Slaget vid Narva – Karl XII:s första strid

Den 20 augusti 1700 utfärdade Peter den store en krigsförklaring mot Sverige. Skälen som angavs var närmast löjliga. För det första påstod den ryske tsaren att han hade blivit illa behandlad av svenskarna när han besökte Riga tre år tidigare, till saken hör då att han hade färdats inkognito och undanbett sig all den uppvaktning som var kutym när ett statsöverhuvud anlände. För det andra hade några svenska handelsmän obetalda skulder till ryska handelsmän. Vidare hade svenskarna, trots upprepade ryska påstötningar, vägrat att avsätta postmästaren i Riga, och dessutom hade en rysk diplomat blivit bestulen av några livländska bönder. Detta var den officiella förklaringen till fredsbrottet. I själva verket var det bara svepskäl för att få en anledning att starta krig mot Sverige, för att därmed kunna skaffa sig en hamn vid Östersjön. Hursomhelst var den ryske tsaren i alla fall så pass hederlig att han kom med en krigsförklaring; det var mer än vad hans alliansbröder August II av Polen och Fredrik IV av Danmark hade gjort innan de gick till anfall.

Några dagar senare gick den ryska armén in över gränsen till Ingermanland och den 9 september nåddes den svenske kommendanten i Narva, Henning Rudolf Horn, av underrättelser om anfallet. Inte lång tid därefter hade ryssarna även trängt in i Estland där de gick hårt fram mot civilbefolkningen som i stort antal togs till fånga och skickades till Ryssland. Axel Julius De la Gardie, svensk generalguvernör i Estland, uppmanade landets invånare att sätta sig till motvärn mot inkräktarna, men förgäves. Istället flydde adelsmän och andra förmögna personer in i Reval där det blev så trångt ”att knappt en vrå återstod, där man kunde sätta sig ner”.

Snart hade ryska trupper skurit av den ingermanländska garnisonsstaden Narva från alla landförbindelser.

Narva var en mycket viktig stad ur strategisk synpunkt, eftersom den låg nära ryska gränsen och man från fästningen kunde kontrollera ett stort område av Ingermanland och Estland. Öster om staden rann Narvafloden och både i söder och norr fanns djupa dalgångar. Det gick endast att komma åt staden västerifrån, men där var den å andra sidan väl befäst med mur och vallgrav, dock utan vatten. Dessutom fanns det sju bastioner från vilka man kunde beskjuta eventuella fiender. På andra sidan floden låg fästningen Ivangorod, en gång i tiden grundad av den ryske tsaren Ivan III, men sedan länge i svensk besittning. Staden försvarades av det 1 400 man starka Ingermanländska garnisonsregementet. Soldaterna var mestadels av finsk och ingermanländsk härkomst men det fanns även de som kom längre bortifrån, till exempel över 200 skåningar, däribland den 80-årige Börge Eriksson från Ystad, som hade gått in i armén redan 1639 (äldst var dock den 85-årige Thomas Mårtensson från Finland). Till stadens försvar fanns vidare 150 ryttare och en uppbådad milis av borgare och bönder på 400 man.

Eftersom – självklart – inte fästningskommendanten Rudolf Henning Horn ville ge sig frivilligt inledde ryssarna en belägring som leddes av holsteinaren generallöjtnant von Hallart. Bakom en lång belägringsvall, som i en båge sträckte sig från norr till söder med Narvafloden som ändpunkter, började de bombardera staden med hjälp av kanoner. Dessutom grävde de en så kallad cirkumvallations-linje, till största delen av sin sträckning parallell med den första linjen, så att de både kunde försvara sig om det gjordes utfall från fästningen och om de skulle bli anfallna i ryggen. Ryssarna uppförde också mindre skansar som besköt stadens bastioner. Tsaren deltog själv, som styckjunkare, i angreppen. Från staden gjordes då och då små anfall mot belägrarna och vid ett tillfälle lyckades garnisonssoldaterna lägga beslag på en mängd ryska vagnar lastade med förnödenheter.

Sådant var läget när Karl XII klockan nio på morgonen den 1 oktober lämnade Karlshamn ombord på flaggskeppet Västmanland. Det saknades tillräckligt med fartyg vid denna första överskeppning varför endast 6 000 man kunde föras över Östersjön. Meningen var att transportskeppen skulle fara tillbaka för att hämta ytterligare trupper.

