Ingen frid i graven

Mitt i sommaren den 18 juli 1917 samlades ett antal mycket allvarliga herrar ur landets politiska och kulturella elit med prins Carl och riksmarskalken i spetsen i Riddarholmskyrkans kor. Deras ärende var att bevittna öppningen av Karl XII:s kista.

21 oktober 2004 av Erik Janson

En av herrarna var Verner von Heidenstam. Han berättade om händelsen i en uppsats med titeln ”Hur jag minns den 18 juli 1917”. Uppsatsen publicerades i en vänbok till Hjalmar Söderbergs femtioårsdag den 2 juli 1919.

Det är en sanslös text – pompös, tårögt sentimental och ohöljt nationalistisk, men på samma gång observant, uppriktig och avväpnande naiv. Framför allt är uppsatsen ett rykande tidsdokument. Mitt i sin grandiosa roll som nationalskald, akademiledamot och nobelpristagare i litteratur har Verner von Heidenstam i ordval och formuleringar fångat stämningar som bara fanns där och då, i Riddarholmskyrkan den 18 juli 1917:

Nu borttogs kuddarna. Det var en bredaxlad krigare, som låg där i den långa veckrika skjortan, vilans och sömnens rätta dräkt. Konungsligare vilar ingen konung. Blott de handskbeklädda, hoptorkade händerna hade ett slappt läge, de händer som förr hållit så hårt om värjkavlen, och jag kan ej tänka annat, än att de från början varit korslagda och sedan glidit isär…

Ett viktigt skäl till gravöppningen var den ständigt återkommande frågan om hur Karl XII egentligen dog den där kulna novemberdagen 1718. Undersökningen gjordes med de modernaste metoder som stod till buds. Bland annat forslade man in en röntgenapparat i kyrkan, en revolutionerande nymodighet vid denna tid. Rapporten från undersökningen är illustrerad med knivskarpa fotografier av kungens kranium i närbild.

Ett annat skäl var rent praktiskt. Sarkofagen var i dåligt skick och måste renoveras.

Men det fanns också andra, mer underförstådda och tidsbundna skäl.

Tiderna var oroliga och Sverige som nation befann sig enligt många i kris. Kraven på allmän rösträtt blev allt mer högljudda, vänstern tog fler och fler mandat i valen. Det rådde missväxt och livsmedelsbrist.

Tyskland hade proklamerat det oinskränkta ubåtskriget och många handelsfartyg från det neutrala Sverige föll offer för minor och torpeder. Marsrevolutionen i Ryssland hade skickat en chockvåg genom hela samhället. Marken skalv under den konservativa eliten.

Då var det skönt att högtidligt få samlas kring den ädla hjältekonungens öppna kista, hämta kraft och mod och återkalla den tid då Sverige var en europeisk stormakt.

Året före, 1916, hade Magnus Ladulås och Karl Knutssons gravar framför högaltaret i Riddarholmskyrkan under sökts grundligt. Utgrävningen av Magnus Ladulås grav visade sig vara särskilt givande.

Självklart var Verner von Heidenstam på plats även denna gång. Om den så kallade Folkungaättens furstar hade han ju skrivit flera romaner. Påtagligt rörd berättar han också om detta i sin uppsats: ”Underligt var det att hålla i mina händer huvudskålen av den man, om vilken jag suttit och fantiserat och skrivit så många kvällar vid Vätterns plask.”

I denna medeltida grav fanns – under lager av sand, grus och allmän bråte – rester efter flera personer. Allra längst ner fanns ett särskilt välbevarat skelett med tillhörande kranium. Osteologen Carl M Fürst kom fram till att detta måste vara Magnus Ladulås själv – något som dock är helt omöjligt att avgöra enligt modern forskning.

Som grund för sin bedömning använde Fürst en analys av skallens form, en metod som vid denna tid inte var ifrågasatt ur vetenskaplig synpunkt. Möjligen hade Carl M Fürst ett tvång på sig att till varje pris identifiera Magnus Ladulås, ”denne vår förnämste svenske medeltidskung”, som han skriver upprepade gånger.

