Regler för slagfältet
Krig är inte en artighet utan den mest fruktansvärda sak i livet.” När den berömde ryske författaren Leo Tolstoj låter furst Andrej Bolkonskoj uttala dessa ord till Peter Besjukov i storverket Krig och fred var det år 1812, då Napoleons Grande Armée härjade i Ryssland och sedan själv förintades. Bolkonskoj fullföljde sin brutala livsvisdom med: ”Krigets luft är mord; krigets metoder är spioneri, förräderi (…) ruinerandet av ett lands invånare (…) bedrägeri och falskhet utgör militära medel (…) Ta inga fångar utan döda eller dödas.”
För försöken att reglera denna brutala och vansinniga verklighet hade den ryske fursten bara förakt till övers:
”De talar till oss om krigets regler, om ridderlighet (…) Det är alltihopa strunt (…) De plundrade andra människors hus, gav ut falska pengar, och värst av allt de dödade mina barn och min far, och därefter talar de om krigets regler och ädelhet.”
Tolstoj fångade det genuint motsägelsefulla i försöken att lagstifta om något av det mest fasansfulla i mänsklig verksamhet – kriget. Inte desto mindre har dessa försök varit många genom historien, ibland framgångsrika, ibland inte.
Idag är krigets lagar eller den humanitära rätten en del av folkrätten, vilken i sin tur ingår i den internationella rätten. Folkrätten är statssamfundets rättsordning och reglerar förhållandena mellan stater och eller internationella organisationer. Länge utgjordes de trevande försöken att reglera kriget av ukaser från enskilda furstar eller överenskommelser mellan sådana. Det är egentligen först med det trettioåriga kriget på 1600-talet som staterna i modern bemärkelse växer fram som de helt dominerande aktörerna i detta avseende.
Det är också vid denna tid som ”folkrättens fader”, holländaren Hugo Grotius uppträder. Hans bok De jure belli ac pacis (”Om krigets och fredens rätt”) utkom 1625 och innehöll en utförlig beskrivning av hur stater skulle förhålla sig till varandra och vilka regler som skulle gälla i krig. Samma frågor behandlades senare av tysken Immanuel Kant på 1790-talet.
Försöken att lagstifta inom krigets område har dock betydligt längre rötter än så. I allmänhet brukar man indela all lagstiftning om krig i två kategorier, ”Rätten till krig” (Jus ad bellum) respektive ”Rätten i krig” (Jus in bello). Inte minst under 1900-talet har det också gjorts omfattande ansträngningar kring försöken att förebygga krig, inte minst genom olika nedrustningsavtal.
Hos Grotius dryftades frågor om det rättfärdiga kriget och skillnaden mellan försvars- och angreppskrig. Men redan i antiken hade tänkare som Cicero och Augustinus funderat över samma problem. Under medeltiden, vars korståg förvisso var en form av angreppskrig, blev frågan om det moraliskt rättfärdigade kriget aktuell hos en lång rad tänkare som påven Innocentius IV och skolastikern Thomas ab Aquino. På 1000-talet proklamerades ”Guds fred” av påven. Krigföring på kyrkliga helgdagar eller mot andra kristna förbjöds, medan riddare som vände sina vapen mot trons fiender – främst muslimer – fick påvens välsignelser. Den antik-kristna traditionen kompletterades runt sekelskiftet 1900 med den marxistiska skolan sådan den uttolkades främst av Lenin. Denne betonade orättfärdigheten i det koloniala eller imperialistiska kriget.
Vid flera tillfällen i historien har en grupp av stater tagit sig rätten att inbördes avgöra när situationen kräver någon form av intervention. Så var det till exempel med de europeiska stormakterna i den Heliga alliansen efter Napoleonkrigens slut 1815, vilket ledde till den längsta fredsperioden i Europa på århundraden.
Med Nationernas Förbund (NF) gjordes under mellankrigstiden ytterligare försök att reglera rätten till krig. År 1935 fördömdes Italien för angreppet på Abessinien (Etiopien) och två år senare drabbade NF:s bannbulla Japan för dess anfallskrig mot Kina. I ingetdera fallet fick NF:s uttalanden någon praktisk effekt, men det internationella samfundet hade hävdat en viktig princip.
När Förenta Nationerna bildades efter andra världskriget 1945 inskrevs i FN-stadgan bestämmelser om rätten till självförsvar. En stat får bara ta till våld när den är angripen. Författarna tänkte sig i första hand en sådan konflikt mellan stater, men såväl det andra världskriget som de många kolonialkrigen under efterkrigstiden visade att även konflikter där gerillarörelser var en part behövde regleras.
