I år är det 100 år sedan den tyska konst- och hantverksskolan Bauhaus grundades i Weimar. Trots att verksamheten bara var igång i 14 år innan nazisterna förbjöd den, kom skolan att få avgörande betydelse för 1900-talets arkitektur och design.
Bauhausbyggnaderna i Dessau ritades av Walter Gropius, skolans ledare. De är idag klassade som världsarv av Unesco. Infälld: Affisch av Joost Schmidt för en Bauhaus-utställning i Weimar 1923.
Ju större känsla för god form, desto högre människovärde? Ja, det menade i alla fall Gregor Paulsson, konsthistorikern som var direktör för Svenska Slöjdföreningen i början av 1900-talet. År 1919 lanserade han skriften Vackrare vardagsvara, där han beskrev hur konstnärer och industrin borde samarbeta för att ta fram bruksvaror som var tillgängliga för alla.
Det var i högsta grad en moralpolitisk fråga; allmänheten skulle lära sig att uppskatta god design och funktion, och på så sätt bli bättre människor, och Paulsson var inte ensam om dessa idéer. Samma år som han beskrev sina vackrare vardagsvaror, öppnades en ny skola för arkitektur och konsthantverk i Weimar i Tyskland – Bauhaus.
Genom en sammanslutning av den före detta Storhertigliga högskolan för skapande konst och före detta Storhertigliga Konsthantverksskolan uppstod »statliga Bauhaus i Weimar«. I ledningen fanns den tyskfödde arkitekten Walter Gropius.
Året var 1919 och Gropius var då 36 år gammal, men räknades redan som en av Tysklands främsta arkitekter – både tack vare sitt arbete och sin färgstarka personlighet. Han tillhörde Tyska Konstindustriförbundet och hade arbetat med deras årsböcker. Den 1 april detta år lät han ge ut det manifest som markerade början för Bauhaus, och en ny tids arkitektur.
Arkitekten och Bauhaus grundare Walter Gropius (infälld) ritade fyra hus för skolans mästare i Dessau.
I ett fyra sidor långt flygblad presenterade Gropius den nya skolans program. Han hade en vision om en skola där olika konstformer, arkitektur och formgivning sammanfogades i en. Det skulle minska klyftan mellan det folkliga och den så kallade finkulturen.
Eleverna skulle utbildas med hjälp av olika hantverksverkstäder, undervisningen var antiakademisk och tonvikten låg på de praktiska kunskaperna. En av uppmaningarna till arkitekter, bildhuggare och målare var att »vi måste alla tillbaka till hantverket!«.
Gropius idéer var radikala för sin tid och redan från början kritiserades skolan för sina modernistiska åsikter. Bauhausskolan grundades kort efter första världskrigets slut, under en period då nya politiska strömningar drog fram genom Tyskland. Året då Bauhaus presenterade sina visioner om socialt medvetande och jämlikt skapande var samma år som Weimarrepubliken utropades, och det Tyska Arbetarpartiet bildades.
Studenter och lärare på terrassen till skolbyggnaden i Dessau, cirka 1927.
Genom att Bauhaus var en delstatligt ägd skola ställde dess socialistiska idéer till besvär när det kom till finansieringen. Skolan var beroende av det ekonomiska stöd som politikerna beviljade, och när de konservativa tog makten i Weimar och bidraget sinade såg man sig tvungna att flytta skolan.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
År 1925 flyttades Bauhaus till det fortfarande socialdemokratiska Dessau. Där ser man i dag många spår efter skolan, både i form av de så kallade Meisterhäuser, bostäderna som byggdes för de anställda, och ett helt bostadsområde för arbetare i Törten.
När nazisterna år 1931 tog makten i Dessau flyttades Bauhausskolan till Berlin, där den drevs som privatinstitut. Men bara två år senare tvingades man stänga den för gott efter påtryckningar från den statliga hemliga polisen Gestapo, som menade att skolan fungerade som ett center för kommunistisk intellektualism.
Redan från början lyckades Gropius knyta flera kända konstnärer och arkitekter till skolan. På omslaget till det manifest som markerade grundandet av Bauhaus syntes ett träsnitt i svartvitt. Trycket togs fram av den amerikanske konstnären Lyonel Feininger och föreställer en abstrakt katedral. En »socialistisk katedral med arkitekturen som centrum« som skolan beskrevs som.
Typsnittet »Universal« av Herbert Bayer från 1925.
