Hosor & snabelskor
På ett sigill från 1300-talet ser vi drottning Blanka, Blanche av Namur, Magnus Erikssons gemål, klädd i lång böljande klänning och med utslaget hår. En gift kvinna dolde alltid håret, men en drottning kunde liksom jungfru Maria, himmelens härskarinna, uppträda med håret utsläppt. Börd gick före kön. På sigillet syns också Blankas vapensköldar som visade vilken fin familj hon tillhörde.
Under 1400-talet uppträdde gärna en man ur samhällets burgnare kretsar i åtsittande hosor – tights – och smala, spetsiga snabelskor. Idealet var långa, smala fötter. De trånga, ibland tvåfärgade, hosorna visade att här går en man som inte behöver bocka och buga.
Modet avspeglade tydligt vilken samhällsklass eller yrkesgrupp man tillhörde. Borgerskapets kvinnor ville gärna glänsa lika mycket som slottsfruarna och adelsdamerna vid hovet – men samtidigt gällde det att avgränsa nedåt på samhällsstegen. I Stockholm bestämde stadens råd, som bestod av köpmän, att lösaktiga kvinnor inte fick bära hermelin, gråverk (ekorrens vinterskinn), guld eller silver i sin dräkt. Vidare hette det i ett av stadens så kallade burspråk från 1462 att det för fruar var tillåtet att ha stärkta dok på huvudet, medan de ”lösa kvinnorna” – och säkert därmed även tjänste- och arbetsfolket – skulle bära ett ”knytadok”, en ostärkt huvudduk.
Den helige Franciskus (1182–1226) spred under högmedeltiden ett fattigdomsideal, delvis i opposition mot den rika och mäktiga katolska kyrkan. Hans förkunnelse, som blev en verklig folkrörelse, avspeglade sig bland annat i franciskanernas enkla grå, i Italien bruna, ordensdräkt med rep runt midjan. Knutarna på repet representerar löftena om fattigdom, lydnad och kyskhet.
När denna världens kungar och riksföreståndare valde platsen för den sista vilan var det ofta i klosterfolkets helgedomar. Birger Jarl begravdes i cisterciensernas klosterkyrka i Varnhem och Magnus Ladulås i gråbrödernas klosterkyrka på Gråmunkeholmen (Riddarholmen) i Stockholm. Dessa två herrar hade under sina liv varit frikostiga med donationer till de religiösa institutionerna; det goda som människan gjorde i livet skulle ju räknas henne till godo i nästkommande.
Franciskus lär ha tagit av sig sina kläder under en predikan för att visa vilken liten betydelse yttre ting har. Den berömda Lady Godivas nakna ritt genom Coventry i England visar också den tidiga medeltidens tämligen odramatiska syn på nakenhet.
Ännu fanns inte puritanismens fasa inför det nakna, även om människor i allmänhet inte fick visa sig som Gud hade skapat dem. Folk sov dock nakna, speciella nattkläder användes inte. Den som inte ville klä av sig kunde ha något att dölja, menade man. Elisabeth Wilson skriver i boken Klädd i drömmar att det europeiska modet från allra första början utvecklade ”en spänning mellan världslighet och asketism som både uttryckte och undergrävde sexuella känslor”.
Fåfänga och förmätenhet räknades som dödssynder. Den heliga Birgitta talar varnande om män som med sin klädedräkt prålar som påfåglar. I ett birgittamirakel från 1300-talet kan vi höra en återklang av tidens modedebatt. En bonde berättar att han under fastlagen såg syner: djävlar dansade ringdans iförda kläder ”enligt hovmäns fördärvliga sed”. Plaggen var snabelskor och kapuschonger, samt kort dräkt istället för lång.
Annars var det kvinnan som ansågs mest svag för grannlåt. Birgitta, som var dotter till lagman Birger Persson till Finsta, tillhörde en av Sveriges mäktigaste familjer. Till lagmannens begravning 1327 beställdes en hel mängd varor, bland annat mönstervävt siden från Orienten. Även till bröllop och andra högtider och fester köpte de högsta klasserna importtyger av hög kvalitet – som brokad, linne och fint ylletyg, så kallat kläde.