När USA efter den 11 september 2001 med hänvisning till FN-stadgans bestämmelser hävdade sin rätt att försvara sig mot angrepp från såväl terrornätverket Al-Qaida som talibanregimen i Afghanistan komplicerades frågan ytterligare. Den nyss avslutade diskussionen om folkrätten och kriget i Irak belyser hur komplext detta problem har blivit. Vid ett angrepp med modern IT-teknologi kan det i dag vara mycket svårt att bevisa vem ute i cyberrymden som ligger bakom och mot vem ett berättigat försvarskrig skall rikta sig.
Redan i det antika Egypten omtalades vikten av en human behandling av krigsfångar och på 500-talet f Kr instruerades persiska soldater i Indien att behandla civila humant. Särskilt skydd för kvinnor, präster, pilgrimer och kyrkobyggnader utfärdades av påven år 990. Krigets vardag var dock ofta grym även mot civilbefolkningen, för att inte tala om krigsfångar som inte sällan avrättades på fläcken om de inte kunde stickas in i de egna leden eller betala lösensumma. Under Sveriges krig mot Preussen åren kring 1760 kom till exempel de två krigförande parterna överens om vilka summor man skulle betala varandra för att lösa ut tillfångatagna officerare av olika grader. Meniga soldater däremot lämnades åt sitt öde och många svenskar pressades att tjänstgöra i den preussiska armén. Behandlingen av krigsfångar har fram till våra dagar varit ett test på hur pass humant de krigförande förmått uppföra sig.
Redan tidigt förekom förbud mot onödigt inhumana vapen. Användandet av eld och giftvapen förbjöds i Indien redan på 500-talet f Kr och senare följde en rad likartade förbud genom historien, till exempel mot armborst. En röd tråd hos 1700-talets upplysningsfilosofer var individens värde. Jean-Jacques Rousseau framhöll till exempel att kriget skulle ses som en kamp mellan stater, under vilken humanitet mellan de deltagande individerna var viktig.
Bristen på humanitet i krigets råa vardag framstod som förskräckande klar den 24 juni 1859. Vid Solferino söder om Gardasjön i Norditalien drabbade den dagen österrikare samman med Frankrikes och Sardiniens förbundna arméer. Under femton timmar slogs 300 000 soldater mot varandra, innan österrikarna till slut tvangs ge slaget förlorat. Kvar på slagfältet låg totalt 40 000 döda och sårade. Närvarande vittne var schweizaren Henri Dunant som skildrade sina omskakande upplevelser i boken Ett minne från Solferino. Därmed hade Dunant inlett den process som skulle leda till den första Genèvekonventionen om humanitär rätt år 1864 samt grundandet av det Internationella Röda korset med vården av sårade i fält och omsorg om krigsfångar bland sina främsta uppgifter.
Ungefär samtidigt, år 1863, sammanställde den amerikanske professorn Francis Lieber den första förteckningen över krigets lagar, en förteckning som godkändes av president Abraham Lincoln och användes av Unionen under det pågående inbördeskriget. Den så kallade Lieber Code har därefter haft ett betydande inflytande på den internationella lagstiftningen.
I Paris 1856 förbjöds bland annat användandet av icke reguljära kaparfartyg för att angripa handelssjöfarten, ett bruk som hade en lång tradition. Förbudet slog igenom ganska snabbt, om än inte i det nordamerikanska inbördeskriget 1861–65, då inte minst sydstaterna med framgång använde sig av kapare.
Parisdeklarationen blev den första i en lång rad internationella konventioner som på olika sätt försökte humanisera krigföringen. I S:t Petersburg 1868 förbjöds användningen av vissa explosiva kulor och i Haag 1899 förbjöds olika inhumana projektiler, till exempel dumdumkulor som sades orsaka onödig skada. År 1907 avtalades om 13 konventioner i Haag, inklusive ett reglemente för landkriget med förbud mot gifter. Gaskrigföring förbjöds i Genève år 1925, under intryck av de fruktansvärda lidanden som utspelats i första världskrigets skyttegravar. Förbudet hindrade dock varken italienare eller japaner från att använda sådana vapen under 1930-talet.
Efter andra världskrigets slut tillkom 1948 års konvention mot folkmord och de fyra viktiga Genèvekonventionerna 1949. De senare gällde land- och sjökrig samt behandlingen av krigsfångar och civilbefolkning.
Krigshändelserna hade tydligt visat på behovet av en mera heltäckande lagstiftning, i synnerhet sedan det moderna kriget blivit ”totalt” och drabbade hela samhället och hela befolkningen, inte bara de uniformerade. Ännu 1914–18 hade de flesta av de döda varit soldater men 1939–45 var de civila offren i stor majoritet.
