Flykten över Östersjön – när 40 000 balter kom till Sverige

"Kaptenen gav order om avfärd och skonaren började röra på sig. Många blev kvar på stranden och i vattnet, rop hördes, men vi ökade farten för att hinna undan. När stranden försvann i fjärran blev det tyst. Endast båtens motorer hördes och några som grät. Vi gick inne i Rigabukten för att lättare kunna undgå tyskarnas gränsbevakning. Båten rörde sig med cirka fem knops fart och det tog fem timmar att nå fram till Kurlands norra udde. Härifrån skulle det ta trettio timmar till Gotland."

Så vittnar några flyktingar från Lettland om den dramatiska färd de gjorde över Östersjön i oktober 1944. Deras berättelse fortsätter:

”Vågorna rullade allt tätare över däcket, många var sjösjuka, pumpen började strejka. Vi hade en bra bit kvar till Gotland. Kaptenen blev orolig, båten sjönk allt djupare och han gav order om att allt skulle lämpas över bord. I gryningen stod vi alla tätt packade för att hålla värmen uppe. Från kajutan hördes småbarnsskrik; det fanns varken mat eller vatten.

På morgonen började vi spana efter land, men ingenting syntes. Vi låg nu endast några tiotal centimeter ovanför vattenytan. Efter ytterligare fyra timmar närmade sig båten Slite. Vi mottogs av hjälpsamma, vänliga människor. När samtliga hade kommit i land visade det sig att 273 hade klarat överfärden, den äldste var 60 år, den yngste 4 dagar.”

Det finns många historier som denna. Under andra världskriget flydde ungefär 5 000 letter till Sverige. Från Estland kom omkring 32 000 personer och från det mer avlägsna Litauens kust anlände cirka femhundra. Merparten av flyktingarna kom hit med båt, hösten 1944.

Vad var det då som fick alla dessa människor att överge hus och hem och ge sig ut på en vådlig resa över den nyckfulla Östersjön? Svaret står att finna i de baltiska folkens turbulenta historia – och i deras förhållande till den mäktige grannen i öster.

Fastän stora sovjetiska truppstyrkor förlades i anslutning till baserna hoppades balterna in det längsta att Stalin skulle nöja sig med detta. Från officiellt sovjetiskt håll förnekade man också kategoriskt alla anspråk på de baltiska staterna, och bedyrade att man tvärtom avsåg att garantera deras fortsatta självständighet. Röda armén skulle avtåga igen så snart världskriget var över.

I juni 1941 kulminerade det sovjetiska förtrycket i Baltikum – tiotusentals människor ur alla samhällsklasser deporterades till läger i bland annat Sibirien. Många mötte en säker död, bland annat till följd av kyla, svält, sjukdomar, trångboddhet och slavliknande tvångsarbeten.

Flera av de estlandssvenska flyktingarna tog sig direkt till den svenska kusten; andra som flydde sökte sig först till Finland varifrån merparten fortsatte vidare till Sverige. En hel del män, framförallt ester, tog dock värvning som frivilliga i den finska armén som stred mot Sovjet, sida vid sida med tyskarna, under det så kallade fortsättningskriget.

De i hemlighet byggda båtarna transporterades ner till stranden när det var dags för avfärd, oftast på natten, och sjösattes vid en tidpunkt då man visste att den tyska bevakningen var bristfällig eller att vakterna mutats att titta åt ett annat håll.

Det var ett mödosamt och farofyllt företag; risken för upptäckt under transporten på land var stor och hade man väl kommit ut i vattnet, och i det skedet blev påkommen av en patrull på stranden, fanns det ingen återvändo. Det fanns gränser för tyskarnas passivitet.

De som inte lyckades komma över en motor och bränsle till den tvingades lita till segel eller åror. En grupp om nio personer, bestående av män, kvinnor och barn, rodde till exempel över Finska viken på runt tio timmar – en imponerande bedrift.

