Högsommar i välfärdssverige: Rekordåret 1967

Natten till söndagen den 3 september 1967, klockan 05.00, rullade alla bilar i Sverige över till höger sida av vägen. Ska man välja ett ögonblick typiskt för ”den svenska modellen”, eller folkhemmet, är det högertrafikomläggningen. En tidpunkt mitt emellan krigsslutet 1945 då välfärdsreformerna tog fart, och skotten på Sveavägen 1986, då nedmonteringen av folkhemmet började.

Vägar och kollektivtrafik hade sedan flera år efter hand anpassats till omställningen. I statskontrollerade medier rasade en intensiv propagandakampanj och en speciell kampsång hade skapats: ”Håll dej till höger, Svensson!” Karnevalsstämning av Hyland-modell rådde fram till det ögonblick då bilarna bytte sida.

Hastighetsbegränsningar och effektiv trafikövervakning minimerade olyckorna. Mängden dödade i trafiken sjönk faktiskt från cirka 1 300 åren innan till 1 077 omkomna 1967. Därefter fortsatte antalet att sjunka ned till dagens nivå under femhundra. Social ingenjörskonst tillsammans med tekniskt kunnande och samförståndsanda bäddade för framgången – och alltihop skedde i en stämning av optimism och folkfest.

Rekordåren

Det är denna tidsanda som brukar betecknas med det lite vaga begreppet ”rekordåren”. Ursprungligen användes ordet ironiskt inom vänstern om de sista åren av 60-talet, då industrin gick för högvarv och tjänade pengar som aldrig förr, men ansågs ha gjort orimliga vinster och skadat miljön.

Senare har begreppet kommit att bli positivt. Någon gång kan man se termen använd om hela perioden från 1950-tal till 1970-tal, vilket möjligen kan försvaras på ekonomiska grunder. Tillväxten var faktiskt som allra störst under första hälften av 60-talet. Och den starka ekonomin rusade vidare fram till oljekrisen vintern 1973–74.

Men 1967 brukar anses inleda välfärdens verkliga högsommar. Samtidigt innebar året en kort tid av oblandad optimism. Just sommaren 1967 var också i hela västvärlden ”Summer of Love”, popkulturens flummiga sommar, innan 1968 års studentrevolter och politiska väckelse tog över. I Sverige är fenomenet hugfäst av Ulf Lundell i låten ”Sextisju, sextisju” från 1977.

Avspänning rådde mellan maktblocken. En populär teori ansåg att Sovjet med högre standard skulle bli friare och mer demokratiskt, medan USA höll på att bli mer socialt och jämlikt. Det vill säga världen skulle bli alltmer som Sverige.

Det svenska exemplet

Under välfärdstiden framstod den svenska demokratin som föregångsland vad gällde social trygghet, ekonomisk jämlikhet och allmän levnadsstandard, och dessutom ledande bland världens neutrala länder i fråga om fredsarbete och humanitära insatser.

Det svenska exemplet sågs med beundran eller oro inom och utom landet. Men ingen, vare sig hemma eller utomlands, tycktes tvivla på att svenskarna på gott eller ont ledde loppet mot framtiden.

Sveriges ställning påminde om stormaktstiden på 1600-talet, då landet också hade ett inflytande och anseende som vida överskred vad dess befolkning eller reella resurser tycktes berättiga till.

År 1967 regerades landet sedan 21 år tillbaka av den svenske statsminister som suttit längst, Tage Erlander. Socialdemokrater hade styrt ända sedan 1936. Reformarbetet hade tagit fart efter kriget, med barnbidrag, allmän sjukförsäkring, höjda folkpensioner, subventionerade bostadsbyggen och allmän tilläggspension, ATP.

Men efter striden om ATP 1957–59 hade lugn inträtt i rikspolitiken. De borgerliga accepterade läget, socialdemokratin hade svårt att hitta ”nya djärva mål”. Det som nu hände skedde vanligen under stor enighet, åtminstone på ytan. Tage Erlander, som ofta varit omstridd och förlöjligad, hade efter ett framträdande i TV-programmet "Hylands hörna" fem år tidigare förvandlats till landsfader.

