Pommerska kriget

När roddbåtarna stötte i land uppstod ett visst buller. En förskrämd vaktpost vände blicken ut i mörkret och utbrast på tyska: ”Vem i djävulen är där?!” Officeraren Carl Johan von Essen hoppade då ur sin båt, rusade fram mot vakten medan han ljudligt svarade: ”Guter Schwede!” Hack i häl följde ett femtiotal grenadjärer som kvickt stormade över vallen på den vattenomflutna fältbefästningen där de yrvakna försvararna snabbt övermannades. Det var morgonen den 13 september 1757 och Sveriges krig mot Preussen hade just börjat.

Sammanlagt var det omkring 20 000 svenska soldater som utan föregående varning hade tågat över den preussiska gränsen från Svenska Pommern. Anfallet – som tycks ha kommit helt oväntat för försvararna – riktades mot ett flertal strategiska platser, bland annat den skans som Essen och hans karlar intagit under morgontimmarna. Framryckningen gick sedan vidare med överraskande lätthet. Redan efter några veckor nådde svenskarna en ort bara tio mil från ett i princip oförsvarat Berlin. Men krigslyckan skulle inte bli särskilt långvarig i det så kallade pommerska kriget.

Sveriges angrepp mot Preussen var del i den världsomspännande konflikt som kommit att kallas sjuårskriget (1756–63) och som egentligen är ett samlingsnamn för en mängd olika stridigheter som smält samman i ett enda händelseförlopp. Det var ett av de första globala storkrigen – vissa historiker har velat kalla det för det första världskriget – och krigsskådeplatserna sträckte sig från Kanada över Europa till Indien, och från Filippinerna över Afrika till Sydamerika. Vid sidan av de europeiska stormakterna som Frankrike, Storbritannien, Österrike, Ryssland och Preussen hade det även involverat riken som det indiska mogulväldet och det nordamerikanska irokesförbundet. Och det kom alltså även att inbegripa Sverige.

Den politiska bakgrunden till kriget är en komplicerad härva att reda ut. Huvud­sakligen byggde det på gamla ouppklarade motsättningar från tidigare storkonflikter – särskilt det så kallade österrikiska tronföljdskriget (1740–48) – och vars dominerande inslag var kampen mellan Frankrike och Storbritannien om världshaven och kolonierna å ena sidan och uppgörelsen mellan kejsarmakten Österrike och uppkomlingsstaten Preussen i Tyskland å den andra. Gnistan som antänt alltsammans hade varit en tvist mellan franska och brittiska kolonialister över några gränsmarker i Ohio 1753 som efterhand eskalerat till en öppen militär konflikt (på den brittiska sidan märks för övrigt en ung officer vid namn George Washington). Snart hade bägge sidor inlett så pass omfattande rustningar att ett formellt krigsutbrott blivit mer eller mindre oundvikligt.

Men det var länge oklart om eller i vilken om­fattning kriget skulle komma att drabba Europa. I Sverige var man – liksom på många andra håll – i förstone inte alls intresserad av att invecklas i äventyrligheterna. Men i januari 1756 inträffade något av en diplomatisk revolution då Storbritannien och Preussen plötsligt övergav sina tidigare allierade och i-stället bildade ett nytt förbund med varandra. Därmed blev hela den europeiska maktbalansen ”genom ett litet penndrag” fullständigt kullkastad och de övergivna parterna – de gamla ärkefienderna Frankrike och Österrike – fann ingen annan utväg än att själva bilda en motallians.

Denna häpnadsväckande omsvängning hade man emellertid inte räknat med i varken London eller Berlin, och Preussen fann sig snart farligt isolerad mot en växande konstellation av mäktiga kontinentalmakter till vars krets även Ryssland och Spanien så småningom skulle sluta sig. Inför detta hot beslutade Preussens härskare Fredrik den store att hellre förekomma sina fiender än att förekommas. I augusti lät han invadera grannstaten Sachsen – som med viss rätt misstänktes för inblandning i bildandet av en antipreussisk liga. Därmed hade en kedjereaktion satts igång som snart skulle komma att kasta den ena staten efter den andra in i elden. Snart stod nästan hela Europa i lågor. Och det dröjde inte länge förrän brandröken också trängde in i den svenska regeringens konferenssalar.

I Sverige hade man ännu inte greppat vidden av de omvälvande världshändelserna. Under våren och sommaren riktades styrelsens uppmärksamhet istället mot inrikespolitiska motsättningar – som vid midsommar kulminerade i en misslyckad statskupp i syfte att utöka kungafamiljens inflytande. I mitten av juli hade riksdagen på danskt initiativ och till rungande applåder trumfat igenom en nordisk neutralitetsakt avsedd att hålla de bägge länderna utanför kriget. Dessutom hade båda de stora riksdagspartierna – hattarna och mössorna – enats om att freden ”obrottsligen” skulle hållas.

Men på hösten lät kejsarinnan Maria Teresia tillsammans med den tyska riksförsamlingen – och med fransmännens goda minne – åberopa en gammal klausul i den westfaliska freden från 1648 som stadgade att Frankrike och Sverige förbundit sig att gemensamt ingripa mot all omotiverad aggression i Tyskland. Enligt denna borde alltså Sverige utfärda ett officiellt ultimatum mot Preussen eller för alltid avsäga sig rollen som den europeiska fredens stöttepelare.