Överlevande vittnar om tragiskt öde

Alla var inte lika lyckosamma. Som en av de fyra män som gav sig av från Estland en vacker vintermorgon i december 1943. Ganska snart började det blåsa upp och klockan 11 tvingades flyktingarna lägga om kursen, från det tilltänkta målet Stockholm till Finland. Klockan 14 hade det blivit full storm. Männen bestämde sig för att ta sig tillbaka till Estland, men då stannade motorn och de blev drivande i mörkret. De blöta och genomfrusna flyktingarna lade sig utmattade och uppgivna under en presenning för att sova.

På morgonen vaknade två av dem, siktade den estniska kusten och ropade till kamraterna att räddningen var nära. En av dem som låg under presenningen svarade då att mannen bredvid var så vit i ansiktet, och undrade oroligt om han kunde vara död. ”Så gick vi och undersökte honom, han var verkligen död, då var det som mina tårar också började rinna. Jag kom ihåg hans unga hustru och barn. Barnet var bara två veckor gammalt när han lämnade hemmet”, minns en av de överlevande.

De tre männen som fortfarande var i livet tog sig iland några timmar senare, lämnade av den döde, tog upp två nya flyktingar och gav sig av från Estland igen samma kväll. Den här gången gick resan bättre. De nådde Finland och kunde senare fortsätta till Sverige.

Sovjet tränger fram till Rigabukten

Sommaren 1944 stod det sedan länge klart för alla att tyskarna skulle förlora kriget. De västallierade hade landstigit i Normandie och på östfronten var Hitlers trupper på reträtt. Genom ett överraskningsanfall från Litauen, där huvudstaden Vilnius intagits den 13 juli, trängde de sovjetiska styrkorna i slutet av juli 1944 fram till Rigabukten och skar av Estland och östra och mellersta Lettland.

Det var därmed bara en tidsfråga innan hela Baltikum återigen skulle vara i Stalins våld – och det tidigare förtrycket återupptas med förnyad kraft. Utöver de godtyckliga deporteringarna och det allmänna skräckväldet under den första sovjetiska ockupationen 1940–41 fruktade nu vissa balter att de skulle straffas för sitt samröre med tyskarna.

Balter tvingas åter på flykt

Ändå dröjde det ytterligare ungefär två månader innan de riktigt stora flyktingskarorna började lämna Baltikum, även om merparten av de 7 000 estlandssvenskarna då redan hade förts över till Sverige. Kanske väntade så många för att de trodde att de västallierades högtidliga deklarationer om folkens självbestämmanderätt skulle garantera även de baltiska staternas suveränitet; kanske för att det ändå ska mycket till innan man lämnar sitt hem och sin bygd, sina nära och kära och sina ägodelar, för att ge sig av mot en okänd framtid i ett främmande land.

En flykting berättar hur smärtsamt det kändes att bryta upp: ”Far ställde in hästen för sista gången, klappade den på manken och tårarna bröt fram. Mor gick ut till sina tre kor i ladugården, klappade var och en och pratade med dem. Därmed var våra föräldrars livsverk avslutat. Att lämna huset, som de hade byggt med stor möda 10–11 år tidigare var ett tungt och sorgligt uppbrott.”

Det fanns också de som av nationalistiska eller patriotiska skäl inte ville lämna sitt hemland. Enligt ett talesätt som ska ha varit i svang vid den här tiden var det ”bättre att stanna och slåss för sitt land vid fronten än att fly till kaféerna i Stockholm”. Men allteftersom de tyska försvarsfästena rasade samman inför trycket från den framvällande Röda armén – den 22 september föll Tallinn, den 13 oktober Riga – såg hundratusentals balter inte någon annan utväg än att i all hast ge sig av, många av dem med båt.

Livsfarlig flykt över havet

Det hade varit vanskligt att fly över havet redan tidigare, men i den panikartade villervalla som rådde hösten 1944, och med den skriande bristen på sjödugliga transportmedel, var det nu bokstavligt talat livsfarligt att ge sig av. Desperata människor trängde ihop sig i och på allt som kunde flyta – även flottar, pråmar och andra båtar som inte var avsedda för färd på öppet hav.