Under efterkrigstiden har en rad nya konventioner tillkommit, bland annat Unescokonventionen 1954 om skydd för kulturell egendom, 1977 års tilläggsprotokoll om skydd för offer i väpnade konflikter, 1980 års FN-konvention om särskilt inhumana vapen (brandvapen, försåtmineringar med mera), 1995 års förbud mot synförstörande laservapen och 1997 års Ottawakonvention med förbud mot truppminor. Till dessa kommer bland annat 1972 års förbud mot biologiska vapen och 1993 års mot kemiska vapen, samt en lång rad avtal om förbud mot ickespridning av kärnvapen, mot vissa typer av prov med dem samt mot att placera kärnvapen på havsbottnen eller i rymden.
För hela detta regelverk gäller självfallet att alla stater måste ratificera dem och därefter också leva upp till sina förpliktelser. Här kan historien visa upp en trist och tröttande provkarta på alltifrån vägran att ratificera internationella avtal till systematiska avtalsbrott. Därför har frågan om lagföring av individerna och staterna bakom de värsta av övergreppen också blivit en följetong.
Det finns medeltida exempel på försök att döma enskilda för icke accepterat uppförande i krig, och när Napoleon flydde från Elba förklarades han stå utanför lagen – hors la loi – av segrarmakterna. Ryssland och Preussen ville efter Waterloo avrätta den franske kejsaren, men han förpassades sedan till exilen på S:t Helena, eftersom ingen ville sanktionera en rätt att döda statschefer, inte sedan hela Europa fördömt avrättningen av Ludvig XVI 1793.
Efter det första världskriget höjdes många röster i Frankrike och Storbritannien för att döma och helst avrätta det besegrade Tysklands ledare, och då i synnerhet kejsaren Vilhelm II för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Kejsaren hann dock sätta sig i säkerhet i Nederländerna, medan en multinationell juristkommission uttryckte tvivel på att det faktiskt var ett brott mot folkrätten att starta krig. Dessutom ansåg man inte skuldfrågan vid krigsutbrottet 1914 vara fullt så enkel som en del högljudda politiker menade. De hämndlystna tillfredsställdes istället när segrarmakterna skrev in i fredsfördraget i Versailles 1919 att Tyskland och kejsaren personligen bar skuld till kriget.
År 1920 försökte de allierade få niohundra tyskar utlämnade för att dömas i militärdomstolar, men den tyska regeringen vägrade och varnade för svåra oroligheter om något sådant genomfördes. Ett domstolsförfarande mot det mest avskydda inslaget i Tysklands krigföring, det oinskränkta ubåtskriget, inleddes dock år 1922 inför en tysk domstol i Leipzig. Resultatet blev ur allierad synvinkel ett fiasko. Sammanlagt 888 av de totalt 901 åtalen avskrevs eller ledde till frikännanden. I de återstående fallen fick de dömda lindriga straff. När sedan flera av dem lyckades rymma fick fångvaktarna emotta gratulationer av allmänheten. Erfarenheterna från Leipzig bidrog till att de allierade segrarmakterna 1945 inte tänkte låta tyska domstolar blanda sig i rättsprocesserna. Redan 1943 hade tre tyska officerare i Charkov åtalats av en sovjetisk domstol och avrättats för krigsförbrytelser. De västallierade stoppade dock krigsförbrytardomstolar på Sicilien 1943, eftersom man fruktade vedergällningar mot allierade soldater i tysk krigsfångenskap.
Efter krigsslutet fanns inga sådana hinder. När domarna i Nürnberg avkunnades den 30 september 1946 dömdes tolv av de tjugotvå anklagade nazistledarna till döden, medan tre frikändes. Elva av de dömda hängdes medan en, Herman Göring, i sista minuten hann ta gift innan rättvisan nådde honom.
Efter kriget har man diskuterat det tveksamma i att döma personer för brott som inte fanns kodifierade när de begicks, liksom att en av de tre dömande parterna, Sovjetunionen, hade liknande brott på sitt samvete, utan att behöva stå till svars för dem. I Tokyo rannsakades samtidigt tjugoåtta japanska militärer och politiker (kejsar Hirohito själv lämnades av realpolitiska skäl ifred) varav sju, med den förre premiärministern Hideki Tojo i spetsen, hängdes. I en lång rad länder som Polen, Italien och Filippinerna dömdes efter krigsslutet personer som begått förbrytelser mot civila och krigsfångar.
Svårigheterna att rannsaka dem som begått förbrytelser mot krigets lagar har dock varit legio, eftersom lagstiftningen länge saknat sanktionsmöjligheter. Den internationella domstolen i Haag, med rötter i 1899 års fredskonferens, dömer bara stater och inte individer. Under Vietnamkriget rannsakade således en amerikansk domstol en officer för massakern på civila i Song My 1968. När krigsförbrytartribunalerna i Haag och i Arusha i Tanzania inrättades 1993–94 för att döma enskilda individer för övergreppen under krigen i före detta Jugoslavien och Rwanda hände något nytt. Inrättandet i juli 2002 av den permanenta internationella brottmålsdomstolen, ICC, är än mer avgörande, även om en del länder, som USA, tvekar att släppa jurisdiktionen över sina egna medborgare.
