Armenier deporteras från provinsen Erzurum.

© Viktor Pietschmann

Mordet på armenierna

I nära ett sekel har turkarna vägrat att erkänna folkmordet på omkring 1,5 miljoner armenier 1915–20. Men nu har frågan åter uppmärksammats, i samband med Turkiets EU-förhandlingar.

18 mars 2006 av Folke Schimanski

Armenierna har en tretusenårig historia. Under århundradet före Kristi födelse styrde den armeniske kungen Tigranes II ett välde som sträckte sig från Kaspiska havet till Palestina. Det var det första landet som antog kristendomen. Senare krympte det armeniska riket och blev en vasallstat till Persien, Parthien, Rom och Bysans. Det invaderades av araber, seldjuker och mongoler, och delades upp mellan Iran och Turkiet.

Vid slutet av 1800-talet var det gamla armeniska riket under delvis osmanskt, delvis ryskt välde. I samband med tsardömets fall gjorde sig armenierna i den östra, ryska delen fria men införlivades 1922 med Sovjetunionen.

Efter en folkomröstning blev denna del en självständig stat 1991, dagens Armenien. Västra delen av det armeniska området är dock fortsatt en del av Turkiet, som avlöste det osmanska väldet efter första världskriget.

600 armenier mördades i Istanbul

Folkmordet började i Istanbul för nittio år sedan, den 24 april 1915. Sexhundra framstående armenier mördades då på order av regeringen (dagen högtidlighålls varje år av armenier i hela världen). Detta var det första folkmordet under 1900-talet – men det uppmärksammades inte i någon större omfattning och satte inte några större spår i historieskrivningen. Adolf Hitler undrade sarkastiskt ”vem som kom ihåg armeniermorden”, när hans egen utrotning av oönskade individer sattes i verket.

Armenierna var en stor tillgång kommersiellt och administrativt i det osmanska riket och betraktades länge som ”skyddslingar” (dhimmis) enligt Koranen. Men detta till trots var de andra klassens medborgare, de fick till exempel inte bära vapen. De flesta hade sin hemvist i de sex östligaste provinserna. Vid sekelskiftet 1900 var armeniernas andel av befolkningen i det osmanska riket två av totalt trettiosex miljoner.

Armenier blev syndabockar

Under de årtionden som föregick första världskriget stagnerade utvecklingen i det osmanska riket (”den sjuke mannen”) allt mer. Krisen ledde till att sultan Abdülhamid II letade efter syndabockar och fann dem i den armeniska minoriteten.

Under 1890-talet massakrerades därför mellan 100 000 och 150 000 armenier. År 1909 avsattes sultanen av de så kallade ungturkarna, en rörelse som ville modernisera landet och skapa en rent turkisk nation.

Pascha gav ordern

1914 gick hans efterträdare med på axelmakternas sida för att återvinna förlorade områden från Storbritannien och Frankrike. När det inte lyckades blev armenierna, som hyste stark samhörighet med de likaledes ortodoxa kristna i Ryssland och 1915 försökte göra sig självständiga i öst, utsatta för den slutliga etniska rensningen.

Inrikesministern Talaat Pascha, en av ledarna för ungturkarna, gav i ett telegram order om att alla armenier som vistades i Turkiet utan undantag skulle likvideras. I de sex östliga provinserna blev de flesta männen dödade. Kvinnor och barn fördrevs mot den syriska gränsen.

Vid massmorden undvek man att använda ammunition, som behövdes för kriget, utan tillgrep andra medel – som att bunta ihop männen och dränka dem i flodvattnen. Kvinnorna och barnen vandrade i ökentrakter utan vare sig vatten eller mat, och många av dem omkom.

Två av tre armenier dödades

Resultatet av terrorn blev att två tredjedelar av den armeniska befolkningen i Turkiet eliminerades.

Från turkisk sida hävdar man – än i dag – att åtgärden var militärt nödvändig: man hade ju femtekolonnare i riket under krigstid. Dessutom försöker många att helt förneka folkmordet eller åtminstone minska dödssiffran. Den här bilden är allmän bland turkar – skolböckerna nämner inte händelserna – och endast få turkiska intellektuella menar att Turkiet ska erkänna det som hände.

Saken fördes till sin spets under de påbörjade förhandlingarna med EU i höstas. Bland annat ville den franske utrikesministern sätta erkännandet som villkor för Turkiets EU-inträde. På detta har den turkiska regeringen reagerat med stark irritation.

Publicerad i Populär Historia 4/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också