Det har beräknats att flera tusen personer omkom under flykten. Vissa båtar sjönk sedan de gått på en mina eller blivit attackerade av krigsfartyg eller flygplan, sovjetiska eller tyska. Nu tog tyskarna i med hårdhandskarna mot dem som illegalt försökte lämna den lilla del av Baltikum som de fortfarande kontrollerade.

Tog sig till Sverige

Andra flyktingar drunknade då deras överlastade båtar inte var lämpade för överfärden. Många gav sig också av i dåligt väder, utan möjlighet att vänta in bättre förhållanden.

De flesta av de flyktingar som trots alla hinder tog sig till Sverige från Estland, Lettland och Litauen gjorde det på egen hand. Det förekom dock även en del organiserade transporter med större och mindre fartyg. Utöver den redan nämnda överflyttningen av estlandssvenskarna kunde några tusen balter – bland dem intellektuella – räddas till Sverige genom pengar och stöd från USA.

Detta berodde delvis på att den amerikanska underrättelsetjänsten ville komma åt information om förhållandena i Baltikum. Den svenska militären bidrog av liknande skäl till att upprätta hemlig kurirtrafik mellan Sverige och Estland, och via dessa transporter kom också ett antal flyktingar hit.

Sovjetunionens upplösning 1991

Ibland hände det att balter som räddat sig till Sverige återvände till sin hembygd för att under nattliga, riskfyllda räder hämta släktingar som de tillfälligt tvingats lämna. De allra flesta balter blev dock kvar i sina hemländer, som offer för den ockupation som kom att vara till år 1991 då Sovjetunionen upplöstes och de baltiska republikerna åter fick officiell status som självständiga stater.

De baltiska flyktingar som klarade sig till Sverige, sammanlagt cirka 37 000 personer, utgjorde med dåtida svenska mått mätt en mycket stor grupp – aldrig tidigare i modern tid hade så många människor från ett och samma geografiska område sökt en fristad här. Men precis som fallet är i dag, då relativt sett väldigt få av världens alla flyktingar når Sverige, utgjorde de balter som kom hit en droppe i havet jämfört med det totala antalet flyktingar från området under andra världskrigets sista två år.

1944 flydde omkring 200 000 letter från sitt hemland. Av dessa nådde cirka 120 000 väst, runt 5 000 anlände som redan nämnts till Sverige medan resten inte hann undan den framryckande sovjetarmén utan blev fast i Polen och östra Tyskland. Och av de uppskattningsvis 75 000 litauer som var tursamma nog att slippa ur Stalins klor kom alltså bara ungefär femhundra hit. De omkring 32 000 flyktingarna från Estland utgjorde den både numerärt och relativt sett största gruppen av balter som klarade sig över till Sverige. Uppskattningsvis 70 000 estländare lämnade sitt hemland bara under hösten 1944.

För dem som hade lyckan att ta sig till det av kriget förskonade Sverige blev kontrasten mot det helvete de lämnat bakom sig en nästan chockartad upplevelse. En flykting, med deportationerna under sommaren 1941 och bristen på förnödenheter i friskt minne, berättar: ”En del saker kunde man inte fatta förrän så småningom: detta oerhörda slöseri med ljus, inget mörkläggningstvång, ingen fotogenransonering, detta oerhörda utbud av sötsaker, mat, varor trots ransoneringar. Och kanske allra mest ofattbart: människor man mötte i går och förrgår finns här även i dag, man kan träffas nästa vecka och veckan därpå.”

Sverige och baltflyktingarna

Mottagandet av baltflyktingarna medförde också nya utmaningar för det officiella Sverige – administrativt, ekonomiskt och inte minst politiskt. De svenska myndigheterna var dock delvis förberedda. Hösten 1943 hade tusentals judar från det naziockuperade Danmark flytt över Öresund till Skåne, med den svenska samlingsregeringens samtycke. Även danska och norska motståndsmän hade sedan den tyska ockupationen av deras länder inletts i april 1940 tagit sig till det neutrala Sverige.

