Ryttarens övertag

Bondens värld är krossad. Hans blick förmörkas av blod och dödsångest. Gården står i lågor, hustrun är våldtagen och barnen – de som överlevt –

19 mars 2001 av Dick Harrison

Bondens värld är krossad. Hans blick förmörkas av blod och dödsångest. Gården står i lågor, hustrun är våldtagen och barnen – de som överlevt – släpas bort i slaveri. Som vore den slagen av en hagelstorm är skörden tillspillogiven, söndertrampad ute på fälten av tusentals mongoliska hästhovar. Barbariet regerar.

Sådana scener utspelades upprepade gånger under tusentals år i Europa, Persien, Indien och Kina. När ryttaren mötte bonden segrade ryttaren. Bonden sprang för långsamt, var usel på att skjuta pil, hade föga erfarenhet av militärt samarbete och inget intresse av att plundra. Ryttaren red snabbt som vinden, kunde hantera bågen och visste att lyda order – och han älskade att plundra. I äldre tid resulterade plötsliga konfrontationer mellan nomadisk och bofast civilisation nästan alltid i att den förra triumferade. Nomadfolken hade ett militärt övertag över högkulturerna. Så förblev det ända tills krutet och dess eldvapen fick vågskålen att väga över till böndernas förmån under 1500- och 1600-talen.

Mongolerna var bara ett i raden av expansiva asiatiska nomadfolk, men de genomförde sina erövringar i en unik omfattning. Det hade sannerligen inte saknats imponerande stäppimperier i Centralasien och Mongoliet före Djingis Khans tid. Ett mycket betydande dylikt, xiongnu-imperiet, hade existerat under 100-talet f Kr. På 300- och 400-talen e Kr hade Europa förhärjats av hunner, Iran av heftaliter, Indien av hunas och norra Kina av otaliga stäppfolk av blandad härkomst. De riken som skapades var emellertid av begränsad omfattning och föll samman ganska snabbt.

Vad var det då som fick just Djingis Khan och hans ättlingar att lägga under sig det största imperium som någonsin existerat på jordklotet? Varför hade det inte hänt tidigare?

En del av svaret ligger i den rationalisering och effektivisering som Djingis lät genomföra inom själva krigföringens område. Han och hans efterföljare insåg bättre än någon tidigare vilka fördelar nomaderna hade gentemot kineser, perser med flera, och de renodlade segerreceptet på ett både fenomenalt och förödande sätt. Vi har goda vittnesbörd om att den mongoliska härens elitstyrka utgjordes av ett jättelikt livgarde av elitsoldater som hade utvalts ur hela folket, svetsats samman i långvariga driller på stäpperna och tränats i en disciplin och skicklighet på hästryggen som var överlägsen allt kristna och muslimer kunde mobilisera. Detta i sig räcker emellertid inte som förklaring. För att förstå mongolernas krigiska framgångar måste man skärskåda hela deras krigsmaskin.

Aldrig tidigare hade ett nomadfolk kombinerat disciplin och rörlighet såsom mongolerna gjorde på 1200-talet. Befälhavarna var ansvariga inför khanen för att soldaterna var korrekt utrustade, och disciplinbrott (inklusive icke-auktoriserad plundring) bestraffades med döden. Genom att noga lägga upp fälttågen så att de löpte över goda betesmarker med tillgång till vatten – spioner hade en viktig roll i planeringen – kunde mongolarméerna förflytta sig på ett för motståndarna ofattbart snabbt sätt över hela den euroasiatiska stäppen. Hären bestod ju av kavalleri med extrahästar, och om betet var gott kunde man minska trossens storlek till ett minimum. Genom att dela in arméerna i spridda avdelningar som förflyttade sig separat ökade snabbheten ytterligare. Ständigt aktiva kurirer som red fram och tillbaka mellan befälhavarna minskade risken för att armén skulle splittras.

