Den brutala grannfejden

Kampen om Skåne hade varit bitter och långdragen. Båda länderna ansåg sig ha gammal rätt till landskapet. För svensk del kunde man vifta med ett köpekontrakt, eftersom den svenska kungamakten på Magnus Erikssons tid hade köpt Skåne. I Danmark hävdades att landskapet sedan urminnes tid var danskt. Skåningarna själva hade dessutom trivts bättre med att tillhöra Danmark än Sverige eftersom den senaste svensktiden, som bara hade varat sedan freden i Roskilde 1658, hade präglats av dyrtider och svenskt förmynderi. De svenska myndigheterna hade varit ytterst strikta och misstänksamma mot den skånska befolkningen, som antogs vara avogt inställd, danskvänlig och förrädisk. Det blev den också, mycket beroende på den styvmoderliga behandlingen. En källa till skånsk vrede var av militär natur. Sedan en tid tillbaka hade uppsvenska ryttare inkvarterats på många gårdar, dels för att det behövdes ett rytteri i landskapet, dels för att skynda på försvenskningsprocessen. Ryttarna hade rätt till en del av gården, och när bonden dog fanns det stora möjligheter att ta över hela egendomen och tränga bort änkor och barn.

Föga förvånande hatades ryttarna, som dessutom ofta betedde sig illa mot civilbefolkningen utan att riskera straff. Till detta kom att unga skånska män skrevs ut för att ingå i den svenska armén, men de fick aldrig tjänstgöra i hembygden. Istället sändes de till andra sidan Östersjön för att försvara svenska besittningar i Livland eller norra Tyskland. Sannolikheten att komma hem var liten, varför vissa hellre rymde till skogs än lät sig föras ombord på skeppen. De inledande krigshandlingarna ägde alltså rum i norra Tyskland, där svenskarna fick det svårt när allt fler motståndare anslöt sig. Inom kort – på våren 1676 – anföll danska styrkor också Gotland. Ön föll på några dagar, och härifrån var det enkelt att kontrollera Östersjön. Under hela kriget dominerade danskar och nederländare havet. Den svenska flottan var i dåligt skick, och i början av kriget inträffade flera fartygskatastrofer. De stora örlogsfartygen Kronan och Svärdet sjönk utanför Öland, och sjöstridskrafterna återhämtade sig inte.

Sedan var det tid att vända sig mot det egentliga krigsmålet: Skåne. Den 29 juni 1676 skrev kommendant Petter Hästesko på Helsingborgs slott till Krigskollegium om läget vid den skånska kusten: "Nytt att notificera har jag inte annat än att nu försöker alla fästningarna här i landet att proviantera, vartill tas av alla de omkringliggande adliga godsen spannmål och tjänligt slaktfä. I sundet ligger två danska fregatter och två danska kapare. Mellan Ven och Köpenhamn samlas en hop farkoster varigenom förmenas att de danske skulle ha någon plan här på landet."

Det som Petter Hästesko såg och rapporterade om var början på den största invasion som någonsin har skett i södra Sverige. Landstigningen i Skåne genomfördes på två platser. Först gjordes en landstigning vid Trelleborg och Ystad den 27 juni 1676. Huvudstyrkan landsteg ett par dagar senare vid kusten mellan Råå och Helsingborg, och det var några av skeppen i denna operation som Hästesko såg från Helsingborgs slott. Kung Kristian V lät på kort tid transportera 15 000 man över Öresund. För att få invasionen att lyckas krävdes hundratals fartyg. Ägare till småskutor hade tvångskommenderats för att operationen skulle bli av. När soldaterna kom över till Skåne vadade de den sista biten in till land, oroliga över att utsättas för svensk beskjutning. Men oron var obefogad. Det fanns inga svenska soldater vid kusten. Alla danska trupper landsattes utan motgångar. Kristian V ska enligt en skröna ha hoppat och dansat av glädje när han stod på skånsk mark.

