De små landens landskap
Med dessa ord inleder Carl Linnæus sin första kortfattade levnadsbeskrivning, nedtecknad redan vid 27 års ålder, och markerar kraftigt sina småländska rötter. Några år tidigare, efter elva år vid katedralskola och gymnasium i Växjö, uttryckte han kärleken till den småländska hembygden i närmast lyriska vändningar: ”Stenbrohult är en socken … vilken tycks, då man jämför alla orter med henne, vara liksom en drottning bland systrarna … Här haver jag med modersmjölken imprimerat uti mig åtskillige örters diversa figur. Om något rum uti hela världen kan vara ställt på en angenämare ort tvivlar jag mycket.”
Även i många andra sammanhang gav prästpojken från Stenbrohult, längre fram adlad von Linné och en vetenskapsman med världsrykte, uttryck för sin glädje och stolthet över att ha sina rötter i Småland, där ängarna var ”mera blomsterfulle” än på andra håll i riket. Linné har ansetts vara den internationellt mest kände svensken – och smålänningen. Måhända har han numera passerats av skönlitterära författare som Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg och kanske ännu mer av deras litterära gestalter – alla i likhet med Linné genuint småländska i sin bakgrund och framtoning.
Men de är långt ifrån ensamma. En lång rad andra har lyfts fram och hyllats som landskapets stora söner och döttrar. Gestalter som Peter Wieselgren, Christina Nilsson, Lina Sandell, Viktor Rydberg, Pär Lagerkvist, Elin Wägner och Ingvar Kamprad har ofta framställts just som exponenter för en i positiv mening småländsk identitet.
Samma sak gäller den frejdiga småföretagaranda som förknippas med Gnosjö. Mer speciell är den anda som bär upprorsledaren Nils Dackes namn. Dacke har numera befriats från sin gamla skepnad av ondsint förrädare och fått drag av småländsk frihetshjälte, med ett stort symbolvärde för en tidlös kamp mot centralstyrt förtryck och förmyndarskap.
Föreställningar om specifikt nationella eller regionala karaktärsdrag har urgamla anor. Men egentligen är det först under tidigt 1800-tal som uppfattningar om landskapstypiska identiteter ställs i fokus på ett mera programmatiskt sätt. De gör sig gällande över hela Europa och är ett utslag av romantikens sökande efter en ”folksjäl”. Det är nu man söker frammana bilden av positiva drag som påstås vara typiska och identitetsskapande för den egna bygden. Samtidigt blir det också frestande att formulera mindre smickrande omdömen om andra bygder och om skillnaden mellan ”vi och dom”.
Det senare är dock en mera tidlös företeelse. I fallet smålänningar och Småland var redan själva namnet en faktor som pekade mot något smått, obetydligt och undergivet. Ett typiskt utslag är talesättet att ”inför vår Herre är vi alla smålänningar”. Samma uppfattning speglas i anekdoten om greve Per Brahe på Visingsborg, när han höll gästabud för folket i sitt grevskap kring södra Vättern. Som svar på frågor om varifrån bönderna kom fick han svaren: ”Västgötar om du vill vet’at”; ”östgötar, Gud ske lov!” ; ”smålänningar, Gud hjälpe oss!”
En tung trendsättare för en negativ uppfattning om Småland och dess folk blev Gustav Vasa, när han och hans växande kungamakt drabbades av ett våldsamt och hotfullt uppror. I sin hatiska propaganda stämplade kungen genomgående upprorsmännen som ”de småländska skogstjuvarna” och ledaren Nils Dacke som ”en uppenbar förrädare, horkarl och kättare”. När hotet väl var undanröjt fullföljde den kungatrogna historieskrivningen denna negativa bild av lömska och opålitliga smålänningar, vilket fick långsiktiga följder för såväl självkänslan som omvärldens uppfattning.
