Krigets ursprung
I det berömda grekiska eposet Iliaden, enligt traditionen författat av Homeros på 700-talet f Kr, finns en livfull skildring avforntidens krig. Man ska inte uppfatta Iliadens redogörelse för händelserna under trojanska kriget som historisk sanning, men själva stridsskildringarna ger bitvis en realistisk bild av hur krig under antiken kunde gå till. I slutet av fjärde sången berättas att achaier och trojaner drabbar samman på slagfältet. En krigare som heter Diores träffas på höger skenben av en vass, skrovlig sten och faller till marken. Med benet krossat ligger han på rygg och sträcker förtvivlat ut sina armar mot kamraterna. Peiroos, som har kastat stenen, springer fram och stöter sin lans i Diores vid naveln, så att tarmarna väller ut över marken.
”Dunkel natt betäckte hans ögon”, säger Homeros. I samma ögonblick blir Peiroos anfallen av sin fiende Thoas. Han stöter sitt spjut i Peiroos bröst och udden fastnar i lungan. Thoas går tätt inpå och rycker ut spjutet, drar sedan sitt svärd och gör slut på Peiroos genom ett kraftigt hugg mitt i magen. Thoas försöker plundra den döde Peiroos på hans utrustning, men tvingas bort av fienden och fjärde sången slutar så: ”... denna dag låg en mängd av döda achaier och troer framstupa, utsträckta där i stoftet sida vid sida.”
Av allt som människor gör mot varandra finns ingenting som är så ångestskapande som krig och forntidens soldater var inte annorlunda skapta än dagens. Stridens fasa var densamma när Alexander den stores här drog in i Mesopotamien år 331 f Kr som när amerikanska och engelska styrkor anföll samma land tidigare i år.
Lidandet som väpnade strider har orsakat under historien är ofattbart och väldigt ofta har det inte funnits någon klar segrare efter en sammandrabbning. Om en vinnande sida funnits måste den leva i skuggan av den slagna fiendens hämndbegär. Nya och effektivare vapen innebär aldrig några framsteg för mänskligheten och aldrig heller särskilt länge för den som tillverkar dem, eftersom motståndaren förr eller senare alltid följer efter.
Det är lätt att förstå varför till exempel jordbruk, skrivkonst och bruket av metaller har utvecklats på många håll i världen. Men varför är en så meningslös och destruktiv verksamhet som krig lika allestädes närvarande?
Ett sätt att svara på frågan är att försöka ta reda på hur det hela började och detta är något som alltfler arkeologer och antropologer nu sysslar med.
De flesta däggdjur uppträder under vissa omständigheter aggressivt. Honor kan bli aggressiva för att försvara sin avkomma. Hannar uppvisar ofta aggressivt beteende när de hävdar revir eller försöker skaffa sig dominans inom den egna gruppen.
Alla däggdjur utsöndrar hormonet adrenalin när de konfronteras med fara, men det beteende som denna hormonutsöndring utlöser är av två olika slag. Hos vissa djur utlöses en
instinkt att fly och hos andra en instinkt att slåss. Enligt antropologen David Gilmore är det speciella med människan att hon kan välja antingen det ena eller det andra som ett svar på den inre adrenalinduschen. Gilmore menar att inlärningen under uppväxten blir bestämmande för vad en människa väljer när döden grinar henne i ansiktet.
Det finns belägg för att människor betett sig aggressivt mot varandra redan innan vår egen art uppstod. Bevarade skelett av Homo erectus som levde för cirka 0,3–1,7 miljoner år sedan och av neandertalare som dog ut för omkring trettiotusen år sedan uppvisar skador som man tror har orsakats av artfränder. Ännu fler belägg för att människor gått till attack mot varann finns hos vår egen art Homo sapiens sapiens. De äldsta säkra bevisen är omkring tiotusen år gamla, det vill säga från slutet av den senaste istiden eller början av den nuvarande värmeperioden. Man har funnit skelett där pilspetsar av sten eller ben sitter kvar och där skallarna har krossskador eller har skilts från kroppen.