Rött och blått hörde till de dyrbaraste färgerna. De var också den heliga madonnans färger. Från Sydeuropa fick man en vacker röd färg från sköldlusen kermes. Färgning med vejde samt den från Indien importerade indigon gav blå färg.
Bondebefolkningens kläder var sydda av vadmal och linne. Vadmal framställdes av gårdens egen ull och kunde färgas med växtfärger även om den ofärgade vadmalen sannolikt var vanligast. Vadmalstyget stod emot väder och vind, men bars aldrig närmast kroppen. Undertill hade man en särk eller en underkjortel av linne, som om sommaren kunde vara det enda plagget. Linne framställdes i Sverige, men importerades också från Flandern och England.
Den folkliga dräkten bestod under större delen av medeltiden av kort kjortel och hosor eller byxor. Kjorteln som bars av både män och kvinnor drogs över huvudet, hade långa ärmar och hölls samman om livet med ett bälte eller vävt band. Dräkten var ledig – det visar kalkmålningarna där bönder och hantverkare rör sig med större naturlighet än ståndspersoner.
Även landsbygdens folk hade behov av att visa sin vördnad inför det kristna fattigdomsidealet. I bevarade mirakelsamlingar heter det att människor vallfärdat barfota och utan linnekläder närmast kroppen till Herrens korsnedtagningsbild i svartbrödernas konvent i Stockholm.
När kyrkomålaren och pärlstickaren Albertus Pictor skapade motivet med döden som spelar schack i Täby kyrka i slutet av 1400-talet lät han en herreman i vacker blå dräkt och med glänsande ringar på fingrarna möta den store ”jämställaren”. Inför döden är alla lika.
Under renässansen (nordeuropeisk senmedeltid) på 1400-talet var det burgundiska hovet ett av Europas hetaste modecentra. Mansdräkten blev oerhört snäv – något som var möjligt tack vare uppfinningen av knappen på 1300-talet. Praktfulla dräkter med många detaljer syddes av de dyrbaraste tyger. Männens byxor fick blygdkapsel.
Modets växlingar nådde också Norden. Även om det var få förunnat att klä sig i det senaste fanns det i till exempel Stockholm, Köpenhamn, Bergen och Kalmar rikt folk som gick omkring och ståtade i lika eleganta plagg som folk i Paris, London och Lübeck. I Stockholm fick rådmännen ett ”klädbidrag” för att de skulle kunna uppträda ståndsmässigt. Ändå rekryterades rådmännen där uteslutande från köpmannaskiktet.
Murarna var en yrkesgrupp som profilerade sig i senmedeltidens Stockholm, då tegel användes alltmer inom arkitekturen. Tordh Murmästare lät sig avbildas av vännen Albertus Pictor på murmästarskråets stadgar som utkom 1487. Där uppträder han i den för murarna typiskt runda hatten och i en på längden skuren modedräkt i rött och grönt, en så kallad mi-partidräkt, en klassiker under hela medeltiden.
Albertus Pictor visar sig också helt moderiktig när han gör ett självporträtt i Lids kyrka i Sörmland. I åtsittande hosor, insydd rock, snabelskor och med skärpet nedhasat över höften knäböjer den självmedvetne borgaren, dock med den ödmjuka inskriften ”förbarma dig över mig Albert, denna kyrkas målare” över sitt huvud. Det gällde trots allt att inte förhäva sig.
Senrenässansens trender hade föregåtts av helt andra moderiktningar. Ett mode av bysantinskt ursprung slog igenom i Västeuropa under 1100-talet och i Norden omkring år 1200. Det var främst de högre klasserna som då började bära långa, böljande dräkter; ett medeltida unisexmode där mans- och kvinnodräkten inte skilde sig så mycket från varandra. Det kvinnliga modet att bära slöja var också bysansinfluerat.
Den hellånga dräkten var under hela medeltiden ett tecken på värdighet och allvar även om modena växlade.
I och med 1200-talets ökade fjärrhandel med Fjärran Östern, främst de så kallade Kryddöarna, åstadkoms en kommersiell revolution i Europa. Det feodala självhushållet var på väg att ersättas av det marknadsekonomiska penninghushållet. Kryddor, vin, öl, keramik, glas, hantverksprodukter och olika tyger, framförallt kläde, importerades till Norden i allt större utsträckning och en ny självmedveten köpmannaklass växte fram.
