Slaget vid Holowczyn 1708 – Karl XII:s sista seger

Efter sju år av krig beslöt Karl XII i augusti 1707 att bryta upp från Sachsen, där han befann sig med sin här. Han vände sig österut för att ta itu med hotet från Ryssland. Den långa marschen skulle föra honom från höjden av ära och nästan religiös dyrkan till djupaste förnedring på mindre än två år.

25 mars 2008 av Björn Furuhagen

Innan det katastrofala nederlaget skulle drabba den svenska armén vid Poltava en julidag 1709, skulle Karl XII dock vid den lilla staden Holowczyn i nuvarande Vitryssland skapa svensk krigshistoria. Här skulle han den 4 juli 1708 uppleva en av sina främsta segrar.

Den 30 juni 1708 trängde Karl XII i spetsen för bland andra Livgardet och Drabanterna fram till Holowczyn, väster om floden Vabitj. På den motsatta stranden befann sig två tredjedelar av den ryska armén, ungefär 3 000 man, under kavallerigeneralen Aleksandr Mensjikov och generalfältmarskalken Boris Sjeremetiev – fast inställd på att förhindra en svensk flodövergång.

Ryssarnas tretton infanteri- och elva kavalleriregementen skulle ställas mot den svenska hären om Karl XII skulle drista sig till att försöka gå över floden vid denna plats. Några kilometer söderut stod furst Anikita Repnin med ytterligare nio infanteri och tre dragonregementen, och ännu längre söderut fanns generalmajor Franz Rüdiger von der Goltz med ännu fler beridna styrkor. (Se slagfältskartan på nästa uppslag.)

Tiden fram till 2 juli ägnade svenskarna åt noggranna rekognoseringar av fiendens ställningar. Karl XII fann att den svaga punkten i den massiva ryska försvarsmuren var flodövergångarna strax norr om Repnins ställningar. Repnins kår var åtskild från kavalleriet i söder. Dessutom kunde han inte få snabb undsättning från norr då en svårgenomtränglig skog stod i vägen. Om svenskarna kunde komma över här och vinna lite mark på den östra stranden kunde man skära av Repnin från huvudkåren i norr och åsamka ryssarna ett hårt slag. Här borde alltså stöten sättas in. Den 3 juli anlände ytterligare svenska trupper till platsen. Den svenske kungen förfogade nu över totalt 10 000–11 500 man.

Nu spred kungen med hjälp av falska överlöpare ut rykten om att den svenska armén tänkte forcera floden och därefter kringgå fiendens högra (norra) flygel. På så sätt hoppades Karl XII vilseleda ryssarna från de verkliga avsikterna. För att ge eftertryck åt ryktena skickade kungen en större kår med valaker (polskt lätt rytteri) norrut. Samtidigt spreds nya osanna uppgifter om att fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld hade tågat i samma riktning med ännu mer kavalleri. Ryktena gjorde att ryssarna sände fyra bataljoner (omkring tvåtusen man) beridet infanteri till den plats där man trodde att svenskarna skulle korsa floden. På så vis försvagades den ryska huvudarmén. Eftersom uppmärksamheten var riktad norrut vidtog inte heller Repnin eller Goltz några särskilda skyddsåtgärder. Endast hastigt gjorda befästningar tjänade som betäckning mot ett eventuellt svenskt anfall.

Ur brev från Mensjikov till tsar Peter (den store) framgår det att Karl XII:s krigslist hade lyckats. Ryssarna väntade sig ett anfall på den egna högra flygeln i norr – och dit hade Mensjikov också sänt förstärkningar. Vid Repnins ställningar anade man ingenting av vad som komma skulle. För det skulle tsaren senare komma att degradera Repnin till menig soldat.

Klockan var halv tre på morgonen den 4 juli när det svenska artilleriet började beskjuta de ryska ställningarna med en kanonad som skulle pågå oavbrutet i tre timmar. En av de första att stupa för de svenska kulorna var en generalmajor med det i sammanhanget ironiskt klingande namnet Wilhelm von Schweden. Han fick hela huvudet avslaget av en kanonkula.