Detta både ekonomiska och effektiva sätt att lägga milen bakom sig var samtidigt nyckelreceptet till framgång i krig. Mongolernas ryttaravdelningar var utspridda över hela landskap men agerade likväl samfällt. De förmådde skrämma slag på sina fiender genom att inge känslan av att de fanns överallt och var många, många fler än de i själva verket var. Sett ur detta perspektiv är det föga förvånande att mongolfientliga historieskrivare regelmässigt överdrev deras antal. Mongolerna kunde lätt arrangera kniptångsmanövrar, skära av motståndarnas konvojer och omringa eftertrupper. Ett typiskt mongoliskt anfall bestod i att en extremt snabbridande förtrupp sköt pilar på avstånd; den sammansatta båge mongolerna använde hade en räckvidd på 200–300 meter. Den orutinerade fienden lät sig därvid ofta luras att följa efter det lätta kavalleriet och rida rakt i fällan. När fienden var utspridd på fältet slog det tunga mongoliska rytteriet till från alla håll, och utgången var given.

Till allt detta kom en avancerad psykologisk krigföring. Motståndaren skulle skrämmas till förvirring och nederlag genom att köpmän, vilka inte sällan var utsända av mongolerna själva, spred rykten om de fruktansvärda härjningar mongolerna lät utföra i erövrade områden. Några massakrer är historiskt belagda, men långt ifrån alla. Man överdrev medvetet och lät ryktet förstora sig självt.

I synnerhet den främste av mongolernas efterföljare, Timur Lenk, gjorde sig skyldig till bisarra grymheter under andra hälften av 1300-talet. Vi har flera ögonvittnesskildringar i behåll av de torn och pyramider av dödskallar som Timur lät konstruera efter att ha ägnat sig åt folkmord i Persien och Syrien. Psykologin hade avsedd effekt: folk i gemen, både européer och asiater, blev bevisligen livrädda för de asiatiska horderna. Den ambassadör som färdades med khanens skyddsbrev kunde resa ohotad tvärs över hela kontinenten. Vem vid sina sinnens fulla bruk ville vara fiende till den som var vän med Djingis, Kublai eller Timur?

Mongolernas krigsmaskin fungerade från Korea till Schlesien. Den skulle med all säkerhet även ha fungerat i England och Frankrike, om de nu hade fått för sig att förlägga något fälttåg dit. Den fungerade till och med i Tibet, eftersom högplatåerna i norra delen av landet och de angränsande bergsdalarna gjorde det möjligt för stora rytteriavdelningar att nå ända fram till det tibetanska kärnlandet i söder.

Så fort mongolerna avlägsnade sig från det öppna landskapet fick de emellertid problem. Segerreceptet fungerade endast under speciella förutsättningar. Det mest kända mongoliska misslyckandet är Kublai Khans försök att flytta över sina arméer till Japan och även inlemma detta land i sitt imperium. Väldiga stormar – kamikaze, ”den gudomliga vinden” – gjorde processen kort med flottstyrkorna, och till lands lyckades japanerna med uppbjudande av enorma ansträngningar hålla fienden stången. Om Japans bergiga öar hade bestått av väldiga stäppområden hade kriget förmodligen fått ett annat slut.

Det tydligaste exemplet på den mongoliska taktikens begränsning är emellertid inte den japanska katastrofen, som ju till viss del kunde skyllas på naturens nycker, utan Kublai Khans försök att erövra Sydöstasien. Före 900-talet hade nuvarande norra Vietnam tillhört det kinesiska imperiet. Den vietnamesiska kulturen hade sinifierats (”blivit kinesisk”) vad beträffar till exempel religion och administration, men trots det långa maktinnehavet förblev släkterna i söder självmedvetna och separatistiska. De utnyttjade 900-talets kinesiska svaghet till att slå sig fria och skapa ett eget rike som så småningom fick namnet Dai Viet. Kublai Khan ärvde på 1200-talet de gamla kinesiska maktanspråken och lät sina numerärt överlägsna styrkor invadera från norr. Resultatet var katastrofalt. Vietnameserna var chanslösa på öppna fältet – men oövervinneliga i bergen och skogarna. När mongolerna försökte sig på djungelkrig blev de besegrade i grunden. Kublai Khan vägrade emellertid att inse faktum och sände in våg på våg av nya arméer, alltid med samma resultat. Under en fas valde han att eskalera kriget genom att sjövägen angripa det austronesiska riket Champa, beläget i nuvarande mellersta Vietnam, för att skära av Dai Viets södra gräns och ställa fienden mellan två eldar. Det gick, för att uttrycka sig milt, inget vidare. Till slut kompromissade parterna sig fram till en fred som tillät storkhanen att rädda ansiktet. Härskarna i Dai Viet och Champa erkände formellt Kublai Khans överhöghet men behöll i praktiken hela sin självständighet.