Feininger blev en av skolans första mästare och ledare för dess grafiska tryckeri. Det var där Herbert Bayer så småningom arbetade fram skolans nya profil. Den bestod bland annat av ett modernt och universellt typsnitt baserat på geometriska former. Bokstäverna skulle ha stilrena, raka former, och framförallt ansåg Bayer att versaler inte behövdes.
Tryckeriet hade en central roll i skolans undervisning under de första åren, men en annan verkstad visade sig vara en god inkomstkälla – den textila. Samma år som flytten till Dessau genomfördes, 1925, bildades ett aktiebolag där produkter framställda på skolan kunde säljas.
Vid det här laget hade en märkbar könsindelning av eleverna börjat ske. I 1919 års manifest presenterades en skola där man skulle ta emot »varje oförvitlig person, utan att ta hänsyn till ålder och kön, som Bauhaus mästarråd anser har tillräckliga förkunskaper«.
Skolan var ovanlig för sin tid genom sina stora andel kvinnliga sökande och studerande, något man ibland fick ta emot kritik för. Efter hand kom dock de kvinnliga studenterna allt mer att hänvisas till en särskild kvinnoklass som integrerades med skolans väveriverkstad, där eleverna uppmuntrades att studera bokbinderi och vävning.
I ett brev daterat 1921 förklarade Gropius uppdelningen med att de ansett att tunga hantverk inte lämpade sig för kvinnor, och eleverna fick ibland lära sig om kvinnans bristfälliga tredimensionella seende. De skulle ägna sig åt ytan, männen åt det praktiska tänkandet.
Men i gemenskapen fick alla vara med. Genom åren arrangerades det flera stora fester på skolan och i Weimar blev eleverna kända för sina vilda upptåg. Det var en liberal och kreativ värld där verkstäderna sågs mer som laboratorier för idéer än undervisningssalar. Målet var att få fram konst och hantverk för industriell tillverkning, men hur man nådde dit kunde variera.
Kvinnliga studenter hänvisades efter hand till väveriet.
Under 1920-talet började man allt mer fokusera på arkitektutbildningen. Enligt Bauhaus var husets funktion det viktiga, och man utgick från geometriska former i designen av dem. Alla onödiga ornament och utsmyckningar fick stå åt sidan till förmån för en avskalad, funktionell yta. Stål och armerad betong var vanliga inslag i byggnaderna, och taken gjordes platta för att kunna fungera som en samlingsplats för husets befolkning, kanske i form av en takträdgård.
Genom deltagande i flera stora utställningar i Europa spred sig Bauhaus rykte, men skolan var långt ifrån ensam om den nya estetiken.
I början av tjugotalet satte en rad arkitekter igång att utforska nya sätt att bygga. Den fransk-schweiziske Le Corbusier (som egentligen hette Charles Édouard Jeanneret) och den tyske Ludwig Mies van der Rohe ritade och lät uppföra välplanerade och funktionella byggnader och familjehus runtom i Europa.
Le Corbusier gick så långt som att hävda att hus var machines à habiter, maskiner att bo i, och skulle konstrueras på samma rationella sätt som andra maskiner. Le Corbusier, van der Rohe och Walter Gropius tillsammans med Bauhaus brukar nämnas som skaparna av den moderna arkitekturen.
Bauhaus hade även en viktig roll inom 1920-talets konst och arkitektur, och hjälpte till att bana väg för nya stilideal. I Sverige var dock intresset för skolan rätt svalt. I pressen var det vanligare att namn som le Corbusier lyftes fram som förebild för det moderna.
Vid den här tiden var Gregor Paulsson direktör för Svenska Slöjdföreningen, som i dag känns igen som Svensk Form. Föreningen har i uppdrag att främja svensk formgivning och stod bakom flera populära utställningar. En av dem var Hemutställningen 1917 i Liljevalchs konsthall i Stockholm, där man bland annat presenterade möbler och husgeråd till ett överkomligt pris som riktade sig till arbetarklassen. Detta var en försmak av funktionalismen.
Bauhaus sceniska verkstad leddes av Oskar Schlemmer. Han såg verksamheten som grundforskning runt teatrala koders strukturer och funktioner. Dräkter för Ballet Triadique 1926.
Under 1910-talet hade Paulsson varit bosatt i Berlin och kom där i kontakt med några av dåtidens största modernistiska målare genom gruppen Der Sturm. Den grundades av Herwarth Walden, som var gift med en avlägsen släkting till Paulsson, och i kretsen kring den hittade man bland andra konstnärerna Paul Klee och Wassily Kandinsky som senare kom att undervisa på Bauhaus.