Kurs sattes mot Pernau på Livlands västkust och till en början gick allt enligt planerna. Andra dagen siktades Kurland och man skulle snart vara i hamn. Men då slog vädret om och Östersjön förvandlades till ett rasande inferno av vågor och skum. Den svåra höststormen skingrade transportflottan och en del fartyg tvingades vända om till Karlshamn, andra sveptes bort till Ösel. Många av kavalleriets och dragonernas hästar dog när de kastades av och an i de trånga lastutrymmena. Och Karl blev sjösjuk. Hans fartyg lyckades visserligen tre dagar senare ta sig till Pernau men överfärden var en mycket obehaglig upplevelse för den unge konungen, liksom för alla andra. Och med erfarenheterna från det danska fälttåget i färskt minne var det inte så konstigt att Karl XII började få avsmak för sjön. Han hade nu två gånger på kort tid fått erfara hur hasardartat det kunde vara med sjötransporter och sjökrig och försökte hädanefter att i görligaste mån undvika att bli beroende av havets makter.

På förmiddagen den 6 oktober steg kungen iland i Pernau och mottogs med vederbörlig pompa och ståt av stadens borgmästare samt fästningens kommendant med sina garnisonssoldater. Inte sedan Gustav II Adolf gjorde sina erövringståg i början av 1600-talet hade någon svensk regent varit i Baltikum, och svenskarna förundrade sig därför över att invånarna inte gav uttryck för någon större glädje över att deras härskare hade kommit till staden.

Överskeppningen av trupperna försenades av höststormarna och pågick en hel månad framåt, och inte ens då hade hela armén kommit över Östersjön. Först ett halvår senare var transporten genomförd.

Karl XII:s ursprungliga plan var att, tillsammans med de finska regementen som redan fanns i Estland, gå söderut mot August den starkes sachsiska trupper i svenska Livland. Men strax före avfärden från Karlshamn hade det kommit rapport om ryssarnas anfall och kungen stod nu liksom ett halvår tidigare inför ett val mellan två fiender: mot sachsarna i Livland eller ryssarna i Ingermanland?

En vecka efter ankomsten till Pernau fick dock Karl reda på att sachsarna hade hävt sin belägring av Riga och gått i vinterkvarter söder om floden Düna, varför beslutet inte var så svårt att fatta eftersom Riga inte längre var i omedelbar fara. I samråd med bland andra general Otto Vellingk och den rutinerade Rehnskiöld – den unge kungens store läromästare och högra hand i militära frågor – bestämde sig Karl för att undsätta den belägrade fästningen i Narva. Trupperna skulle från olika håll samlas i Wesenberg, en liten stad tolv mil väster om Narva. En skrivelse avsändes till kommendant Horn i Narva där kungen sturskt lovade att komma till stadens räddning (brevet nådde dock aldrig fram): ”Vi ärna i morgon uppbryta härifrån och med allra första infinna oss där i nejden med en så stark militie, som näst Guds hjälp, nog skall vara vuxen att delogera [fördriva fienden från dess ställningar] bemälte patrask och tvinga den kanaljen att vika undan”.

Under tiden hade tsaren nåtts av nyheten om Karl XII:s landstigning i Livland och ökat intensiteten i belägringen av Narva för att kunna ta staden innan den svenska undsättningen hunnit anlända. Det gjordes också ett misslyckat försök att storma fästningen Ivangorod. Nya regementen hade anlänt och från det ryska lägret sändes en kavalleristyrka på 5 000 man under general Sjeremetjev för att ödelägga trakten väster om Narva fram till Wesenberg för att på så sätt göra det svårare för Karl XII:s här att skaffa livsmedel och furage. Byar och herrgårdar brändes ner, boskap och spannmål fördes bort och människorna togs till fånga – eller mördades om de trilskades. Därefter fattade Sjeremetjev posto vid det trånga passet vid Pyhäjöggi några mil väster om Narva, där man visste att den svenska armé måste komma igenom för att kunna undsätta Narva.

Medan de svenska och finska trupperna efter hand samlades i Wesenberg begav sig kungen till Reval för att ta emot de regementen som skeppades direkt dit. Vid ankomsten den 26 oktober erhöll han stadens nycklar – som han strax vänligt lämnade tillbaka till borgmästaren – och inrättade sig därefter på stadens slott.

