Robin Hood – Mannen bakom myten

Jag vet att det är helt fel och fullständigt ohistoriskt, men själv föreställer jag mig Den Medeltida Hjälten som Errol Flynn: en tapper, ädel rövare i

16 mars 2001 av Dick Harrison

Jag vet att det är helt fel och fullständigt ohistoriskt, men själv föreställer jag mig Den Medeltida Hjälten som Errol Flynn: en tapper, ädel rövare i gröna trikåer, som upprätthåller den laglösa rättvisans princip till giriga abbotars och ondsinta baroners förfång. Denna anakronistiska tankegång är jag inte ensam om. Varje julafton ser otaliga svenska TV-tittare hur Tage Danielssons lille tecknade tonårshjälte Karl-Bertil Jonsson somnar med rent samvete efter sina tjuvaktiga bedrifter på postverket, drömmande att han vilar under öppen himmel i Sherwoodskogen. Samma svenskar brukar några timmar tidigare höra ett Disney-lejon med krona på huvudet mumla i sömnen, med en röst som misstänkt påminner om Ingvar Kjellsons, att ”det är Robin Hood jag vill ha!”. Att arketypiska biohjältar som Sean Connery och Kevin Costner även de iklätt sig den gröna uniformen gör det inte precis lättare att rensa bort anakronismerna ur hjärnan. Vissa legender är lite för bra för att kasseras. Vilken pojke har inte drömt om att leva ett sorglöst vildmarksliv, fäktas med sheriffen av Nottingham, vinna bågskyttetävlingar, rädda jungfru Marian och äras av en rättmätig och tacksam Rikard Lejonhjärta?

Broder Tuck och Marian

För en källkritisk historiker är det emellertid, tyvärr, ganska lätt att punktera ovan beskrivna mytiska ballong. Flera personer och episoder i legenderna om Robin Hood har bevisligen aldrig existerat. Broder Tuck – den fete, kämpaglade munken – introducerades således i legenderna först på 1470-talet och är närmast att betrakta som en symbolisk gestalt förknippad med de under senmedeltiden utbredda fördomarna mot medlemmar av prästståndet. Den ljuva jungfru Marian (ursprungligen Marion) är ett ännu senare tillskott i legendfloran – hon importerades till den engelska litteraturen från fransk herdediktning (så kallade pastourelles) i slutet av 1400-talet.

Över huvud taget är skillnaderna betydande mellan den Robin Hood som träder oss till mötes i senmedeltida ballader och den vi är vana vid att se på vita duken. Under 1400-talet var Robin Hood framför allt en folklig hjälte, en fri så kallad yeoman som ingalunda tillhörde adeln. Högre upp på samhällsstegen var synen på honom länge djupt splittrad. En skotsk krönikör vid namn John Major (död 1550) beskrev honom på 1520-talet som en ”prince of thieves”, en ädel rövare med hög moral, medan andra betraktade honom som ett farligt oroselement. Den engelske statsmannen Robert Cecil, earl av Salisbury, beskrev efter den misslyckade krutkonspirationen 1605 – då ett gäng katoliker försökte spränga parlamentet i luften – de sammansvurna med termen ”Robin Hoodar” på samma sätt som vi i dag skulle kallat dem terrorister. Först efter en flera sekler lång litterär omvandling möter vi på 1600- och 1700-talen en Robin Hood vi kan känna igen från vår egen populärkultur. Steg för steg förvandlades han till en adelsman i onåd (”Robin of Locksley”), som uppges ha levt på Rikard Lejonhjärtas tid.

En fantasifigur?

Vetskapen om denna lätt iakttagbara litterära fabrikation har gjort många forskare skeptiska. Förmodligen, har man resonerat, har Robin Hood aldrig existerat. Han är en mytisk figur, en produkt av senmedeltida fantasi. Man har hämtat stöd för denna uppfattning i Robin Hood-legendernas dunkla ursprung. Den ballad som brukar räknas som den äldsta och viktigaste, Gest of Robyn Hode, nedskrevs i tidigast möjliga fall omkring 1370. I detta verk kämpar Robin mot sheriffen av Nottingham, hjälper en fattig riddare, möter Englands kung (som är förklädd), tjänar denne under en period, varefter han återvänder till skogslivet.

Det äldsta helt säkra belägget på att man sjungit sånger om Robin Hood stammar från år 1377. Med tanke på att Robin i de moderna versionerna av legenden uppges vara verksam på 1190-talet (Rikard Lejonhjärta dog 1199) är det lätt att förstå forskarnas skepsis. Hoppet från 1190-talet till 1370-talet är lite väl stort.

