Slaget vid Ledsund 1720
I slutet av stora nordiska kriget utkämpades en sjöstrid mellan en svensk flottstyrka och en rysk galärflotta. Dramat utspelade sig i Ålands södra skärgård och kom att påverka ryssarnas härjningar av Sveriges ostkust. För den svenske viceamiralen väntade en utdragen rättsprocess.
Denna målning från 1866 av Alexej Bogoljubov visar slaget vid Ledsund den 27 juli 1720, där ett stort antal ryska galärer sänktes eller oskadliggjordes av svenskarna.
En av de mest spektakulära – och bortglömda – sjöstriderna i svensk historia är slaget vid Ledsund, i svensk historieskrivning även benämnt slaget vid Flisö, och slaget vid Föglöfjärden. I detta drama kom två bröder att spela huvudrollen: Carl Georg och Erik Siöblad. Den äldre av dem, 37-årige Carl Georg (1683–1754), var viceamiral. Erik (död 1741) var kommendör. Båda ingick i den eskader som i juli 1720 låg och lurpassade vid Ålands sydspets, under amiral Carl Hans Bleckertsson Wachtmeisters befäl.
Det här var sommaren efter de stora rysshärjningarna på den svenska östkusten 1719. Den svenska stormakten var tvingad ned på knä. Karl XII var död och stora delar av Sveriges provinser stod under rysk ockupation.
Ryssland intresserad av de baltiska provinserna
Detta samtidigt som den karolinska krigsmakten var slagen i spillror. I juli 1719 hade de ryska galärerna kommit och sänt i land tusentals soldater som hade skövlat och bränt. Det var en metod för att sätta press på den svenska regeringen att acceptera det fredsfördrag som tsar Peter den store lagt framför dem, med innebörden att de baltiska provinserna, liksom Finland skulle tillfalla honom.
Det var villkor som gjorde att Sveriges styresmän inte hade särskilt bråttom till förhandlingsbordet. Genom en intensiv jakt på nya allierade hoppades man kunna vrida sig ur tsarens skruvstäd.
I slutet av augusti 1719 hade rysshärjningarna pågått i över en månad. Men sedan Sverige hade slutit fred med Hannover hade man lyckats få dess allierade Storbritannien över på sin sida. Förstärkt av brittiska fartyg lyckades den svenska flottan avskräcka tsar Peter från ytterligare sensommarskövling av byar och städer på Sveriges östkust.
Men ryssarna skulle komma tillbaka. Under våren 1720 laddade tsar Peter för nya härjningståg och skred på nytt till verket under sommarmånaderna. Den 22 maj blev den redan en gång nedbrända staden Umeå lågornas rov, och strandhuggen fortsatte längs östkusten och drev tusentals människor på flykt från sina hem.
Väntade vid Ålands sydspets
Den svenska flottan förberedde sig dock på att svara. Det var i detta läge som Wachtmeisters eskader lade sig vid Ålands sydspets för att invänta rätt tillfälle.
Fredrik I, det svenska rikets nykrönte kung, var bevisligen medveten om svårigheten i att försöka freda sig från anfall mot en skralt försvarad kustlinje. Ryssarna hade fördelen att kunna välja både tid och plats för en attack.
Med tidens kommunikationer var det extremt svårt för en försvarande flotta att reagera snabbt nog. Att förhålla sig defensivt och invänta angriparen var en dödfödd strategi. Istället gällde det att – om man fick chansen – attackera angriparen.
Utan tvekan är detta förklaringen till hur ordern till Wachtmeister var formulerad, hans direktiv var att »ofördröjligen attackera fienden, var han än stod att finna«.
Detta rimmade emellertid illa med amiral Wachtmeisters karaktär. Han var en försiktig befälhavare, som av allt att döma saknade det lätt våghalsiga sinnelag som tarvades för att jaga den ryska galärflottan. Han verkar inte ha agerat i linje med de kungliga direktiven, utan låg stilla där han låg.
Bröderna Siöblad förföljde ryska galärer
Den 21 juli sände han åtminstone ut en mindre rekognoceringsstyrka under kommendör Erik Siöblad. Med sig hade denne fyra fregatter och en handfull mindre fartyg. Man gick österut genom Ålands skärgård och siktade inom några dagar ryska galärer i området kring Flisö, en av huvudöarna i skärgårdssocknen Föglö.
