Karl Edvard – engelsk prins i Nazityskland

Drottning Victorias död

Det var således ganska givet att Storbritannien och Tyskland, förr eller senare, skulle komma på kollisionskurs. När Victoria dog 1901 hade kejsaren inte längre någon i Storbritannien att ta hänsyn till. Spänningarna ledde år 1904 fram till alliansen mellan Storbritannien och den forna gemensamma tysk-brittiska arvfienden Frankrike. År 1907 tillkom en allians med Ryssland.

När första världskriget bröt ut stod de två största germanska folken och länderna för första gången mot varandra på slagfältet.

Charles Edwards av Albany

Ett av de levnadsöden som påverkades allra mest av denna historiska utveckling var Charles Edwards av Albany, son till Victorias yngste son Leopold och hans hustru Helena av Waldeck-Pyrmont.

Liksom kejsar Vilhelm II var Charles Edward barnbarn till drottning Victoria. Charlie, som han kallades av familjen, föddes 1884 på Claremont House, ett herresäte i Surrey, sydväst om London. Föräldrarna hade gift sig 1880 och Charlie hade en ett år äldre syster, Alice.

Leopold var blödarsjuk och ett fall i en trappa under ett besök i Cannes blev hans snara död. Alice och Charles Edward fick växa upp med sin mor i Claremont House.

Charlie, som i sin storasyster Alices memoarer beskrivs som ett nervöst och känsligt barn, skickades vid åtta års ålder till Eton College. Bland eleverna fanns hans kusin Arthur av Connaught.

Hertig i Sachsen-Coburg och Gotha

När Charlie blev myndig skulle han ärva sin fars titel, hertig av Albany. Så blev det dock aldrig. Istället såg farmor drottningen till att Charlie, sexton år gammal, överflyttades till Tyskland för att bli hertig över Sachsen-Coburg och Gotha.

Bakgrunden var att prins Alberts äldre (och ende) bror, hertig Ernst av Sachsen-Coburg och Gotha avlidit barnlös år 1893. Närmast berättigad att ärva den tyska hertigtiteln var den döde prins Alberts äldste son Edvard, prinsen av Wales.

Men han skulle ju bli brittisk kung en dag, och valde därför att avsäga sig hertigtiteln, vilken istället gick till Edvards bror Alfred. Denne var gift och hade sonen Alfred (”Young Affie”) som alltså en dag i sin tur skulle ärva Sachsen-Coburg och Gotha.

Drottning Victoria griper in

Men så i början av 1899 avled den unge Alfred i sviterna av ett självmordsförsök, innan han hunnit gifta sig och skaffa barn. Eftersom Alfred d ä inte hade några fler söner stod Sachsen-Coburg och Gotha utan tronföljare.

Då grep den åldriga drottning Victoria in. Hon älskade sin bortgångne makes födelsestad, och erbjöd, på Coburg-Gothas lantdags vägnar, det tyska hertigdömet åt sin tredje son Arthur av Connaught.

Men han ville inte och då föreslog drottningen istället att Arthurs son Arthur, alltså Charlies skolkamrat på Eton, skulle flytta till Tyskland. Detta fick Connaughtfamiljen att gå i taket.

Till sist riktades ljuset på Charlie av Albany. Efter en del diskussioner – bland annat ska Charlie på Eton ha hotats med stryk av sin kusin Arthur om han inte åkte – så bestämde drottningen att Charlie skulle resa och ta sin familj med sig. Hans mamma Helena (som var mycket plikttrogen och inte vågade protestera) var ju tyska, så det passade bra, menade Victoria.

Kejsar Vilhelm förtyskade Karl Edvard

Så Charlie tvingades 1899 hastigt sluta på Eton och flyttade med mor och syster till Tyskland. Året därpå dog den gamle hertig Alfred, den engelske sjöofficeren som, precis som Charlie nu, tvingats till hertigposten i Tyskland några år tidigare.