Den nyrika borgarklassen trådde efter adelns privilegier och på 1300-talet kunde en köpmanshustru säkert övertrumfa en adelsdam vad gäller moderiktig klädsel.
Det är också mot slutet av 1200-talet och början av 1300-talet som den stora förändringen ägde rum i det europeiska dräktskicket. Mannens dräkt åkte upp, han bar nu ett kort överplagg, en snäv tröja eller jacka, och på benen åtsittande hosor. Männen fick visa det mesta.
Den manliga blygdkapseln avslöjade mer än den dolde. När kjortlarna och tröjorna blev allför korta fick man sy ihop hosorna till snäva byxor – ett erotiskt, extravagant och färgsprakande mode som ibland retade moralens väktare. En krönikör i Mainz skrev 1367 att dårskapen gick så långt att yngre män bar så korta tröjor, att de varken täckte könsorganen eller bakdelen. När de bugade sig såg man deras bara ända!
Kvinnans dräkt förblev lång, snäv upptill men veckrik nedtill, ibland med isydda kilar i avvikande färg. Den kvinnliga kroppen skulle döljas: bröst, armar, ben och vrister fick inte synas och den gifta kvinnans hår stoppades in under dok, pannlin, slöjor och henniner – meterhöga, spetsiga, hjärtformade eller hornförsedda huvudbonader. Dessa fantasifulla skapelser var inspirerade av korsfararnas möte med Orienten.
Men det fanns knep att tillgå för att exponera delar av kroppen. Kvinnor bar ofta två klänningar, en snäv underklänning och en överklänning, surcot, ibland utan ärmar. Genom överklänningens stora ärmurringningar syntes tydligt kroppens linjer. Dessa titthål kallades av prästerskapet för ”helvetesfönster”.
I städerna växte det specialiserade hantverket fram med skomakare, väskmakare, pungmakare, handskmakare, bältare och hattmakare som tillhandahöll fint mönstrade och påkostade skodon och accessoarer till kläderna. Bälten, spännen, bjällror, metallöv, broscher, smycken och olika huvudbonader prydde dräkten och dess bärare. Kläderna var ofta kantade med tyg eller bårder – snodda, flätade eller vävda, ibland av guldtråd. Fantasifullheten var stor, klänningsärmar klipptes i uddar, uppstående kragar likaså.
Förnäma flickor bar under 1300- och 1400-talen band av silver eller guld kring huvudet eller rent av guldkronor. Ett småflickornas prinsessmode som ju har kommit tillbaka i vår egen tid.
Den kvinnofientlighet som fanns i den medeltida katolska kyrkan mildrades av madonnakult. En älskad framställning av Maria och den heliga familjen var skulpturgruppen ”Anna själv tredje” som visar Marias moder Anna, Maria och Jesusbarnet i en självklar treenighet. Maria, det främsta av alla helgon, skildrades ofta som ammande kvinna och som suverän himladrottning i blå mantel.
När gotiken trädde fram som tongivande inom arkitekturen följde modet med. Det långa och slanka idealet eftersträvades, ända ut i tårna som skulle vara spetsigt utdragna. Det blev modernt med buteljaxlar och putmage, kvinnan fick därmed en s-formad hållning – det ständiga havandeskapet upphöjt till modetrend. Hade man ingen naturlig mage ordnades saken med små kuddar under dräkten. Vidare skulle ögonbryn och hårfäste rakas så att pannan blev hög och välvd. Huvudet skulle i klädsam ödmjukhet vara lätt nedböjt.
Det var nu som både kvinnliga affärsidkare och arbetare i städerna och husfruar på slotten klev fram med större pondus än tidigare. Kvinnor visade sig som nyckelbärare, ett tecken på makt och ansvar. Eftersom männen ofta var ute på krigståg, arbets- eller affärsresor fick kvinnorna basa över gård, rörelse och tjänstefolk.
