Kungaskepp och kasernfartyg
Andra danska örlogsfartyg har kanske deltagit i mer berömda och våldsamma sjöslag, men ångfregatten Jyllands insatser i slaget vid Helgoland den 9 maj 1864 kom att bli ett bestående minne hos danskarna: striden var den första framgången i kriget mot de förenade Preussen och Österrike 1864.
Tidigare hade danskarna, trots tappert motstånd, tvingats vika sig för övermakten till lands. Flottan var nu det enda som kunde förhindra en fientlig överskeppning till Fyn och vidare till Själland och en fullständig katastrof. Den danska flottan grupperade sig därför i två styrkor: en i södra Östersjön, med uppgift att blockera tyska hamnar och hindra överskeppningar, och en i den östliga delen av Nordsjön, med uppgift att blockera Hamburg och hindra en preussisk-österrikisk flottstyrka att gå runt Skagen och angripa Östersjöstyrkan i ryggen.
Preussiska kanonbåtar
Den fientliga ledningen hade dock brått-om att nå ett avgörande; medan huvudstyrkan fortfarande utrustades, sändes två österrikiska ångfregatter, Schwarzenberg och Radetzky, samt tre preussiska kanonbåtar i förväg norrut, med uppgift att bereda väg för huvudstyrkan.
Den preussisk-österrikiska styrkan och den danska Nordsjöeskadern, bestående av Jylland, systerfartyget Niels Juel och korvetten Hejmdal, möttes strax norr om Helgoland, som på den tiden var brittiskt.
Schwarzenberg inledde striden klockan 13.45 med sina långskjutande kanoner. Den danske befälhavaren, örlogskaptenen Edouard Suenson, beslöt att koncentrera sin eldgivning på de två österrikiska fregatterna och lämna de små tyska kanonbåtarna därhän.
Snart brakade bredsida efter bredsida över Nordsjöns vågor och vid ett par tillfällen gick avståndet mellan de stridande ned till endast cirka 400 meter. Schwarzenberg råkade värst ut av samtliga kombattanter. Flera gånger utbröt eld ombord och till sist kunde den inte släckas.
Krutröken låg nu tät och sikten var starkt nedsatt. Medan fienden på traditionellt sätt sökte bestryka de danska fartygen från för till akter med snabbast möjligt avgivna bredsidor, valde Suenson att koncentrera sin eld mot mittpartierna på Schwarzenberg och Radetzky, och att hellre avlossa välriktade bred-sidor i långsam takt.
Oväntad vändning
Skillnaderna i taktik visar sig i samtida teckningar av fartygen efter slaget: medan Jylland fick sina 18 fientliga träffar spridda över fartyget, företer Schwarzenbergs mittparti stora likheter med en schweizerost efter att ha tagit emot merparten av 80 träffar.
Slaget tog till slut en oväntad vändning. Medan österrikarna och preussarna visade tecken på att vilja dra sig ur för att rädda Schwarzenberg, träffade ett skott Jyllands roderlina. När styrningen reparerats, hade fienden redan hunnit smita utom skotthåll.
När danskarna äntligen kom ifatt, hade den österrikisk-preussiska eskadern tagit sig in under Helgolands neutrala och skyddande klippor. En engelsk fregatt lade sig dessutom mellan de två flottstyrkorna, för att understryka den brittiska neutralitetens okränkbarhet.
Den danska eskadern avvaktade ett tag, men när fienden inte visade sig angelägen att lämna sitt skyddade läge, gick man tillbaka för att lämna de döda och sårade och få nya order. Samma natt passade den österrikisk-preussiska eskadern på att smita söderut med släckta lanternor. Ett par dagar senare slöts vapenstillestånd.
Blev kungaskepp
För Jylland följde därefter en minst sagt brokig tillvaro. Ett tag seglade hon som kungaskepp, alltså som en föregångare till dagens Dannebrogen, för att sedan deklasseras till kasernfartyg.
1908 såldes fartyget till en tysk upphuggningsfirma, men upprörda danska privatpersoner lyckades köpa tillbaka henne i sista stund. Därefter användes Jylland som utställningsfartyg, och under första världskriget som utbildningsfartyg för telegrafister, innan fregatten släpades till Köpenhamn, där den i många år var vandrarhem.
1950 utmönstrades Jylland också som vandrarhem. Förnyade ansträngningar att rädda henne resulterade till sist i att fartyget 1965 hamnade i en gammal torrdocka i den jylländska staden Ebeltoft, där inte mycket hände, förrän den stenrike skeppsredaren A P Möller svängde sitt trollspö.
