Nytt ljus över Strand

I augusti mognar sädesfälten på östgötaslätten runt Ellen Keys hem Strand och landskapsbilden gulnar. I solbadets balkonglåda, på andra våningen, glöd

3 juli 2002 av Ingela Bendt

I augusti mognar sädesfälten på östgötaslätten runt Ellen Keys hem Strand och landskapsbilden gulnar. I solbadets balkonglåda, på andra våningen, glöder krassen i rött, orange och gult precis som när Ellen Key levde här. Vätterns stora vattenyta ligger alldeles nedanför huset.

Den ensamstående Ellen Key började bygga sitt hus i början av år 1910 och flyttade in på sin 61-årsdag den 11 december samma år. Huset var då halvfärdigt, men hon kunde inte vänta på att få ta det i besittning. Strand invigdes året därpå vid midsommar med såväl prins Eugen som Verner von Heidenstam bland de inbjudna. Bägge var ofta gäster hos Ellen Key.

Verner von Heidenstam kom från Naddö vid Vadstena där han då bodde. Med tiden skulle han också bygga sig ett eget hem vid Vättern – Övralid norr om Motala.

Prins Eugen hade länge målat himlarna över Vättern och östgötaslätten och hade hyrt jägmästarbostaden på Omberg ett par år mot slutet av 1800-talet. Det lilla vita huset ligger än i dag granne med Ellen Keys hus. Men när Eugen bodde här var Strands branta tomt fortfarande en del av skogen.

Även målarprinsen lät senare bygga sig ett eget hus i trakten, Öjegården vid Örberga medeltida kyrka, närmare Vadstena norr om Omberg. Huset är i dag i privat ägo.

Ellen Keys syfte med att uppföra Strand var att slå sig tillro efter många oroliga år, de senaste sex på resande fot ute i Europa, då hon tidvis bott längre perioder i Italien. Hon hade planer på att bosätta sig vid Medelhavet för gott, i Nervi vid Genuabukten.

Men hur det nu var så kom hemlängtan över henne. Nu hade hon pengar och råd att bygga. Hennes böcker, främst boken Barnets århundrade, som översatts till flera språk och sålt bra, speciellt i Tyskland, gav henne möjlighet att förverkliga planerna på ett eget hem. ”Böckerna byggde huset”, sa hon.

Ända sen hon 40 år gammal hade tvingats lämna sitt barndomshem, den lilla herrgården Sundsholm vid sjön Maren i nordöstra Småland, hade hon känt sig rotlös. På sitt älskade Sundsholm föddes hon 1849, växte upp som storasyster till fem yngre syskon och priviligierad äldsta dotter till grevinnan Sophie Posse och Emil Key, sedermera riksdagsman i det nybildade lantmannapartiet.

Det var Emil Keys arbete i riksdagen som förde familjen till Stockholm under vinterhalvåret. Ellen kom att bli sin pappas sekreterare och medhjälpare och fick på så sätt direkt inblick i realpolitiken, något som var mycket ovanligt för en ung kvinna på hennes tid. Hon fick också resa i Europa med sin far.

Ellen Key blev kvar i Stockholm och på 1880-talet kom hon att bli lärarinna på den radikala Whitlockska reformskolan tillsammans med Anna Whitlock. Hon blev också populär föreläsare på Stockholms arbetareinstitut. Ellen Key klev upp på barrikaderna, kom att stå med Branting på Ladugårdsgärde 1894 och förespråkade normalarbetsdagen, åtta timmars arbete. Hon skrev artiklar, debattinlägg och med tiden allt fler böcker.

Att vara en kontroversiell opinionsbildare innebar att hon fick både starka fiender och skaror av beundrare. Böckerna förde henne ut ur Sverige och runt förra sekelskiftet var hon världsberömd och efterfrågad.

Men innerst inne längtade hon hem. Hon hade tillbringat varje sommar i barndomshemmet Sundsholm fram till slutet av 1880-talet, men nu gick gården familjen ur händerna. Ellen Key hade tills nu fått fortsätta att bo i det gavelrum som hon sedan tolvårsåldern haft som sitt eget. När hon tjugo år senare hade pengar ville hon köpa tillbaka Sundsholm, men huset var inte till salu. Hon hade velat göra som Selma Lagerlöf, som fick återvända till sitt barndoms Mårbacka.

