Guld. Drömmen om evig rikedom
Genom historien drar ett spår av guld. Det täckte Tutankhamons kistor, det fyllde Mesopotamiens kungagravar. Alexander trollbands av det, och när Fideas skapade sin jättedam Athena använde han 1 300 kilo av det. Caesar drog vägar tvärsigenom Europa för att forsla det, och med guld fodrade Nero sitt hus.
Rikedom betyder det alltjämt, men en gång betydde det mer. Det var trollens magiska metall, och helgonens. De trolovades ringar välsignades nog i kyrkan – men guldet i dem hade sin egen bindande makt. Lite guld i vaggan gav barnet skydd och lyckligt liv. Och conquistadorerna – visst var det rikedom de jagade – men legenden om den förgyllde mannen, El Dorado, hade undertoner av mysticism.
Hemligheter, formler, hokuspokus har alltid förknippats med guld, och det kom att bli ett med försöken att fabricera guld. En tvåtusenårig historia som ödelagt många liv, stulit många förstånd.
Alkemi i Kina
När alkemin uppstod i Kina (omnämnd år 144 f Kr), hade människan säkerligen länge fascinerats av och undrat över det märkliga material som sken så starkt och aldrig tappade sin lyster. Vid jämförelse verkade alla andra metaller smutsiga. Kanske var de rentav just förorenat guld? Grekerna hade trott att alla material var besläktade. Filosofen Thales hade suttit i Miletos och tänkt ungefär: ”Om en blågrå sten kan bli koppar – vad är den då, egentligen? Sten eller koppar? Eller är alla ämnen bara variationer av varann?”
Sagan om alkemin är så fascinerande för att den visar oss embryot till den vetenskapande människan. I sin enorma hunger efter visshet blandar hon ihop allting; kemi och trollkonster, filosofi och medicin och kosmologi och till och med religion och geometri, och kanske lite astrologi. Det är som om man insåg att man inte besatt tillräckligt med kunskap i något ämne, och därför tog alla till hjälp.
Och de som inte har någon vetenskaplig läggning alls drar sina inte obetydliga strån till stacken och tillsätter svart vidskepelse, kallt bedrägeri och stora portioner av ren romantik.
De vises sten
De allra första presumtiva guldmakarna sökte en substans som, tillsatt basmetaller som järn eller koppar, skulle framställa guld. Grundprincipen var att eftersom man helt kunde förvandla många ämnen genom att blanda dem, hetta upp dem och tillsätta nånting – så skulle man väl också på det sättet kunna göra guld. Kruxet var förstås: vad var det man skulle tillsätta? Man hade fått för sig att det var ett torrt material: ”de vises sten”.
Araberna hade bokstavligt talat blivit tända på kemi när de år 670 belägrade Konstantinopel och då fick se sina träfartyg förstöras av ”grekisk eld”, en låga som inte förtärdes av vatten. De började sina försök på 700-talet, i samma veva som de invaderade och ockuperade Spanien, och kallade det okända material de sökte al-iksir.
Deras forskning och skrifter i ämnet fastnade i Spanien, översattes under tidig medeltid i Toledo till latin, och i västeuropeisk version blev ämnet elixir – något som inte bara gav guld utan också liv och hälsa, kanske rentav odödlighet? – ett livselixir. Likadant hade också de första kinesiska alkemisterna trott.
Det var i Europa och på medeltiden som det hela tog fart, och från och med nu ska ett litet illaluktande moln av svavelångor sväva över kontinenten. Det puttrar och pyser och ryker ur ugnar och kolvar och kemiska bad. Furstarna blir som tokiga – ibland blir de tokiga.
Svindlare och lycksökare
Alkemisterna, de är ofta rena svindlare, lycksökare som drar land och rike kring och bjuder ut sina tjänster åt hugade förmögna mecenater. Ibland kan de tjäna ihop till brödfödan innan de avslöjas och lyckas fly, sällan blir de förmögna, oftast blir de kastade i fängelse, torterade eller halshuggna.