Carl Georg Siöblad ledde anfallet vid Ledsund.
När Wachtmeister den 26 juli nåddes av informationen om Erik Siöblads iakttagelser blev hans reaktion återigen defensiv och avvaktande. Han vidarebefordrade genast en order till Erik Siöblad om att retirera och sände Carl Georg Siöblad, med linjeskeppet Pommern samt fregatterna Vainqueur och Danska örn, för att beskydda broderns reträtt.
Man gav sig av klockan tio på förmiddagen den 27 juli och mötte, hjälpta av en god manöverbris, Erik Siöblads eskader strax väster om Ledsund kring klockan fyra samma eftermiddag.
När bröderna sammanstrålade på Pommerns däck kunde Erik redogöra för Carl Georg om att han hade iakttagit betydande styrkor av ryska roddfartyg i området. Carl Georg, som i kraft av sin högre rang tog befälet, agerade nu mycket snabbt och beslöt att segla till anfall med den samlade styrkan.
I förhållande till Wachtmeisters order framstod detta som märkligt, uppdraget var ju att täcka broderns reträtt. Ändå verkade ryssarna skrämda. De 15 galärer som fanns i närheten började nämligen retirera mot sin huvudstyrka. Bröderna Siöblad förföljde mot nordöst, och snart visade det sig att det låg betydligt fler ryska roddfartyg och väntade i sundet mellan öarna Brändö och Flisö.
Danska örn gick på grund först
Det rörde sig närmare bestämt om 61 ryska galärer tillsammans med ett trettiotal mindre fartyg, bemannade med sammanlag 11.000 man. Carl Georg Siöblad förstod nu att det man hade framför sig var hela den ryska galärflotta som under den ryske amiralen Michail Golitsyn förberedde sig för nya räder mot den svenska kusten.
Snabbt avdelade Carl Georg en anfallsavdelning med Pommern och fyra av fregatterna (Danska örn, Vainqueur, Stora Phoenix och Kiskin). Resten av fartygen lämnades utanför striden, som reserv under Erik Siöblads befäl.
Lätta roddfartyg, som de ryska galärerna, var i princip chanslösa i artilleristrid mot svenskarnas örlogsfartyg. Vindförhållandena var dessutom synnerligen fördelaktiga för de svenska skeppen, med en styv bris som gav god anfallsfart.
Det farligaste hotet var dock – skulle det visa sig – inte fiendens styrka, utan skärgårdens grunda vatten.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
Striden hade inte hållit på länge när den första olyckan drabbade svenskarna. Fregatten Danska örn gick på grund och blev stående. Carl Georg Siöblad, som insåg faran, ankrade med Pommern nära Danska örn och försökte freda den genom att skjuta fler bredsidor.
Ledsund ligger i Ålands södra skärgård. Från sundet attackerade svenskarna med god anfallsvind den ryska galärflottan, som låg vid Föglö. I de grunda farvattnen gick flera svenska fregatter på grund.
Under tiden försökte kapten Ekengren, Danska örns fartygschef, hantera den synnerligen stressade situationen. Via budbärare som roddes mellan fartygen fördes en febril diskussion om hur man skulle få loss den grundstötta fregatten.
Ekengren ville först försöka rädda sitt manskap över till Pommern och sätta eld på sitt eget fartyg. Men Siöblad replikerade med en order att fregattens besättning skulle hiva fartygets kanoner överbord, i förhoppning om att den dumpade vikten skulle få Danska örn att lätta. Men innan något hann göras hade situationen förvärrats.
Ombytta roller
Av de svenska fregatterna hade Vainqueur seglat längst in i sundet. Nu gick även hon på en undervattensklippa och blev fast. Kort därefter grundstötte såväl Kiskin som Stora Phoenix, och så var samtliga svenska fregatter immobiliserade.
De ryssar som såg detta repade mod och styrde sina galärer till motanfall. De försökte styra in framför eller bakom de orörliga fregatterna, utanför skottlinjen från deras bredsidor. På så vis blev rollerna ombytta. Plötsligt var det de ryska galärerna som kunde spela med flest kanoner mot fienden.