Här fick nu kungen anbud om fredsförhandlingar med August, som hade blivit orolig när han fick reda på att den svenska hären landstigit i Livland. Karl förhöll sig kallsinnig till den franske och den österrikiske diplomatens erbjudanden om medling och var enbart besvärad av att ha dem där. Han var i Estland för att kriga, inte för att förhandla, punkt slut.

Efter tio dagar i Reval begav sig Karl XII till samlingspunkten i Wesenberg. Här gjordes nu de sista förberedelserna inför marschen mot Narva. Trupperna skulle medföra proviant för fyra dagar, i övrigt befallde han att de bara fick medföra det allra nödvändigaste, allt annat skulle lämnas kvar. Och trots att hela armén inte hade hunnit samlas i Wesenberg – över 2 000 man saknades – bröt Karl XII upp den 13 november och började marschen mot Narva. Bakom hans beslut låg sannolikt svårigheterna att anskaffa livsmedel och furage i trakten kring Wesenberg samt oron över att ryssarna skulle hinna sända förstärkningar till Narva. Bland officerarna i högkvarteret fanns det dock de som var skeptiska och menade att det var alltför riskabelt att gå mot ryssarna i det här läget. Man visste att den ryska armén var numerärt överlägsen – det nämndes siffror på uppåt 80 000 man –, vidare var de svenska trupperna inte vinterutrustade och dessutom var utsikterna att skaffa proviant på vägen mellan Wesenberg och Narva mycket dåliga. Och skulle man sedan bli besegrad av ryssarna vid Narva – vilket Gud förbjude – ja, då skulle de svenska östersjöprovinserna ligga i det närmaste oskyddade och snart vara förlorade.

Kungen tog dock ingen hänsyn till rådgivarnas varningar, särskilt inte deras påpekanden om ryssarnas stora överlägsenhet i antal: ”Om de vore en gång till så många, så skall jag gå löst på dem; ty jag vet att jag har Gud med mig och en rättfärdig sak”.

Rehnskiöld var inte fullt så segerviss och dagen före marschen skrev han till rådsherren Wrede i Stockholm: ”Om Hans Majestät kan lyckligt med denna lilla och utmattade armé utföra sin dessein [plan], så tror jag, att aldrig någon med större hinder exekverat sitt värv.”

Så gav de sig iväg. Det var kallt och vägarna var ”osägligen djupa och elaka” av de ihållande höstregnen, vilket gjorde hela marschen till en pina. Snart blev det brist på proviant och furage, eftersom de planerade transporterna från de upplagda magasinen till nattlägren omöjliggjordes på grund av de usla vägarna. Nätterna tillbringades i tält, fem till sex man i varje om man inte var officer, för då hade man eget tält. Enstaka nätter kunde vissa få sovplats hos någon bonde, men det hörde till ovanligheterna i dessa härjade trakter. Ledningens försök att ordna fram ordentlig vinterutrustning hade i stort sett misslyckats, så nu inte bara hungrade soldaterna, de frös också. Inte heller tycks de karolinska krigarna ha uppskattat att få se sig om i Estland. ”Här är en misshaglig ort och elakt folk, lika klädda som tattare pläga vara och ingen förstår deras språk”, berättar en av dem besviket.

Efter fyra dagars hård marsch siktades fienden för första gången. Det började med att kungen sände ut en svensk avdelning på 400 dragoner under generalmajor Georg Johan Maidel för att besätta det trånga passet vid Pyhäjöggi, omkring fem mil väster om Narva. Där väntade emellertid – svenskarna ovetande – general Sjeremetjev med 5 000 man. Maidel och hans folk upptäckte först 800 man ryskt kavalleri som befann sig på södra sidan om den lilla å som rann genom ravinen, medan huvudstyrkan uppehöll sig på andra sidan. Generalmajoren sände genast bud till huvudstyrkan och snart anlände Karl XII – ivrig att äntligen få komma i kontakt med fienden – med några officerare.

Den lilla ryska styrkan, som hade gått över ån för att skaffa mat åt sig själva och foder åt sina hästar, angreps och tvingades tillbaka över bron till andra sidan. Det blev en kort strid. När svenskarna ställde upp sex kanoner och började beskjuta ryssarna retirerade Sjeremetjev med sina trupper, ända tillbaka till lägret utanför Narva. Hade Sjeremetjev velat hade han här vid övergångsstället kunnat stoppa hela den karolinska armén, men hans order var att inte inlåta sig i strid med svenskarnas huvudstyrka. Därför blev det bara en skärmytsling, till all lycka för svenskarna.