Försök att identifiera legenden

Alla har emellertid inte accepterat tanken på att det engelska folkets störste hjälte genom tiderna inte har existerat. Flera ansträngningar har gjorts att identifiera legendfiguren med en verklig historisk person.

Sökandet efter Robin Hoods identitet kan sägas ha inletts år 1795 med publiceringen av Joseph Ritsons bok Robin Hood. A Collection of All the Ancient Poems, Songs and Ballads Now Extant, Relative to that Celebrated Outlaw. Ritson, som satte sin lit till sena uppteckningar från 1500- och 1600-talen, accepterade det mesta av den adliga hjältemyten: han hävdade bestämt att Robin Hood hade levt under andra hälften av 1100-talet och möjligen var identisk med en earl av Huntingdon. Historiografiskt sett fick emellertid Ritsons verk inte någon större betydelse. Det höll inte måttet för den moderna historieforskning som etablerades under påföljande sekel, och det dröjde länge innan någon ansåg det mödan värt att diskutera den gamle rövarens existens på nytt. Först 1825 tog den franske historikern Augustin Thierry upp Robin Hood till diskussion, men även han placerade honom i slutet av 1100-talet, så att Robin förblev samtida med Rikard Lejonhjärta. En mer betydande förändring i forskningsläget inträffade inte förrän 1840, då signaturen ”G. F.” (vilket troligen syftade på den sedermera berömde bysantinisten George Finlay) i en artikel framförde åsikten att Robin och hans anhängare levde ett helt sekel senare än man tidigare ansett. Robin tillhörde, ansåg ”G. F.”, de politiska förlorarna efter 1265 års engelska inbördeskrig, vilka flydde till skogs och en tid fortsatte kampen mot kung Henrik III.

År 1852 publicerade så prästen och amatörhistorikern Joseph Hunter en text betitlad The Great Hero of the Ancient Minstrelsey of England, ”Robin Hood”. Till skillnad från tidigare Robin Hood-forskare hade Hunter god erfarenhet av arkivtjänstgöring. Han nöjde sig inte med att söka sanningen i ballader och krönikor utan företog mödosamma djupdykningar i medeltida vardagsdokument, både på riksnivå och i lokala samlingar, allt i hopp om att kunna gräva fram direkta referenser till den verklige Robin Hoods liv. Dessutom var Hunter en energisk och skicklig föregångare i studiet av lokal topografi; han lade ned ett fantastiskt arbete på att identifiera de ortnamn som förekommer i Gest of Robyn Hode. Detta medförde att legenden fick en fast grund att stå på: till skillnad från vad vi är vana vid i dagens varianter av Robin Hood-legenden visade Hunter att berättelserna inte utspelade sig i trakten av Sherwoodskogen utan längre norrut, kring Barnsdale, 7,5 km norr om Doncaster på vägen mot Wentbridge i södra Yorkshire. Hunter hade även modet att helt ignorera både 1100-talet och 1200-talet och i stället föreslå att Robin Hood hade levt först på 1300-talet och troligen dött högst några decennier före det första säkra omnämnandet av hans legendstatus omkring 1377. Den engelske kung som förekommer i balladerna var därför varken Rikard Lejonhjärta eller Henrik III utan troligen Edvard II (1307–27). Beskrivningen av kungen i Gest of Robyn Hode påminner om vad vi vet om Edvard, vartill kommer att Edvard till skillnad från de flesta engelska kungar faktiskt avlade personliga besök i de delar av landet som berörs av legenden.

Hittade en verklig Robin Hood

Hunters största bedrift var emellertid upptäckten av en verkligt existerande Robin Hood i dokument som var knutna till The Exchequer, det medeltida engelska finansministeriet. I de handlingar som går under beteckningen Jornal de la Chambre för perioden april–november 1324 förekommer nämligen en man vid namn ”Robyn Hode” i egenskap av kunglig tjänare. När han dessutom hittade en samtida man vid namn ”Robert Hood” i godsarkivet i Wakefield i södra Yorkshire drog Hunter slutsatsen att de båda männen var en och samma person. Robin Hood kom alltså från trakten av Wakefield, där han – enligt Hunters gissning – troligen råkade i onåd på 1320-talet, kanske till följd av deltagande i earlen av Lancasters misslyckade uppror 1322. Efter att ha levt som fredlös i skogen förläts han av Edvard II och befann sig en tid i dennes tjänst, varefter han tröttnade och återvände till skogen. Hela händelseförloppet utspelade sig under några få år i mitten av 1320-talet.