De svenska myndigheterna hade dragit lärdom av de erfarenheterna och utarbetat planer för hur framtida flyktingvågor skulle hanteras. Så även om man blev överraskad av det stora antalet flyktingar från Baltikum gick själva mottagandet förhållandevis smidigt. De problem som uppstod, till exempel bristen på logi, löstes efterhand.

Fick anställning i skogen, jordbruket och textilindustrin

Efter ankomsten till Sverige blev balterna förhörda av polisen och läkarundersökta. Sedan inkvarterades de i läger – med tiden kom det att uppföras flera hundra sådana runt om i landet. Där fick de som var arbetsföra erbjudande om jobb ute i det svenska samhället. Unga män fick ofta anställning i skogen eller i jordbruket; kvinnorna inom textilindustrin eller i hushåll. De med högre utbildning sökte sig till yrken som motsvarade deras kompetens.

Förmedlingen av arbete var framgångsrik, efter bara ett halvår hade 80 procent av de estniska flyktingarna ett jobb. Någon svenskundervisning förekom inte, språket fick de nyanlända lära sig på egen hand. I somliga fall fungerade estlandssvenskar som tolkar – många av dem kunde vid sidan av sitt modersmål även estniska, ryska och kanske lite tyska.

Ekonomiskt och administrativt sett fungerade alltså mottagandet av balterna väl. Värre blev det när storpolitiken gjorde sig påmind vårvintern 1945. Stalin och de västallierades ledare kom då överens om att alla krigsfångar skulle utlämnas till respektive hemland.

De baltiska flyktingarna betraktades i detta sammanhang på ett likartat sätt, och snart krävde Moskva att den svenska regeringen – som 1940 hade erkänt den sovjetiska annekteringen av Estland, Lettland och Litauen – skulle skicka tillbaka alla som flytt från Baltikum då dessa nu räknades som Sovjetmedborgare.

Sovjets krav på Sverige

Även om merparten av svenskarna välkomnade de baltiska flyktingarna fanns det de som tyckte att man skulle tillmötesgå de sovjetiska kraven – både bland gemene man, tjänstemän och politiker.

Vissa i det skyddade Sverige hade svårt att förstå de fasor som flyktingarna gått igenom och menade att det väl inte kunde vara så farligt för dem att återvända. Andra drog alla balter över en kam och menade, helt felaktigt förstås, att samtliga var nazister och krigsförbrytare. Det höjdes också röster, särskilt i vänsterpressen och inom arbetarklassen, om att de som flytt för sina liv nu tog jobben från infödda svenskar och därför borde kastas ut.

Den svenska regeringen beslutade till slut att inte avvisa balterna, men uppmanade dem att resa hem, vilket mycket få av flyktingarna gjorde frivilligt. Däremot tvångsutvisades 146 balter som stridit på tysk sida, en händelse i svensk historia som blivit känd som baltutlämningen.

På grund av den svenska regeringens undfallenhet mot Stalin, och delvis av oro för att Sovjet skulle invadera även Sverige i samband med ett nytt krigsutbrott, sökte sig några tusen balter vidare västerut, bland annat till USA och Kanada.

Baltflyktingarna och integrationen i Sverige

Den överväldigande majoriteten av de baltiska flyktingarna stannade dock kvar, fann sig tillrätta i Sverige och utgör som grupp ett bra exempel på det dynamiska och produktiva bidrag som flyktingar kan lämna till ett nytt hemland. Särskilt esterna såg också i kraft av sin numerära storlek till att odla sin kultur och sitt språk.

De startade bland annat egna tidningar, skolor och föreningar, varav många existerar än i dag. Det visar på att flyktingar mycket väl förmår integrera sig i svenskt arbets- och samhällsliv samtidigt som de kan bevara och föra vidare sitt eget kulturella arv till nya generationer.

I de nedtecknade minnena från estländare, letter och litauer skildras flykten från förtryck och förföljelse. Genom deras berättelser kan vi få en inblick i de många livsöden då människor tvingades ta en farlig väg över Östersjön – i flykten mot frihet.

Åke Persson är journalist, författare och föredragshållare.

Publicerad i Populär Historia 11/2014