Vid tiden för landstigningen fanns det i hela Skåne omkring 6 000 man ur den svenska armén. Härledningen befann sig i Malmö. Svenskarna gjorde vad de förmådde för att pressa tillbaka inkräktarna, som ryckte fram i västra Skåne, men soldaterna var för få och otränade för att kunna lyckas. Istället tvingades svenskarna dra sig allt längre österut och lämna det skånska landskapet fritt att ockuperas – eller befrias, om man såg det från Kristian V:s danska horisont. Karl XI drog sig först tillbaka till Kristianstad. Förloppet liknade mer en flykt än en ordnad reträtt. Den franske ambassadören Isaac de Pas, markis av Feuquières, rapporterade till Ludvig XIV om hur hastig, virrig och oplanerad reträtten var.

Soldaterna var missnöjda och moralen sjönk. Många hade önskat att konfrontera fienden, medan andra oroade sig över hur dålig armén var. Alla kunde se att beredskapen var usel, och danskarna kom allt närmare. Kung Karls flykt fortsatte till Karlshamn i Blekinge och senare vidare till Ljungby i Småland. Inledningsvis skördade den danska invasionsarmén stora framgångar. Alla större städer utom Malmö föll efter korta belägringar. Helsingborgs stad överlämnades genom att magistraten sökte upp fienden och överlämnade nycklarna. Stadsborna hade föga till övers för svenskarna på slottet. Innan de sökte upp fienden hade de vänt sig till Petter Hästesko för att få löfte om att staden i möjligaste mån skulle skyddas. Kommendanten hade inte lovat något, alltså valde invånarna kung Kristian. Den 4 juli gav Hästesko upp slottet.

Karl XI var en ung och oprövad kung när kriget började, men ganska snart visade det sig att hans ungdomliga entusiasm över livet i fält och hans benägenhet att själv göra sitt yttersta i strid fick honom att växa som fältherre. Kungen krävde uppoffringar av soldaterna, men var själv med dem, orädd och dödsföraktande. Vid sin sida hade han rådgivaren Johan Gyllenstierna. Under krigsåren skulle de komma varandra mycket nära, och Gyllenstierna skulle bli kungens närmaste man. I Karls närhet fanns även hans biktfar Haquin Spegel, som skrev dagbok under kriget.

I efterhand framstår två viktiga svenska segrar som avgörande för krigets utgång. Det första av dessa slag utkämpades den 17 augusti 1676 vid Fyllebro utanför Halmstad. Bataljen, som var det första stora slaget under kriget, kallas även slaget vid Halmstad. Det var en knapp och närmast slumpartad seger för Karl XI, som själv var med, och den var viktig för moralen. Fram tills nu hade allt gått emot svenskarna, men här fick de äntligen medvind. Segern innebar att danska trupper söderifrån inte kunde ansluta sig till fältherren Ulrik Frederik Gyldenløves styrkor, som hade gått in i västra Sverige från Norge. Den danska planen hade varit att skära av Sveriges kontakt med kusten, erövra Göteborg och sedan tränga in i det svenska kärnlandet. Nu fick den idén ges upp. Istället fastnade kriget i en västsvensk respektive en skånsk del.

Kriget i väster – i Norge, Bohuslän, Västergötland och Dalsland – kallas Gyldenløvefejden efter nämnde Ulrik Frederik Gyldenløve, som var äldre halvbror till kung Kristian V och norsk ståthållare. Gyldenløve hade ägnat lång tid åt att förbereda Norge för krig, och han var mycket nära att inta Bohus fästning, som belägrades på sommaren 1678. Hans krigföring präglades av snabbhet. Gyldenløve undvek stora slag men lyckades ändå inta orter som Vänersborg 1676 och Marstrand och Uddevalla året därpå. När han insåg att det fanns en risk för en konfrontation med svenskarna drog han sig undan.

Det västsvenska motståndet – lett av Magnus Gabriel De la Gardie – var genomgående förvirrat eller splittrat. Många gånger var soldaterna obenägna att slåss och längtade hem. Fältherren klagade framförallt över hur ovilliga de stackars dalkarlar som han hade fått till sitt förfogande var att slåss. De var inga soldatämnen. Magnus Gabriel De la Gardie var å sin sida ingen strateg, och hans insatser framstår många gånger som ad hoc-lösningar. Karl XI var djupt missnöjd. Efter slaget vid Fyllebro önskade Karl föra över kriget till Skåne, för att börja tränga tillbaka danskarna. Men han hade två stora problem. Det värsta var att den skånska lokalbefolkningen gjorde allt för att motarbeta honom. Proviantering var nästan omöjlig eftersom bönderna gladeligen gav vad de hade till fienden, och stal vad de kunde från de svenska trupperna. Följden blev att armén svalt. Därtill kom sjukdomarna. Under senhösten 1676 var den uthungrade armén kraftigt försvagad och många soldater var döende, men Karl XI tvingade dem likväl vidare. Fienden belägrade Malmö, och Karl ville få ännu en seger.

