Perspektiv: Churchill var besatt av äran

Att beundra Churchill är det ofarligaste av ställningstaganden. Hans gestalt är så intimt förbunden med det liberala västerlandets självförståelse att den som kritiserar honom riskerar att hamna i ideologiskt utanförskap. Till och med en sådan ikonoklastisk historieskrivare som A J P Taylor – som brukade ha ett elakt ord om de flesta – sträcker vapen inför Churchillgestalten (i sin berömda English History 1914–1945): Saviour of his country, ”sitt lands frälsare”, lyder hans slutsats.

25 februari 2004 av Alf W Johansson

Vad som frapperar när man studerar Churchill är hans enorma vitalitet – en energi som trotsar alla gränser. Ändå var han inte en person som såg ljust på tillvaron. Han tycks närmast ha haft en depressiv läggning, som han sökte hålla under kontroll med hjälp av rastlös aktivitet, humor och alkohol.

Hans liv har en oförliknelig dramaturgi, från ungdomsårens vilda upptåg till den första politiska karriärens misslyckande under första världskriget efter Gallipoli-debaclet. Han börjar som konservativ för att sedan bli liberal men återvänder i mitten av 1920-talet till det konservativa lägret. Under 1930-talet tycktes hans karriär gå mot sitt slut.

”Hans tid är förbi”, skrev Gustaf Hellström i en korrespondens 1931. Så var det många som trodde. A study in failure (av Robert Rhodes James, 1970) hette en Churchillbiografi som gick fram till 1939. Hade han dött detta år är det inte omöjligt att han skulle fått detta eftermäle, möjligen med tillägget ”brilliant”.

Men det som gjorde att Churchill under 1930-talet hamnade utanför politikens centrum var inte att man ogillade hans åsikter om Hitler och Tyskland utan hans hållning i Indienfrågan. I första delen av sina krigsminnen överdrev han sin egen roll som den store varnaren. Skillnaden mellan honom och appeasementpolitikerna var inte så stor som han ville ge sken av. Chamberlain var också misstrogen mot Hitler och ingen motståndare till brittisk upprustning, men han var inte beredd att kasta in landet i en ekonomisk kris som Churchills program tycktes innebära. Man får inte glömma bort att det var appeasementpolitikerna som förklarade Hitler krig.

Churchill var en man besatt av äran, den stora äran. Livets mening var att vinna utmärkelse. Detta kräver ett obegränsat själv-förtroende och en magnifik egocentricitet. Churchill hade bådadera.

Churchills liv måste förstås utifrån äventyrlighetens aspekt. ”Den störste äventyraren i modern politisk historia har kommit till makten”, sa en av Churchills fiender i det konservativa partiet surmulet när han fick höra att Churchill blivit premiärminister. Men äventyrligheten skänkte samtidigt Churchill en underbar pragmatism i hand-landet – han var ingen fanatiker som Hitler. Ärelystnaden skänkte honom också storsinthet. Han var förvisso inte i avsaknad av flint-hårdhet och hänsynslöshet men han ägde också det sentiment som uttrycks i det vackra, men svåröversättbara ordet compassion. Det gör hans gestalt mänskligt levande.

Isin ärelystnad såg Churchill allt i historiens ljus. Allt spelades upp på en historisk scen, nuet blev en form av instant history. Den engelska historiens stora gestalter var ständigt levande för honom. Den strida strömmen av tal, brev, böcker och promemorior var ett fortlöpande bidrag till det egna monumentet. Ibland misstänker man att Churchill arrangerar scener för att de skall bli bra stoff för en framtida historieskrivare.

Det finns ingen statsman som i så hög grad både skapat historia och sedan själv format historiebilden av det han skapat. Churchills böcker om andra världskriget skulle för årtionden bestämma bilden av detta krig. Det var först på 1970-talet som den akademiska historieskrivningen försiktigt började ifrågasätta den bild som han gav av appeasement-politikerna, eller hans skildringar av samarbetet inom the Grand Alliance. Att han, trots att han hotar att försvinna bakom sitt eget monument, fortfarande kan uppbringa intresse beror på att han är så komplex och motsägelsefull. Han låter sig inte fångas i en formel, han undandrar sig enkla karaktäristiker.

Churchill älskade förvisso krig. Vid första världskrigets utbrott skrev han till sin hustru: ”Allt lutar mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, uppjagad och lycklig. Är det inte hemskt att vara skapt på ett sådant sätt?”

Men som alla äkta krigare var han ingen fiende till freden. Han bidrog visserligen till kalla krigets uppkomst med sitt järnridåtal 1946, men under sin andra premiärministerperiod gjorde han upprepade – och uppriktigt menade – försök att skapa avspänning mellan blocken, något som dock möttes av kalla handen från amerikanernas sida.

