När USA krossade Mexiko

Vid mitten av 1800-talet var USA och Mexiko två väldigt olika stater. Utvecklingen i den unga nordamerikanska unionen drevs framåt i ett sensationellt tempo. Det flödade in emigranter från Europa och stora skaror av nybyggare trängde västerut över okända vidder.

Det näst intill feodala Mexiko, som sträckte sig från Chiapasprovinsen i söder till Kalifornien i norr, var svårt sargat av frigörelsekriget mot Spanien 1810–21. Befolkningen svalt och haciendorna låg öde. Det politiska läget var kaotiskt.

Vid Mexikos nordliga horisont tornade ett drakoniskt hot upp sig. USA strävade med starkt självförtroende mot Stilla havet. Men i vägen för USA:s expansion låg enorma landområden som tillhörde Mexiko: de glesbefolkade territorierna Texas, New Mexico och Kalifornien.

Området hade tidigt placerats överst på den amerikanska regeringens expansionsprogram. Det var bara en tidsfråga innan de båda världarna skulle hamna i konflikt med varandra.

Den mexikanska regeringen hade begått ett ödesdigert misstag när den kort tid efter självständigheten tillät slavägande nordamerikanska sydstatsbor att bosätta sig i Texas. De var snart fler till antalet än mexikanerna.

Utropade egen republik

När regeringen försökte begränsa Texas autonomi gjorde dessa nybyggare uppror och utropade år 1836 den självständiga republiken Texas. De var fast beslutna att bevara det slaveri som Mexiko hade avskaffat.

Den mexikanske generalen Antonio López de Santa Anna (som vid flera olika tillfällen också var nationens president) förde sina styrkor norröver för att krossa upproret.

I en berömd och blodig massaker vid den gamla övergivna spanska missionsstationen Alamo nedgjordes försvararna till sista man. Men vid floden San Jacinto en månad senare krossades den mexikanska armén.

I Texas ville makteliten snarast få republiken inlemmad i USA för att trygga sin existens. Mexiko vägrade dock erkänna den nya slavstaten och problemen i relationen till USA hade bara börjat.

När slavägaren James Polk från North Carolina tillträdde som amerikansk president 1845 vädrade de expansionistiska kretsarna i USA morgonluft. Polk såg till att Texas inlemmades i USA – men detta var bara en del av hans stora plan för nationen.

Kärnan i hans kampanj inför presidentvalet var tanken om utvidgning av USA fram till Stilla havet. Det skulle fullborda Manifest Destiny (”ödets manifest”), tanken på att det fanns ett slags förutbestämt uppdrag för USA att skapa en sammanhängande nation från kust till kust som ”civiliserade” vildmarken.

I denna ideologi låg en övertygelse om att amerikanerna var Guds nya utvalda folk, och att Herren för dem reserverat överhöghet över den nordamerikanska kontinenten. I enlighet med dessa tankar försökte Polk inleda förhandlingar om köp av de nordmexikanska vidderna. Men Mexiko avvisade inviten.

I den amerikanske presidentens stora plan ingick också att floden Rio Grande skulle utgöra Texas syd- och västgräns, medan Mexiko hävdade att Nueces River, omkring tjugofem mil norrut, var skiljelinjen.

Skärmytsling vid Rio Grande

Krisen med Mexiko fördjupades och i april 1846 placerade Polk ut en styrka på det omtvistade området, anförd av general Zachary Taylor. Detta var en kalkylerad provokation.

Den 25 april 1846 låg ett tusental mexikanska soldater i bakhåll då 63 amerikanska soldater kom ridande längs floden Rio Grandes norra strand. Den blodiga sammanstötningen pågick bara några minuter, men tillräckligt länge för att släcka livet på elva av de amerikanska soldaterna.

Gränsincidenten blev den förevändning Polk väntat på. När nyheten om händelsen nådde Washington uppmanade presidenten USA:s kongress att förklara krig mot Mexiko. Han klagade över ”mexikansk aggression med amerikansk blodspillan på amerikanskt territorium”.

Polk fick stöd från majoriteten i kongressen. Men flera slaverifientliga ledamöter, däribland Abraham Lincoln, röstade emot krigsåtgärderna, som de uppfattade som en konspiration från sydstaterna i syfte att utvidga det södra slavterritoriet.