Visserligen hade han och socialdemokratin hösten 1966 lidit ett svidande nederlag i kommunalvalen, sedan han ärligt men oförsiktigt i TV svarat på frågan om vad ett ungt par som ville bilda familj och ha bostad i Stockholm skulle göra: ”De får väl ställa sig i bostadskön.” Bostadskön var lång, rättvis och impopulär. Men regeringen satt givetvis kvar, trots tappet i kommunerna.

Världsmästare i skattehöjningar

Bland regeringens medlemmar fanns självständiga, färgstarka, populära profiler som den korpulente Gunnar Sträng, från början trädgårdsarbetare, nu finansminister och världsmästare i skattehöjningar, och Torsten Nilsson, som gått den långa vägen från murarlärling till utrikesminister, uppskattad för sin folkliga stil och påstådda dryckesglädje.

Sverige hade genom Nilsson tidigt protesterat mot USA:s krig i Vietnam. Våren 1967 sammanträdde, på initiativ av den åldrige brittiske filosofen och nobelpristagaren Bertrand Russell, den så kallade ”Russelltribunalen” i Stockholm och fördömde kriget. Den öppnades av den franske författaren och filosofen Jean-Paul Sartre och väckte stor internationell uppmärksamhet. Valet av mötesplats var ingen tillfällighet. Sveriges internationella freds- och nedrustningsarbete beundrades i hela världen.

Samtidigt hade Sverige en mycket stark krigsmakt. Näst de båda supermakterna och Israel spenderade landet antagligen mest per capita i världen på försvaret. I händelse av attack från Sovjet ville man samverka med Nato. Detta var ingen hemlighet. I princip alla män gjorde värnplikt och visste att ”fi” alltid kom från öster, medan vapen och reservdelar var anpassade till Natonormer.

Tanken på hjälp från väster vid angrepp från öster betydde inte att man inte menade allvar med neutraliteten, lika lite som det militära försvaret stod i motsatsställning till fredsarbetet. Ändå hade militären låg status. Försvarsministern Sven Andersson var närmast okänd. Överbefälhavaren Torsten Rapp var ett omtyckt skämtobjekt.

Kronprinsen Olof Palme

I september 1967 avan­cerade kommunikationsministern Olof Palme till utbildningsminister, ett ämbete som framtill dess hetat ”ecklesiastikminister”.

Att Palme var Erlanders tänkte efterträdare framstod allt klarare. Däremot väckte han knappast ännu de starka känslor som skulle prägla bilden av honom.

Alldeles före nyår, i slutet av 1966, hade den färgstarka bistånds- och familjeministern Ulla Lindström lämnat regeringen i protest mot de i hennes tycke snåla hjälpinsatserna. Hon ersattes av Alva Myrdal samt ännu en kvinnlig minister. Trots allt en fördubbling av kvinnorepresentationen.

Den borgerliga oppositionen var blekare. Högern, som partiet fortfarande hette, leddes av Yngve Holmberg, som lanserats som ”en välmatad Kennedy”.

Folkpartiet ersatte under året den trötte professor Bertil Ohlin med fabrikören Sven Wedén. Ingen av dem var någon succé.

Centerns ledare sedan 18 år tillbaka, den sluge Gunnar Hedlund i Rådom, hade däremot en personlig popularitet, som kunde utnyttjas i fiffiga kompromisser till den krympande jordbruksnäringens fördel.

Populär vida utöver sitt partis röstetal var också den sympatiske kommunistledaren C H Hermansson. Partiet bytte namn under året, men inte fullt ut. Man stannade i kompromissen ”vänsterpartiet kommunisterna”, vpk.

Teoretiskt regerades landet fortfarande enligt 1809 års regeringsform av den åldrige, omtyckte kung Gustav VI Adolf. Men hans insats inskränkte sig till att sitta av vissa regeringssammanträden samt från silvertronen i ordnar och uniform läsa upp det av regeringen skrivna trontalet vid riksdagens högtidliga öppnande: ”Svenska män och kvinnor, valda ombud för Sveriges folk. Sveriges förhållande till främmande makter är gott ...”

De regerade, folket, växte i antal, men i måttlig takt. Svenskarna blev 50 000 fler under året och totalt 7 892 774. Födelsetalet var ovanligt högt, drygt 121 000, invandringen tillfälligt låg, cirka 30 000. Vigslarna var ovanligt många.