Marschen gick vidare under stora umbäranden. Det blåste och regnade och den medförda provianten hade nu tagit slut. Följande natt tillbringades på några leriga åkrar, som i karolinernas dagböcker fick namnet ”lortlägret”, och någon riktig vila för soldaterna var det knappast tal om.

Borta i det ryska lägret hade tsaren oroats av rapporterna om den annalkande svenska armén och morgonen den 19 november överlät han hastigt befälet åt hertigen av Croy, en synnerligen erfaren officer från Flandern, som, i likhet med en hel del andra officerare från Västeuropa, hade värvats av tsaren för att höja den ryska arméns kapacitet. Hertigen åtog sig uppdraget under protester eftersom han, liksom många andra officerare, hade börjat bli bekymrad över vad som skulle hända när den svenske kungen nådde fram. Därefter lämnade Peter det ryska lägret och begav sig mot Pskov, för att, som han sa, påskynda förstärkningarna därifrån. På den ryska sidan trodde man nämligen att den annalkande svenska hären bestod av över 30 000 man – en uppgift som en tillfångatagen svensk major hade lurat i dem. Vidare uppgav tsaren att han prompt måste ge sig av för att ta emot en stor turkisk ambassad som var på väg mot Moskva (vilken i själva verket inte anlände förrän fyra år senare). Sanningen var nog snarare att Peter var rädd och fruktade ett nederlag.

Samma dag hade den karolinska armén hunnit fram till Lagena, en nedbränd herrgård 14 kilometer från Narva, där man slog läger över natten. Karl intog aftonmåltiden i överste Carl Gustaf Wrangels tält och gick sedan och lade sig att vila ett par timmar. Man bröt upp vid sextiden och marscherade genom skogen mot Narva. Klockan tio på förmiddagen siktades det ryska lägret. Efter att ha rekognoserat terrängen och besatt Hermannsberget omkring två kilometer från den ryska förskansningslinjen ställdes den svenska hären upp i slagordning på två linjer efter Rehnskiölds anvisningar. Formeringen kunde ske delvis utan insyn från fienden eftersom svenskarna hade åsen mellan sig och det ryska lägret. Under tiden besköt svenskt artilleri det ryska lägret från Hermannsberget samtidigt som man också från Narvas murar började bombardera ryssarna.

Klockan ett på eftermiddagen var uppställningen färdig, soldaterna hade fäst halm i hattarna som kännetecken och fältropet ”Med Guds hjälp” var utdelat. Karl XII:s armé var – frusen och på fastande mage – redo att ta sig an den numerärt överlägsna ryska hären som väntade 2 000 meter därifrån. För att få ut ryssarna på öppna fältet framför deras sju kilometer långa förskansningslinje sköts dubbel svensk lösen – två gånger två kanonsalvor – men inget hände. Ryssarna stannade kvar bakom sina vallar och gravar utan att låta sig lockas till strid.

Då bestämde sig Karl XII, på inrådan av Rehnskiöld, för att storma det ryska lägret. (Bruket att hålla krigsråd med de högsta befälen inför viktiga beslut hade avskaffats av kungen och all planering skedde numera under största sekretess med så få inblandade som möjligt.)

Soldaterna beordrades att tillverka faskiner, det vill säga binda ihop stora knippen av ris och sly, så att man skulle kunna ta sig över vallgravarna. Slagordningen formerades om så att infanteriet kom i första linjen och kavalleriet i andra. Rehnskiölds plan var att bryta igenom den alltför utdragna och glesa ryska fronten på två ställen, för att sedan kunna rulla upp deras linjer. Generallöjtnanten anförde själv kavalleriet på vänstra flygeln – där också kungen befann sig – medan general Otto Vellingk ledde de beridna trupperna på högerflygeln. Numerärt var svenskarna klart underlägsna: mot den svenska härens 10 500 man stod omkring 24 000 ryssar.

Då några av de svenska officerarna åter försökte göra kungen uppmärksam på den ryska överlägsenheten och avrådde honom från att våga ett anfall mot det välbefästa lägret, svarade han trosvisst: ”I krig kommer segern från Gud, och han kan lika lätt giva den åt de få som åt de många”.