År 1909 började Ellen Key fotvandra längs Skånes kust för att hitta en plats till sitt planerade bygge. Hon funderade på mark vid Båstad och Kullen, men tyckte att det blev för dyrt. Så kom hon slutligen att fastna för tomten inte långt från ruinen efter Alvastra kloster vid Omberg.

Ellen Key ansökte om att få arrendera ett tunnland i den södra delen av Ombergs kronopark. Detta beviljades av den dåvarande regeringen. Arrendet var på trettio år, det skulle räcka så länge hon levde. Ellen Keys stiftelse Strand fick senare friköpa tomten av Domänverket.

När allt var bestämt och bygget startade flyttade den berömda författarinnan till ett hyresrum i Hästholmen, ett samhälle på andra sidan viken från Strand sett. Här bodde hon ett halvår och kunde följa husets framväxt sten för sten, från det att grunden las till att de sista takpannorna var på plats. Varje dag promenerade hon längs vattnet för att inspektera bygget.

Göteborgsarkitekten Yngve Rasmussen hade fått i uppdrag att rita huset; han var Ellen Keys svåger, gift med yngsta systern Hedda.

Ellen Key hade tänkt och planerat mycket kring sitt drömda hus. På Kungliga biblioteket i Stockholm finns en blå anteckningsbok bevarad. Den är på cirka hundra sidor och heter I flera år samlade – Praktiska ting från stuga och trädgård. Här har Ellen Key samlat idéer, urklipp från tidningar, foton, gjort egna ritningar av husets exteriör, samlat inredningstips, utvecklat olika detaljer, tänkt på färgsättning och vilka blomkrukor hon skulle ha. Allt i en salig blandning.

I boken kan man se en förlaga till våningsplanen i huset, som hon skissar – ”plan efter vilken Yngve sedan ritat” står det skrivet – ganska exakt som det sedan blev utfört i praktiken. Arkitekten sa att han aldrig hade haft en bättre uppdragsgivare, hon visste exakt hur hon ville ha det.

I anteckningsboken finns också inköpslistor över viktiga saker att skaffa till huset – bland annat en hund! – liksom funderingar kring vilka deviser som skulle målas i entrén. Det kom att bli ”Denna dagen ett liv” och ”Memento vivere – minns att leva”. På klockan i stora rummet lät hon måla ”Dagdåd”.

Deviserna är sammanfattningar av Ellen Keys livstro: att ta vara på stunden och dagen. Huset är en förverkligad livsvision och präglat av helhetstänkande. Här ville hon sammanfatta sin bild av världen och skapa ett centrum. Huset har också kallats för hennes ”andliga testamente” av vännen, landshövdingskan Alice Trolle, som ofta kom på besök till Strand.

Till huset hörde också idén om en odlad trädgård. En stor del av anteckningsboken handlar om olika växter, perenner eller vilda, var de kunde köpas eller hämtas. Hon beställde träd, buskar och andra växter från Bergianska trädgården i Stockholm. Förslag på häckar, gångar, träd blandas med olika typer av trappor och grindar. Hon bestämde sig också för att låta bygga ett par gulmålade ”solgrindar” av trä. De välkomnar fortfarande besökarna.

Ellen Key tyckte om att stänga grindarna bakom sig och gå förbi köksträdgården på översta avsatsen. Sedan gick hon nerför den brant sluttande tomten till huset, antingen på grusgången eller via åsnetrappan längs med staketet mot skogen. Idén till trappan hade hon hämtat i Italien.

Det är ovanligt att närma sig ett hus ovanifrån, som man gör här. Det första man ser är det grönskiftande skiffertaket med sina infällda liggande halvmånar till fönster.

Ellen Key döpte huset till Strand efter en diktrad av J L Runeberg: ”Där livets hav oss gett en strand”. Längst nere vid vattnet lät hon bygga ett soltempel, gjort efter ett antikt tempel på Sicilien. Här samlade hon gäster till samtal eller kunde själv försjunka i tankar vid dagens slut.

Ellen Key var en prismedveten konsument och hon förde kassabok med olika konton över allt hon köpte. Siffrorna ger en konkret inblick i kostnaderna vid 1900-talets början och vi får samtidigt en bild av tiden.