Den 13 maj överlämnades den amerikanska krigsförklaringen till Mexiko. Gränsdispyten hade förvandlats till regelrätt krig.

Angreppen svepte nu in över Mexiko i flera riktningar. General Taylor med huvudarmén drev de mexikanska styrkorna över Rio Grande för att attackera rakt in i norra Mexiko.

Staden Monterrey belägrades i september och intogs efter en blodig stormning.

Soldater och kavalleri under befäl av general Stephen Kearny ockuperade Santa Fe i New Mexico och fick snabbt kontroll över större delen av det glesbefolkade området.

När Kearnys styrkor drog västerut in i Kalifornien hade redan ett antal amerikanska immigranter gjort uppror och upprättat California Republic i San Francisco-området. Den amerikanska flottan och armén intog snabbt kuststäderna Los Angeles och San Diego.

De mexikanska bosättarna, californios, var få och de mexikanska soldaterna ännu färre. Mexikanerna bjöd dock kraftfullt motstånd och visade att de inte tänkte ge upp utan strid. Men efter initiala framgångar tvingades de kapitulera. Mot slutet av år 1846 kontrollerades alla de norra mexikanska territorierna av USA.

Comeback för Santa Anna

USA framförde på nytt att man ville köpa de ockuperade områdena. Men Mexiko avvisade återigen förslaget. Konflikten fortsatte.

General Santa Anna hade under tiden återhämtat sig efter förlusten av Texas. Nu var han tillbaka och som överbefälhavare för de mexikanska styrkorna drog han norrut för att driva bort Taylors invasionsarmé från mexikansk jord.

”Västerns Napoleon”, som Santa Anna gärna kallade sig, ledde en imponerande styrka på tjugotusen man.

Under tiden beslöt sig president Polk för att landsätta en andra armé längre söderut i Mexiko, ledd av general Winfield Scott.

Taylor tvingades avstå mer än hälften av sina soldater till Scott och blev lämnad med endast femtusen man, flertalet oerfarna rekryter. Taylor var dystert medveten om sin armés numerära underlägsenhet mot mexikanerna.

En dimmig morgon den 23 februari 1847 förberedde Santa Anna sina trupper på att krossa de amerikanska inkräktarna. Taylor väntade med sin armé vid Buena Vista, några mil från Monterrey. Krigets blodigaste sammandrabbning kunde börja.

Santa Anna attackerade och Taylor sviktade. För den mexikanske överbefälhavaren tycktes en ärorik seger ligga inom räckhåll när den amerikanska enheten Mississippi Rifles plötsligt genomförde en motattack.

Striderna kulminerade och blodet flöt i strida strömmar. Det lättrörliga amerikanska artilleriet trasade sönder de mexikanska linjerna. När mörkret föll hade avgörandet inte fallit och Taylors trupper tillbringade natten på slagfältet, där de med bävan inväntade morgondagen.

I gryningen upptäckte dock de förvånade amerikanerna att mexikanernas läger var övergivet. Santa Anna hade valt att retirera mot Mexico City och under det kaotiska återtåget dukade tusentals soldater under.

Det mexikanska nederlaget var katastrofalt, medan den amerikanska armén hade fått en ny hjälte. General Zachary Taylors sista strid blev hans största seger, och populariteten ledde så småningom ända in i Vita huset (han efterträdde Polk som president 1849).

Efter Taylors framgångar öppnade amerikanerna en andra front. Mexiko skulle invaderas från havet – syftet var att slå mot landets hjärta, huvudstaden Mexico City.

Veracruz omringas

Den 8 mars 1847 anlände Winfield Scotts flottburna armé till den befästa hamnstaden Veracruz med tolvtusen man. Efter landsättning av trupperna omringades staden, som kapitulerade efter tre veckors förödande bombardemang.

Blodsutgjutelsen drabbade främst stadens invånare. Kriget hade nu förflyttats till de folktätaste delarna av Mexiko och antalet civila offer ökade hela tiden.

