Churchills kråkslott

Det var många som höjde förvånat på ögonbrynen när Winston Churchill 1922, vid fyrtioåtta års ålder, bestämde sig för att köpa den mycket förfallna egendomen i Kent. Huset, som klamrade sig fast i en backe ovanför en liten sjö, hade stått obebott i många år. Landsvägen mellan byarna Edenbridge och Westerham strök förbi alldeles intill husknuten. Den höga kullen bakom vägen tog bort eftermiddagssolen. Som pricken över i gick det en vandringsled över kullen, från vilken det var i stort sett fri insyn in i de rum som vette mot gårdsplanen.

12 mars 2007 av Erik Janson

Själva huset var från början en bondstuga från 1500-talet som genom århundradena planlöst byggts om och till med omotiverade flyglar, utsprång och trapphus – ett kråkslott helt enkelt. Dessutom hade det stått öde i ett decennium utan uppvärmning och underhåll.

Men omgivningen var desto vackrare, och är så än i dag. I dalen nedanför huset ligger en liten sjö med tillflöde från den källa som givit gården dess namn, Chart Well. Det omgivande landskapet består av åsar och gröna, vidsträckta ängar, det som kallas ”The Weald of Kent”. Fram till en förödande storm 1987 var åsarna täckta av stora, ärevördiga gamla bokar.

Winston Churchills hustru, lady Clementine, som låg till sängs efter att fött dottern Mary, familjens fjärde barn, var inte tillfrågad om husköpet och inte heller överdrivet förtjust, tvärtom. Men hon tycks ha funnit sig i situationen utan alltför stora protester. Hon hade väl inget annat val – Winston Churchill var inte en människa som ändrade sig i onödan.

Det tog två år att bygga om huset så att det skulle fungera som ett ståndsmässigt hem. På inrådan av societetsarkitekten Philip Tilden gjordes mycket stora förändringar. Vissa omotiverade tillbyggnader revs, i stället byggdes en ny flygel, vänd mot öster med kök, matsal och sovrum åt barnen, tjänstefolket och lady Clementine.

Ombyggnaden blev betydligt mer omfattande och mycket dyrare än beräknat. Huset var i ännu sämre skick än man trott från början, bland annat var det till stora delar angripet av röta och mögel.

Philip Tilden finkammade antikaffär­erna i London efter byggnadsdetaljer som skulle kunna lätta upp intrycket. Bland annat hittade han en magnifik, skulpterad träport från 1500-talet som han placerade vid den nya huvudingången på husets västsida. På samma sätt placerade han antika dörrar från gamla byggnader på flera ställen inne i huset, bland annat i Churchills arbetsrum på övre våningen, där han också lät riva innertaket så att det vackra bjälklaget från 1600-talet kom fram.

Matrum, vardagsrum och andra sällskapsutrymmen inredde lady Clementine stiligt och konventionellt, men på sitt sätt ljust, trivsamt och bekvämt. Under ombyggnadsarbetet togs flera stora fönster upp, som inte täcktes över med tjocka, mörka sammetsgardiner utan omgavs av blank chintz i ljusa nyanser av grönt och blått. Sittmöblerna är bekväma och lätta. Som svensk kommer man att tänka på de möbler som Josef Frank ritade för Svenskt Tenn. Det finns ett stilmässigt och tidsmässigt släktskap, särskilt i matrummet med sin eleganta och förhållandevis moderna inredning.

Överallt på väggarna i huset hänger gamla familjeporträtt och målningar av Winston Churchill själv, som ju var en flitig och hängiven amatörkonstnär. Men det i särklass bästa konstverket i huset är den målning av Éduoard Manet som hänger i vardagsrummet på bottenvåningen.

Till egendomen hör åtta hektar mark och med stigande inkomster från sina böcker kunde Winston Churchill låta anlägga en stor, typiskt engelsk trädgård med blommande terrasser, spaljéer, en magnifik rosenträdgård, en stor och ett par mindre dammar för guldfiskar, mysk­ankor och svarta svanar, och, inte minst, en uppvärmd och flitigt använd swimmingpool i betong. Han lät också bygga en ateljé åt sig själv och anlägga en tennisbana åt lady Clementine.