Det är okänt hur Charlie, som från och med sin ankomst till det nya hemlandet bar namnet Karl Edvard, kände inför allt detta. I Tyskland tog kejsar Vilhelm ansvar för att han skulle bli en god tysk. Följande vittnesmål säger något om den miljö som den unge ädlingen mötte:

”Kejsaren som var 25 år äldre brukade alltid göra sig lustig på sin kusins bekostnad ... Han nöp och slog honom så hårt på axlarna att det måste ha känts som att ha fått stryk. Karl Edvard svalde förödmjukelsen men måste ha lidit enormt.” Så skrev hovmarskalk Robert Zedlitz-Trützschler i en bok om minnena från sina år vid kejsarhovet.

Karl Edvard kröntes 1905

Karl Edvard utbildades till officer på den preussiska kadettskolan Lichterfelde i Berlins utkanter, innan han på sin 21-årsdag den 19 juli 1905 under högtidliga former och stora festligheter kröntes till hertig över sitt lilla rike.

Detta hade en nordlig del, Gotha, som låg norr om Thüringer Wald. Coburg-delen låg söder om skogen. Allt som allt hade Karl Edvard 242.000 undersåtar. Hans mor och syster hade redan 1903 återvänt till England och Carl Edvard fick klara sig själv.

Vid en stor bal på Stadtschloss i Berlin den 15 februari 1905 sammanfördes han med den nittonåriga prinsessan Viktoria Adelheid av Schleswig-Holstein-Sonderborg-Glücksburg. Det var kejsaren som sett ut en hustru åt sin kusin. På hösten 1905 stod bröllopet på ett av hennes föräldrars slott, Glücksburg i nordligaste Tyskland.

Far till prinsessan Sibylla

Trots att äktenskapet var arrangerat tycks Karl Edvard och Viktoria Adelheid ha haft det relativt bra tillsammans. Fem barn föddes, bland dem Sibylla (född 1908), som blev prinsessa av Sverige och mor till bland annat kung Carl Gustaf.

Hon föddes på det väldiga slottet Friedenstein i Gotha där hertigfamiljen normalt bodde mellan december och april, medan resten av året tillbringades i Coburg, antingen på slottet Callenberg en bit utanför staden eller på den gigantiska borgen Veste Coburg mitt i staden.

Lagom till första världskriget hade Karl Edvard nått generals grad och tillbringade i sin tjänst för 3:e armén åtskilliga perioder vid östfronten. Men hans roll var mer av formell karaktär och hertigen fick aldrig något stort befälsuppdrag.

Orsaken till detta kan ha varit en kvarvarande misstänksamhet i den tyska militära ledningen mot den i fiendeland födde hertigen gällande på vilken sida hans sympatier egentligen låg.

Också i det forna hemlandet betraktades han med misstänksamhet. Redan 1914 hade krav rests på att ”Charlie Coburg”, som han lite vanvördigt brukade benämnas i Storbritannien, skulle klassas som förrädare.

Britterna tog sin hand från Karl Edvard

Det dröjde dock till efter en av historiens första stora flygattacker, den mot London den 23 juni 1917, innan det brittiska parlamentet stiftade en lag som fråntog Karl Edvard och ett par andra tyska furstar och prinsar alla brittiska titlar och ordnar.

Till saken hörde att flygattacken, som krävde 162 liv, genomfördes med tjugo flygplan byggda i Gotha, i en flygplansfabrik som den teknikintresserade Karl Edvard uppmuntrat.

Strax efter meddelade också Georg V att det brittiska kungahuset övergav sitt gamla namn ”Huset Sachsen-Coburg och Gotha” och i stället antog det nya och mer brittiskt klingande ”Huset Windsor.”

Alla tyska furstar avsattes

År 1918 stod det klart att tyskarna förlorat kriget. Kejsaren abdikerade och det blev revolution i Tyskland. Alla de cirka 25 lokala furstarna avsattes och förlorade sina riken. År 1919 etablerades Weimarrepubliken och Tysklands karta ritades om.