Miljonprogrammet

Påtagligast av de sociala insatser som pågick för folkets räkning var bortbyggandet av bostadsbristen i det så kallade miljonprogrammet. Beslutet att klara det på tio år hade tagits redan före Erlanders oförsiktiga svar i TV. Men debaclet ökade ivern hos socialdemokratiska politiker och skyn­dade på processen. Generösa statliga lån, industriellt byggande och samverkan mellan kommuner och privatintressen möjliggjorde det stora språnget.

Lägenheternas standard var utmärkt. Men serviceambitionen var lägre än i de förorter som byggts på 1950-talet. Sovstaden var accepterad, inget lokalt näringsliv planerades, utom försiktigt dimensionerade köpcentrum. Bilismen ansågs onödiggöra strövområden.

Husen gjordes väldiga och ställdes nära varandra på leråkern, omgivna av parkeringsdäck och motortrafikleder. De fick bara ett enda hisschakt, smal brandtrappa och loftgångar utefter sidorna, eftersom det statliga stödet inte täckte trapphus, bara bostadsyta. Skolor byggdes som envåningsbaracker eftersom bidragen inte heller här täckte trappor och korridorer, bara klassrum.

En del sådana förorter blev senare beryktade som symboler för den sociala ingenjörskonstens misslyckande. Men det finns värre liknande områden kring europeiska storstäder som London eller Paris. I den mån miljonprogrammet blivit slum, är det slum med mänskligt ansikte. Och till en början välkomnades byggandet av nästan alla.

Rivningsiver

Stark vrede väckte däremot, redan då, rivningen av äldre stadskärnor. Av opinionen utpekades främst socialdemokraten Hjalmar Mehr, som var fastighetsborgarråd 1967, som skyldig till förödelsen i Stockholm. Men enigheten var stor bland experter och politiker. Förnuft och folkupplysning skulle få allmänheten att acceptera, antog man.

Det var några år kvar tills demonstranter hejdade nedsågningen av almarna i Kungsträdgården. År 1967 gapade fortfarande den så kallade ”Riksgropen” mitt i huvudstaden vid nuvarande Sergels torg och Kulturhuset. Myndigheterna projekterade ostört nya förvaltningskolosser. Men de riktigt brutala byggena med oklädda betongväggar och nakna rör under innertaken hade ännu inte blivit färdiga.

Enkammarriksdag

I mars 1967 enades äntligen partierna om att ersätta den urmodiga tvåkammarriksdagen med en direktvald kammare. Valdagen skulle inträffa vart tredje år och blev gemensam för kommunal- och riksdagsval. Ledamöterna blev 350, varav 310 valdes direkt i valkretsarna. Ytterligare 40 mandat skulle fördelas så att exakt procentuell rättvisa uppnåddes mellan de existerande partierna. En spärr infördes mot nya, små partier: fyra procent i riket, tolv i en valkrets.

Precis som med miljonprogrammet fanns avigsidor som få ännu observerat. Den gemensamma valdagen skulle rädda ”det kommunala sambandet”. Men den gjorde tvärtom att kommunerna glömdes bort i valkampen.

Samtidigt försvann riksdagsmännens förankring i valkretsen när det var riksgenomsnittet som avgjorde vem som blev vald. Få personer har därefter kunnat namnge någon av länets riksdagsmän. De valda blev partiets tjänare, inte väljarnas. Möjligheten att med lokalt stöd frondera mot sitt parti utplånades.

Det skulle omsider visa sig möjligt att överlista spärren på riksplanet. Tvärtemot avsikten ökade möjligheten för nya partier att ta sig in, medan de gamla förvandlades till ledarstyrda valmaskiner.

Ändå kan man förutsätta att inblandade politiker besjälades av osjälviskt nit för de politiska ideal åt vilka de vigt sitt liv. Ingenstans anar man den sorts egennytta som man i andra tider kunnat misstänka bakom bristfälliga system.

Politik var under rekordåren ett yrke med sjunkande löner och minskan­de yttre glans. Vördnaden för de valda var borta i jämlikhetens, ”du”-reformens och skjutjärnsjournalisternas Sverige. Istället var det partiegoism som vilseledde.

För både socialdemokrater och borgerliga verkade det fel att lokala personfrågor skulle påverka valutgången, när det viktiga var den ideologiska balansen mellan blocken i rikspolitiken. Deras beteende var rationellt på kort sikt, men skulle snart få besvärande konsekvenser.