Hertigen av Croy, som i en iögonfallande stilig röd rock red omkring inne i lägret på sin vita häst, förväntade sig att svenskarnas huvudanfall skulle ske mot den ryska högerflygeln i norr och koncentrerade därför sina mest erfarna regementen dit, medan de sämre trupperna fick ta hand om vänsterflygeln.

Klockan två på eftermiddagen den 20 november 1700 var den svenska armén åter redo att rycka fram mot det ryska lägret. I samma stund började det helt plötsligt snöa – någon dag tidigare hade vädret slagit om till minusgrader och kraftig nordvästlig vind – och Rehnskiöld funderade en kort stund på att avbryta anfallet, men kungen ville fortsätta: ”vi hava mer gagn än skada därav”. Snön blåste nämligen ryssarna rakt i ansiktet vilket hindrade dem från att se svenskarna förrän de var så nära som 20–30 meter från förskansningarna. Det svenska fotfolket stormade an, sköt en salva och bröt sedan igenom den ryska försvarslinjen genom att kasta faskiner i gravarna, klättra över vallen och springa in i lägret med dragna värjor. Död och förintelse. Vanligtvis hörde det till god soldatsed att inte dräpa fiender som kastade sina vapen, men det gällde inte här. Svenskarna gick ursinnigt fram och högg ned alla som kom i vägen; ryssarna betraktades, liksom andra folk i öster, nämligen som råa barbarer och förtjänade därför inte att bli barmhärtigt behandlade.

Samtidigt drog sig den svenska vänsterflygeln norrut och gick till angrepp mot fiendens högerflygel. Även här var snöyran till svenskarnas fördel. Den ryska högerflygeln bröts i två delar och den norra halvan försökte fly över Kamperholmsbron för att därigenom rädda sig över till andra sidan Narvafloden. Till slut blev mängden flyende på bron så stor att den brast och många drunknade i flodens iskalla vatten. Nu var alla reträttvägar för ryssarna stängda. Snöovädret upphörde efter en halvtimme.

Efter att ha bevittnat de svenska framgångarna på vänsterflygeln sökte sig Karl XII tillsammans med sin kammarherre Axel Hård ner mot öppna fältet, men hade under ritten oturen att rida ner i ett kärr, och fann sig stå med vatten och dy upp till halsen utan möjlighet att själv ta sig loss. Även Hård gick ner sig i moraset men kunde ta sig upp av egen kraft och drog sedan med hjälp av två finska soldater upp kungen och hans häst. Värjan och ”den ena stöveln och strumpan blev kvar sittande neder i lorten”, så Hård tvingades att ge kungen en av sina stövlar. Raskt ordnades också en ny värja fram och så kunde Karl rida vidare.

Den svenska högerflygeln mötte ännu mindre motstånd än den vänstra. Vellingks ryttare och general Knut Posses fotfolk jagade snabbt de orutinerade ryska soldaterna på flykt. Sjeremetjevs kavalleriavdelning retirerade i panik söderut för att om möjligt rädda sig över floden i närheten av Joala. Här fanns ingen bro och drygt tusen ryttare och hästar omkom då de drogs ner av de virvlande strömmarna.

Total förvirring utbröt inne i det ryska lägret. Stora skaror lämnade förskansningarna och försökte undkomma till skogarna i närheten genom att springa över det öppna fältet. Men där antingen nedgjordes de av väntande svenska avdelningar, där även kungen befann sig en stund, eller så motades de tillbaka in i lägret.

De ryska elittrupperna hade emellertid inte gett upp slaget trots de stora inledande motgångarna. De samlade ihop en mängd trossvagnar och ställde upp dem i en så kallad vagnborg och här inleddes nu ett nytt blodigt skede av striden, allt medan mörkret sänkte sig över slagfältet. Även här tog Karl XII aktiv del, varvid hans häst dödades av en kanonkula. Snart hade det dock blivit så dunkelt att man knappt kunde skilja vän från fiende; Livgardet gick exempelvis till anfall mot Dalregementet och först då några trumslagare började spela en svensk marsch kunde det påbörjade blodbadet stoppas.

Klockan sju på kvällen lät Karl XII trumpetarna blåsa eld upp- hör. Det var helt enkelt för mörkt för att fortsätta. Dessutom var han orolig för den egna härens tillstånd eftersom de svenska soldaterna under slagets senare skede hade börjat plundra hejdlöst inne i det ryska lägret och många nu var så fulla att disciplinen höll på att upplösas.

