Prostituerade i Stockholm på 1700-talet kom från alla samhällsklasser. William Hogarths målning »The tavern scene« (1735) skildrar ett »publikt hus«, där blottade ben, en klänning på golvet och moucher över syfilitiska sår signalerar synd.

© Erich Lessing/AKG/Ritzau/Scanpix

Sexhandel i 1700-talets Sverige

På Bellmans tid sjöd Stockholm av sinnlighet. Utomäktenskapligt sex var vanligt förekommande, trots att det var förbjudet i lag. Ett specifikt rättsfall från 1747 kring en kopplerska och hennes nätverk ger en intressant inblick i tidens utbredda prostitution.

22 februari 2020 av Rebecka Lennartsson

En dag i juni 1747 stod Lena Cajsa Bohman, 17 år, inför Södra förstadens kämnärsrätt (inrymt i Södra stadshuset, dagens Stockholms stadsmuseum) i Stockholm. Hon hade varit uppstudsig mot sin far, snickarmästaren Anders Bohman. I 1700-talets Sverige var det ett brott. Mäster Bohman ville tukta dottern och hotade med spinnhuset.

Kopplerskan Lovisa von Plat

Ganska snart började hon inför rätten erkänna allvarligare brott än tonårstrots. Sedan påsktiden stod hon i förbindelse med den ökända Lovisa von Plat. Henne hade Lena Cajsa träffat på en krogbal i Gamla stan.

von Plat hade sedan dess arrangerat möten med en rad män, som betalat henne för att ha »köttslig beblandelse« med flickan.

Rätten häpnade. Mäster Bohman försökte backa från sin anmälan när han insåg vidden av dotterns försyndelser. Men rättegången fortgick. I månader förhördes Lena Cajsa och en rad vittnen inkallades. Och medan flickan stod där och bekände, passerade Lovisa von Plat utanför fönstret. Stadsvakten hämtade genast in kopplerskan.

Bellmans Stockholm

I många sammanhang förknippas 1700-talets stad med prostitution. Bilden av Stockholm präglas av Carl Michael Bellmans diktande om lättsinne och liderlighet. Skaldens fiktiva karaktär Ulla Winblad är för evigt inskriven i historien som en sinnebild för seklets rumlande.

Konstnärerna Johan Tobias Sergels och Carl August Ehrensvärds groteska scener från baler och krogar är välkända. Den som gått en guidad tur i Gamla stan har förmodligen fått lära sig att veritabla klasar av gatnymfer hängde genom fönstren längs Baggensgatan, Yxsmedsgränd och Kolmätargränd.

Trots detta finns det inte något självklart material att studera om man vill utforska 1700-talets kommersiella sexualitet. Det finns ingen statistik, inga utredningar, inga arkiv från myndigheter eller räddningsinsatser.

Utomäktenskapligt sex förbjudet 

All utomäktenskaplig sexualitet var förbjuden för både kvinnor och män under seklet. Inblandning av pengar var däremot ointressant, och prostitution var inte definierat som vare sig en juridisk kategori eller en handling. Orden bordell och prostitution var inte i bruk. Men det betyder inte att handel med sexuella tjänster inte existerade.

Myndigheterna gör tillslag mot »lösa och lediga« kvinnor. Teckning av den svenske konstnären Elias Martin (1739–1818).

© Bukowskis

Som forskare är man hänvisad till arkivens fragment. Man måste finna platserna där handeln ägde rum och närma sig människorna den berörde.

Fall som det med Lena Cajsa Bohman erbjuder nyckelhål in i historien. I kombination med andra källor ger de en bild av 1700-talets sexhandel. Var ägde den rum, vem arrangerade den? Vem tjänade pengar, vem sålde sex och vem köpte?

von Plat arrangerade horbaler

Låt oss återvända till Lovisa von Plat. År 1747 var hon drygt 30 år gammal och hade börjat göra sig ett namn. Hon skulle komma att bli stadens mest beryktade kopplerska. Flickan Lena Cajsa vittnade om hur von Plat bjudit henne till sitt hem i Tyska skolhuset i Gamla stan. Redan första gången Lena Cajsa besökte henne där hade hon män i bostaden. Tre adelsmän köpslog på franska om priset över huvudet på flickan.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Därefter hade von Plat sänt bud efter Lena Cajsa närhelst flickan efterfrågades. Ibland var von Plats lägenhet platsen för de hemliga mötena. Andra gånger tog hon med Lena Cajsa och andra flickor till Djurgården, till så kallade horbaler, eller till männens egna hem. Koppleriverksamheten krävde en mängd kontakter och ett omfattande nätverk – från tjänstefolk som sprang med biljetter och bud, till högt uppsatta beskyddare som låtsades ge flickorna hederliga tjänster. Själv tog Lovisa von Plat betalt, och kunde låna ut kläder till flickorna.