Frågor som kärnkraften och EU följde inte 1967 års partigränser och kunde inte avspeglas i den riksdag man skapat. På kortare sikt skulle man få se hur den hastigt tillhöftade siffran 350 gav problem redan inom ett par valperioder. Men lika lite som med miljonprogramsområdena anade man ännu brister i bygget.

Studiereformer

Under våren 1967 togs fortfarande studenten med skrivningar, censorsförhör, vita mössor och fylleri av klassisk modell. Men i gymnasiets första årskurs gick man redan enligt den nya modellen från 1965 års läroplan med de nya sifferbetygen, som på något egendomligt sätt antogs stå i samklang med tidens progressiva vindar.

Antalet som tog examen var redan nästan 35 000, en tredjedel av årskullen, jämnt könsfördelad. Det vill säga ungefär samma andel som även senare gått liknande teoretiska utbildningar.

Antalet universitetsstudenter växte drastiskt med de nya studielån och generösa bidrag som just införts. I grundskolan hade en sorts lugn inträtt sedan 1962 års ambitiösa och kunskapsvänliga läroplan genomförts, med möjlighet till tyska och franska för alla.

Yrkeslivet förändrades mer under rekordåren än någonsin förr eller senare. Fastän ingen då lagt märkte till saken hade övergången till informations­samhälle just ägt rum. Handel, vård och administration sysselsatte närmare femtio procent av de yrkesarbetande. Industri och transport sjönk mot fyrtio procent. Jord- och skogsbruk var redan under tio procent och på väg vidare nedåt.

Vad man istället observerade var urbaniseringen och Arbetsmarknadsstyrelsens så kallade flyttlasspolitik som stödde dem som från mindre tätorter begav sig till storstadsregioner. Men den upplevdes fortfarande som positiv, eller åtminstone nödvändig.

Kvinnor i arbete

Behovet av arbetskraft fylldes också genom kvinnornas intåg på arbetsmarknaden. En arbetande småbarnsmamma var något unikt på 1950-talet. Kring 1967 var det i storstäderna redan det vanliga. Av förvärvsarbetande var redan mer än en tredjedel kvinnor, ofta i den expanderande offentliga sektorn. Av en halv miljon sysselsatta i vård, skola och omsorg var cirka 350 000 kvinnor.

Invandringen var som sagt måttlig 1967. Men militärkuppen i Grekland på våren skulle senare orsaka en markant flyktingström. Fortfarande betraktades invandrare så gott som alltid med nyfiket intresse och stor uppskattning. Bara zigenare (ordet romer fanns inte) var, generellt sett, undantagna från den folkliga toleransen.

Fritiden växte genom lediga lördagar och billiga hushålls­mas­kiner. Egentligen har varken arbetstid eller hushållselektronik förändrats särskilt mycket sedan dess.

Charter, bilar, resor

Under andra hälften av 1960-talet började utlandsresor bli vanliga. Vuxna i de flesta samhällsklasser kunde resa charter till ”Mallåkra”, ungdomar kunde lifta ut i Europa och leva hippieliv. Antalet bilar hade fyrtiodubblats sedan krigsslutet. Trängseln på vägarna var långt större än i dag, samtidigt som intensiv utbyggnad pågick. Volvo och Saab dominerade helt. Inemot hälften av familjerna körde svenskt.

Industrin gick som sagt på högvarv. Just 1967 var tillväxten av BNP inte extrem, cirka 3,5 procent. (1964 och 1970 var man nästan uppe i osannolika 7 procent.) Men det var ändå, sett över perioden, en tigerekonomi av oöverträffat slag.

I trygghetens och det växande välståndets Sverige var ”Summer of Love” 1967 mycket påtaglig. Årets LP-skiva var Beatles ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Den ansågs hylla den blomstrande drogkulturen. Det var i högsta grad inne att röka hasch, som i Lundells låt, och den psykedeliska popen imiterade LSD-rus.

Mods med långt Beatles-hår och arméjackor hade i flera år oroat de äldre. Men nu började alltfler även lite upp i åren och socialgrupperna att låta håret växa. Snarast verkade den svenska motsvarigheten till amerikanska hippies under den stora flumsommaren vara en bredare rörelse än på andra håll, från hasch-rökande förortsungdom, via studenter till den övre medelklassens hippare utkanter.