Samtidigt kröp de närmare och närmare svenskarnas fartyg, för att slutligen äntra dem. Först att bordas blev Vainqueur, där manskapet hann sätta eld på fartyget, men den släcktes snart av hennes ryska erövrare. Även Stora Phoenix och Danska örn föll i fiendens händer, medan Kiskin sjönk i samband med att hon äntrades.
Samtidigt som detta pågick fortsatte Siöblads flaggskepp Pommern att avfyra bredsidor, som slog mängder av ryska galärer i bitar. Detta skedde med understöd av eskaderns mindre fartyg som inte hade gått på grund.
Vrakspillror flöt överallt där fartygets förödande salvor hade slagit in i sina mål. Icke desto mindre förstod Siöblad att han inte skulle kunna hålla de svärmande fiendeskeppen ifrån sig hur länge som helst, och flera av dem började redan samlas akter om Pommern.
Det var en farlig situation för Siöblad. När som helst kunde någon av galärernas kanoner få in en turlig träff som slog ut Pommerns roder.
Rysk galär under slaget vid Ledsund. Målning av Ferdinand Perrot (1808–41).
Siöblads drastiska manöver
Striden hade pågått i nästan två timmar när nu Siöblad beslutade att det var dags att försöka ta sig ur den svåra situation som hade uppstått. Men vinden, såsom den låg, skulle inte låta linjeskeppet manövrera sig fritt från de farliga grunden.
Då gav han order om att fälla ankaret på den skeppssida där vinden låg på. När det högg fast i botten drogs hela fartyget runt i en skarp gir som förde det på kurs ut ur fjärden. I rätt ögonblick kapades ankartrossen och Pommern fortsatte bort från fienden. Det var en drastisk manöver, en så kallad grundvändning, som Siöblad tagit till, något som bara gjordes i yttersta nödfall.
Pommern var rejält tilltufsad, både segel och rigg hade lidit skador från ryska träffar. Men hon stävade stolt och obehindrat. Även om inte alla insåg det där och då hade Siöblads eskader lyckats med något enastående.
De fartyg som fanns kvar i bröderna Siöblads förenade styrka ankrade över natten nära Ledsund. Det dröjde alltså till förmiddagen den 28 juli innan amiral Wachtmeister blev varskodd om vad som hade passerat utanför Flisö. Dock var det inte någon av bröderna som informerade honom personligen, utan en officer från fregatten Anklam.
Wachtmeister anmälde orderbrott
Utifrån budbärarens information formulerade Wachtmeister en rapport till kung Fredrik I. I den berättade han att viceamiral Carl Georg Siöblad visserligen struntat i hans order att försvara broderns reträtt och istället gått till anfall. Men han förklarade samtidigt att detta tilltag hade lett till ett stort avbräck för fienden.
Väl att märka är att det näppeligen var kungens order som Siöblad hade trotsat, utan Wachtmeisters. Det var den senare som hade förespråkat ett defensivt agerande, till stor del stick i stäv med kungens instruktioner.
Utifrån denna bakgrund har historiker beskrivit amiralens följande handling som synnerligen småaktig. Wachtmeister anmälde nämligen Siöblads orderbrott till överamiralen och riksrådet greve Klas Sparre. Och detta brev hade en helt annan karaktär än det som skickades till kungen. Nu ersattes beröm med klagan över att man hade mist fyra fregatter.
Hela slaget i en bild. Denna gravyr beställdes som rysk propagandabild och framställdes 1721. Motivet visar händelser under slaget vid Ledsund, men är delvis en historieförfalskning. Så som bilden är komponerad framstår det som att samtliga fyra svenska fregatter ansattes samtidigt av de ryska galärerna. I själva verket grundstötte de svenska fregatterna en i taget och omringades av mindre fiendefartyg vid olika tillfällen under slagets förlopp.
Det är förvisso sant att fregatterna förlorades som en konsekvens av Siöblads agerande, men de förluster som ryssarna hade lidit var avsevärt större. Av de 61 ryska galärer som låg vid Flisö vid stridens början hade 43 blivit förstörda, och de resterande var för den sakens skull inte oskadda.
Det var ett allvarligt slag mot varje vidare försök från tsar Peters sida att förhärja kusten kring Stockholm. Och kommande dagar kom fler rapporter som bekräftade den framgång som Siöblads eskader hade åstadkommit.