Byggkostnaderna 1911 stannade vid 41 138:90 kronor och lösören vid 5 226:73 kronor. För trädgårdsanläggningen lade hon ut 1 027:06 kronor och för frakt och flyttning betalade hon 608:61 kronor. Arrendet för tomten var 60 kronor per år! Yngve Rasmussen fick 1 765:90 i arvode för ritningarna.

Strand är ett jugendhus, stilen på modet åren efter sekelskiftet. Det är en syntes av svensk herrgård och italiensk villa, precis som Ellen Key ville ha det.

Hon hade sysslat med hemmets betydelse hela livet. Strax före förra sekelskiftet kom boken Skönhet för alla ut i den kulturradikala studentföreningen Verdandis småskriftserie med Carl Larsson som formgivare till omslaget. Skönhet för alla blev en paroll och boken kom att sälja i 20 000 exemplar.

Carl Larsson och Ellen Key var samma andas barn. De hade samma inspirationskällor, läste båda den engelska tongivande tidskriften The Studio som spreds från England på 1890-talet. Där fanns artiklar om inredning, arkitektur och konst. Och här diskuterade man ofta skönhetsbegreppet, något som Ellen Key sysslade mycket med. En av dem som skrev i The Studio var engelsmannen John Ruskin, konstnär, författare och socialfilosof. Han var emot industrialismens massproduktion och menade att när fula saker producerades utan arbetsglädje gjorde det också människor fula.

William Morris var ytterligare en inspiratör, också han författare, konsthantverkare, konstnär och utopisk socialist. Maskinen skulle vara i människans tjänst, inte hennes slavdrivare, menade han och framhöll konsthantverket. Han startade verkstäder för bland annat tyger och tapeter och ur detta föddes Arts and Crafts-rörelsen.

När Ellen Key inredde Strand följde hon sina egna råd från boken Skönhet för alla och hon skapade en ljus och luftig inredning med enkel och funktionell möblering. I hennes heminredning var lagom och måtta nyckelord, något som skänker skönhetssinnet behag. Det gällde att hitta harmonin mellan det nyttiga och det sköna. Hon ville se helheten i ett rum. Skönhet var ett nyckelbegrepp, men det skulle inte vara något dyrt och kostsamt, tvärtom.

Enkla korgmöbler, trasmattor på fernissade trägolv, snygga reproduktioner på väggarna i stället för skrikiga oljetryck, tunna lätta gardiner, praktiska detaljer och naturmaterial.

Allt detta var något helt nytt. Inredningsidealet vid förra sekelskiftet var tungt och instängt, borgerligt överlastat, kvävande mörkt med stormönstrade tjocka gardiner som stängde ljuset ute.

Man ska se vad en sak föreställer, dess funktion, menade Ellen Key. Allt för många möbler har ”vridna och tillkrånglade former”, ”mångbrokiga och skrikande färger” och borden är belamrade med prydnadssaker, menade hon. Hon ville mota ut mörkret från inredningen. För Ellen Key var inte heminredning en isolerad företeelse – tvärtom var den en del av den samhällsförändring hon ville genomföra. Hon talade om ”samhällsskönhet” och hade ett socialt patos. I takt med att luft och ljus släpptes in i bostäderna skulle hygienen förbättras, smuts, fattigdom och sjukdom saneras bort, trodde hon.

I slutet av 1800-talet var de svenska arbetarfamiljerna oerhört trångbodda. Ellen Key ville förbättra deras bostäder. I den andan gjorde hon en utställning tillsammans med ett par vänner, konstnären Richard Bergh och hans hustru Gerda. De inredde två möblerade rum på Stockholms arbetareinstitut 1899. Billigt och enkelt, men smakfullt skulle det vara.

De nya idéerna anammades dock snarare av förmögna intellektuella familjer i de nybyggda förorterna Djursholm och Saltsjöbaden än av de arbetarfamiljer de var tänkta för. Men här fanns en grundton som skulle slå an bredare längre fram – grodden till funktionalismen och folkhemmet.