Stämningarna dokumenteras bäst i Janne Halldoffs film det året, Livet är stenkul; både den långhåriga ungdomens utsvävningar och familjelivets långsamma upplösning i årsklasserna strax över.

Sexuella revolutionen

Sexrevolutionen pågick precis som i den övriga världen, men kanske mera öppet, redan före p-pillrets verkliga genombrott. Man chansade med primitiva preventivmetoder. De ovanligt många äktenskapen ingicks inte sällan mellan unga människor som väntade barn. Genomsnittsåldern var 23 år, den lägsta note­ringen i modern tid.

Men sederna blev friare på alla plan. Ett ögonblick nästan lika symboliskt som högertrafikomläggningen var den 3 juli 1967, när Medicinalstyrelsens nyutnämnde generaldirektör Bror Rexed offentligt lade bort titlarna och blev ”du” och Bror med sina underlydande.

Så gott som hela landet följde exemplet. Det hela avspeglade verkligen en utjämning vad gällde lön och livsvillkor. Men det var också något mycket svenskt. I inget annat land har veterligen ett sånt byte av tilltalspronomen på kommando lyckats.

Genomslaget berodde delvis på att evenemanget kunde följas i enkanals-TV:s nyheter. Det är svårt att i dag föreställa sig den roll den enda, svartvita TV-kanalen spelade i dåtiden. Dagens enorma utbud och valfrihet har paradoxalt nog minskat själva mediets makt.

Att inte ha sett veckans Hylands hörna ställde en utanför samtalen på arbetsplatsen. Då 1967 gick in var landet fortfarande skakat av chocken i mellandagarna då skådespelaren Per Oscarsson till Hylands synbara fasa börjat klä av sig i direktsändning, samtidigt som han gav en lektion i sexualkunskap. I ett debattprogram efter nyår 1967, där även ordet ”knulla” sades öppet, skapades termen ”runda ord” för sexualglosor och införlivades med vardagsspråket.

Årets kanske mest uppmärksammade debattbok var Den ofärdiga välfärden av professorn i socialmedicin Gunnar Inghe och hans hustru socionomen Maj-Britt Inghe. Det är en mycket sympatisk bok. De problem som skildras är reella. Men de exempel på kriminalitet, missbruk och prostitution som ges framstår som närmast idylliska. Den utslagning som skildras skulle knappast få någon att höja på ögonen i dag.

En tid av optimism

Framförallt är paret Inghes bok egentligen en oerhört optimistisk skrift. Alla de begränsade problem som skildras framställs samtidigt som möjliga att lösa. Redan titeln förutsätter att välfärden kan och ska bli färdig på reformistisk väg.

Paret Inghe påpekade även att den privata makten i näringslivet snarast ökat med den pågående tillväxten, vilket stämde. Men det tillhörde det i deras bok som klingade närmast ohört, medan politiker och debattörer beredde sig att åtgärda övriga påvisade luckor i tryggheten och jämlikheten.

Och så fort någon av de mäktiga kapitalägarna försökte konsumera något av sin rikedom drabbades den av närmast total beskattning, samtidigt som makten inom företagen ändå var kraftigt kringskuren av de allt mäktigare fackliga organisationerna, främst LO.

Utvecklingen mot jämlikhet och starkare skyddsnät för de mest utsatta fortsatte de närmaste åren. Men aldrig har förtröstan på framstegens obönhörlighet, även i detta avseende, varit så stor som året för högertrafikomläggningen.

Min beskrivning av tillståndet kan låta ironisk. Men jag menar det inte så. Det är snarare en ofantlig förmån att ha fått uppleva året 1967 i Sverige. En så ohöljd optimism och kollektiv ansvarslöshet är svår att föreställa sig. Jag har ofta tillsammans med jämnåriga letat efter jämförelser. Att vara upplyst fransk aristokrat vid mitten av 1700-talet kan möjligen ha känts på liknande vis. Men här var det faktiskt hela befolkningen som omfattades av illusionen.

Redan under årets sista dagar den 20 december drabbade dock polis och Vietnamdemonstranter på väg mot USA:s ambassad samman i ett våldsamt gatuslagsmål i vinterkvällen. År 1968 gick in. Allt var plötsligt ifrågasatt. ”The Summer of Love” var i alla avseenden över. ”Sextisju, sextisju vart har du tagit vägen nu...”

Publicerad i Populär Historia 3/2006