Churchill är ett levande bevis på vad man brukar kalla det osamtidigas samtidighet. På ett sätt kan man säga att han mer tillhörde 1800-talet än 1900-talet. Hans politiska engagemang gällde det brittiska imperiet och de priviligierade klassernas maktställning (ännu på 1930-talet ställde han sig tveksam till den allmänna rösträtten) men genom en historiens oförlikneliga ironi bidrog han till världens modernisering, till demokratins befästande, till klassamhällets upphävande. I februari 1945 sa den framstående fältmarskalken Harold Alexander till Churchill att kriget utkämpats för att ”värna frihet och säkra en anständig existens åt Europas folk”. ”Inte alls”, svarade Churchill, ”vi har slagits för att skapa respekt för det brittiska folket”. Må så vara, men frågan är om inte kriget i så fall måste ses som ett misslyckande. Redan 1940 hade Storbritannien blivit något av en klientstat till USA. I augusti detta år tvingades Churchill acceptera att topphemligt underrättelsematerial och uppgifter om Storbritanniens hemligaste uppfinningar överlämnades till USA. Det kan uppfattas som ett symboliskt uppgivande av Storbritanniens ställning som världens ordningsmakt.

Churchill var i sitt förhållande till Tyskland i första hand brittisk imperialist, i andra hand antinazist. Han var dogmatiskt övertygad om att imperiets fortsatta existens krävde maktbalans på kontinenten. I detta syfte var han beredd att liera sig med alla anti-tyska krafter vare sig de var socialistiska, kommunistiska eller sionistiska. Efter Anschluss i mars 1938 pläderade han för en ”stor allians” för att hålla tillbaka Hitler, där Sovjetunionen skulle ingå. Och när Hitler anföll i öster 1941 gjorde han omedelbart – utan att höra kabinettet – Sovjetunionen till allianspartner. Det belyser hans blick för det väsentliga och hans ideologiska fördomsfrihet.

De flesta levnadsteckningar av Churchill har en mer eller mindre hagiografisk prägel. De skulle kunna ha samma undertitel som en Churchillbiografi (av Geoffrey Best) som kom ut 2001: A Study in Greatness. Men trots att det kan verka vara lika hopplöst som att hävda att Shakespeare var en usel dramatiker, finns det faktiskt historiker som sökt skrapa på Churchillmonumentet – ja, till och med riva ner det. En sådan är Clive Ponting med sin stora biografi från 1994.

Ponting tycker uppenbarligen genuint illa om Churchill. Att denne var en man med humor och storsinthet märker man inte i Pontings bok. Istället framträder en fullblodsegoist. Pontings huvudkritik gäller emellertid att Churchill egentligen stod främmande inför det folk som han ledde, han kände inte dess sociala och ekonomiska villkor. Författaren betonar de reaktionära dragen hos Churchill, att han beundrade Mussolini och stödde Franco och ännu 1937 var öppen för en uppgörelse med Hitler. Churchills varningar för Hitler saknade, anser Ponting, både konsekvens och tydlighet. Churchills historia efter 1945 finner han enbart patetisk. Pontings bok är dock inte något lyckat revisionsförsök, hans iskyla inför Churchillgestalten engagerar inte.

Då är John Charmleys biografi Churchill: The End of Glory (1993) betydligt intressantare. Han angriper Churchillmytens centrala punkt. Han ifrågasätter ”the finest hour” sommaren 1940, myten om ett enigt folk bakom en heroisk ledare. Istäl-let menar han att fredsopinionen var mer utbredd än man velat erkänna och – som John Lukacs och andra visat – att denna opinion hade representanter även i kabinettet. Charmley anser att Churchill inte på förhand borde ha uteslutit möjligheten av en kompromissfred med Hitler. Det hela stannar vid antyd-ningar, men i Storbritannien hängav sig en imperienostalgisk opinion när boken kom ut åt spekulationer om att en kompromissfred kunnat rädda imperiet.

Denna debatt var ganska absurd. Andra världskriget orsakades primärt av en maktpolitisk konflikt som sträckte sig tillbaka till 1871: frågan om Tysklands maktställning på den europeiska kontinenten. Men redan före krigsutbrottet 1939 fanns det också ett starkt ideologiskt konfliktelement: avskyn för den nazistiska regimen och dess inrikespolitik var en faktor som drev mot krig. Sommaren 1940 var det inte längre maktbalansen på den europeiska kontinenten som stod på spel utan Storbritanniens identitet som nation. Kriget hade blivit ideologiskt. Med eller mot sin vilja hade Storbritannien blivit en förkämpe för demokrati och frihet i Europa. Detta krig kunde landet inte dra sig ur genom en machiavellisk förhandlingsfred.

Man kan kritisera Churchill på många punkter, men inte hans vägval 1940. Här skaffade han sig en evig inteckning i världshistorien. Det var kanske inte han som vann andra världskriget, men han berövade Hitler segern.

Publicerad i Populär Historia 3/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också