Svenskarna hade under eftermiddagen tagit en fast ställning mellan de ryska förskansningslinjerna och staden. Hit kom under kvällen ett flertal höga utländska officerare i rysk tjänst, däribland överbefälhavaren hertigen av Croy, för att ge sig fångna åt den svenske kungen. De ryska soldaterna hade nämligen börjat angripa sina egna befäl när det stod klart att det skulle bli ett nederlag, eftersom de upplevde att de hade blivit svikna av utlänningarna.

Omkring klockan åtta på kvällen anlände den nye överbefälhavaren Dolgorukij för att förhandla om den ryska högerflygelns kapitulation. Ryssarna anhöll om fritt avtåg samt att få behålla vapnen. Karl XII accepterade det på villkor att ryssarna överlämnade sitt artilleri samt alla sina fanor. Det gick ryssarna med på. Under natten arbetade ryska soldater med att laga bron över floden till Kamperholm och klockan fyra på morgonen den 21 november började resterna av den ryska högerflygeln tåga över bron.

Sedan var det den ryska vänsterflankens tur. Förhandlingarna drog ut på tiden men slutligen gick också de med på att kapitulera. Att kungen sedan bröt det muntliga avtalet och tvingade dem att att lämna ifrån sig sina vapen och dessutom tog det högsta ryska befälet till fånga förorsakade stor förbittring på den ryska sidan.

Timme efter timme marscherade nu den ryska vänsterflygeln från slagfältet, alla utan vapen och med hattar och mössor i hand, mellan två långa led av dödströtta och utsvultna svenskar som hade beordrats till bron för att övervaka det hela. På den förlorande sidan blev många bedrövade när de i dagsljuset såg hur fåtaliga de svenska trupperna i själva verket var. Scenen skulle komma att upprepas nio år senare på en annan plats långt därifrån, fast då med omvända roller.

Det hade hade varit ett mycket blodigt slag och de ryska förlusterna var betydande: närmare 8 000 man dödade och sårade. Men även de svenska förlusterna var kännbara: av svenskarna hade 700 man stupat och 1 200 sårats, vilket betydde att de uppgick till närmare en femtedel av den sammanlagda styrkan – en förlustandel som betraktades som ovanligt hög.

Därför var det inte så konstigt att Karl XII beviljade stora delar av den ryska armén fritt avtåg – det fanns helt enkelt inga möjligheter för svenskarna att hålla så många fångar under bevakning, dessutom behövde den svältande svenska armén själv de ryska livsmedelsförråden. Det svenska bytet blev hursomhelst rikligt: 145 kanoner, 28 mörsare och hela 24 000 skjut- och stångvapen samt massor av ammunition. Dessutom erövrades över 170 fanor och standar, vilket sved lika mycket i skinnet på ryssarna som vapenförlusterna. Fälttecken hade nämligen stor symbolisk och moralisk betydelse; varje kompani hade sin egen fana (infanteriet) eller standar (kavalleriet) och soldatens lojalitet var i första hand knuten till fälttecknet. Troheten till fursten och nationen gick via fälttecknet, och en förlust medförde att man inte kunde vara riktigt säker på truppens lojalitet – i all synnerhet om det handlade om värvade soldater av utländsk härkomst. Men vad de vanliga knektarna allra mest gladde sig åt var nog det erövrade stora livsmedelsförrådet – där det också fanns rikligt med brännvin.

Karl XII fick inte mycket sömn natten efter slaget. Kapitulationsförhandlingarna var inte färdiga förrän efter klockan två på natten och sedan var det också mycket annat som måste skötas om i kaoset på slagfältet. Då kungen slutligen kom tillbaka till sitt tält för en stunds vila fann kammartjänaren en muskötkula i hans halsduk – han hade alltså blivit träffad men mirakulöst nog undgått skada. Detta stärkte ytterligare Karl i hans övertygelse att Gud Fader själv stod vid hans sida. Och när han den 22 november gjorde sitt intåg i Narva begav han sig omedelbart till kyrkan, där han föll på knä och prisade Gud för den stora viktorian.

Slaget vid Narva betydde att den ryska armén var moraliskt slagen till grunden. Vidare innebar tillfångatagandet av i stort sett hela den ryska arméledningen att tsaren skulle bli tvungen att bygga upp sin krigsmakt från början.