Av allt att döma blev Wachtmeister påverkad av denna rapportering, och den 8 augusti skrev han på nytt till kung Fredrik. Från att ha ansett de svenska förlusterna som »considerable« förklarade amiralen att han nu hade kommit till slutsatsen att bröderna Siöblad borde belönas för sitt rådiga handlande i rikets tjänst.
Hyllades av kungen men kallades till krigsrätt
Även kungen stämde in i hyllningskören, men varken detta faktum eller Wachtmeisters ändrade ståndpunkt spelade någon roll för vad som komma skulle. Wachtmeisters anmälan till överamiralen hade oåterkalleligen satt igång den byråkratiska kvarn som sakta men säkert skulle dra ned Carl Georg Siöblad i sitt maskineri. Istället för att motta hyllningar fick Siöblad en kallelse till krigsrätt.
Den som agerade åklagare i processen, amiralitetsadvokatfiskal Petter Wessman, var bokstavstrogen sitt uppdrag. Det fanns föga utrymme för sammanhang och förmildrande omständigheter i hans sätt att se på saken. Under hela processen, som drogs ut över flera år, bortsåg Wessman konsekvent från de vinster som slaget vid Ledsund inneburit för den svenska krigsmakten.
Åklagarens linje blev att hela tiden betona att Siöblad utan order hade offrat fyra av kronans fartyg. Anfallet hade varit både vårdslöst och dåligt förberett enligt Wessman, som dock själv saknade grundläggande kunskap om sjökrigföring. Siöblad å sin sida försökte åberopa att kungen faktiskt hade uttryckt bifall till hans agerande, genom att ha öst beröm över honom veckorna efter slaget.
Den krigsrättsåtalade utverkade till och med ett skriftligt godkännande från Fredrik I så sent som 1722, när processen hade pågått i två år. När kungen därmed sagt sitt föreföll saken utagerad. Men det var den inte.
Carl Georg Siöblads bodde med sin hustru Beata Elisabeth Stenbock på godset Torpa i Västergötland.
Dömdes sju år efter slaget
Ett år senare, i augusti 1723, beslutade riksdagen att amiralitetsadvokatfiskal Petter Wessman skulle få fria händer att återuppta rättegången. Eventuellt var detta ett sätt att förödmjuka kungen i ett pågående maktspel, där Siöblad således gjordes till spelbricka.
Ärendet drogs i långbänk ända till slutet av december 1724, och därefter dröjde det ytterligare två och ett halvt år innan domen fastställdes av riksdagen. Den 4 augusti 1727, sju år efter slaget vid Ledsund, dömdes Carl Georg Siöblad till sex månaders suspendering från tjänsten, med indragen lön. Två av rättens fjorton ledamöter ville gå längre och hade rentav röstat för dödsdom – Wessman var den ena.
Domen var inget avgörande slag mot Siöblads karriär, tvärtom skulle han några år senare åter börja klättra på den sociala skalan. År 1733 blev han landshövding i Blekinge och 1740 bytte han till motsvarande tjänst i Malmöhus län. Året dessförinnan hade han erbjudits att bli riksråd, men tackat nej.
Erik Siöblad fortsatte att tjänstgöra vid flottan till 1738, då han hunnit uppnå viceamirals grad. Han dog 1741.
Vid sin död 1754, 71 år gammal, hade Carl Georg Siöblad uppnått överamirals grad, och hade av allt att döma levt ett gott liv tillsammans med sin hustru, Beata Elisabeth Stenbock, på godset Torpa i Västergötland.
Carl Georg Siöblad kommentar
Så här i efterhand kan man fråga sig om inte den småaktighet som rätten hade visat dröjde sig kvar i hans sinne som en kliande sårskorpa. Var detta tacken till den som inte bara hade avvärjt, utan faktiskt oskadliggjort den ryska galärflottan och därmed räddat Sverige från ett avgörande hot?
När domen meddelades ska Siöblad enligt protokollet ha yttrat sig och tackat rättens ledamöter för deras mödor och flit med det nedlagda arbetet och därtill fogat att han var tillfreds med den rättvisa som herrarna skipat utifrån sitt »vittra förstånd och de mogna rättvisa skäl«.
Trots att 300 år har förflutit sedan slaget vid Ledsund går kommentarens frätande syrlighet inte att ta miste på.
Publicerad i Populär Historia 8/2020