Den 4 december 1676 utkämpades det väldiga slaget vid Lund. Bataljen inleddes i gryningen och varade tills det hade blivit mörkt. Slagfältsområdet var vidsträckt. Strider stod på så skilda platser som i danskarnas härläger vid Skälshög och inne i dagens centrala Lund (i områden som då låg utanför staden). Det sista som skedde var att danska trupper som befann sig vid kyrkan i Vallkärra besegrades och flydde ut i decembermörkret, varefter svenskarna kunde utropa sig som segrare. Kung Kristian drog sig tillbaka till Helsingborg.

Slaget vid Lund beskrivs ofta som ett av världshistoriens blodigaste slag, sett till antalet stupade i relation till antalet soldater på plats, men det är en missuppfattning. Efter slaget begravdes mer än 8 000 döda, men långt ifrån alla hade stupat av krigshandlingar. Åtskilliga hade avlidit av sjukdom i lägren. Därmed inte sagt att det som skedde vid Lund inte var en mänsklig katastrof. Skildringar av händelsen ger vid handen att slaget var rörigt, skrämmande och förfärligt att vara med om. Många togs som fångar, och ännu fler skadades och invalidiserades. För svensk del var emellertid en vändpunkt nådd. Den danska övermakten i Skåne var bruten, och från och med nu skulle svenskarna sakta men säkert återta alltmer av landskapet. Förändringen fick betydelse även för det folkliga motståndet. Ju bättre det gick för svenskarna, desto mindre benägna blev skåningarna att öppet "hålla på" danske kung Kristian. Dessutom hade lokalbefolkningen insett att i krig spelar det ingen roll vem som bränner din gård, plundrar din boskap och dödar din son. Kriget drabbade civilbefolkningen exceptionellt hårt. De svenska soldaterna ville proviantera. De danska soldaterna ville också proviantera, liksom friskytteförbanden. Och sist men inte minst: snapphanarna behövde försörjning. Alla tog vad de kunde från bönder och stadsbor. När någon av parterna drabbades av motgångar togs vreden ut på lokalbefolkningen genom hämndbränningar av gårdar eller fullständig avbränning i syfte att förstöra så mycket som möjligt.

Eftersom den svenska flottan var underlägsen den förbundna danska och nederländska sjökrigsmakten kunde danskar och nederländare sätta agendan till sjöss – svenska kustområden låg öppna för plundring. Situationen var förödande för skånska kuststäder och byar, men också för Öland. Förutom Borgholms slott hade svenskarna sedan Kalmarkriget (1611–13) byggt ett antal mindre skansar på ön, men de kunde inte hejda en stark fiende. I början av augusti 1677 siktades den dansk-nederländska flottan i Kalmarsund, och den 11 eller 12 augusti landsteg soldaterna. Ölänningarna var oförberedda. Amiral Cornelis Tromp, som ledde landstigningsstyrkan, uppmanade befolkningen att betala brandskatt. En stor del av befolkningen hade flytt till gömslen i fornborgar och lundar i stället för att möta fienden, och endast ett fåtal fick veta att de kunde betala sig ur knipan. Ur svensk synvinkel sågs det inte heller med blida ögon om undersåtarna förhandlade på det viset. När tidsfristen hade löpt ut satte plundringen igång. Nästan alla gårdar och byar i Algutsrums och Möcklebys härader brändes ned till grunden. Danskarna brände den 13 augusti prästgården i Rälla och kyrkan i Glömminge efter att de hade stulit allt av värde. Dagen därpå brändes prästgården i Sandby socken, och enligt kyrkoboken gick alla gårdar i socknen samma väg. I Runstens socken brann kyrkan och en badstuga.