Scotts armé lämnade ett ödelagt Veracruz bakom sig och ryckte fram mot Mexico City, på samma väg som en gång conquistadoren Hernán Cortéz.

Santa Anna hade efter fiaskot vid Buena Vista mot alla odds lyckats skrapa ihop en ny armé på tolvtusen man.

Samordningen av försvaret var emellertid usel och den amerikanska landstigningen i Veracruz hade inte kunnat hindras. Santa Anna valde ett svårgenomträngligt bergspass vid Cerro Gordo för att stoppa Scotts armé.

En mindre amerikansk styrka fann en väg runt de mexikanska ställningarna och kunde placera artilleri på kullar bakom den bakre flanken. En av männen i denna grupp var Rober E Lee, senare berömd sydstatsgeneral under inbördeskriget.

Från kullarna attackerades de mexikanska ställningarna som snart bröt samman. Scott rapporterade till president Polk: ”Mexiko har inte längre någon armé.”

Scotts armé pressade sig obevekligt framåt i den kuperade terrängen och i augusti låg Mexico City inom synhåll.

En befäst kulle – Chapultepec –belägen på 2 400 meters höjd utanför staden var det enda som stod mellan Scotts armé och huvudstaden. Krigets avgörande stund var inne.

På morgonen den 13 september 1847 stormades fästningsväggarna av amerikanska trupper som med stegar tog sig upp under mördande mexikansk eldgivning från kanoner och handeldvapen.

Bland försvararna fanns en grupp unga mexikanska kadetter som stred tappert trots ett hopplöst läge.

Enligt legenden svepte den siste överlevande kadetten den mexikanska flaggan runt sin kropp och kastade sig från fästningen mot döden. De amerikanska trupperna genomförde därefter en segerparad på torget i hjärtat av den besegrade nationens huvudstad.

Förlorade halva Mexiko

På alla fronter hade den amerikanska invasionsarmén segrat och i vissa expansionistiska kretsar i USA förordades en annektering av hela Mexiko. Landet tycktes vara ett dödsdömt offer för USA:s territoriella ambitioner.

Fredsfördraget undertecknades den 2 februari 1848 i Guadalupe Hidalgo strax norr om den mexikanska huvudstaden. Mexiko förlorade nu mer än hälften av sitt territorium, alla de nordliga territorierna (som så småningom blev delstaterna Kalifornien, Arizona, New Mexico, Nevada och Utah). Rio Grande blev, precis som USA hade önskat, den framtida gränsfloden.

USA:s expansion fram till Stilla havet var därmed fullbordad och Polks Manifest Destiny hade realiserats. Sedan självständigheten från Storbritannien 1776 hade USA växt till en territoriell jätte. Omfattningen och snabbheten i denna expansion är unik i modern historia.

I Mexiko kallas kriget fortfarande La intervención norte americana (”Nordamerikanska inva-sionen”). Det heroiska sista motstånd som bjöds av de unga kadetterna blev en mäktig patriotisk symbol, och mexikanernas tidigare beundran för USA ersattes av en hatkärlek med mörkare nyanser.

Landförvärven påskyndade konflikten i USA mellan nord- och sydstaterna. Om slaveri skulle införas i de nya territorierna skulle balansen mellan nord och syd rubbas till syds fördel. Temperaturen i slavfrågan höjdes och vägen mot inbördeskriget låg öppen.

Kontroversiellt krig

Abraham Lincoln kallade kriget mot Mexiko författningsvidrigt och de flesta historiker betraktar numera den blodiga konflikten med grannen i söder som USA:s första erövringskrig.

Det är hur som helst ett av de mest kontroversiella krigen i USA:s historia, där Mexiko, som låg i ruiner efter befrielsekriget mot Spanien, krossades och styckades upp av en stat med överlägsen militär och ekonomisk styrka.

Eller som den amerikanske presidenten Theodor Roosevelt senare uttryckte det: ”Vi invaderade ett svagare land för det hade vad vi behövde, och vi tog det.”

Det är ett krig som båda nationerna vill glömma – Mexiko för sitt nederlag och USA för sin seger. Men ett resultat av kriget, den långa och hårt bevakade gränsen vid Rio Grande, är ett tydligt spår än i dag.