Den ringaktande och misstänksamma synen på landskapet, som ända fram till 1658 låg långt ut i rikets periferi, hämtade länge sin näring i en fruktan hos den politiska eliten för en ny Dackefejd. Men även därefter, och särskilt under 1700-talet, slog ofta negativa och ringaktande omdömen om Småland och smålänningar igenom bland skribenter som betraktade landskapet från en upphöjd position i Stockholm. Poeten Johan Gabriel Oxenstierna påstod att folket därnere var lika trögt som den jord de förgäves brukade. Konstnären och amiralen Carl August Ehrenswärd var en notorisk Smålandshatare, vilket speglas i såväl teckningar som brev: ”Jag skall ännu i afton bese granar, tallar, dalar och knallar … i Småland monotona, runda, släta liksom stussar, och folket liknar sina trakter.”
Än mer nedsättande om smålänningar yttrade sig ”nationalskalden” Esaias Tegnér under sina drygt tjugo år som biskop i Växjö stift. Ändå hade han själv småländs-ka rötter på fädernet. Hans far hade vuxit upp i Bringetofta socken i Jönköpings län och inför skolstarten i Växjö vistats i Tegnaby utanför Växjö, varifrån han också tog sitt nya tillnamn. Hur som helst förträngde skaldebiskopen sin småländs-
ka bakgrund och lät gång efter annan sitt ironiska gissel vina över smålänningens påstådda olater i brev till vänner. Han stämplar folket som ”ett sniket, trolöst och ärelöst släkte, som är för snålt för att vara glatt och för fattigt för att vara ärligt”. Vid ett annat tillfälle skriver Tegnér om den stora vintermarknaden i Växjö –”Smålands karneval” med biskopens föraktfulla liknelse – att där ”saluförs stora mängder rävskinn som de obarmhärtiga smålänningarna flått av kamraterna”.
Här anspelar Tegnér på en karaktärsegenskap som ofta tillskrevs smålänningen av utomstående, att han var knipslug på ett rävaktigt och föga positivt sätt. I linje med detta ligger det begrepp som på 1890-talet präglades av den till Dagens Nyheter knutne journalisten Jonas Brag, nämligen det ”mörkaste Småland”. Särskilt i Stockholmsbaserad massmedia är slagordet fortfarande en frekvent och nedlåtande klyscha.
Det mörker som Brag och hans liberala meningsfränder tyckte sig finna i Småland var inte något granskogsmörker utan ett intellektuellt, politiskt konservativt och kulturellt mörker, som hade sin starkaste utbredning i bygden kring Växjö och angränsande delar av Kalmar län. I det senare omdömet fick Brag instämmanden från frikyrkomän och nykterister i Jönköpings län. Men de betonade att det också fanns ett ”ljust Småland”, identiskt med de egna bygderna i landskapets norra del, där man numera vandrade i frälsningens och nykterhetens förklarande ljus. Den socialistiska arbetarrörelsens ombudsmän delade däremot mera helhjärtat Stockholmsradikalernas uppfattning att hela Småland var genuint mörkt och därför svårpenetrerat för marxismens frälsningslära.
Att det fanns många ”småland” låg onekligen redan i själva landskapsnamnet och var också slående för de flesta betraktare. Detta oavsett om man såg på landskapet och dess natur med en utomståendes kritiska ögon eller med ett mer hemmavant perspektiv. Någon verklig överblick var svår att få oavsett om man for genom ostkustens skärgård, längs den urgamla mellanriksvägen i Lagadalen eller ilade fram genom skogarna på den snörräta stambanan mellan Stockholm och Malmö.
Småland var, och är, onekligen fyllt av rätt oländiga och bitvis svårframkomliga skogsbygder, vägarna löper på sina håll över karga hedmarker och sentida motorvägar som undviker gamla odlingsbygder har inte gjort saken bättre. Skogar och hedar var i äldre tid något ödsligt och skrämmande genom gängse föreställningar om vilddjur, troll och annat otyg. Den brutna terrängen, de talrika sjöarna, åarna och vattenfallen var inte i första hand en skönhetsupplevelse och vittnade än mindre om någon burgenhet hos folket, vilket istället sågs som ”lika trögt som den jord de förgäves brukar”. Och stugorna lyste inte röda förrän rätt långt in på 1800-talet.