Karl XII:s vågspel hade lyckats. Och detta var inte den svenska propagandan sen att utnyttja. I propagandaskrifter från det svenska fältkansliet framhävdes – och överdrevs – den unge kungens insats av de segerberusade svenska ämbetsmännen. Över hela Europa flög nu Karl XII:s namn. Den ”mest djärva, mest lyckosamma och bäst ledda striden i världen”, utropade en dansk diplomat. På gatorna i Paris skallade ropen ”Vive le roi Charles!” och från Konstantinopel sände storvesiren gratulationer och önskade den svenske kungen och hans armé fortsatt lycka och framgång mot den ”grymma fienden”. Tsaren, å sin sida, var inte lika mån om att händelserna vid Narva skulle bli allmänt kända, och satte därför ut vakter på vägarna till Moskva för att hindra nyheten från att nå fram till huvudstaden. Över hela Sverige hölls några månader senare en särskild tacksägelsedag. I Stockholm tändes ljus i alla hus i Gamla stan, på Riddarholmen och på malmarna. Och på Brunkebergs torg hade man byggt en 25 meter hög pyramid av trä som lystes upp av 2 500 tranlampor. I toppen av pyramiden fanns inskriften ”Ecce, veni, vidi, vici” – Julius Caesars berömda ord. Dessutom översvämmades den litterära marknaden av hyllningsverser där skalderna försökte överträffa varandra i lovsång till kungen. Det såg åter ljust ut för Sverige.

Segern vid Narva formade också Karl XII:s syn på ryssarna. Han berättade några veckor senare för sin gode vän överste Axel Sparre att ”ryssar är intet lust att slåss med, emedan de intet stå som andra” – utan bara springer sin väg. Kungen tyckte vidare att det roligaste med slaget hade varit när de ryska soldaterna hamnade i floden då Kamperholmsbron gav vika, eftersom man då kunde skjuta på dem ”som efter änder”.

Detta, i och för sig, ursäktliga ungdomliga övermod hade den faran med sig att det lätt kunde övergå i en underskattning av den ryska armén.

Och en sådan kunde bli kostsam.

Publicerad i Populär Historia 5/2000

Fakta: Lejonet återvänder?

Under andra världskriget förstördes stora delar av Narvas historiska byggnader och monument. Nu vill man återuppbygga mycket av detta, bland annat det lejon av brons som restes på 1930-talet som minne över det berömda slaget. De estniska myndigheterna hoppas på svenskt stöd och Svenska institutet, som arbetar för att främja Sverige i utlandet, söker finansiärer till projektet.

Monumentet, placerat vid stadens västra infart, invigdes av arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande kungs pappa) år 1936. Ragnar Östberg, som ritade Stockholms stadshus, stod som arkitekt bakom det hela. Lejonet blev snabbt ett populärt utflyktsmål för Narvas invånare, och något av en symbol för staden. Men i samband med de våldsamma striderna i området 1944 förstördes monumentet.

I samarbete med Utrikesdepartementet har nu Svenska institutet funderat över hur ett nytt bronslejon skulle kunna placeras i Narva. Man tänker sig denna gång att gjuta ett så kallat ”Medicilejon”. Detta lejon har sina rötter i antiken och kom till Sverige 1698 i form av en gipskopia. Sedan 1770-talet finns lejonet på Konstakademin i Stockholm (originalet i marmor finns i Florens). Det nya monumentet blir mindre än det gamla, och från initiativtagarnas sida vill man hellre se skulpturen som en symbol för kulturella förbindelser än ett minne över det krigiska förflutna. Men ännu är alltså inte finansieringen klar.

Klart är dock att en stor utställning kring kontakterna mellan Sverige och Narva invigs på Hermannsborgen i staden den 18 november. Utställningen är producerad av Stiftelsen Läckö slott.

Mellan den 17 och 20 november genomförs också en historikerkonferens i Narva. Då möts forskare från Estland, Sverige, Ryssland och Finland under temat ”Narva i historiens spegel”. I samband med konferensen presenteras också dokumentationen av svenskägda Krenholms textilfabriker, Narvas största arbetsgivare med 4 700 anställda och en unik industrianläggning med stora kulturhistoriska värden.

Magnus Bergsten

Publicerad i Populär Historia 5/2000