Efter en timmes eldgivning beslöt den svenske kungen att man skulle vada över floden trots att vattnet nådde upp till brösthöjd. Han tyckte att man borde ”attackera fienden ju förr ju hellre, innan han sig mer befästa kunde, samt bli av den övriga fientliga armén förstärkt”. Karl XII ställde sig själv främst för Livgardets grenadjärbataljon och hela truppen tog sig över till andra sidan. Livgardet led svåra förluster när ryska kanonkulor och kartescher (anordningar fyllda av järn- eller blykulor) träffade soldat­massan. Trupperna måste trots elden ändå ”en god stund hålla ut till dess några [ytterligare] bataljoner var överkomna, och de alltså fick avancera mot fiendens retranchement [löpgrav]”, mindes en närvarande karolin.

Sårade och döda svenskar låg huller om buller i dyn medan de överlevande officerarna ordnade med anfallets fortgång. Sjeremetiev oroades av rapporterna om det svenska angreppet, men vågade inte blotta Holowczyn genom att bryta upp och understödja Repnin. Efter den fjärde rapporten skickade han till slut några mindre truppstyrkor söderut, men till ingen nytta. Svenska kanoner skrämde dem snabbt tillbaka.

Den ryska fronten kom snabbt i upplösning. ”Det går bra, de är redan slagna”, utropade Karl XII segervisst till sina trupper. Men ännu fanns mycket kvar att göra. ”Både folk och hästar blev här och där i dyn sittande och kunde inte hålla en jämn ordning”, berättade en av deltagarna i offensiven.

Ryssarna, som ville skydda sitt återtåg, vände nu några kanoner mot sumpmarken där ett stort antal svenska soldater befann sig i marsch framåt. Effekten av kanonelden blev förödande. Många karoliner mötte döden i kulregnet och åtskilliga sårades. Överallt kunde man se stympade lik och avskjutna kroppsdelar. De sårade som kunde försökte krypande och krälande dra sig bakåt för att undkomma den ryska elden. De övriga fortsatte ”i Guds namn” oförtrutet framåt i bly- och järnstormen.

Den svenska infanteriattacken löste nu upp de ryska förbanden som skingrades åt olika håll i panik. Några ryska bataljoner höggs ned till sista man – trots böner om nåd – av de framryckande svenskarna. Kungen uppmanade hela tiden sina trupper att öka tempot, vilket dock visade sig omöjligt i den sumpiga terrängen.

Vid det här laget var ryssarna redan besegrade och Karl XII lät blåsa till samling så att regementena återigen kunde ordnas. Istället för att avancera norrut mot Sjeremetievs armé, som han egentligen hade bestämt, valde han nu att vända uppmärksamheten söderut, där Goltz kavalleri befann sig. Där var – enligt rapporter (felaktiga skulle det visa sig) – ”fara å färde”, och som ett ögonvittne beskrev det, ”kungens närvaro av nöden”. Rehnskiöld, som ledde det svenska kavalleriet, hade efter flodövergången hamnat i ursinniga strider mot Goltz skvadroner.

Den ryske generalmajoren hade beordrat sina ryttare i flanken på svenskarna i ett försök att avgöra striden. När även Livregementet hade hunnit över floden avgjordes dock striden till Rehnskiölds fördel och ryssarna fick med svåra förluster utrymma fältet. Allt ryskt kavalleri som stått söder om Repnins ställningar gjordes på kort tid ned eller jagades på flykten. Tre av de tio regementen som Goltz förfogat över var i princip förintade, liksom stora delar av det irreguljära rytteriet.

När Karl XII anlände till slagfältet med hälften av Smålands kavalleri­regemente samt Östgöta och Nylands kavalleriregementen var striderna så gott som redan över. Kungen övertog befälet och beordrade att man skulle förfölja de flyende resterna av det ryska kavalleriet med full kraft.

Svenskarna högg ned ett stort antal ryssar under den långa jakten. Efteråt kantades flyktvägen av hundratals ryska lik och hästkadaver som vittnade om den fullständiga svenska segern i slaget mot Goltz tredje kavallerigrupp. Nu, till slut, ville kungen vända hela sin samlade kraft mot ryssarnas center, nämligen Sjeremetievs trupper mitt emot Holowczyn. Men striderna avbröts, kampen var i praktiken över.