En av de mest spektakulära kungliga gravöppningarna i modern tid skedde 1945. Då öppnades Vasagraven i Uppsala domkyrka för en noggrann undersökning och restaurering med moderna metoder.

Innehållet i kistorna med Gustav Vasa, två av hans gemåler och sonen Johan III med sin andra gemål dokumenterades och röntgenfotograferades. Detta mycket omfattande arbete redovisas in i minsta detalj i den praktfulla boken Vasagraven i Uppsala domkyrka – historiska, konst- och kulturhistoriska samt medicinska och antropologiska undersökningar (1956).

Man kan inte säga att familjen Vasa precis hade fått vila i frid. Kistorna med kung Gustav och de båda gemålerna befann sig i ett miserabelt skick. Kistlocken låg slängda på golvet, locket på den stora kopparlåda som de var inneslutna i var skevt efter att ha brutits upp flera gånger.

Man konstaterade att Gustav Vasa hade varit axelbred och ganska grovt byggd, omkring 173 centimeter lång. Pannan hade varit låg och bred, ansiktet långt och smalt. Han hade dessutom ett underbett på omkring fyra millimeter och underkäken saknade nästan helt tänder.

Man kunde också se tydliga spår av så långvariga och svåra inflammationer att det bildats så kallade destruktionshålor i själva käkbenet. Gustav Vasa hade helt enkelt i åratal gått omkring med en fruktansvärd tandvärk.

Även Johan III:s grav hade utsatts för grov åverkan. Den noggrant hoplödda tennkistan som omger hans innerkista av trä hade blivit uppklippt med ett tillhygge, troligen en plåtsax.

Intresset från uppsalaborna för det som pågick i domkyrkan var stort. Domprosten och undersökningsledningen beslöt att visa de jordiska resterna av Gustav Vasa på en sorts lit de parade.

Torsdagen den 28 februari 1946 slingrade sig långa köer av intresserade uppsalabor och stockholmare, tillresta med extratåg, runt domkyrkan för att bli insläppta.

Den skotske författaren Eric Linklater, som bland annat skrev den klassiska barnboken Det blåser på månen, råkade vara i Uppsala som gäst hos en studentförening medan undersökningen av Vasagraven pågick. Han ville gärna se det kungliga liket, vilket ordnades snabbt.

– Jag utsågs att ta hand om Eric Linklater och följa med honom till domkyrkan, berättar Brita Nordlander i Uppsala.

År 1946 var hon tjugotre år och läste engelska vid universitetet i staden. Den berömde författaren drog sina egna slutsatser av besöket.

– När vi kom ut ur kyrkan stannade vi på trappan en stund i solskenet, berättar Brita Nordlander. Eric Linklater var kortare än jag och jag såg att hans kala huvud hade en fördjupning – en krigsskada, det visste jag. Han såg upp på mig snett nerifrån, såg min kantiga käklinje och sa: ”Looking at you, I’m considering, what a marvellous sight you will be – later.”

Den som tror att för länge sedan döda makthavare nu mera får vila i frid, tror verkligen fel. År 2002 öppnades Birger Jarls grav i Varnhem på nytt.

Första gången det skedde var såvitt bekant 1922 i samband med en stor renovering av den vackra klosterkyrkan på den västgötska landsbygden mellan Skara och Skövde. Den väckte stor uppmärksamhet och fick en viss betydelse för det nya stadshuset i Stockholm som då höll på att uppföras.

Arkitekten Ragnar Östberg tyckte att det närmast var självklart att de kungliga benen skulle flyttas till huvudstaden och lät uppföra ett praktfullt gravmonument i förgylld granit nedanför tornet. Birger Jarl anses ju vara Stockholms grundare. Men kyrkorådet i Varnhem sade blankt nej till denna propå. Gravmonumentet är fortfarande tomt.

På hösten 2001, drygt ett halvår före huvudstadens 750-årsjubileum år 2002, gjordes ett nytt – om än något halvhjärtat – försök av tidningen Dagens Nyheter att väcka en opinion för att flytta jarlens jordiska kvarlevor till det överdimensionerade gravmonumentet.