Coburg-delen av Karl Edvards hertigdöme införlivades med den nya Freistaat Bayern medan Gotha hamnade i den nybildade provinsen Land Thüringen.

Karl Edvard förlorade alltså all formell makt och inflytande och de flesta av sina slott, bland annat Friedenstein i Gotha och Ehrenburg i Coburg. Även Vesteborgen tillföll staten, men Karl Edvard och Viktoria Adelheid och deras barn fick rätt att bo kvar i sina våningar så länge någon av dem levde.

Många av de gamla tyska småfurstarna kände sig frustrerade, först över det tyska nederlaget i kriget och sedan över revolutionen som ledde till Weimarrepubliken. Men kanske hade Karl Edvard det värst – han var ju både avsatt som hertig i Tyskland och fråntagen all ära och heder i sitt födelseland England.

Förmodligen kände han att livet behandlat honom orättvist, då han försökt göra allt för att uppfylla sin farmor drottningens önskan.

Efter några år av inledande misstänksamhet mot ”engelsmannen” hade han kring 1910 vunnit sina undersåtars förtroende och popularitet. Karl Edvard ansågs ha gjort en hel del för att utveckla sitt hertigdöme.

Karl Edvard träffade Adolf Hitler

Frustrationen ledde till att Karl Edvard tidigt närmade sig olika revanschistiska krafter och rörelser i mellankrigstidens Tyskland, framförallt nazismen. Denna kom Karl Edvard i kontakt med under de så kallade Tyska dagarna i Coburg i oktober 1922. Nästan tusen nazister slöt då upp i staden.

Karl Edvard blev genast förtjust i Hitler som han direkt såg som en potentiell ledare för ett nytt stort tyskt rike. Amatörhistorikern Harald Sandner i Coburg, som bland annat gått igenom exhertigens dagböcker, har kommit fram till att Karl Edvard hade minst 21 personliga möten med Hitler mellan 1922 och 1940.

Nazismen hade, inte minst tack vare att den respekterade exhertigen tidigt anslöt sig till Hitler, redan i slutet av 1920-talet ett starkt stöd i Coburg. Från 1929 och i nästan sexton år framåt hängde hakkorsfanan på rådhusets fasad. Coburg var den första naziststyrda staden i Tyskland.

Genast inledde den nye borgmästaren Franz Schwede arbetet med att bli av med stadens judiska befolkning. Karl Edvard hoppades förstås på att Hitler skulle få makten över hela Tyskland och att han därmed åter kunde få en formell position i samhället med makt och prestige.

Arvprins Gustaf Adolf gifte sig i Coburg

I väntan på detta ägde det storslagna tvådagarsbröllopet mellan dottern Sibylla och Sveriges arvprins Gustaf Adolf rum, i oktober 1932. Första dagen hölls en borgerlig vigsel, förrättad av den nazistiske borgmästaren Franz Schwede, andra dagen gick det storslagna bröllopet av stapeln i Moritzkyrkan.

In i det sista viskades det att Adolf Hitler själv skulle komma, men det gjorde han inte – säkert till lättnad för de tillresta svenska gästerna. Det stora bröllopet i Coburg föregicks av kritiska artiklar i svensk press.

Hitler hoppades på Karl Edvard

Efter nazisternas maktövertagande i hela Tyskland 1933 utsågs Karl Edvard till president för tyska Röda Korset, och han fick så småningom även en plats i riksdagen i Berlin. Hitler tycks ha värderat exhertigen mycket högt, ända från det första mötet i Coburg fram till det bittra slutet.

Karl Edvard till England igen

Under 1930-talet tinade de tysk-brittiska relationerna. Det fanns i Storbritannien en viss förståelse för att tyskarna var bittra över det hårda Versaillesfördraget. Tyskar och britter var ju trots allt broderfolk och det borde vara bättre att söka fred och samförstånd än att bekämpa varandra, hette det.