Det finns inga säkra siffror på antalet döda och sårade i slaget vid Holowzcyn, men svenska uppgifter talar om omkring 260 döda och lite drygt 1 000 sårade i de egna leden. Livgardet till fots, Livregementet till häst och Livdragonregementet hade de största förlusterna – sammanlagt över 70 procent av det totala antalet stupade och sårade. Detta berodde på att dessa förband stred i de främsta linjerna tillsammans med kungen och Rehnskiöld.

På rysk sida ska enligt vissa svenska källor över 5 000 man ha dött, sårats eller ha saknats. I andra källor talas det om 1662 man döda, sårade eller saknade och 701 döda och sårade hästar. Oavsett vilket förlorade ryssarna mer folk än svenskarna, även om siffran på just 5000 är överdriven. Någonstans mellan 2 000 och 3 000 döda och sårade torde ligga sanningen nära.

I solnedgången den 5 juli, dagen efter den hårda drabbningen, marsche­rade en bataljon ur Livgardet sakta och med sänkta huvuden in i Repnins före detta läger och ställde upp i paradformering. In på området red också kungen tillsammans med fältmarskalken Rehnskiöld och resten av den högsta arméledningen. Minerna var bistra. De svenska trupperna lyssnade på den nyutnämnde biskopen doktor Petrus Malmbergs predikan medan de döda svenska soldaterna försiktigt lades ned i den största ryska löpgraven.

I den högra delen av graven sänktes den siste av de ursprungliga högre drabantbefälen ned, friherren general­major (vid Drabanterna kaptenlöjtnant) Otto Wrangel av Adinal, sida vid sida med de övriga stupade ur hans kår – bland andra kvartermästaren Hans Wattrang och adjutanten Claes Hjerta. De ”lämnades högra flygeln” även i döden.

Livgardisterna höjde sina musköter mot den mörknande skyn och två salvor dånade. ”Sedan nu alla de slagna, så väl officerare som gemena, var i graven nedlagda, kastade prästen jord på dem och blev hon sedan över dem igenkastad”, berättade ett ögonvittne.

Kungen höjde sin värja mot skymningshimlen, böjde en lång stund sitt bara huvud som en sista hedersbetygelse för de stupade kamraterna, och satte därefter återigen på sig sin trekantiga hatt, tricornen. Efter en kort stund av tystnad red han, efterföljd av Rehnskiöld och stabspersonalen, bort från området. Slaget vid Holowczyn var över.

Peter From

Stora nordiska kriget

År 1700 anföll Sachsen utan krigsförklaring Riga, danskarna angrep Holstein och ryssarna belägrade Narva. En snabb svensk landstigning i Danmark med Nederländernas och Englands hjälp resulterade dock i att danskarna på kort tid kunde besegras. I november samma år motades ryssarna bort från Narva och i juli året därpå jagades den sachsiska huvudhären vid Riga på flykten. Karl XII kunde betrakta sina fiender som åtminstone temporärt besegrade och fredsförslagen lät inte vänta på sig.

Den unge svenske kungen visade dock upp en envis fasad och krävde »full satisfaktion och säkerhet» innan han ville tänka på någon fred. Inget av de framställda förslagen uppfyllde hans krav och kriget var ett faktum. Strax föddes tanken på att August, kurfurste av Sachsen och kung i Polen, skulle avsättas från den polska tronen, vilket medförde att den svenska hären engagerade sig i ett fem år långt fälttåg på polsk mark.

1704 valdes till slut adelsmannen Stanislaw Leszczynski till ny polsk kung och i november slöts fred mellan Polen och Sverige. På sensommaren 1706 föll Karl XII in i Sachsen och tvingade August att sluta en förnedrande fred i Altranstädt den 14 september. Karl XII tyckte sig nu ha löst den polska frågan på ett för Sverige tillfredsställande sätt och riktade sitt militära intresse mot Ryssland.

Nederlaget vid Poltava 1709 gav Sveriges fiender möjlighet att åter gå till offensiv. Det ledde till svåra förluster för det svenska riket. 1718 dödades Karl XII av ett muskötskott vid Fredikstens fästning i Norge. Fredssluten 1719–21 innebar att Sverige förlorade sin stormaktsställning.

Publicerad i Populär Historia 3/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också