Ellen Key kände till hur färger påverkar människans psyke, hon föredrog enfärgade väggar och såg ljusa lugna tapeter i milda färger som en hälsosak. Hon ogillade starkt ”de mörka tapeterna, med meningslösa ornament”. ”Det är till skada för nerver som ögon att mötas av det fula, röriga och meningslösa”, konstaterade hon.

När hon först skrev detta i Skönhet för alla existerade inte enfärgade tapeter, hon rådde därför sina läsare att vända på den mönstrade tapeten och använda den ljusa baksidan!

Ellen Key använde Goethes färglära, hon tyckte om klara färger och komplementfärger som gult och blått, rött och djupblått eller grönt och rött. I den övre hallen på Strand har hon låtit måla ljusgula väggar till gröna dörrar och snickerier.

Ellen Key var påhittig när det gällde detaljer i huset. Till övre hallen lät hon till exempel göra en lång uppsättningstavla, där hon bytte bilder efter tycke och smak. Hon lät också måla schabloner på övervåningens dörrar och gjorde ett torkskåp inne i ett element.

Men Ellen Key var inte alls emot gamla möbler; själv möblerade hon gärna med ärvda saker. Och hon prydde gärna sitt hem med blommor, levande växter var en viktig inredningsdetalj. I bokrummet lät hon göra ett magnifikt trevåningars blomsterbord. När Ellen Key levde blommade trädgården kring Strand långt mer än den gör i dag och hon tillbringade många timmar med arbete utomhus.

Ellen Key bodde på Strand fram till sin död i slutet av april 1926, då hon var 76 år gammal. Redan under sin livstid (1914) testamenterade hon huset och dess trädgård till Tolfternas vilobehövande arbeterskor. De skulle få tillbringa en månad i huset. Tolfterna var ett nätverk hon startat på 1800-talet, med syftet att arbetande kvinnor skulle få träffa och diskutera med bildade kvinnor. Än i dag tar Strand emot kvinnliga stipendiater varje sommar.

Ingela Bendt är författare och fotograf. Hon har skrivit och tagit bilderna till boken Ett hem för själen – Ellen Keys Strand (2000).

Fotnot: Med anledning av arkitekturåret öppnar en utställning med Ingela Bendts bilder från Strand på Kulturhuset i Stockholm den 28 september. Ingela Bendt har också gjort en utställning om Ellen Key för Bibliotekstjänst som ska vandra på de svenska biblioteken under två år.

Ett märkligt möte

En sommardag 1925 fick Strand objudet besök av en grupp flickor från Småland. Ellen Key, som irriterades över den med åren tämligen strida strömmen av nyfikna, uppenbarade sig på balkongen, oklädd och med stripigt hår: ”Vad vill flickorna?”

Dessa förklarade blygt att de vandrat från Vimmerby för att titta på den berömda författarbostaden vid Vättern. Ellen Key var dock ovillig att släppa in dem.

Just i det ögonblicket rusade författarinnans sanktbernardshund ut i trädgården och bet en av flickorna i benet. Hushållerskan, Malin Blomsterberg, såg sig nu tvungen att släppa in besökarna i hallen för att ta hand om skadan på benet. Ellen Key kom nerför trappan och bad ilsket en av flickorna att hjälpa till att få ordning på klädseln: ”Knäpp min underkjol!”

Varför berätta denna historia? Jo, en av flickorna – hon som fick knäppa kjolen – var ingen mindre än Astrid Lindgren. Och alla som älskar boken och filmerna om livet på den fiktiva skärgårdsön Saltkråkan, kan här finna intressanta överensstämmelser mellan verklighet och dikt. På Saltkråkan finns ju en sanktbernardshund (”Båtsman”) och en av huvudpersonerna heter Malin, precis som hushållerskan med plåstret. Astrid Lindgren har själv förnekat att hon hämtat hundras och förnamn från Strand. Men en annan inspiration medger hon: i hallen i Ellen Keys hus finns ett citat av poeten Thorild: ”Denna dagen ett liv”. Precis så heter ett viktigt kapitel i Vi på Saltkråkan (här är det ”farbror Melker” som hittar sentensen i en tidning).

Det hastiga mötet mellan Ellen Key och Astrid Lindgren, enda tillfället de träffades, finns skildrat i Margareta Strömstedts biografi Astrid Lindgren – en levnadsteckning.

Publicerad i Populär Historia 5/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också