Brödbaket fick utgå
År 1958 disputerade jag på en avhandling kallad Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. I den funderade jag bland annat över varför istidens omvandling av landskapet inte nämndes i Nils Holgersson. Kanske Selma Lagerlöf inte kände till saken? Teorin var då inte lika etablerad som i dag.
Därför var det inte bara roligt utan också snopet, när jag året efter disputationen i Mårbackastiftelsens samlingar upptäckte ett litet manuskript rubricerat ”Läsebok. Brödlimpa”. För här är inlandsisen en av aktörerna. Så här börjar berättelsen:
”Det var en gång för längesedan så, att Vår Herre skulle baka bröd. – Han tog då en hel mängd finmalen gråsten och groft grus och lade i ett stort tråg, slog hett vatten på och rörde om, tills det blef lagom tjockt. Till sist slog han i jäst och strödde in i degen en handfull järn och koppar och zink samt ett par nypor silfver och guld […]. Därpå […] formade han till en lång limpa, bredare på midten och smal i båda ändarna, och lade den på en plåt att jäsa. […]
[Men brödet kom] att jäsa ihop med en annan limpa, som hade legat för nära på plåten. De hade grott samman så fast, att det inte var någon möjlighet att skilja dem utan att förstöra dem båda två. ’Det får väl vara som det är då’, sade Vår Herre. Men riktigt nöjd var han inte. Om de hade legat jämt bredvid hvarandra, hade det ju kunnat se ut som en enda stor och bred brödbulle, men nu låg den ena en smula ofvanför den andra, så att det blef en rätt besynnerlig fason på bröd.”
När bröden sedan gräddas springer de ”längs efter sammanväxningen […] upp i en hög ås. Och nu syntes det än mer, att de voro olika, ty den ena hade blifvit hög och smal och den andra bred och platt.” Vår Herre bjuder de levande varelserna att äta, men – föga överraskande – finner de brödet stenhårt. Vår Herre kallar då på havet för att mjuka upp det, och mellan sina händer skjuter han sedan samman de båda bullarna:
”Det knakade i den hårda berggrunden, och på midten, där de voro sammanvuxna, reste de sig upp mot hvarandra. Det var just hvad Vår Herre hade velat. Han ville ha en höjdrygg midtöfver, för att vattnet skulle kunna rinna af.”
Men det rinnande vattnet sköljer bort nästan allt och lämnar snart ”de båda bröden lika nakna och hårda och onjutbara, som de hade varit från början.” Det måste till en starkare makt.
”Och så kallade Vår Herre på isen. ’Kom och mjuka upp det här brödet, så att det blir smakligt för de lefvande varelserna’, sade Vår Herre. – Så kom isen och sköt sig sakta fram öfver de båda sammanväxta bröden […] – Då några och tusen år hade gått, kom Vår Herre och lyfte på istäcket för att se, hur det nu stod till. – Då fann han, att isen hade gått fram öfver den fasta hårda skorpan än som en rasp och än som en hyfvel och än som en stenbräcka […] så att hela marken var täckt af allt det, som den hade malt sönder.
’Det är bra’, sade Vår Herre, ’nu börjar här på att se bra ut.’ Därpå lyfte han bort hela istäcket.”
Och då kommer skogen och äter av brödet och efter den kommer alla de andra och till sist människan. ”Och på detta Vår Herres bröd lefva vi än i dag.”
Läsebok för Sveriges skolor
Vid det här laget är det väl få som inte förstått att de båda bröden är Sverige och Norge. Det är logiskt nog att det i en läsebok för Sveriges skolor också skulle ingå något om unionsbrodern Norge. Och en fastare grund för de båda ländernas samhörighet än deras gemensamma geologiska historia är svår att tänka sig. Att gestalta denna historia som ett brödbak av Vår Herre är sedan ett pedagogiskt genidrag, som inte står något annat i Nils Holgersson efter.
Selma Lagerlöf började arbeta på läseboken 1904, och den kom ut i två delar 1906 och 1907. Som synes ligger unionsupplösningen mittemellan, och man behöver inte tvivla på att berättelsen skrevs före denna. Unionen är ju själva förutsättningen för hela historien.
Men med unionens upplösning 1905 var spelet slaget över ända:
Berättelsen ”Brödlimpa” dög inte längre. (Till historien hör att Selma Lagerlöf själv bejakade unionsupplösningen.) Och så fick detta utmärkta uppslag ligga glömt i samlingarna.
Skadan är möjligen så mycket större som det inte kan uteslutas att Selma Lagerlöf tänkt ”Brödlimpa” som upptakt till hela boken. Här ges ju både den geografiska ramen och den geologiska historien för allt som det berättas om i fortsättningen.
Publicerad i Populär Historia 2/2005