För en modern betraktare påminner mongolhärskarens beteende visavi Vietnam på ett kusligt sätt om den taktik USA:s president Richard Nixon och hans generaler använde sig av i samma nejder under åren kring 1970 (med samma remarkabla brist på framgång). Vissa lär sig icke av historien …

Kublai Khan nöjde sig för övrigt inte med att bli krigiskt förödmjukad av chamer och vietnameser utan sände även en stor flottstyrka till nuvarande Indonesien. Under en tid höll mongolerna delar av Java ockuperat, men det dröjde inte länge förrän den lokale härskaren tillfogade dem ett svidande nederlag. Det enda sydöstasiatiska land i vilket mongolerna kunde uppvisa varaktiga framgångar var Burma, där ett stort område införlivades med Kublai Khans imperium. Efter något decennium drog sig emellertid mongolerna tillbaka.

Mongolernas krigiska intervention i söder kom närmast att agera som katalysator för andra folks, främst tai-folkens, expansion på äldre högkulturers bekostnad. För mongolerna själva var expeditionerna att betrakta som fiaskon. Varken deras eller kinesernas krigstaktik fungerade i berg och regnskog. Förbindelselederna med hemmabaserna var dessutom för långa och utsatta. Kriget kostade mer än det smakade.

Annat var det i Centralasien, Kina, Persien, Ryssland och Ungern. Här fungerade den mongoliska krigsmaskinen alldeles utmärkt. Det hade ingen större betydelse om fienden utgjordes av infanterister under Songdynastin, turkiska ryttare i Främre Orienten eller tyska riddare. När slaget var över hade stäppen färgats röd av deras blod, och mongolerna – segerrusiga men disciplinerade – hade ridit vidare mot nästa hägrande mål.

Dick Harrison är docent i historia.

Asiens arv

Har mongolernas härjningar betytt något för vår tid? Kan man tala om ”arvet efter Djingis Khan”? Ur en synvinkel är arvet oomtvistligt. Skuggan av asiatiska horder vilar tung över det historiska minnet. För många länder är skuggan extra tung, i synnerhet för Ryssland.

Att vårt östra grannland så markant har skilt sig från Västerlandet från 1200-talet och framåt beror huvudsakligen på att Gyllene hordens khaner tvingade furstarna i Moskva, Tver, Rjazan och andra städer att orientera sig mot Asien istället för Europa. På samma sätt har motståndet mot mongolerna blivit legendariskt, bland annat för japanerna.

Men fick mongolhärjningarna någon långsiktig betydelse för vanliga bönders och hantverkares liv? Minskade jordbruksarealen? Minskade folkmängden? Nja … På denna punkt har man, enligt modern forskning, tidigare överdrivit plundringarnas effekter. Förvisso dog många i samband med krigen, men både stads- och agrarsamhället förmådde vanligtvis återhämta sig. De städer som föll i Djingis Khans egna krig, bland annat orterna i nuvarande Uzbekistan, gick mot en ny blomstring bara några decennier efter att mongolerna skövlat landet. Undantag fanns, men i så fall berodde förändringen mest på att nomader förvandlade jordbrukarnas åkrar till betesmarker, inte på att bönderna dog.

Dick Harrison

Publicerad i Populär Historia 7/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också