Till och med när de någon gång var skickliga vetenskapare som under sina experiment upptäckte formler nog så väsentliga, hade de ingen vidare framtid. För fick någon rykte om sig att verkligen besitta förmågan, då löpte han omedelbar risk att infångas, slås i bojor och sättas i tvångsarbete. Så berättar Carl Jonas Love Almqvist i sina Anekdoter såsom bidrag till Guldmakeriets Historiaom skotten Alexander Seton, som närmast framstår som en baron Münchhausen, den ena fantastiska episoden avlösande den andra på sina färder tvärsöver kontinenten.
I Sachsen hade han ”den oförsigtigheten att verkställa en transmutation i närvaro af några personer, som gingo att underrätta Kurfursten, Christian II, härom”. Seton kastades i ett fängelsetorn där han utfrågades och torterades svårt av fyrtio karlar som turades om. Tills en adelsman vid namn Sensofax uppsöker fängelset, super de fyrtio fångvaktarna under bordet och flyr, med den starkt försvagade Seton som ett paket över axeln.
Löfte om rikedomar
Räddningen sker givetvis mot löfte om stora rikedomar. Men Seton ihärdar i sin envisa tystnad, och ett uns av det magiska pulvret var allt han gav till Sensofax, som inte såg sig annan råd än att, när Seton strax därpå dog, gifta sig med änkan. Men hon visste ingenting, så Sensofax fick nöja sig med sitt uns, men med det blir han en värdig efterträdare till Seton: en äventyrare ständigt på resa. När han fångas upp av kejsar Rudolf II i Prag är han så listig att han ger kejsaren några korn av elixiret för att han själv ska kunna göra experimentet, som lyckas så bra att Sensofax får både rådsherretitel och en plakett på latin, som ännu lär finnas på slottet, skriver Almqvist.
Med ett alltmer försvinnande uns mirakelsubstans flaxar han vidare genom Europa, jagad, kidnappad, fängslad, på ny flykt, tills han slutligen ömkligen bestjäls på de sista kornen. Sin sista tid tillbringar han som förfalskare och svindlare, alltsomoftast begagnande sig av sitt alltmer bleknande rykte som guldmakare.
Flyktiga guldmakare
De här två personerna är tidstypiska för slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, men otypiska i så måtto att vi vet vad som slutligen hände med dem. De flesta guldmakare tycks försvinna, på något konstigt sätt. ”Därefter hördes han aldrig mera av”, står det ofta i beskrivningarna. De är flyktiga, som guldstoftet; och för övrigt är också elixiret – tappat, stulet eller någon gång sålt – av obeständig karaktär.
Ingen tycks riktigt veta vad som hänt med alla dessa stenar, och alla dessa pulver. För att vara så dyrbart och så svårt att komma över, nog är det konstigt att det inte finns åtminstone ett hekto kvar, någonstans på något furstligt museum.
För det var kungar och potentater som höll kittlarna kokande. Christian IV av Danmark hade i sin sold en alkemist, Kaspar Harbach, som gjorde kuriösa mynt av konstgjort guld åt kungen: på ena sidan fanns visserligen Christians porträtt, men på den andra såg man ett par glasögon med den här texten på latin: ”Se Herrans underbara skapelser.”
Karl II av England hade byggt en trappa direkt från sitt sovrum till laboratoriet i våningen under, och Anne av Danmark, gift med den sachsiske elektoren, hade ett privatlaboratorium som ansågs vara oöverträffat. Franske Henrik IV:s hustru Marie de Medici gav en liten förmögenhet åt en fånge i Bastiljen för att han skulle preparera elixiret åt henne, men han använde pengarna klokare: mutade vakterna och tog resten av kassan med sig och flydde.
