett, men när kungen upptäckte att svarta tavlan var fylld med ekvationer, bad han någon förklara dem. Matematikprofessorn Conrad Quensel höll då oförberedd ett föredrag om algebra.

Döbelius höll föredrag för kungen

Andra gånger kunde kungen oannonserad dyka upp på akademien. En dag kom han
i sällskap med några officerare och undrade om någon av professorerna kunde hålla en improviserad föreläsning. Endast medicine professor Johan Jacob Döbelius (numera mest känd som upptäckare av Ramlösa brunns hälsosamma vatten) kände sig manad. Han höll ett föredrag på latin om sinnesförnimmelser och avslutade med att uttrycka sin stora glädje över den nåd som universitetet vederfors genom hans majestäts »höga närvarelse«.

Karl XII var närvarande vid fyra professorsinstallationer och firade även sin 35:e födelsedag på universitetet.

Karl XII och filosofin

Ett av kungens många intressen var filosofi. Som ung hade han aldrig fått tillfälle att studera ämnet eftersom hans utbildning avbrutits i förtid på grund av stora nordiska kriget. Nu i mogen ålder försökte han ta igen vad han hade missat. Vid ett flertal tillfällen besökte han filosofiprofessorn Andreas Rydelius föreläsningar. Dessutom samtalade de med varandra på tu man hand.

En annan herre kungen diskuterade filosofi med var det hessiska hovrådet David Hein. När tysken sent på hösten 1716 skulle resa hem till Hessen fick Karl XII inspiration att skriva. Samma lördagseftermiddag som Hein lämnade Lund, satte sig kungen ner för att sammanfatta vad han kommit fram till under deras diskussioner.

Resultatet av Karl XII:s filosofiska ansträngningar blev fjorton hastigt nedtecknade teser som han gav titeln Anthropologia physica. Verket kan karakteriseras som ett utkast till en teori om människan och världen runt omkring henne. Den lilla skriften inleds med en bestämning av fenomenet passion: »Själens vällust kallas den, varuti kroppen ingen del hava kan; men kroppens vällust kallas den, vilken kroppen tillika med själen känner.« Värt att notera är att den »kroppens vällust« som omtalas var omsorgsfullt undanträngd hos Karl XII. Han förblev oskuld i hela sitt liv.

Polhem och Swedenborg

Ett annat intresse var matematik. Karl XII ansåg att den »som ingen insikt hade uti matematiska sciencer« bara var en halv människa. Inspirerad av den lärda atmosfären i Lund fick kungen också tid att odla sin faiblesse för detta ämne.

Den geniale uppfinnaren, tillika kommerserådet, den 55-årige Christopher Polhem och dennes 28-årige assistent Emanuel Swedberg (sedermera adlad Swedenborg och i dag mest ihågkommen som fantasifull religiös tänkare) begav sig vid årsslutet 1716 till Lund. Syftet var i första hand att diskutera en slussbyggnation vid Trollhättan och andra storslagna projekt till rikets förkovran – men samtalen handlade även om annat.

Karl XII försökte ersätta tiobasen

En sommardag 1717 kom de att diskutera talsystem. Kungen påpekade att vårt system med 10 som bas har flera nackdelar: det går bara att halvera en gång innan man måste tillgripa decimaler. Han menade att om man istället använde 8 eller 16 som bas, skulle man undvika »många mörka och brutna tal«.

Ett prov genomfördes med basen 8 och nya siffror med nya namn tänktes ut. Karl XII var dock inte nöjd utan föreslog 64. Polhem och Swedenborg protesterade. Talet var för stort och otympligt. Multiplikationstabellen för ett sådant tal skulle bli gigantisk (64 x 64 = 4 096) och mycket svår att hålla i minnet. Men ju fler nackdelar som påtalades desto mer energisk blev kungen. Han åtog sig att göra ett försök att utarbeta ett nytt talsystem.

Följande dag hade Karl XII gett alla 64 siffrorna nya symboler och namn. De var indelade i åtta klasser och det var ingen svårighet att känna igen alla de följande symbolerna, bara man väl kände de åtta första siffrorna.

Swedenborg höll god min men förhöll sig egentligen skeptisk till kungens intellektuella lek. Det handlade nästan enbart om »gäckeri uti mathesi« och »gåtor i algebra«, vilket den framåtsträvande unge forskaren fann något tröttande.

Spionen Hölterling

Det dök också upp en spion i Lund. Under täckmantel av att vara handelsman anlände tysken Hinrich Hölterling hösten 1716 till staden. Utsänd och avlönad av den ryske tsaren var hans uppdrag att ta reda på så mycket som möjligt om krigsmakten i Sverige. Dessutom skulle han kontrollera om Karl XII verkligen var Karl XII. I Ryssland florerade nämligen ett rykte som sade att kungen stupat vid Poltava och att en falsk Karl XII hade tagit över. Detta skulle ha varit förklaringen till att kungen dröjt så anmärkningsvärt länge i overksamhet i Turkiet.

Hölterling kunde dock rapportera till tsar Peter den 17 februari 1717 att det inte var frågan om någon dubbelgångare: »Denne herre, som jag haft äran att senaste gången se för 18 år sedan, var visserligen till sin kroppsbyggnad mycket förändrad, men anletsdragen visade nogsamt, att han är samma person, som före början av ännu varande krig hållits för den rätte konungen i Sverige.«

Den andra delen av spionuppdraget gick också väl. Hölterling lyckades under sina resor runt i Skåne till exempel lura en general att avslöja att de svenska trupperna i Skåne inte alls bestod av sextiotusen man – vilket spionen hade dragit till med – utan endast tiotusen man kavalleri och drygt elvatusen man infanteri.

I Lund fick Hölterling bese en mönstring på Stortorget. Med sitt väldokumenterade intresse för detaljer inspekterade Karl XII personligen hästar och ryttare. Kungen stod i ett brädskjul på torget och synade dem en efter en. En generaladjutant höll upp en måttstock som visade hästarnas regementsenliga mankhöjd och Karl XII kontrollerade. Höll hästarna inte måttet – minst 144 centimeter – eller av andra skäl bedömdes som olämpliga, underkändes de.

Karl XII lämnade Lund 1718

Karl XII:s tid i Lund kom att vara i nästan två år. Klockan fem på morgonen den 11 juni 1718 lämnade den snart 36-årige Karl XII universitetsstaden »och kom aldrig åter«. Endast sekreteraren och livgardeskaptenen Olof Cederström samt en oidentifierad livknekt åtföljde honom på ridturen till Strömstad i norra Bohuslän. Kungen hade då endast ett halvår kvar att leva.

Den 30 november 1718, under belägringen av Fredrikstens fästning i Norge, träffades Karl XII av ett skott i vänstra tinningen. Döden var ögonblicklig. Om det var en »ärlig« fiendekula eller en lömsk mördarprojektil från de egna leden är fortfarande höljt i dunkel.

Säkert är emellertid att Karl XII:s närvaro påverkade staden Lund på ett flertal sätt, och kungen förblev i sin tur heller inte opåverkad av sina två år i den »akademiska bondbyn«.

Efter sin död har Karl XII fortsatt att ha inverkan på Lund. Hyllningarna till kungen på hans dödsdag den 30 november utvecklades på 1990-talet till regelrätta drabbningar mellan högerextremister och likaledes stridslystna antirasister, med stor uppmärksamhet i medierna som följd.

Historien talar för att Lund inte är färdigt med Karl XII på länge än.

Publicerad i Populär Historia 1/2016