Men trots att Paulsson själv levt mitt bland tidens modernister och förmodligen träffat flera av dem som kom att bli mästare på Bauhaus, märktes inte det då han tillträdde som direktör för slöjdföreningen. Bauhaus nämndes till exempel inte i Svenska Slöjdföreningens tidskrift förrän 1933, och då i samband med att skolan stängts av nazisterna.
Den nya arkitekturen, med profiler som Walter Gropius och Le Corbusier i spetsen, kom att utvecklas till funktionalismen. Några av förespråkarna för denna nya rörelse i Sverige var bland andra arkitekterna Gunnar Asplund och Uno Åhrén, och Svenska Slöjdföreningen. »Vackrare vardagsvara« hade blivit lite av deras paroll, och fortsatte vara det under flera decennier, och Gregor Paulsson hade i slutet av 1920-talet blivit en ivrig förespråkare för funktionalismen.
Han inspirerades av bland annat Deutscher Werkbund, ett förbund grundat i München 1907 som ville förena konst och industridesign. Ett av dess mål var att höja den konstnärliga kvalitén på maskin- och serietillverkade produkter, något som också Bauhausskolan hämtat inspiration från.
Paulsson var en av initiativtagarna bakom Stockholmsutställningen 1930, där det senaste inom konsthantverk, konstindustri och hemslöjd visades upp. Huvudarkitekt för utställningen blev Gunnar Asplund, som bland annat stod bakom planeringen av Skogskyrkogården. Runt om i Stockholm byggdes visningsrum och visningshus upp, och utställningen drog över fyra miljoner besökare. De fick ta del av framtidens smarta boende och förevisades produkter som kom att forma det nya, moderna svenska folkhemmet. Funktionalismen fick sitt genombrott.
Stockholmsutställningen 1930 ses som en milstolpe i svensk arkitekturhistoria. Året därpå gick arkitekterna Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Eskil Sundahl och Uno Åhrén samman med konsthistorikern Gregor Paulsson och gav ut skriften acceptera. Titeln skrevs ut i gemener, precis som man gjort på Bauhaus, och det man menade skulle accepteras var den nya tiden och den nya arkitekturen. Det var dags att acceptera att funktionalismens tid hade kommit.
Dessa hus vid Norr Mälarstrand i Stockholm byggdes på 1930-talet, när funkisstilen slog igenom stort i Sverige.
Införlivandet av denna nya arkitektur, som i hög grad präglades av ett socialmoraliskt tänkande, hjälptes av det regeringsskifte som ägde rum 1932. Då vann Socialdemokraterna valet i Sverige – början på ett drygt 40 år långt socialdemokratiskt styre.
Några år tidigare hade Per Albin Hansson presenterat sin vision om folkhemmet, en metafor för ett samhälle där alla medborgare levde i social och ekonomisk trygghet. Ett hem för hela folket. Efter valet bedrevs en aktiv befolkningspolitik i Sverige och bostadsbyggandet tog fart under 1930- och 1940-talen. Hela nya bostadsområden uppfördes med funktionalismen, eller funkisen som den kommit att kallas, som ideal. Ett tidigt exempel är Södra Ängby utanför Stockholm, omkring femhundra villor som uppfördes under 1930-talet och då kallades »den vita staden« på grund av de vitputsade fasaderna.
År 1933, just som funktionalismen exploderade i Sverige, tvingades Bauhausskolan stänga för gott. Men om nazisterna trodde att det skulle innebära slutet för skolan tog de fel. När Adolf Hitler tog makten i Tyskland var det nämligen flera av Bauhaus lärare och elever med judisk bakgrund som tog sin tillflykt till bland annat USA.
I Chicago grundades till exempel New Bauhaus (dagens Institute of Design) av den ungerskfödde konstnären och tidigare Bauhausläraren László Moholy-Nagy. På så sätt spreds Bauhausskolans idéer ut i världen.
I år (2019) infaller 100-årsjubileet av skolans grundande i Weimar, något som uppmärksammas stort inte minst i Tyskland. Där har man bland annat renoverat Bauhaus-Archiv i Berlin, museet som ägnar sig helt åt Bauhaus historia, och där modeller, möbler och konst kopplat till skolan finns bevarade.
Även om skolan bara var verksam i 14 år präglar den stil som utvecklades där såväl arkitektur som konst än i dag. Flera formgivare och företag förde arvet vidare, och funktionella möbler i prisklasser som passar alla hittar man bland annat hos svenska IKEA som grundades 1943. Trots att man i Sverige inte tog särskilt stor notis om skolan under dess glansdagar på 1920-talet, har den som föregångare till funkisen varit med och förändrat vår syn på den moderna bostaden.
Publicerad i Populär Historia 4/2019