Den gamla trädgårdsmästarbostaden upprustades och användes då och då av familjen under kriget då huvudbyggnaden var utrymd på grund av bombrisken. Under de perioder då Winston Churchill var premiärminister bodde familjen självfallet på Downing Street och utnyttjade statsministerns officiella sommarresidens, Chequers i Buckinghamshire.

Winston Churchill själv visade sig överraskande nog ha stort intresse och fallenhet för att mura. Om det vittnar muren vid den gamla köksträdgården och den lilla lekstuga han byggde åt dottern Mary. Han hade inte något emot att demonstrera sin förmåga för besökare. Det finns ett underbart pressfoto från 1934 då Albert Einstein besökte Chartwell och tydligen fick en lektion i murningskonsten av en rundnätt Churchill i lerig overall med obligatorisk cigarr i munnen och murslev i högsta hugg.

Det liv som levdes under alla åren i Chartwell kretsade självklart kring dess egocentriska och alltmer berömda huvudperson, som varje morgon läste sexton dagstidningar i sängen och inte steg upp förrän till lunch, och som arbetade om nätterna till klockan fyra med hjälp av två sekreterare som tog diktamen och stenograferade eller skrev ner visdomsorden direkt på en ljuddämpad skrivmaskin. I arbetsrummet på Chartwell tillkom flera av de många historiska verk och tal som gav honom Nobelpriset 1953 och dessutom en lång rad tidningsar­tik­lar, som i flera år till stor del finansierade Chartwell. Inte minst kostade den omfångs­rika staben av tjänstefolk mycket pengar.

Tyvärr var det nog si och så med familje­lyckan. Ett par år före köpet av Chartwell dog dottern Marigold vid tre års ålder i en svår infektion efter något som faktiskt påminner om vanvård från föräldrarnas sida. De föredrog just då att var för sig vis­tas långa perioder i Sydfrankrike istället för att vara hemma och ta hand om sina barn. Det tycktes inte höra till högborgerligt engelskt familjeliv vid den här tiden att ha nära omsorg om barnen. Det hade man tjänstefolk till. Familjen Churchill utgjorde inget undantag från den regeln. För tre av de fyra överlevande barnen kom livet att kantas av svåra depressioner, alkoholproblem, psykiska sam­manbrott och självmordsförsök.

Det fanns planer på att låta Chartwell övergå i sonen Randolphs händer, men dennes liv rann ut i en allmän röra av sprit, depressioner och kapsejsade äkten­skap. En föga heroisk livsstil med andra ord, och inte särskilt lämplig för en arvtagare till Den Store.

Redan under Winston och Clementine Churchills livstid såldes istället Chartwell till National Trust, som samlade in pengar till köpet av vänner och gynnare. Familjen fick i gengäld betala en blygsam hyra till organisationen.

Sir Winston dog år 1965. Fyra år senare lämnade lady Clementine huset för gott efter att ha lett arbetet med att återställa interiören till ”storhetstiden” på 1930-talet. I dag är huset öppet för besökare och ett mycket populärt utflyktsmål.

På övervåningen finns ett par rum som fungerar som ett Churchillmuseum. Där finns åtminstone två föremål med svensk anknytning, Nobeldiplomet från 1953 och en silverpjäs från Skoglunds förlag, som gav ut hans böcker på svenska.

Men Chartwell lider av samma problem som så många andra minnesgårdar. Tingen och rummen finns otvivelaktigt kvar, men själen hos dem som levde där är borta. En svag aning av liv och cigarrdoft kan man få vid den tomma stolen i den japanska trädgården. Där brukade Winston Churchill på gamla dagar sitta och mata guldfiskarna med brödsmulor. Just där känns det som om han skulle kunna dyka upp bakom buskarna vilket ögonblick som helst.

Erik Janson är frilansjournalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 1/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också