Av outgrundliga skäl förhöll sig emellertid forskarsamhället länge kallsinnigt till Hunters forskning. Först på 1940- och 1950-talen började man på allvar diskutera resultaten. Vissa förhöll sig positiva, medan andra föredrog att tro på en högmedeltida snarare än en senmedeltida Robin Hood – såvida de inte förklarade bort honom såsom en ren mytfigur.

De som trodde på en högmedeltida bandit valde att identifiera legendens Robin Hood med en fredlös ”Robert Hode”, även känd som ”Hobbehod”, som förekommer i dokument från åren 1228, 1230 och 1231. Ju mer man letade i arkiven, desto fler personer med namnet ”Robert Hood” (eller liknande, till exempel efternamnet ”Robynhod”) hittades, men själva identifieringen med legendfiguren var i längden ett oöverstigligt problem. I den mest omfattande moderna undersökningen av Robin Hood, J C Holts bok Robin Hood från 1982, förnekas att Hunters personer är en och densamme. Holt kan inte se att Robin uppe i Wakefield har något gemensamt med vare sig den Robin som dyker upp i finansministeriets arkiv eller den Robin som förekommer i legenderna, i synnerhet inte som varken Wakefield-Robin eller Exchequer-Robin kan beläggas någonsin ha varit fredlös. Eftersom den enda fredlösa person som bevisligen hade ett namn som påminner om legendfigurens är den ovan nämnde ”Hobbehod”, måste man – resonerade Holt – acceptera denne som ursprunget till legendfiguren.

Letade efter bifigurerna

När John Bellamy 1985 sökte sammanfatta diskussionen (i boken Robin Hood. An Historical Enquiry) erkände han det berättigade i Holts påpekande. ”Hobbehod” var fredlös; så var även legendens Robin Hood. I brist på alternativ kan detta förhållande inte utan vidare bortförklaras. Likväl förblir, anser Bellamy, Hunters undersökning av oskattbart värde – detta i synnerhet om man tar legendens Yorkshire-topografi och allmänna tidsfärg i beaktande. Flera företeelser i Gest of Robyn Hode kan nämligen knappast syfta på perioden före 1300-talet. I berättelsen beskrivs vapen, juridiska institut och sociala förhållanden, vilka endast kan förstås mot en senmedeltida bakgrund. För att komma vidare i spaningen efter den ädle banditen riktar Bellamy därefter sökarljuset inte mot den redan väl analyserade Robin själv utan mot de hittills betydligt mindre utforskade bipersonerna i Gest of Robyn Hode, bland andra Lille John och sheriffen av Nottingham.

Sheriffen, Robin Hoods ärkefiende, är jämförelsevis lätt att leta efter. De administrativa uppteckningarna från hög- och senmedeltidens England ger oss namnen på de flesta dåtida sheriffer med noggranna angivelser om exakt var och när de verkade. Tyvärr försummar författaren till Gest of Robyn Hode att begåva sheriffen med ett egennamn. Om vi hypotetiskt utgår från att Hunters hypotes är värd att satsa på möter vi emellertid omgående en person som tycks väl kvalificerad för att spela skurk på 1320-talet: sir Henry de Faucumberg. Denne var vid olika tillfällen mellan 1319 och 1330 verksam som sheriff både i Nottinghamshire och i Yorkshire, en bedrift som ytterst få andra ämbetsmän klarade av. Han är därmed nära förknippad med såväl Nottingham som med det område, i vilket både legendens och en av Hunters Robin Hoodar levde. Faktum är att en viss ”Henry Faukonberg”, säkerligen identisk med sheriffen (namnet var mycket ovanligt), är omnämnd i samma godsarkiv från Wakefield, som även nämner ”Robert Hood”! Få dåtida sheriffer lyckades för övrigt hålla sig kvar vid ämbetet lika länge som sir Henry, varför han måste ha gjort ett svårutplånligt intryck på sin samtid. Dessutom har vi skriftliga bevis för att detta intryck var negativt: sir Henry tycks ha varit precis lika korrupt och hatad som sherifferna brukar vara i Robin Hood-filmerna. År 1323, när Edvard II avlade ett personligt besök i Nottingham, blev sir Henry föremål för en offentlig utredning, misstänkt för allehanda oegentligheter (falska anklagelser, godtyckliga arresteringar, utpressning, förskingring av skattemedel, med mera). Redan 1326 stod sir Henry återigen i rampljuset såsom misstänkt för grov korruption. I godsarkivet från Wakefield uppträder ”Henry Faukonberg” inte mindre än fem gånger i egenskap av besutten lagbrytare – vi tycks ha funnit vår sheriff.