Nu riktades genast omvärldens blickar mot Stockholm. I december fattade rådet efter mycket om och men beslutet att tillmötesgå propåerna och i mars 1757 förkunnades garantin officiellt på den tyska riksdagen. Ställningstagandet innebar givetvis en stor risk för att Sverige på det ena eller andra sättet skulle komma att dras in i kriget – inte minst eftersom Fredrik den store visade sig oemottaglig för de krigiska hotelserna. Snarare hade garantin endast inneburit en överhängande fara för preussiska anfall mot Svenska Pommern.

Regeringen, med kanslipresidenten Anders Johan von Höpken i spetsen, hade i själva verket råkat i något av ett dilemma efter garantiförklaringen. Höpken själv önskade in i det sista undvika verklig inblandning i kriget – bland annat med hänvisning till krigsmaktens och statsfinansernas usla tillstånd. Samtidigt hade hoven i Paris och Wien börjat pressa svenskarna med fördelaktiga erbjudanden om erövringar och subsidier om man bara ville ställa en fältarmé på fötter i Tyskland – en armé som man kanske ändå måste skeppa dit för att försvara sig med mot Preussen.

Av de intensiva diskussionerna i rådet under slutet av våren framgår det också tydligt vilken betydelse som Sveriges ära och heder spelade för det slutliga avgörandet att gå i krig. För aristokraterna i rådet var äran av hävd så viktig att den sågs som värdefullare än alla världsliga ting och kunde till och med värderas högre än själva livet. Resonemangen handlade inte lika mycket om möjligheten att förvärva utan rädslan över att förlora äran. Man befarade att Sverige skulle göras till åtlöje om det inte kunde leva upp till garantins krigiska förpliktelser och att det därför vore omöjligt att backa från de redan tagna stegen. Riksrådet Carl Fredrik Scheffer förklarade: ”Och likasom enskilda personer uppoffrar allt annat för deras heder, så bör jämväl de, som styra länder och riken, sätta alla andra betänkligheter åt sidan, då frågan är om rikets värdighet och dess anseende hos andra stater.”

I början av juni röstade därför elva råd mot fem för att gå i krig. Och redan i augusti avgick de första transportskeppen till Svenska Pommern.

Den svenska krigsmakten var emellertid inte längre samma slags framgångsmaskin den varit under Karl XII:s tid bara femtio år tidigare. Orsaken låg först och främst i det utarmade tillstånd som riket sedan dess befunnit sig i och som bland annat framtvingat omfattande nedskärningar inom såväl armén som flottan. Konsekvenserna hade blivit smärtsamt uppenbara under hattarnas fiaskoartade anfallskrig mot Ryssland 1741–43, men trots detta hade ännu inga omfattande förbättringar blivit genomförda. Arméorganisationen var därför i jämförelse med andra stater hopplöst föråldrad och hade inte följt den snabba utveckling inom krigskonsten som inträffat de senaste decennierna – en utveckling som Preussen ironiskt nog varit den ledande drivkraften bakom. Militärt kunde svenskarna vänta sig ett motstånd som var det främsta av sin tid.

Frihetstidens fria författning hade också luckrat upp den militära disciplinen i Sverige. Många krigare var nämligen samtidigt ledamöter av riksdagen och ansåg sig ha rätt att lämna sina kommenderingar – även under brinnande krig – för att delta i politiken. Där tillstötte även omständigheten att över- och underordnade befäl blev jämlikar och att krigsmaktens representanter till och med kunde hamna i position att befalla över den egna regeringen. På så sätt hade både den politiska och militära hierarkin effektivt slagits i spillror. Grundlagarna hade också förhindrat regeringen att vidta några krigsförberedelser innan beslutet om krig blivit fattat. Därför kom den viktiga mobiliseringsfasen att bli en mycket hastig improvisation som skulle visa sig ha förödande konsekvenser på den tilltänkta offensiva strategin. För soldaterna i leden kom det att innebära ett liv i fält under sämsta tänkbara förutsättningar.

Vapnen visade sig nämligen lida av fabrikationsdefekter, uniformerna var slitna – i vissa förband saknades både strumpor och skor – och krutförråden var bristfälliga. Hästar och dragdjur fick kasseras som odugliga, sjukvårdsorganisationen var i det närmaste obefintlig och generalstaben saknade tillförlitliga kartor. Transporterna hade dessutom varit så uselt planerade att trossvagnarnas bottnar och hjul levererats vid olika tillfällen, och många knektar kunde inte bruka sina musköter då flintstenarna – som antände krutladdningen – ännu inte kommit fram. Istället fick de marschera ut i kriget med värdelösa attrapper av trä.