Det fanns även britter som menade att den tyske Führern kanske skulle vara en bra ny ledare för världen, i en tid då Nationernas förbund misslyckats med att lösa de stora problemen.

År 1935 bildades tysk-brittiska vänskapsföreningar i båda länderna. Karl Edvard blev omgående vald till ordförande i den tyska och under de närmaste åren besökte han England hela tio gånger. Bland annat var han med på kung Georg V:s begravning 1936 och provocerade många britter genom att bära tysk hjälm i begravningsföljet.

Den lite småvuxne och ganska kutryggige exhertigen ”Charlie Coburg” gjorde dock sammantaget inte något särskilt imponerande intryck utan sågs av många i sitt gamla hemland som en lätt patetisk figur. Men detta oaktat så hade Karl Edvards offensiv mot England viss framgång.

Under Neville Chamberlains tid som premiärminister (1937–40) vann eftergiftspolitiken inledningsvis terräng och resulterade i Münchenöverenskommelsen där britterna gick med på att det tjeckoslovakiska Sudetlandet skulle införlivas med Tyskland.

Tyska veteraner heilade på Themsen

Alldeles före detta avtal reste Karl Edvard, i september 1938, för allra sista gången till Storbritannien. I spetsen för hela åttahundra tyska veteraner från första världskriget steg han i land från en atlantångare som förtöjt vid Greenwich Pier. Lunchen intogs i lokaler där väldiga nazifanor draperade väggarna. Meningen med besöket sas vara att de tyska veteranerna skulle möta sina forna brittiska kombattanter i hjärtligt samförstånd, men ytterst få britter mötte upp.

Tyska Röda korset del i massdödande

Mindre än ett år efter Karl Edvards sista Londonbesök bröt kriget ut. Han hade inte lyckats leva upp till Hitlers förhoppningar om att bidra till en tysk allians med Storbritannien.

Men Karl Edvard fortsatte som ordförande för Röda korset, som under kriget var en integrerad del av den nazistiska makt- och terrorapparaten. Särskilt belastande är organisationens inblandning i det så kallade T4-programmet, som gick ut på att döda psykiskt sjuka. Minst 275 000 människor mördades inom detta, vilket framkom vid Nürnbergrättegångarna 1946.

En fråga som diskuterats är i vilken grad Karl Edvard hade kännedom om de aktiviteter som hans organisation medverkade i. Var han medveten om de grova brott mot mänskligheten som pågick eller hade han en mer symbolisk roll?

Sista resan gick till Sverige

Under brinnande krig gjorde Karl Edvard sin sista resa utanför Tyskland. Den gick till dottern Sibylla i Sverige i februari 1942. På Haga slott fick den nu 57-årige exhertigen träffa sina barnbarn Margareta, Birgitta och Desirée.

Året därpå drabbades han personligen av krigets fasa, då sonen Hubertus stupade i strid i Ukraina den 26 november.

I början av april 1945 närmade sig så de allierade Coburg. Den 4 april befriade amerikanerna det första tyska koncentrationslägret, Ohrdruf (ett underläger till Buchenwald) som låg mitt emellan de forna hertigstäderna Coburg och Gotha. En vecka senare föll Coburg.

Karl Edvard fick den amerikanske generalen Pattons tillstånd att på grund av sviktande hälsa stanna på Veste Coburg i husarrest istället för att genast föras till ett allierat fångläger.

"Hitler gjorde ett underbart jobb"

Tämligen omgående höll amerikanska officerare de första inledande förhören med exhertigen där han ska ha sagt att ”Hitler gjort ett underbart jobb men att han siktat lite för högt”. På frågan om hur det var med koncentrationslägren svarade han: ”Jag är bara en liten man och har inget ansvar för detta.”

Satt i fångläger när Carl Gustaf föddes

I början av juni 1945 anlände en arméjeep till Veste för att hämta Karl Edvard. Han fördes till ett amerikanskt fångläger i Bayreuth, utan bagage och utan att ha tagit farväl av sin familj. Under en period förflyttades han gång på gång mellan olika läger och fängelser i den amerikanska ockupationszonen. Han var sjuk och låg tidvis på militärsjukhus.

