Tyget som smeker tillbaka

Aristoteles berättar att på ön Kos i den grekiska arkipelagen satt den feniciska prinsessan Pamfile och vävde tyger som var som vindar. Konsten att göra si

22 maj 2002 av Ulla Britta Ramklint

Aristoteles berättar att på ön Kos i den grekiska arkipelagen satt den feniciska prinsessan Pamfile och vävde tyger som var som vindar. Konsten att göra siden av silkesfjärilslarvens kokongtråd hade under århundraden varit en väl bevarad hemlighet förbehållen Kinas kejsare. Väl bevarad, för ett brott mot sekretessen bestraffades med döden. Ändå lyckades till slut en företagsam prinsessa (det är mycket prinsessor i sidenets folklore) smuggla ut några silkesfjärilsägg i sitt hår, och några munkar smugglade också ägg i sina vandringsstavar till kejsar Justinianus i Konstantinopel, och det stod inte länge på förrän man började göra siden här och var i Europa.

De första vävda tygerna hade människan använt för att skyla och värma sig, men i nästa stadium blev textilier av ylle och linne snabbt ett uttryck för konst, njutning, raffinemang och status. Mest var det alltså kungligheter och maktmänniskor som omgav sig med tyg. Tygsjok skuggade publiken på de kejserliga amfiteatrarna i romarriket; tyger i form av gobelänger ersatte djurhudarna i slotten och herremansstugorna som skydd mot drag och stenväggars köld. Mattorna kom, och gardinerna.

I det feodala Europa växte behovet av tyg oupphörligt, och i det nya urbana borgarsamhället var det just textilstäderna som blev de rikaste. Brygge, Gent och Antwerpen i Flandern; Palermo, Florens, Prato, Lucca, Bologna och Venedig i Italien.

Sidenet som färdig produkt hade sedan tiden för Kristi födelse exporterats till Europa. Det var alltså länge sedan som också västerlandet drabbats av kärlek och lust till detta material som berusade sinnena: det frasade för att behaga hörseln, det skimrade för att behaga synen, och när handen smekte det, smekte det handen tillbaka. Det hade kommit hit längs Sidenvägen – egentligen flera stråk som drog från norra Kina till Medelhavet. Konstantinopel hade helt naturligt blivit huvudorten; Justinianus Bysans var som gjort för siden, ett klass- och snobbsamhälle med strängt hierarkiskt regelverk. Här bestämdes att alla kvinnor fick bära siden, oavsett rang, men män enbart om de innehade en tillräckligt hög ställning.

När man nu själva kunde börja tillverka, blev det i Italien först och främst en handelsvara. Den egna konsumtionen inskränkte sig till förnäma damers kläder, medan männen var för macho för att acceptera ett så feminint inslag i sitt yttre. De kinesiska mönstren behagade inte heller, med drakar och konstigheter; man repade ofta upp vävarna och återanvände tråden till att väva sina egna motiv.

Några århundraden efter Kristus uppstår framförallt två sidenkulturer utanför Kina: den persiska och den italienska. Men det är Italien – som vanligt – som står för de friast skapande konstnärerna, den mest avancerade tekniken och det vildaste överdådet. Italien tycktes alltid ha väntat på siden.

När renässansen kom runt hörnet hade de förnäma italienska männen förlorat sin blyghet och kunde mycket väl tänka sig att svepa sina kroppar i siden, på samma sätt som praktiskt taget allt annat i deras miljö var insvept. Vid början av 1500-talet dunkade enbart i Venedig fem tusen vävstolar, det blev sidenbrokader och silkessammet för gardiner och möbeltyg och tapeter, utöver metervarorna för klädesplagg.

Detta hade alltså blivit en synnerligen lönsam bransch, en sådan som genom historien de redan rika velat investera i för att bli ändå rikare. I Italien hette den ledande familjen Medici – bankirer, politiker, makthavare, konstmecenater. De hade fingrarna i allt som hände, också i sidenets historia.

Vart år den 6 januari ägde i Florens den stora processionen rum till de tre vise männens ära, och givetvis deltog alla förnäma familjer som fick plats, för att offentliggöra sin stora fromhet. Medicis uppdrog året 1459 åt Benozzo Gozzoli att måla en fresk av processionen, den skulle pryda väggarna i det kapell som tillhörde Palazzo dei Medici Riccardi, där Lorenzo den magnifike bodde.

Benozzo hade börjat som guldsmed, ett yrke som på 1400-talet i de här trakterna var nära förknippat med tygtillverkning, för guld och ädla stenar ingick ofta som broderi eller kantdekor på plaggen. Han var därför speciellt väl lämpad att utföra just det här uppdraget, för familjen ville att tygerna skulle vara så väl och detaljerat återgivna att de som såg målningen skulle häpna, och det skulle bli en sensation bland tygkännare.

Folk skulle viska: ”vilka tyger medicéerna tillverkar!” Med andra ord: fresken med det fromma motivet var avsedd som reklam.