Hade situationen varit annorlunda är det möjligt att den svenska armén – som mötte minsta möjliga motstånd när angreppet sattes igång i september – kunnat spela en betydelsefull roll. Men redan efter några veckor började den usla planeringen att ta ut sin rätt. Utan fungerande vapen och belägringsartilleri tvingades arméledningen göra halt och låta armén bida i overksamhet i väntan på hjälpsändningar från Sverige. Men det enda som hördes från regeringen var hurtiga tillrop om att fortsätta offensiven. När överbefälhavaren Alexander Magnus von Ungern Sternberg nåddes av budet att en stor preussisk undsättningshär var i antågande beordrade han genast reträtt till Svenska Pommern. Allt som tidigare vunnits övergavs och kring årsskiftet hade hela armén blivit inringad av preussarna i Stralsund.

Händelserna var alltså konsekvensen av både usla förberedelser och oturliga svängningar i krigslyckan bland de allierade. När krigssäsongen inleddes hade den preussiska armén varit tillbakapressad, men hade vid slutet av året slagit tillbaka både fransmän och österrikare och var återigen på offensiven. Under återstoden av kriget skulle detta mönster återupprepa sig år efter år: en inledande svensk offensiv som ändade i återtåg. I rådet uppfattades misslyckandena på den egna sidan i första hand som en effekt av defaitism bland de ledande generalerna i fält. I rasande takt blev överbefälhavarna därför avlösta. von Ungern Sternberg avskedades i november 1757, tre månader efter att han anlänt till armén. Efterträdarna Gustaf Fredrik von Rosen och Gustaf David Hamilton hade båda entledigats innan 1758 var slut – den senare trots att han i september hade lyckats besegra en mindre preussisk styrka vid Fehrbellin bara några mil från Berlin. Längst förtroende erhöll Hamiltons efterträdare Jakob Albrekt von Lantingshausen som inte blev ersatt förrän på våren 1761 av den berömde Augustin Ehrensvärd.

Överbefälhavarna försvarade sig i sin tur med hänvisning till otillräcklig utrustning och brist på livsmedel. Under fälttågen visade det sig också hur otymplig och långsam den svenska hären var i jämförelse med de preussiska trupperna, som hade tillgång till snabbare och lättare truppslag som jägare och husarer. Med dessa till hands var det en enkel sak för preussarna att ständigt skära av underhållslinjerna mellan armén i fält och Svenska Pommern. Soldaterna led också kontinuerligt av sjukdomar. Värst var förhållandena när trupperna trängdes samman

i Stralsund och där soldaterna ibland blivit instuvade i ”svinstior och ladugårdar”. Under vintern 1757–58 kunde man påträffa uppemot tjugo svenska soldater i en och samma jordhåla. I smutsen och trängseln – där soldaterna till vardags led av löss och tarmmask – spreds många dödliga febrar, diarréer och infektioner. Fältläkaren Pehr Zetzell skrev i en rapport efter kriget att armén smälte bort av epidemierna ”som snö för solsken”. I början av 1759 hade så många som var tredje soldat insjuknat.

Koordinationen med de allierade hade också varit minst sagt bristande, och trots att man vid flera tillfällen försökt samverka med franska, österrikiska och ryska kårer och arméer hade några gemensamma operationer aldrig kommit till stånd. Istället kunde preussarna marschera kors och tvärs mellan fronterna och konfrontera de allierades styrkor en och en. Redan inför 1759 års fälttåg hade den svenska regeringen – tyngd av skenande krigskostnader – gett upp tanken på gemensamma krigståg och instruerade i hemlighet arméledningen att enbart rikta in sig på närbelägna mål. I september besegrade en svensk galäreskader preussiska skepp i Stettiner Haff, vilket ledde till att öarna Wollin och Usedom kunde intas. Förmodligen utgjorde detta den största enskilda framgången för svenskarna under kriget.

Samtidigt hade en stark politisk opposition mot kriget börjat göra sig gällande i Sverige och på riksdagen 1760–62 utsattes regeringen för så hård kritik att flera råd fick lämna sina ämbeten, däribland Höpken och Scheffer. Ställda inför en skenande statsskuld och förödande inflation började riksdagen nu att leta efter sätt att ta sig ur kriget för att undvika ekonomisk undergång.

Lösningen kom i början av 1762, då tsarinnan Elisabet av Ryssland avled. Tronföljaren Peter III var nämligen en stor beundrare av Fredrik den store och beslutade sig helt sonika för att byta sida i konflikten. För Preussen – som var nära ett sammanbrott – kunde denna händelse inte ha kommit lägligare. Och faran för ett krig även mot Ryssland fick den svenska styrelsen att snabbt fiska efter vapenvila. Redan den 22 maj undertecknades den svensk-preussiska separatfreden i Hamburg utan eftergifter för någon sida.

På kort sikt kom kriget alltså inte att innebära några andra resultat för Sverige än trettio tusen dödade människor och sextiotvå miljoner förslösade riksdaler. På lång sikt skulle det emellertid få stor betydelse för framväxten av en mer fredlig svensk utrikespolitik och självuppfattning. Kriget – som snart beskrevs som något av ett nationellt fiasko – gav nämligen vind i seglen för de samhällsdebattörer som hävdade att Sveriges krigiska bana var över och att freden borde omfamnas inte bara som ett förnuftigare alternativ än krig utan som en styrka på vilken rikets nya ära och anseende borde byggas.