Dömdes aldrig för koppleri

Inför rätten vittnade Lena Cajsa utförligt. Men von Plat nekade ihärdigt och garderade sig med sluga manövrer. Hon hade sett till att Lena Cajsa skrivit brev till henne där hon beklagat sig över sin stränge far, och bett om hjälp att skaffa arbete. När bevismaterial kom in i form av biljett, lämnade hon skrivprov där handstilen skiljde sig helt.

von Plat uteblev från rättegångar, gömde sig hos en präst på landet och skickade vice häradshövding Åkerhielm för att föra hennes talan. Av allt att döma lyckades hon. Lovisa von Plat tycks aldrig under sitt långa liv som kopplerska ha dömts för koppleri – trots att hennes »industri« var väl bekant och hon flera gånger stod inför rätta.

I Peter Wissmans anteckningsbok från 1786 listas kopplerskor och publika damer. Först står »von Platten« med tillnamnet »Näslösa«. Till höger: siluett av Lovisa von Plat ur förordet till Gustav Hallenstiernas erotiska memoarer Mina kärleksäventyr

© Kungliga Biblioteket

På en lista över kopplerskor och kopplare i Stockholm från 1786 står Lovisa von Plat uppförd med tillnamnet »Näslösa«. Kanske hade hon drabbats av syfilis. Den fruktade sjukdomen angrep nämligen ofta näsbenet. Hon hade hur som helst vid det laget gått i personlig konkurs, flyttat långt upp på Norr och levde ett fattigt liv som änka efter fältväbeln Kretzmer. Samma år dog hon troligen. Hennes frånfälle inspirerade både Bellman och anonyma skalder till ironiska dikter.

Kopplare och kopplerskor

Lovisa von Plat var inte ensam i sitt värv. Stockholms sexhandel bedrevs i stor utsträckning genom koppleri. Köpslåendet med lusten var en del av nöjeslivet, och där det söps och dansades virvlade von Plat omkring med mamsell Bohman och andra unga adepter. Könshandeln förflyttade sig över hela staden och utanför dess gränser, den bedrevs utomhus och inomhus: på krogar och i gränder, på utvärdshus, på baler och picknickar. Som spindlar i detta nätverk av lösa förbindelser verkade kopplare och kopplerskor.

Lena Cajsa Bohmans fall ger en uppfattning om vilka kvinnor som ingick i kopplarnas nätverk. Eftervärldens bild domineras av ytterligheter: den fattiga fabriksflickan med håliga kinder och den sluga kurtisanen som lättjefullt festar på praliner på divanen.

Inte bara fattiga kvinnor

Protokollen berättar dock en delvis annorlunda historia om 1700-talets »horor och kurtisaner«. Mamsell Bohman var inte spinnerska eller fattig piga. Inte heller var hon född in i en dekadent adel. Hon kunde istället räkna sig till ett privilegierat borgerskap. Både modern och fadern levde, och Lena Cajsa bodde fortfarande i föräldrahemmet och hade få syskon.

Tillika var hon född i Stockholm, och var inte en främling i en ny och okänd stad. Rättegången mot henne visar att de flickor och kvinnor som ingick i kopplerinätverken inte endast var rekryterade ur de armas led.

Var Lena Cajsa Bohman ett undantag? De allmänna förhållandena i Stockholm vid mitten av 1700-talet är det svårt att skapa sig en mer övergripande bild av. Prostitution hade ännu inte definierats som »det stora sociala onda«, som det skulle komma att bli under 1800-talet.

Till skillnad från i London och Paris vid samma tid gjordes inga samlade polisiära insatser för att registrera och föra bok över »publika kvinnor«.

Baggensgatan i Gamla stan, Stockholm, påstås ofta ha kantats av så kallade jungfruburar, där prostituerade erbjöd sina tjänster. Kolorerad brittisk etsning från 1791. 

