Rapport från 1600-talet

Han räknas som en av svensk historias fem främsta brevskrivare, tillsammans med Strindberg, Tegnér, Kellgren och Leopold. I hans bevarade brev, dagboksanteckningar och självbiografiska texter står 1600-talet fram i all sin glans och nöd, sin barnsliga lekfullhet och sitt våld.

Han skriver om sådant som andra går förbi – sägner och skvaller, upptåg och festligheter, dueller och skärmytslingar, sjukdom och död. Utan honom hade eftervärldens bild av drottning Kristinas och Karl X Gustavs Sverige varit betydligt blekare.

– Det är lite som att läsa en sportkommentator, säger Sture Allén, språkforskare och ledamot av Svenska Akademien, som redan i början av sin forskarkarriär blev ”fullständigt gripen av att läsa dessa brev”.

– Om man inte läst Johan Ekeblad så är man ingen 1600-talshistoriker, säger historikern Peter Englund.

Bägge deltog i ett seminarium om Ekeblad på höstens bokmässa i Göteborg, då en nyutgåva av Ekeblads brev till brodern Claes presenterades. Breven till Claes – om livet och hovet på Kristinas tid är redigerad av Allén och utgiven i Svenska Akademiens klassikerserie.

Släkten Ekeblads huvudsäte var Stola, nordväst om Lidköping i Västergötland. Johan tog över det efter sin far 1664. Egendomen ligger nära Läckö och är en i aristokratiska sammanhang ganska anspråkslös gård som svårligen kan mäta sig med De la Gardies, eller andra högadelsmäns prestigebostäder.

Johan Ekeblad reste i Europa och tillbringade det mesta av sin tid vid hovet i Stockholm – mot slutet av sitt liv räknade han ut att han rest mellan Västergötland och Stockholm 126 gånger – men det var alltid hem till Stola han längtade.

Om man vill veta något om kärlek på 1600-talet, om pengabekymmer, dueller, trafikproblem eller avrättningar är det till Ekeblad man ska gå. Han skriver om den brand som 1652 bröt ut i Stockholm, där närmare fyrahundra fastigheter förstördes. Han skriver om Hans Wrangel, som färgat sitt röda hår brunt, om sina fruktlösa försök att kurera sin lårfluss (”Jag purgerar, jag svettar, jag låter koppa, smörja, plåstra, stryka och fernissa. Allt vill inte hjälpa.”), om sin längtan efter en fru – vilken drottningen med goda råd försöker hjälpa honom att stilla. Hedvig Eleonora menade, skriver Johan i ett brev till fadern ”att jag skulle fasta en dag i veckan. Jag svarade att jag ville gärna fasta hela veckan om det kunde hjälpa.”

Det är blandningen av stort och smått som ger tidsandan, och Ekeblads unika sätt att spränga tidens tvingande brevnorm. 1600-talets brev var annars enormt, för att inte säga abnormt, elaborerade när det gällde hälsnings- och avslutningsfraser. I konvenansens namn drunknade ofta ärendet i ett hav av artigheter. Men även om Johan Ekeblad var både berest, beläst och belevad så var han ingen maktmänniska, vilket gav honom en frihet i förmedlandet av sina iakttagelser. Hans bilder kommer snett från sidan, som Sture Allén uttrycker saken.

Dessutom var Johan Ekeblad förstås en osedvanlig språkmänniska. Hos honom finns de första beläggen för en rad olika ord i svenskan, till exempel nedrig, i betydelsen ”elak”, apropå, ambassad, alias och rolighet. Det ska dröja tvåhundra år innan en del av dessa ord dyker upp hos någon annan.

Mer svensk historia

Sveriges historia är fylld av spännande öden och omvälvande förändringar. Med en prenumeration på Populär Historia får du de bästa berättelserna direkt hem i brevlådan!

Fakta: Johan Ekeblad

Johan Ekeblad (1629-97) var son till översten Christoffer Johansson Ekeblad och Brita Claesdotter Uggla. Christoffer hade introducerats på riddarhuset 1625, själv blev Johan uppflyttad från tredje till andra klassen, riddarklassen, 1689, »efter jag bevisade att min farfaders far hade varit riksråd», som han själv uttryckte det.

1662 gifte han sig med Christina Hägerstierna, dotter till den förmögne fransmannen Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. De fick sex barn, varav tre dog i späd ålder. Sonen Claes (den äldre) var riksråd, sonsonen Claes (den yngre) känd hattpolitiker. Ätten är i dag utslocknad på såväl mans- som kvinnosidan.

Efter Christinas död gifte Johan om sig med den ofrälse Sara Andersdotter Svebilia.

Johan Ekeblad var hovjunker hos drottning Kristina och senare kammarherre hos Hedvig Eleonora. Han reste bland annat med Magnus Gabriel De la Gardies ambassad till Paris. Han var med vid Kristinas kröning och abdikation, den senare en av de mest omvälvande händelserna i hans liv. Han närvarade också vid Karl X Gustavs kröning och begravning då biskopens likpredikan, enligt Ekeblad, varade i sex timmar.

Publicerad i Populär Historia 1/2005