Kvinnodräkten fick en alltmer erotisk laddning. Midjan gjordes smalare och hängärmar, uppslitsningar och komplicerade frisyrer särskilde kvinnodräkten än mer från mansdräkten.
Mot slutet av 1400-talet lanserades dekolletaget. Kritiska röster lät inte vänta på sig. En man klagade över att kvinnornas klänningar var så urringade att man såg huden på nästan hälften av de blottade brösten. Och precis som i dag kunde man bättra på det som naturen inte gett med hjälp av lösbröst.
Svarta plagg, i till exempel siden, bars gärna av den italienska renässansaristokratin i början av 1400-talet. Vid denna tid var sidenkläder mycket eftertraktade och i många italienska städer infördes förbud för de nyrika borgarna att bära just siden – utom svart. Allt för att upprätthålla rangordningen mellan klasserna.
Norr om Alperna blev de svarta sidenkläderna ett nytt och originellt inslag i garderoben även hos adelsklassen, som förmodligen inte kände till eller brydde sig om vilken diskriminerande klang svart siden hade fått i ursprungslandet Italien. De svarta tygerna var ofta mönstervävda.
Ett vanligt plagg var houppelanden, ett långt överplagg med stor vidd som bars av både män och kvinnor. Houppelanden – precis som många andra överplagg – fodrades och kantades ofta med pälsverk.
Utvecklingen av hovdräkter och uniformer på 1400-talet gjorde att den brokiga mansdräkten i kraftiga färger trängdes tillbaka. Färg var inte längre riktigt fint. Kvinnans färgrika dräkt skulle dock bestå.
Gudrun Wessnert är författare och museilärare, verksam vid Stockholms medeltidsmuseum.
Att läsa: Bockstensmannen och hans dräkt Margareta Nockert med flera (1985); Dress in the Middle Ages F Piponnier, P Mane (1997); Hurusom man sig klädde – En bok om medeltida dräkt Else Marie Gutarp (1994); Klädd i drömmar Elisabeth Wilson (1985); Kropp och kläder – klädedräktens konsthistoria R Broby-Johansen (1966).
Hur vet man
Det finns få dräkter bevarade från medeltiden. Kläder slets till sista tråden, klipptes till trasor eller skänktes till fattiga. Ett undantag är de kungligas praktdräkter samt kyrkliga skrudar. I Sverige har vi den så kallade ”Drottning Margaretas gyllene kjortel” och ett antal mässhakar.
Vi har också en komplett mansdräkt från första hälften av 1300-talet, den berömde ”Bockstensmannens” dräkt. Kläderna kommer från en man vars kvarlevor upptäcktes i Bockstens mosse i Halland 1936. Dräkten består av kjortel, hätta, mantel, hosor, bälte och skor – allt ingående analyserat av Margareta Nockert i Bockstensmannen och hans dräkt (1985). Bockstensmannen förvaras på Varbergs museum.
I början av 1900-talet fann man vid utgrävningar på en kyrkogård vid Herjolfsnes på Grönland ett trettiotal dräkter av ylle – livplagg, huvudbonader och hosor – från 1300-talet och början av 1400-talet. På grund av försämrat klimat med ständig frost hade kläderna bevarats.
Ett ännu outforskat material är bevarade tygpåsar som skyddade medeltida vaxsigill. Tygpåsarna skulle kunna ge mer information om tyger, vävteknik och färger.
En viktig kunskapskälla är annars avbildningar i konsten: kalkmålningar, trä- och stenskulpturer, glasfönster, gravstenar, bokillustrationer. Eftersom man inte kände till hur människorna var klädda på Jesu tid använde konstnärerna sin samtids dräkter och accessoarer som förebilder. Vad som är svårt att se i dessa avbildningar är vilka tyger och pälsverk som avsetts samt detaljer som bårder, knappar etcetera. Man måste också vara försiktig med tolkningar och tidsbestämningar. Konstverk, till exempel altarskåp, köptes ofta in från andra länder och visar dessa länders mode. Å andra sidan var vi under medeltiden inlemmade i en europeisk enhetskultur. Nya modeplagg från bland annat Frankrike, Italien och Tyskland nådde också Norden, även om modenyckerna kanske inte växlade lika fort här som på kontinenten.