Svårigheterna att humanisera kriget och bevaka efterlevnaden av detta regelverk har varit många, men samtidigt ger historien än flera exempel på behovet av den typen av lagstiftning. Gustav II Adolf beskrev kriget ”som ett hav av allt ont” och samtiden åsåg med fasa övergreppen då Magdeburg intogs av kejserliga trupper år 1631. Att Hugo Grotius vid den tiden satte sig ned och började formulera krigets lagar var i högsta grad motiverat, även om gärningsmännen från Magdeburg undgick det öde som drabbat de sentida brottslingarna från Manila 1945 eller Vukovar 1991.
Lars Ericson är huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolans krigsvetenskapliga institution och docent i militärhistoria vid Åbo akademi. Han har givit ut en rad böcker och utkommer i vinter med en essäsamling om stormaktstidens militära makt (Historiska Media).
Att läsa: Humanity in Warfare. The Modern History of the International Law of Armed Conflicts (1983) av Geoffrey Best. The Laws of War. Constraints on Warfare in the Western World (1994) av M Howard,
G J Andreopoulos och M R Shulman (red).
Korrekt krigsförklaring
I den internationella rätten har det inte bara utvecklats regler för vad som är ett rättfärdigt krig, utan också hur krig ska inledas på ett korrekt sätt. En krigsförklaring ska ske klart och tydligt, innan stridshandlingar inleds. Det mest kända exemplet på motsatsen är Japans anfall mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941, helt utan föregående varning. När president Roosevelt dagen efter talade inför den amerikanska kon-gressen betecknade han inte bara den 7 december som a day of infamy (»en skammens dag»), han var också noga med att formellt konstatera att krigstillstånd nu rådde mellan Amerikas Förenta Stater och Kejsardömet Japan.
I antiken kunde såväl greker som romare utfärda en formell krigsförklaring genom att kasta ett spjut på fiendens territorium, ett sätt att meddela sig som faktiskt också stundtals möter hos Nordamerikas indianer. I den romerska republiken skulle dock dessförinnan klagomål (repetitio rerum) riktas mot motparten vilken skulle ges tillfälle att inom trettiotre dagar åtgärda den orätt som vederfarits Rom eller dess medborgare. Först därefter kunde prästerskapet, med senatens och folkets stöd, utfärda en formell krigsförklaring.
Mot slutet av medeltiden möter vi i Thomas ab Aquinos Summa Theologiae (1261) kravet på att en krigsförklaring är ett absolut villkor för att ett krig ska kunna kallas rättfärdigt. Detta gäller dock inte om man själv är angripen part eller slåss mot otrogna, främst muslimer under korstågen. De påvliga förkunnelserna av korstågen som heliga krig fyllde i praktiken samma funktion.
Det finns några få medeltida krigsförklaringar bevarade från Norden, bland annat ett »fejdebrev» som Lübeck och andra städer inom Hansan sände till Valdemar Atterdag 1368 och ett liknande hansebrev till Erik av Pommern 1426.
De nordiska ländernas inblandning i varandras strider har ibland uttryckts i skriftliga löften om stöd till den ena eller andra parten, skrivelser som de facto fungerat som krigsförklaringar. Men dessa formella krav har givetvis inte alltid efterlevts vid olika krigsutbrott.
Den formella krigsförklaringen delgavs ofta med hjälp av sär-skilda budbärare, så kallade härolder. Härolden var under medeltiden ledare för hovceremonielet hos en furste. Han kunde också leda och döma torneringar, och även föra budskap till andra furstar. Det var i den senare funktionen som den hästburne och ofta praktfullt klädde härolden begav sig till främmande land för att å sin furstes vägnar tillkännage en krigsförklaring. Ett sådant beteende var en utlöpare av medeltidens ridderliga ideal. I Sverige finner vi häroldsämbetet alltifrån 1500-talet fram till Oscar II:s begravning 1907. Systemet finns kvar i vissa länder, exempelvis Storbritannien.
Denna medeltida form av krigsförklaring hängde länge kvar i Norden. I juni 1657 red en dansk härold i medeltida ordensdräkt med stav i handen och med en trumpetare framför sig över den skånska gränsen till Halland. Väl framme i Halmstad läste han upp Fredrik III:s krigsförklaring för den svenske landshövdingen.
Förfarandet användes också inför Sveriges senaste krig – det mot Norge år 1814. På morgonen den 26 juni lämnade överstelöjtnant Stjerncrona över den svenska krigsförklaringen till en framskjuten norsk postering vid Svinesund. Först därefter gick svenskarna över den norska gränsen för att med våld tvinga fram den svensk-norska unionen.