Senare skulle skrönor återge vad som hände med rikedomarna. Kyrkoherden i Köping, Olaus Wallinus, ska ha tagit initiativ till att gräva ned kyrkklockorna i en åker, som därmed fick namnet Klockängen. På prästgården i Långlöt lade man värdesaker i en kista som grävdes ned på tomten. Tyvärr antände inkräktarna en stuga bredvid, och en brinnande gavel föll över träkistan så att innehållet förstördes. I Ventlinge grävdes kyrkklockan ned, men byborna hotades med att hela bygden skulle stickas i brand om de inte grävde upp den. Härjningarna pågick i två veckor. Källorna utgörs av spridda notiser i kyrkböcker, vilka fornforskaren Abraham Ahlqvist använde när han skrev Ölands historia och beskrifning på 1820-talet. Därtill kommer en utredning som gjordes av svenska myndigheter, daterad i Borgholm den 6 april 1678. Här kommer befolkningen till tals, och det framgår att brandskatt ibland betalades för att skörden skulle få vara ifred. Den hade inte bärgats och löpte risken att bli nedtrampad eller bränd. Kreatur innebrändes, stals eller slaktades. När danskar och nederländare avseglade för att plundra fastlandet på andra sidan sundet lämnade de en svältande befolkning bakom sig. Den mest kända hämndbränningen från svensk sida drabbade Örkeneds socken i nordöstra Skåne i april 1678. Här var motståndet mot svenskarna kompakt och Karl XI beordrade bränning av alla gårdar i socknen. Dessutom skulle alla män mellan 15 och 60 år dödas.

I det svenska lägret ansåg man att detta var alltför grymt, varför sockenborna varnades och kunde fly. Men 68 gårdar blev lågornas rov. Några månader senare, när kung Kristian insåg att kriget i praktiken var förlorat och Kristianstad hade fallit i svenska händer, beordrade han den återtågande armén att förinta allt i sin väg.

Skånska kriget hade inte börjat om det inte hade varit för att Frankrike ville ha med Sverige i kriget i Tyskland. När freden skulle slutas var det också fransmännen som tog kommandot. Fredsförhandlingarna ägde rum i Lund, och det stod klart att svenskarna hade övertaget och kunde diktera villkoren, något som man från danskt håll vägrade att acceptera. Diskussionerna körde fast. De svenska och danska förhandlarna kom dock bra överens när de inte satt vid förhandlingsbordet. Då bjöd de varandra på fester och umgicks. Men så fort det var dags att tala om gränsdragningar och avtal upphörde sämjan.

Till slut övertogs förhandlingarna av fransmännen, som ensidigt utformade en fred: freden i Fontainebleau 1679. Först efter denna förnedring kunde fienderna i Lund enas och skapa en egen fred: freden i Lund, som skrevs under den 26 september 1679. Avtalet är värt en kort utvikning. Den svenske huvudförhandlaren Johan Gyllenstiernas mål var att skapa en fred som gjorde framtida krig omöjliga. Danskar och svenskar skulle bli allierade, ingå handelsavtal och samarbeta. De skulle i framtiden stå på samma sida i konflikter och hålla ihop mot grannarna. Inledningsvis var danskarna skeptiska till idéerna. De kunde inte tro att den grove Gyllenstierna menade allvar, men han övertalade dem, och en förvånansvärt framsynt fred slöts – inte en som gick ut på att hämnas på förloraren, utan en som syftade till att skapa en bättre värld. Bröllopet mellan den svenske kungen Karl XI och den danska prinsessan Ulrika Eleonora på Skottorps slott några månader senare blev den definitiva avslutningen på konflikten och början på en ny dansk-svensk era.

I en sagobok hade historien slutat där, men i verkligheten blev det inte som Johan Gyllenstierna hade hoppats. "Fredspanten", prinsessan Ulrika Eleonora, kunde som människooffer inte skapa en evig fred. I Sverige blev hon illa behandlad av sin svärmor, Hedvig Eleonora. Hon fick inget politiskt inflytande, utan ägnade i stället stor omsorg åt sina barn. Drottning Ulrika Eleonora dog ung efter täta barnafödslar. Sonen Karl skulle växa upp och bli Karl XII, och nya krig skulle komma. Men det är en annan historia.

Katarina Harrison Lindbergh är författare av historisk facklitteratur. Hon utkom nyligen med Skånska kriget 1675–1679 (Historiska Media, 2025).

Publicerad i Populär Historia nr 12/20259