Kampanjen i DN fick ett dramatiskt efterspel några månader senare. Ett fristående TV-bolag ville öppna graven och dokumentera innehållet i vetenskapsprogrammet Nova inför 750-årsjubiléet. Det fanns också ett intresse från vetenskapligt håll att göra en modern undersökning av benen. Inte minst önskade man ta DNA-prover för att bland annat kunna fastställa släktskapet mellan individerna i graven.

– Det var ganska bråttom, berättar Maria Vretemark, antikvarie på Västergötlands museum i Skara. Länsstyrelsen, som har ansvar för gravens ”synliga delar”, gav snabbt sitt tillstånd.

– Jag fick veta att graven skulle öppnas i ett nyhetsinslag på TV4, berättar Birgitta Sträng, vice ordförande i Varnhems kyrkoråd och ansvarig för guiderna i klosterkyrkan.

Efter en kort tid kom en förfrågan till kyrkorådet som vid ett snabbt sammankallat extra sammanträde beslutade att säga ja till öppnandet, men inte utan vånda.

– Det fanns en viss tvekan, säger Birgitta Sträng. Tveksamheten handlade både om pieteten mot en död människas rätt att få vila i frid och om praktiska problem. Vi har ungefär 70 000 besökare varje år. Intresset har ökat betydligt på senare år, till stor del beroende på Jan Guillous böcker om den västgötska riddaren Arn.

– Att kyrkorådet ändå till slut kunde enas om att säga ja berodde på att vi kom fram till att Birger Jarl faktiskt inte är vilken anonym död människa som helst utan en framstående offentlig person.

Benen var sorterade i tre separata fack av koppar. De hade blivit något missfärgade, men inte skadats på något annat sätt. Det visade sig däremot att sorteringen inte var hundraprocentigt korrekt. En del ben hade hamnat i fel fack. Undersökningen bekräftade att det fanns tre individer i graven: en medelålders man, en man i tjugoårsåldern samt en äldre kvinna.

Den äldre mannen var en riktig kraftkarl med grov benstomme och rejäla muskelfästen. Särskilt grova var benen i hans högra arm, den han använde till att svänga sitt svärd med. Den gamla kvinnans skelett var i betydligt sämre skick än de båda männens.

– När det gäller den unge mannens skelett gjorde man en intressant iakttagelse, säger Maria Vretemark. Troligen led han av Marfans syndrom, en bindvävssjukdom som ger kroppen ett mycket typiskt utseende.

Fynden i graven bekräftade i stort sett observationerna från 1922. Nu är forskarna till nittionio procent säkra på att det är Birger Jarl, sonen Erik Birgersson och drottning Mechtild, Birger Jarls andra hustru, som vilar i graven.

För säkerhets skull tog man ut en tand från varje kranium. Material från tänderna ska användas för DNA-analyser som bland annat ska göra det möjligt att fastställa släktskapet.

Om man med säkerhet kommer fram till att de båda manliga individerna är nära släkt med varandra, medan den kvinnliga individen inte visar tecken på att vara släkt med dem, är det ytterligare ett bevis för att den tidigare bedömningen är rätt.

Olika tidsepoker har haft olika bevekelsegrunder för att gräva upp för länge sedan döda potentater. Gravöppningar har använts i nationsskapande syften, för dunkla diskussioner om rasers överhöghet eller helt enkelt för att stilla nyfikenheten (vid öppningen av drottning Kristinas grav i Rom år 1965 var en av de stora frågorna huruvida det skulle gå att fastställa om hon varit hermafrodit eller inte).

Man kan fråga sig varför vi i vår upplysta tid till varje pris ska försöka bevisa identiteten på för länge sedan döda historiska personer. Den dagen då DNA-analyser kan ge oss besked om de döda kungarnas karaktärsegenskaper, inte bara om släktskap, kommer det att bli riktigt spännande att ta del av resultaten.

Till dess får vi ge oss till tåls.

Publicerad i Populär Historia 11/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också