Vad de flesta ytliga betraktare hade en benägenhet att bortse från var just mångfalden i det småländska landskapet. Då var det lättare att notera folkets förmåga till bärgning mot givna odds. Och denna förmåga väckte uppmärksamhet under befolkningsexplosionens 1800-tal, med en växande diskrepans mellan näringskällorna och de 600 000 (av rikets totalt fyra miljoner) som bodde i landskapet.
Det var också då, när ångkraften fick hjulen att snurra, som anekdoter började frodas om att Sankte Per skulle ha format större delen av Småland och att Gud fader själv hade kompenserat misslyckandet med att skapa smålänningen. I varje fall gav anekdoten ett positivt anslag åt folket och den fick i Selma Lagerlöfs tappning en vingsnabb spridning.
Detta skedde samtidigt som småländska lokalpatrioter stämde sina lyror till hembygdens lov och prisade landskapets skönhet med glittrande sjöar och röda stugor bak björkarnas slöjor. Mest folkkär blev denna lantliga idyll i en text formad av Linnéa Andrén, som fått tycke av en småländsk ”nationalsång”. Ett liknande anslag men med frejdigare schlagertycke finns i Karl Williams ”Flickorna i Småland”.
Redan när 1800-talet var ungt hade faktiskt en klar motbild utvecklats till den ringaktande uppfattning om smålänningen som vi tidigare mött. Den finns inte minst bland utländska resenärer, särskilt den danske författaren Christian Molbeck, som var starkt påverkad av romantikens intresse för folkkulturen. Han gläds över de goda vägarna, de utmärkta gästgivaregårdarna, skjutsväsendet och landskapets skönhet. Han prisar smålänningens raskhet och goda lynne. Att man tillvitar honom penninggirighet anser Molbech ha sin främsta grund i provinsiell avund. Särskilt hyllar han kvinnornas skönhet och käckhet; han tycker till och med att det småländska språket är vackert.
Den kände svenske skalden och historikern Erik Gustaf Geijer är något senare inne på ungefär samma tema. ”Den småländska bonden behagar mig”, skriver Geijer. ”En enfaldig [troskyldig] slughet – om jag så får säga – förslagenhet förenad med godhjärtenhet, synes vara huvuduttrycken i hans väsende. Den äkta smålänningen är en god förklaring på det annars svårtydda språket: Varen listige såsom ormar och enfaldige såsom duvor.”
Går vi så över till vad småländska kulturpersonligheter sedan 1800-talets mitt funnit vara typiskt småländskt blir bilden av deras inifrån-perspektiv visserligen skiftande, men genomgående positivt. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skiljer i sitt etnologiska pionjärverk Wärend och wirdarne visserligen på smålänningar och smålänningar. För honom är folklandet Värend, längst söderut i Småland, och dess folk virdarna något verkligt särpräglat. Författaren markerar starkt sin personliga stolthet över att vara född virde och bärare av en traditionsbunden kulturkonservatism.
Konstnären och författarinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsens nordiskt ljusa bondfolk, med utstrålning av gudfruktig förtröstan och arbetsglädje, är delvis en uppföljning av Hyltén-Cavallius idealiserade virdar. Detsamma kan i viss mån sägas om de talrika smålänningar som figurerar i Elin Wägners böcker, både skönlitterära och andra. Wägner tog redan under barn- och ungdomsåren starka intryck av människorna i Norrvidinge härad och bosatte sig sedermera på Lilla Björka i Bergs socken norr om Växjö. Hon stannar ofta inför den självklara, gammalkyrkliga religiositet som präglade bygden och som naturligt förenades med en ofta hård jordisk verklighet. ”Människorna häruppe”, skriver Wägner, ”visste ej av någon hast, men var lika påhittiga som pålitliga, hade oerhört stora anspråk – på sig själva – och aldrig gav tappt eller klagade”.
Albert Engström, son till stinsen i Hult utanför Eksjö, har vinklat småländskt kynne på ett helt annat sätt. I teckningar och berättelser skapade han mängder med krokiga småländska krumelurer som är drastiska karikatyrer av åtskilliga fördomar om smålänningen i samtida och äldre litteratur. Engströms smålänningar gick därför knappast förskönade, men tämligen hederliga, från hans ateljé och vandrade rakt in i den läsande allmänhetens föreställningsvärld.