© Thomas Rowlandson/Metropolitan Museum of Art

Flest prostituerade i Gamla stan

Två dokument listar dock »horor i Stockholm« med namn och ibland binamn och adresser. Det ena är från 1760-talet, det andra från 1786. Ursprung och syfte är oklart. Troligast är att listorna har sammanställts för privat bruk, som vägvisare över tillgängliga kontakter.

Något kan de emellertid berätta om kvinnornas levnadsförhållanden och om prostitutionens plats i den tidigmoderna staden. Adresserna ger till exempel en antydan om geografisk spridning.

Den blandning som utmärkte stadens befolkning i övrigt gällde också för kvinnor som räknades som »publika«. De återfanns både i enklare hus och på de mest fashionabla adresserna i staden. De bodde spridda på malmarna, på Kungsholmen och på Ladugårdsgärdet. Allra flest av Stockholms »publika« kvinnor hade dock sin bostad i Staden mellan broarna – nuvarande Gamla stan.

Den smala Baggensgatan var den mest beryktade gränden. Flera kvinnor hade sin adress längs gatan. Där låg också »Ahlströms jungfrubur«, som gått till historien som stadens mest ökända tillhåll för prostituerade.

Längs Baggensgatan bodde under en period även förebilden för Bellmans fiktiva gestalt Ulla Winblad.

Såväl adliga fröknar som änkor på listan

Mantalslängderna skvallrar dock om hur boende på Baggensgatan såväl som i Ahlströms jungfrubur var en blandad skara, alltifrån springschasar och lykttändare till glasmästare och tobakshandlare. 1700-talets Stockholm var inte en särskilt segregerad stad. Kvinnor som betraktades som horor levde heller inte åtskilda från samhället i övrigt; de delade kvarter, gator, fastigheter och hushåll med andra, mer respekterade medborgare.

Kvinnorna på listorna härrör från olika samhällsnivåer. I listan över »horor i Stockholm i slutet av 1760-talet« är exempelvis under rubriken »mademoiseller af bättre sort« fyra »fröknar« upptagna. Titeln fröken var reserverad för adliga ogifta flickor och kvinnor. Påfallande många var också gifta eller – kan man förmoda – änkor.

Kan varit många utlänningar

Ett fåtal namn förekommer på bägge listorna. Det antyder att kvinnor kunde förbli aktiva inom sexhandeln i över 20 år. I några fall tycks försörjningen också ha »gått i arv« mellan generationer.

Öknamn kan även de ge några, om än mycket osäkra, ledtrådar till vilka kvinnorna var. En förhållandevis stor andel av öknamnen antyder utländsk härkomst. Här finns till exempel »Tyska hönan«, »Hollenskan«, »Ungerskan«, »Finska frun«, »Danska sorgen«, »Spanska gången« och »Fröken Magdebourg«. 

Det första bladet i listan över »horor i Stockholm på 1760-talet«, med 165 namngivna kvinnor. I bakgrunden: vy över Gamla stan från samma tid.

© Kungliga Biblioteket

Om öknamnen verkligen speglar en härkomst utanför Stockholm är oklart. De kan ha varit tagna för att locka med en mer eller mindre exotisk prägel. Otukt förknippades ofta med utländska seder. Samtida statistik över kvinnor som sålde sex i andra europeiska städer visar emellertid att en stor andel kom från andra länder än där de levde och verkade.

Skumrasket, Barsärka och Klålänge

Några öknamn hänvisar till platser eller sätt som kvinnorna tog emot sina »kunder« på: »Portgången«, »Madrassen«, »Ladan«, »Skumrasket« och »Catharina Norman på luckan«. »Ståknop« kallas en kvinna. Det betyder samlag i stående ställning. »Barsärka« ska förstås som lättklädd eller naken, »Klålänge« syftade förmodligen på någon som tog tid på sig och »Knulhylstrett« möjligen på en kvinna som krävde skydd. »Gardispalrett« kallades en kvinna som sannolikt gjort sig känd för att gå med gardister.

Vilka kvinnoöden som döljer sig bakom namn som »Trämären« och »Musdrägett« förblir höljt i dunkel.

Vilka var sexköparna?

Profitörer och säljande kvinnor i 1700-talets Stockholm går alltså, med lite detektivarbete, att finna i arkiven. Sexhandelns köpande part är svårare att få syn på. De har sällan befunnit sig i myndigheternas blickfång och tycks därtill ha varit en relativt ointressant kategori för samtiden att skvallra om.