Lille John fanns också!

Att finna en medeltida engelsman vid namn Lille John kan till en början förefalla vara som att leta efter en nål i en höstack. Otaliga kortväxta personer kan hypotetiskt ha kallats ”Lille”. Svårigheten är emellertid endast skenbar: om vi betraktar ”Lille” (engelskans Little) som ett egennamn, blir arbetet genast betydligt enklare. Namnet ”John Little” var inte särskilt vanligt, men vi har skriftliga bevis för att det användes av några få personer just på 1300-talet. I rättegångshandlingar från 1318 möter vi två rövare i Yorkshire, vilka båda kallades ”John le Litel”. Ännu intressantare är en anklagelse från ärkebiskopen av York år 1323, att ”Littel John” var skyldig till tjuvjakt i en av ärkebiskopens skogar – precis vad personen ifråga brukar syssla med i legenderna och filmerna!

Av ännu större betydelse är emellertid att en person med exakt samma namn som i legenden – ”Little John” – var knuten till Edvard II:s tjänst vid samma tidpunkt som ”Robyn Hode” förekommer i Jornal de la Chambre. De båda personerna uppträder till och med i samma dokumentsamling. Mellan åren 1322 och 1325 var ”Little John” kapten på ett kungligt fartyg, vilket tidvis befann sig i trakterna av Hull och Nottingham.

Hypotesen stärks

Därmed stärks Hunters hypotes betydligt. Nu har vi inte bara en möjlig Robin Hood som flyttar från Yorkshire till kunglig tjänst, utan även ett parallellfall vid namn Lille John samt en sheriff som misstänkt påminner om den person otaliga biobesökare har lärt sig avsky. Dessa människor kan samtliga på ett eller annat sätt knytas till södra Yorkshire, och alla verkade de på 1320-talet, några decennier innan de första Robin Hood-legenderna började cirkulera. Visst, det kan röra sig om rena slumpen, men i så fall är det en mycket sällsam och svårförklarlig slump. Bellamys slutsats blir därför att vi tills vidare måste ge Hunter rätt.

Inget dygdemönster

Om vi utgår från forskningsläget sådant Bellamy lämnat det får vi följande bild av den verklige Robin Hood:

Robin Hood levde i Wakefield i Yorkshire. Han hade en hustru vid namn Matilda och innehade besittningsrätt över en hel del jord – men han var knappast någon rik storbonde. I hushållet fanns minst en piga. Robin hade vissa lokala administrativa funktioner men var inte något dygdemönster: vid flera tillfällen kallades han inför rätta och fick böta för bland annat stöld av timmer. 1308 tycks han ha bråkat med (eventuellt misshandlat) två kvinnor. 1317 vägrade han att infinna sig i Berwick för att göra krigstjänst. Därefter försvinner han från de lokala källorna, eftersom dokumenten för åren 1317–21 saknas i arkivet.

I mitten av 1320-talet, när vi återigen har dokument till vårt förfogande, har Robin Hood uppenbarligen försvunnit från södra Yorkshire – dött, flyttat eller blivit fredlös. Mycket talar för att han, på ett sätt som vi endast kan spekulera kring, knöts till Edvard II:s hov och tjänade denne. Edvard besökte Nottingham i november 1323 och kan då ha benådat en potentiellt fredlös Robin Hood. Han var därefter i kungens tjänst under största delen av 1324. ”Robyn Hode” lämnade bevisligen tjänsten mot slutet av året, ett faktum som officiellt registrerades den 22 november 1324.

Därefter hör vi inte talas om honom: Robin Hood försvinner ut ur historien

– och in i legenden. Hans namn kom möjligen att vagt förknippas med rykten om en fredlös rövare med samma namn, som levt under första hälften av 1200-talet och troligen blivit föremål för lokal legendbildning under öknamnet ”Hobbehod”, men i allt väsentligt tycks legenden såsom den framträder i Gest of Robyn Hode syfta tillbaka på händelser under 1320-talet.

Robin Hood mötte alltså aldrig sin Marian och skämtade aldrig med broder Tuck. Men han har existerat, och såväl Lille John som sheriffen av Nottingham och Englands konung tycks ha ingått i hans bekantskapskrets. Hela den vackra legenden behöver, tack och lov, inte kasseras.

Dick Harrison är docent i historia vid Lunds universitet, verksam i Uppsala. Han skrev om Storbritanniens historia i förra numret av Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 1/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också