Med delvis liknande medel, men förvisso också med andra, har Astrid Lindgren nått en snarlik effekt med sina geniala böcker om Emil i Lönneberga. I kretsen av idoga och sparsamma bönder med en inte alltför oklädsam tröghet tonar Emil fram som en hjälte med ”förslagenhet förenad med godhjärtenhet”, som Geijer uttryckte sig om smålänningen i gemen.
Men det är framför allt Vilhelm Moberg som skapat litterära gestalter som en hel värld har tagit till sitt hjärta och som säkert uppfattats som genuint småländska och på sitt sätt som en sinnebild för den småländska identiteten. En strävsam kärlek till jorden, en okuvlig driftighet att värna sin rätt och väl förvalta sin stund på jorden präglar svedjebonden i Rid i natt! och alldeles särskilt 1850-talets emigrerande fattigbönder, personifierade av Karl Oskar och Kristina Nilsson från Korpamon i Ljuders socken.
Härmed också sagt att småländsk identitet verkligen har blivit en fråga om skönlitteratur. De litterära gestalterna, framställda och tolkade av författare med djupa småländska rötter, har mer än något annat format en bild av det typiskt och positivt småländska: strävsam, pålitlig, förnöjsam, mångsidig och sparsam, med en okuvlig vilja att klara sig själv och inte ligga andra till last. Baksidan är en föga utvecklad självkänsla och negativa attityder till nya grepp.
Men även skönlitteraturen är ju till syvende och sist präglad av historien. Och den småländska historien är i grunden komplicerad på ett sätt som ofta förbises, inte bara när det gäller generaliseringar om en gemensam småländsk identitet.
I själva verket är Småland, som redan antytts, ett mycket säreget landskap. Ursprungligen var det inte alls ett landskap i samma självklart naturvuxna mening som exempelvis Skåne, Västergötland eller Närke. Det var enbart en benämning, präglad av omvärlden, vilken sammanfattade alla de mer än tio små land med märkliga namn som fanns mellan den burgna Östgötaslätten i norr och de djupa gränsskogarna i söder mot de landskap som så småningom blev delar av ett danskt rike. För omvärlden tedde sig landen i denna brokiga bygdemosaik ytterst svåröverskådliga, särskilt som flertalet låg rätt isolerade och inneslutna i särskiljande skogsbygder ännu långt fram på medeltiden. Därför sammanfattade Småland på enklast tänkbara sätt en realitet – ett område som egentligen bara karakteriserades av en enda sak: den totala bristen på enhet.
En bestående spegling av den bristande enheten är den länsindelning som lades fast under 1600-talet med tre småländska län – en tredelning som alltjämt består. Av samma skäl har det aldrig funnits någon gemensam småländsk centralort. De tre residensstäderna Jönköping, Kalmar och Växjö har särskilt i modern tid ofta varit inblandade i hårda lokaliseringspolitiska konflikter. Genom det geografiska läget har de ekonomiska kontaktytorna för de tre länen dessutom varit påfallande disparata.
I själva verket var länsindelningen resultatet av ett rätt godtyckligt administrativt grepp uppifrån. Detta präglar fortfarande i stor utsträckning de tre länen, där skillnader och motsättningar inomläns är minst lika markanta som mellan Smålandslänen.
Småland har aldrig varit en enhet i något som helst avseende, varken politiskt, juridiskt, kyrkligt eller statligt administrativt. I grunden var det ju enbart ett geografiskt samlingsbegrepp som först sent kom att betraktas som ett landskap vid sidan av andra tidigt etablerade och naturvuxna. Därför kan man också ställa sig frågande till alla föreställningar om en specifik och entydig småländsk identitet. Vad vi bör finna är mera skiftande speglingar av den materiella och kulturella mångfald som utvecklats i de små landens märkliga bygdemosaik. Smålänningen uppträder tveklöst i många skepnader i såväl tid som rum.
Lars-Olof Larsson är professor och författare. Han har skrivit inledningen till den första populärvetenskapliga boken om hela landskapets historia, Smålands historia av Olle Larsson och Lennart Johansson, som just utkommit.