Processionen 1459 har givit upphov till ytterligare ett uppdrag. Kultursekreteraren för provinsen Florens bad häromåret ett lokalt textilföretag, Rubelli, att återskapa medicéernas praktfulla plagg, med fresken som enda förebild. Så skedde, och de fjorton magnifika stofferna är för närvarande ute på internationell turné. Stockholm gästades under några månader förra våren.

Med löften om skattelättnader lockades så småningom italienska vävare över till Frankrike, där textilstäderna var Lyon, Paris, Rouen och Tours. Berömd i Sverige är den Lyon-tillverkade officiantkåpan från 1270-talet, vävd för Folke Johansson Ängel – vilket härligt namn på en ärkebiskop! – som förvaras i Uppsala domkyrka. Brokad i guld och silke beskriver här i livlig cinematografi bland annat femton halshuggningar.

På 1600-talet ingick fransk sidenindustri i en högkonjunktur som i princip – med avbrott för revolutioner och silkesmaskepidemier – skulle fortsätta in på 1900-talet. 1700-talets rokoko krävde förstås siden, med blommor, påfåglar och annat sådant som kunde tänkas passa i Marie Antoinettes och hennes medsystrars budoirer – men revolutionen fick tyst på landets 30 000 sidenvävstolar. Fabriker vandaliserades av sina egna arbetare. Och de välbetalande kunderna försvann; en del miste huvudet. Monsieur Gobelin hade besegrats av monsieur Guillotin.

Men franska revolutionen var som bekant en övergående olägenhet. Fransmännens behov av lyx dör inte så lätt, och vem kunde i förstone tänka sig att Napoleon Bonaparte skulle utvecklas till en riktig sidengalning? Emellertid, denne de klassiska stilidealens främste förespråkare svepte strax både sina slott och sina kvinnor i siden. Och sig själv – trots att han egentligen inte klädde i det.

Ytterligare en fransman gör nu sin entré: sidenridån går upp för monsieur Jacquard. Joseph Marie Jacquard konstruerade i början av 1800-talet den hålkortsstyrda mönstervävstolen. Därmed skulle tid och pengar sparas – och arbetskraft. Och än en gång går sidenarbetarna lös på sina egna arbetsplatser. Värst i Lyon, där vävstolar brändes och Jacquard själv tvingades fly scenen.

Men framsteg sådana som jacquardmaskinen går inte att hejda. Inte heller fåfängan. Ett nytt kejsardöme skulle drabba Frankrike, och kejsarinnan Eugénie skulle bli en trendsättare med sina femhundra sidenkrinoliner. En krinolin krävde många meter och många underkjolar, och sidenindustrin blomstrade i Frankrike. I mitten av 1900-talet fick den en tillfällig knäck av syntetfibrerna – men nu visar Paris åter siden.

Vikingarna, som ju reste ända till Miklagård – Konstantinopel – där det fanns gott om siden, var förstås de som introducerade det begärliga materialet i Norden. I Uppsala domkyrka finns unionsdrottning Margaretas fint broderade klänning från 1300-talet av purpurfärgat siden, och flera mässhakar från 1400-talet.

Men under den här epoken torde det röra sig om en mycket begränsad användning. Också i vårt land var det renässansen som blev sidenets genombrott, och under Gustav Vasas regering utgjorde siden en tiondel av textilimporten.

Strax kom den svenska makten att älska sidenet – o, vilken inspiration till skatter och krångliga bestämmelser! Förnäm dam fick bära kjol och tröja av siden, mindre förnäm fick nöja sig med en liten mössa eller en halsduk.

Importerat siden måste stämplas och registreras. Olaus Magnus rasade mot sidenet. Under 1600- och 1700-talen fick vi de så kallade överflödsförordningarna. Gustav III var en sidengalen kung i en sidengalen tid, men riktigt fotfäste fick den galenskapen aldrig här. Till och med efter Gustavs död fick vi ännu en överflödsförordning.

Siden hade funnits i så där en sex tusen år: först när det kom till Sverige blev det syndigt. Det kostade för mycket, det var utländskt, det var onödigt, och det kändes alldeles för skönt mot skinnet.

Under en kort tid hade landet emellertid en drottning med sinne för det vackra och svaghet för det utländska: Kristina. Det blev hon som beviljade de första svenska handelsprivilegierna till en sidenvävare – och han var en holländare, Jacob van Utenhoven. Hon gav honom också hans första beställningar, för hovets räkning. Holländaren slog sig ner på Södermalm i Stockholm, i Maria Magdalena församling. Men det gick trögt med den svenska fabrikationen. För att hjälpa upp sakernas tillstånd förbjöds på 1740-talet import av annat siden än möbeltyg. Men branschen saknade här det underlag som funnits i sydligare trakter, där silkeslarver kunde odlas för att vitmullbärsträdet kunde växa där. Ursprungligen hade trädet bara funnits i Kina, men på 500-talet hade det införts till Bysans, och till Frankrike och England på 1500-talet.

I södra Skåne hade man gjort försök med odlingar på 1700-talet, liksom i Stockholm och på Drottningholms slotts ägor. Men det hjälpte inte att Manufakturkontoret delade ut medaljer till förtjänta silkesodlare, inte heller att ”Sällskapet för inhemsk silkesodling” hade bildats 1830. Vitmullbärsträden tyckte inte om den svenska vintern; det hade bildats för många väverier för vårt lilla land; och den aristokratiska marknaden var för begränsad här.