Drottning Elisabet av England höll sig förstås med guldmakare, och vår Karl XII benådade en dödsdömd förrädare mot hans löfte att förse kronan med en miljon riksdalers värde om året. Det blev, i varje fall, en säck dukater och en minnesslant som på baksidan av konungens bild förklarar på latin, att ”detta guld tillverkade O. A. v. Paykull genom kemisk konst i Stockholm år 1706”. Urban Hjärne ansåg för sin del att Paykull satt inne med det rätta receptet, och skrev en försvarsskrift i hans sak.
Gustaf II Adolf hade i Tyskland blivit supplikerad av en alkemist, hans dotter Kristina uppmuntrade ivrigt guldmakarna, och Gustaf III hade en anställd i sitt hovhushåll.
Prag alkemins högborg
Men ingen regent försvor sig så totalt åt alkemins magi som Rudolf II, Helig Romersk Kejsare från 1576 till sin död 1612. Under honom blev Prag alkemins högborg, och Tycho Brahe och Kepler var bägge inblandade i Rudolfs guldmakarverksamhet, som för övrigt omfattade ett helt litet samhälle, vars invånare fick bo som privilegierade inom slottsområdets murar i den Guldmakarnas gränd som i dag är fylld av souvenirer i de forna bostäderna. Rudolf själv – begåvad, artistisk, överspänd – blev till slut helt schizofren. Som i en grym saga för barn, så fick slutligen både tjänare och hovfolk i detta rika slott svälta, för ingen mat fanns i köket, bara guld, i Rudolfs alla lådor.
Omkring 1597–98 hade Rudolf i stort sett upphört att regera, tog inte ens emot ambassadörer, skrev inte på viktiga papper. Först hade köket blivit laboratorium; nu höll hela slottet på att förvandlas.
Då och då – faktiskt inte så sällan – ledde experimenterandet till resultat, men på andra områden. En schweizisk alkemist hittade på det sättet ett läkemedel mot syfilis, och den begåvade Böttger vid August den Starkes hov i Dresden kom efter många års fångenskap och arbete där upp med det första europeiska porslinet.
Franciskanermunken Berthold Schwarz i Freiburg höll helt fredligt på att göra guld, när pulvret exploderade – och krutet var uppfunnet. Man kan se, på sockeln till hans staty utanför klostret, en relief som visar hur förfärligt rädd han blev.
Många framstående vetenskapsmän trodde också blint på möjligheten att göra guld, vi har nämnt Hjörne, Isaac Newton var en annan. Och så en hel del intellektuella galenpannor, sådana som måste ha sina fingrar i alla smetar. En vacker nationell variant av den arten är Strindberg.
Uppslukad av passionen
Henrik Schück skriver på något ställe om hur han från sin våning i Lund ibland sett en mystisk individ smyga ner på gården efter mörkrets inbrott med egendomliga kärl och substanser – att det var guldmakaren August Strindberg anade han inte. Under 1890talets mitt, på höjden av sin diktarbana, är Strindberg till synes uppslukad av sin passion för alkemi. Han är i Paris, uppförandet av Fadren har blivit en internationell succé, men när han skriver hem är det mest om att han på ett papper lyckats få fram ”guldglänsande flagor... som jag ansåg (!) vara guld”.
Papperet har han först fuktat, sen torkat över en tänd cigarr – ett något okonventionellt laboratorieförfarande, som Strindberg stoltserar över. En fransk guldmakare vid namn Tiffereau ”hyste inga tvivel om att det var guld”, skriver Strindberg vidare, och framgången avhandlas i ett par spalter i Figaro.
Harriet Bosse har berättat om hur Strindberg kärleksfullt häftade upp klippet i sitt arbetsrum och ofta förevisade det, som bevis på att han var en större vetenskapsman än han var diktare.
Också hos honom blir guldsökandet en mani, och är nära att bryta ner honom. År 1895 skriver han att han vill komma hem ”ty jag är sjuk av öfveransträngning och iod och svafvel”. Han svänger mellan hopp och förtvivlan: ”Mitt guld är erkänt och skall den 27 juli på kemistkongressen här föredragas” – och: ”Det här grejar jag aldrig! Och jag slänger en vacker dag alltsammans i väggen!”
