Läkarstudenter i Uppsala år 1900. En ensam kvinna finns i gruppen.

© August Fredrik Schagerström/Upplandsmuseet

Mitt emellan man och kvinna

De kvinnliga pionjärerna inom den akademiska världen befann sig i ett gränsland mellan manligt och kvinnligt. Länge ifrågasattes deras rätt till en karriär. Det skriver Hanna Markusson Winkvist, historiker vid Umeå universitet.

21 april 2004 av Hanna Markusson Winkvist

”Docent Gran”, säger professorn när punschen serverats. ”Hur länge sedan är det nu sen docenten disputerade?” /…/ ”Ett halvår, väl? Längtar inte docenten efter nya forskningsuppgifter?” ”/…/ Går det åt helvete kan du alltid bli lektor på något flickläroverk i landsorten”, sa Huund uppmuntrande. ”Eller bli gift”, fyllde Wallin i.

Dialogen ovan är hämtad ur Den tionde sånggudinnan, författad av litteraturvetaren Carina Burman (1996). I romanens form berättar Burman en historia om kvinnor och kvinnliga nätverk. Berättelsens huvudperson är docenten Elisabet Gran som ingår ett vad med professorn, Georg Schlippenbach. Hon är intresserad av 1600-talsförfattarinnan Sophia Elisabeth Brenner och får med professorns goda minne söka reda på dennas brev i arkivens värld.

Är detta en trovärdig verklighetsbeskrivning av situationen för kvinnliga akademiker för knappt hundra år sedan eller ett foster av pur fantasi? Vi kan låta docent Elisabet Grans fiktiva tillvaro åren kring första världskrigets utbrott föra oss in i ett antal historiskt förankrade problemställningar: Hur många kvinnor doktorerade? Hur såg man på den kvinnliga akademikern vid den här tiden?

År 1883 kunde historikern Ellen Fries som första kvinna i Sverige krönas med lagerkransen. De disputerade kvinnornas meriter gav dem dock paradoxalt nog inte behörighet att söka den statliga offentlighetens högre ämbeten. Den tjugo-åttonde paragrafen i 1809 års grundlag föreskrev att endast ”infödde Swenske Män” kunde utnämnas och befordras. Kampen för en förändring inleddes redan vid sekelskiftet, men inte förrän efter första världskriget kom frågan om kvinnors behörighet att på allvar diskuteras.

Genom en särskild lag som trädde i kraft 1925 – behörighetslagen – stadfästes att högre befattningar inom bland annat undervisningsväsendet och universiteten var av den art att också kvinnor skulle kunna komma i åtnjutande av dem. Tjänster inom exempelvis diplomatin, kyrkan och försvarsmakten – eller för den delen tjänster förenade med skyldighet att undervisa i gymnastik vid högre allmänt läroverk eller seminarium för utbildande av manliga folkskollärare – betraktades dock som olämpliga och undantogs. År 1949 formulerades lagen om så att kvinnorna inkluderades genom ordalydelsen ”svenske medborgare”.

Från 1883–1949 försvarade 104 kvinnor sina avhandlingar vid Uppsala och Lunds universitet respektive Stockholms och Göteborgs högskolor. Flera tusen män gjorde det samma. Kvinnornas inträde i en manlig, månghundraårig symbolvärld utmanade de flesta förhärskande könsföreställningar. Historien om de kvinnliga akademikerna och Alma mater handlar alltså inte bara om kvinnor och män utan också – och kanske i högre utsträckning – om kvinnlighet och manlighet.

De kvinnliga akademikerna tillhörde onekligen en försvinnande minoritet. Eftersom de träffade livsval som på olika sätt bröt mot normer och samhälleliga förväntningar på kvinnor, kan man med fog påstå att de befann sig i ett gränsland mellan manligt och kvinnligt.

Under 1880-talet förekom ofta den så kallade blåstrumpan i nidbilder och satir. Den cigarrökande och punschdrickande intellektuella kvinnan gick på tvärs mot den för-väntade kvinnobilden. Med sin blotta existens hotade hon san-ningarna om både manligt och kvinnligt. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche menade för sin del att en kvinna med huvudet fullt av grekiska lika gärna kunde bära skägg. I ljuset av detta blir det något mer begripligt – om än inte helt förståeligt – att Sonja Kovalevskys hjärna intresserade läkarvetenskapen då hon lämnat jordelivet 1891 i sviterna av en besvärlig lunginflammation. (Man kunde konstatera att hennes hjärna var manligt logisk – ehuru av medelmåttigt slag.)

Kovalevsky var av rysk börd och hade begåvats med sinne för matematik. Trots sin könstillhörighet lyckades hon i Tyskland förvärva den högsta graden av lärdom, vilket så småningom förde henne till den privata Stockholms högskola som professor – den första kvinnan i Sverige med denna titel. Tilltaget att inbjuda henne till denna position väckte emellertid debatt och till och med avsky. August Strindberg betraktade henne som ett monstrum.

Föreställningen om den lärda kvinnan må förefalla obsolet, men inte desto mindre finns sporer av dessa idéer kvar långt in på 1900-talet. I den politiska debatten betraktades de kvinnliga akademikerna som undantag eller som vandrande neutra ”mitt emellan man och kvinna”. I 1940-talets debatt betraktades den kvinnliga akademikern alltjämt, paradoxalt nog, både som köns-mässigt avvikande och som alltför kvinnlig.

Även om de kvinnliga akademikerna inte tillhörde någon homogen skara, kan man med fog påstå att de åtminstone hade en sak gemensam: de tillhörde alla en minoritet som ständigt fick sin kvinnlighet ifrågasatt och därmed också måste förhålla sig till normbrottet. Många av dem vittnar om sorgen ”öfver att vara fruntimmer”, det manliga motståndet och den obevekliga isoleringen.

Men det är en paradoxal självbetraktelse. De flesta av de kvinnliga akademikerna kom från välbärgade hem där akademiska studier inte var något ovanligt. Tack vare detta sociala arv kunde de navigera med stor säkerhet och precision i det offentliga rummet. Somliga gifte sig och bildade familj och lämnade alla tankar på karriär. Majoriteten ingick dock aldrig äktenskap – inte sällan ett aktivt bortval snarare än olyckliga konsekvenser av gifta kvinnors svaga rättsliga ställning på arbetsmarknaden.

Tillvaron ur kvinnornas perspektiv var många gånger en komplicerad odysseusk kryssning för att undkomma icke-kvinnlighetens vidunder. En kryssning i ett gränsland som på samma gång innebar en ny norm, ett eget rum.

Och i just detta avseende kan man påstå att protagonisten Gran i den burmanska romanen äger viss sanningslikhet med historien.

Publicerad i Populär Historia 5/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också