Inte förrän antalet väverier hade anpassats till marknaden började det gå riktigt bra för branschen. På 1760-talet hade det funnits 41 sidenfabriker i Stockholm – hundra år senare fanns det bara två kvar. Ett var K A Almgrens sidenväveri.

Knut August Almgrens första anställning hade varit vid en sidenfabrik i Stockholm, och av sin arbetsgivare blev han skickad till Lyon som industrispion. Han kom tillbaka med nya kunskaper, prover, mönster och en hel jacquardmaskin som han köpt, monterat ner och smugglat hem i många försändelser. 1833, 27 år gammal, fick han tillstånd att starta egen verksamhet i Stockholm.

Det gick bra för honom: han blev riksdagsman, kunglig hovleverantör, grundade Stockholms köpmannaförening och tidningen Nya Dagligt Allehanda. Skaffade sig fin bostad vid Götgatan och köpte godset Svindersvik utanför staden som familjens sommarnöje. Salongsmöblerna var och är givetvis klädda i ägarens eget siden.

Mönsterritning har alltid varit en viktig del av sidentillverkningen, och Sverige kan stoltsera med en av de mest begåvade ”dessinatörerna” genom tiderna, Jean Erik Rehn. Han verkade på 1700-talet och ritade bland annat den epokens så kallade kröningssiden, originalmönster som inte användes annat än vid just de högtidliga tillfällen då regenter installerades.

På 1800-talet hette Almgrens dessinatör Lars Gabriel Horngren. Han hade ritat sidenet för Stockholms slott, och nu introducerade han ett kuriöst sätt att göra reklam för sitt företag: vävda porträtt. Berömd blev hans bild av en ung Oscar I, och så sent som till Baltiska utställningen 1914 gjordes ett sidenporträtt av vår nuvarande kungs farfar, dåvarande kronprins Gustaf Adolf. Fram till 1920-talet tillverkades mönster som inköptes och svartsjukt hölls av en enda beställare, för att ingen annan köpare skulle få använda samma.

Det låter alltså som om siden genom tiderna varit något enbart för de rika och socialt respekterade, för en liten elit. Ute i det feodala Europa var det nog också så, men våra svenska bönder var till stor del självägande och fick alltid en slant över till en liten bit siden. I synnerhet var det sidenschaletterna som blev en statussymbol för bondmororna och deras giftasvuxna döttrar. Man kunde köpa dem på marknaderna eller av kringresande nasare, och det var underhållning i sig att stå där och välja bland alla mönstren: skulle det bli dubbelknuten, tvåknuten eller enknuten frans, skulle det bli Mossros eller Törnknopp, Jungfrubär eller Hjärtblomster, Lyra eller Solros …

Schaletterna kunde bli en fin fästmansgåva eller bröllopspresent. I somliga landsändar blev det också vanligt att presenterna gick den motsatta vägen: bröllopsgästerna fick som minnesgåva schaletter av brudparet. Och de knöts minsann inte bara under hakan; svenskorna koketterade med dem nästan som spanjorskorna gör med solfjädrar. Man svepte psalmboken i en schalett, eller lät den dingla från skärpet, eller vek den bara vackert över armen. Rekordåret 1874 tillverkade Almgrens 98 708 sidenschaletter!

Men omkring sekelskiftet 1900 försvann så småningom schaletten ur modet – nu hade kvinnorna fått för sig att de skulle ha hatt! De schaletter som ännu syntes i landsortskyrkorna var vanligen nedärvda genom flera generationer. Hundra år är ingen ålder för en sidenschalett. Ännu mer livskraftig som produkt var banden.

Främst var det de kungliga ordnarna och sällskapen som krävde sidenband för alla sina kraschaner och medaljer. K A Almgren hade själv tilldelats både Vasa- och Nordstjerneorden. På 1700-talet fanns det stor variation av titlar inom branschen, en av de längsta var sidenbandvävarmästare. Band var en basvara, fanns med från början och var den produkt som höll väveriet öppet från 1940-talet fram till 1974, när till och med Almgrens tvingades stänga.

Men efter sjutton törnrosaår öppnades väveriet igen, 1991, av Knut Augusts sonsonsonson. Nu vävs här åter, efter gamla mönster, och med 160 år gamla jacquardmaskiner. Norra Europas sista kvarvarande sidenväveri ligger vid en tyst gård på en tyst gata, Repslagargatan på Södermalm. Man travar uppför en trappa, drar i en klocksträng, dörren öppnas – och man befinner sig i en annan värld. En liten utställning, en sidenväverska som inte låter sig störas, och ett bildspel som berättar den här historien, om siden.

Man går därifrån nynnande den trolska dragspelslåt i moll som bildat bakgrund till bildspelet. Inser hur svenskt sidenet blev, till slut. Det möter oss hos Roslin och hos Zorn, hos Strindberg och hos Almqvist. Det skimrar som den nordiska midsommarnatten. Svenskt som ett dragspel i moll.

Publicerad i Populär Historia 4/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också