När hans dotterson Carl Gustaf föddes i Stockholm den 30 april 1946 satt Karl Edvard internerad med andra anklagade krigsförbrytare i Ludwigsburg, strax utanför Stuttgart.

Systern slogs för Karl Edvard

Samtidigt började prinsessan Alice agera för sin brors sak. Hon hade tillbringat andra världskriget i Kanada där hennes man, earlen av Athlone, var generalguvernör. Men i april 1946 återvände hon till England och började omedelbart kontakta vänner med förbindelser i den brittiska militärledningen i Tyskland.

På sommaren 1946 reste Alice till Sverige för att dels hälsa på sin brorsdotter Sibylla och hennes efterlängtade son, dels för att sondera möjligheterna att arrangera en överflyttning av Karl Edvard till Sverige. Bland annat uppgav Alice i brev att hon samtalade med Folke Bernadotte om detta.

På hösten 1946 korresponderade Alice med den brittiske befälhavaren i Tyskland, sir Brian Robertson och denne tog, lätt generad, upp Alices påstötningar med sin kollega i den amerikanska zonen, general Lucius Clay. Alice ville att Karl Edvard skulle få återvända till Coburg, med hänsyn till att han var sjuk – eller ännu hellre att han fick tillstånd att flytta till Sverige där dottern Sibylla skulle ta hand om honom.

Fick återvända till Coburg

Alices kampanj bidrog förmodligen till att Karl Edvard i november 1946 överraskande fick tillstånd att återvända till Coburg där han levde i husarrest i en liten enkel tjänarbostad intill sitt forna favoritslott Callenberg. Slottet hade konfiskerats av amerikanerna, vilka använde gemaken som ett lokalt högkvarter.

Karl Edvard var nu en bruten man, märkt av den långa fängelsevistelsen och av sjukdom. De närmaste åren levde han och Viktoria Adelheid under mycket påvra omständigheter.

Först på hösten 1948 hade Alice och hennes man möjlighet att komma till Coburg för att hälsa på – syskonens första möte på mer än tio år. Alice upprördes av den misär hon fann sin bror i. I sina memoarer skriver hon:

”För att göra något för Charlie sänkte vi oss till att äta middag med den amerikanske militärguvernören i Coburg, som var syrian till födseln. Och vi åt också lunch med den som skulle efterträda honom, en amerikan av judiskt-franskt ursprung som vi inte tyckte var en värdig representant för sitt land.”

Men först 1950 kunde exhertigparet flytta från den lilla lägenheten på Callenberg till en något bättre och större bostad inne i Coburgs stad.

Karl Edvard dömdes som medlöpare

Mellan 1946 och 1950 pågick det rättsliga efterspelet gällande de krigsförbrytelser Karl Edvard anklagades för. Till slut kom domen: Karl Edvard dömdes endast som medlöpare och minderbelastet, av denazifieringsdomstolen. Men skadeståndet uppgick till 5 000 D-mark, vilket i den tidiga efterkrigstidens Tyskland var en svindlande summa.

Sina sista år kunde Karl Edvard leva som en fri, men sjuk man. Den allra sista gången han lämnade sitt hem ska ha varit i februari 1953, då han – nästan blind – lyckades ta sig till en biograf som visade en journalfilm där hans farbrors barnbarnsbarn Elisabet kröntes till drottning i Westminster Abbey.

Den 6 mars 1954 avled Karl Edvard i Coburg, 69 år gammal. Hans dotter Sibylla reste från Stockholm till sin barndoms stad så fort hon fick dödsbudet.

Karl Edvard fick sin sista vila i skogen vid Callenbergs slott, på den furstliga kyrkogård som han lät anlägga efter att sonen Hubertus stupat.

Publicerad i Populär Historia 12/2012