I fallet med Lena Cajsa Bohman får vi namn på några av de höga herrar som frekventerade stadens kopplerskor: greve Liefwen, löjtnant Anrep, baron von Ungern, kapten Laurin, herrarna Schönström och Palmfeldt och grevarna Kurck och Wachtmeister. Där finns också okända, namnlösa herrar i utländska kläder, liksom enklare bodbiträden, gardessoldater och handelsbetjänter. Rätten tycks ointresserad av dem alla. Inga följdfrågor ställdes. Ingen av sexköparna blev kallad till förhör, vi får aldrig höra deras vittnesmål eller försvar.

Men i brev- och memoarlitteratur finns andra ledtrådar till sexköpares vanor. Vittnesmål finns från män som kände sig obekväma med de förväntningar som fanns på dem i den manliga sfär där de rörde sig.

I sin levnadsbeskrivning återkommer den unge blivande 1700-talsprästen Pehr Stenberg till den förlägenhet och oro som följde honom i det publika livet i Stockholm. Ständigt ängslades han över att hamna i något beryktat hus eller bland »kånor«. I andra sammanhang häcklades gärna just präster ivrigt för skenhelighet och liderligt leverne.

Flera av Johan Tobias Sergels (1740–1814) alster innehåller skarp kritik mot ett skenheligt prästerskap. I en serie laveringar kallad »Prästen och flickan« häcklar han den katolska läran.

© Nationalmuseum

Hallenstiernas erotiska memoarer

Andra källor vittnar om den broderskapssocialitet som präglade umgänget på krogar, kaffehus och horbaler. Gustaf Halldins (1741–1813, 1809 adlad Hallenstierna) erotiska memoarer med titeln Mina kärleks-äventyr (utgiven i bearbetad version 1972) berättar ingående om hur män tipsade varandra om tillgängliga flickor, bytte pigor, bjöd varandra på köpta flickor och begick våldtäkter med varandra som publik.

I en evig och uppdriven jakt på ny, gränslös tillfredsställelse utnyttjades alltifrån änkor av deras eget stånd till en fallande skala av bonddöttrar, kaffeflickor, månglerskor, pigor och fattiga småflickor. Ständiga intriger, förförelselekar och nya erövringar varvades med spel, baler och maskerader.

Vid ett tillfälle lurades Halldin också med till Lovisa von Plats ökända näste av vännen Per Laurin. Sannolikt var det samme Laurin som figurerade i fallet med mamsell Bohman. Hos Halldin framstår han som en sällsynt osympatisk typ och ständig kumpan i jakten på nya kvinnor.

Nästan alltid inbegrep denna jakt någon form av transaktion. Fruar och mamseller krävde uppvaktning och presenter. För enklare jungfrur och pigor räckte det med lite mat, sött vin eller ett par glaspärlor. Det var hungriga flickor, flickor med trasiga skor och brist på kläder, kanske också svältfödda på uppskattning. Ett motstånd förväntades – bara verkliga horor visade enligt Halldin egen lust.

Mångsidig bild av sexhandeln

Det är en mångsidig och bitvis motsägelsefull bild vi får av sexhandeln i 1700-talets Stockholm om vi undersöker det förflutna med utgångspunkt i Lena Cajsa Bohmans fall. Handeln ägde rum överallt, men samtidigt inte på någon särskild plats, den innefattade en olaglig handling men saknade egentlig brottsrubricering. Lagstiftningen var hård, samtidigt som många kvinnor som Lena Cajsa Bohman och Lovisa von Plat klarade sig undan domar.

Pengars inblandning saknade juridisk betydelse, men en outtalad förväntan på att kvinnan skulle »värdera sin dygd« kunde tolkas bokstavligt. Tiden var strängt religiös, och samtidigt påtagligt präglad av sinnlighet och otukt. Och trots en rigid juridisk hållning och en stark social kontroll var gränserna mer glidande, mer öppna och genomsläppliga än vad de senare skulle komma att bli.

I denna brokiga stad navigerade mamsell Bohman mellan kopplerskors manipulationer och vuxna mäns framstötar och fördömelser. Så hur gick det för henne? Hon äktade en adelsman och flyttade till Ryssland. Men Stockholm slutade inte att locka. Trettio år senare var Lena Cajsa tillbaka, i den stad som liknades vid Sodom.

Publicerad i Populär Historia 9/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också