Det finns också gravar med lämningar av människor som utsatts för massakrer. En av dem har arkeologerna funnit i Sudan nära den egyptiska gränsen på en plats som heter Jebel Sahaba. 59 kroppar av barn, kvinnor och män hade begravts tillsammans med mängder av pilspetsar, en del av dem satt fortfarande kvar i skeletten. I två fall var det tydligt att pilar har trängt in i huvudet från en punkt under hakan. Det betyder förmodligen att dessa individer hade legat skadade på rygg med huvudet bakåtkastat när de sköts genom halsen med pil och båge.
En ung kvinna hade 21 stenflisor i kroppen. Hon hade sannolikt fått en pil med hullingar inskjuten i munnen och samtidigt träffats på en lång rad andra ställen. Sju av skeletten hade sådana frakturer på armarna som man får när man parerar slag mot kroppen. Dessa frakturer var läkta, vilket visar att de dödade hade varit inblandade i våldsamma konflikter upprepade gånger i livet.
Rötterna till det organiserade våldsutövandet finns alltså i slutet av jägarstenåldern, och under bondestenåldern blir beläggen för konflikt rikligare. Den snabba befolkningsökning som jordbruket förde med sig anses vara en av orsakerna. Man finner samma typer av skador på skeletten som under jägarstenåldern och dessutom en ny sorts massgravar. Människor har massakrerats och kastats ner i en enda röra i diken vid inhägnader till byar.
Ett exempel är en massgrav i Talheim i Tyskland. Av 34 kroppar efter män, kvinnor och barn bär 18–20 spår av dödliga skallskador. Dessa människor har slagits i bakhuvudena med polerade stenyxor och några har beskjutits med pilar bakifrån. Förmodligen har även de övriga dött samtidigt av skador i kroppens mjukdelar som inte längre går att se. Forskarna har dragit slutsatsen att den forntida byn på platsen utsattes för en räd och att invånarna massakrerades utan att göra motstånd. De blev nerkastade som sopor i en grop snarare än begravda.
Länge ansåg antropologer och arkeologer att det fanns ett paradisiskt och fredligt utvecklingsstadium i människans historia. De fann visserligen tecken på våldsutövning, men menade att det handlade om något slags sportsliga, ritualiserade aktiviteter med symbolisk betydelse snarare än om verklig blodspillan. Tyvärr hade de fel. Det går inte längre att blunda för vad de arkeologiska lämningarna så tydligt visar. Studier av jägarsamlarfolk som överlevt in i modern tid pekar åt samma håll. I de flesta jägarsamlarsamhällen är mord lika vanligt förekommande som i de mest våldsamma moderna storstäder.
– Bilden av krig under förhistorien har gradvis förändrats. Det har varit blodiga konflikter och kamp om territorier redan under bondestenåldern. Sedan, under bronsåldern, blir det riktigt allvar, säger Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.
Men bilden är trots allt inte entydig. Det finns undantag bland jägarsamlarkulturerna, folk som har varit ytterst motvilliga att bruka våld. Semaifolket i centrala Malaysia studerades noggrant av antropologer under 1900-talet. Historiskt sett har semai varit hårt trängda av andra folk med tekniskt mer avancerade kulturer och antropologerna tror att de därför funnit det ändamålsenligt att anta en undflyende strategi. Semai har ett starkt tabu mot att såra andras känslor och deras normer påbjuder att man alltid ger en annan vad den vill ha.
De har ofta råkat ut för att grannfolk rövat bort deras kvinnor och barn. Männen som inte har några föreställningar om manlig ära eller patriarkala rättigheter gör inget motstånd. De slåss aldrig och till och med högljudda gräl är förbjudna. Man kan tjura eller gå sin väg, men aldrig bråka. De säger att de aldrig är arga och när de helt tydligt ändå är uppretade förnekar de ihärdigt detta.
Inga sportsliga lekar där någon kan förlora förekommer hos semai och ingen ger order till någon annan. Det är inte pinsamt för en man att springa och gömma sig om fara hotar och överhuvudtaget är det ganska små skillnader mellan manlig och kvinnlig könsroll hos semai. Antropologen David Gilmore beskriver det fredliga semaifolket såväl som mer krigiska kulturer i sin bok Manhood in the making.
Det finns också exempel på att förhistoriska samhällen levt i fred under årtusenden. Ett tydligt belägg är från Nordamerika. Människor kom till Amerika för minst trettontusen år sedan och det verkar ha dröjt länge innan väpnade konflikter började bedrivas på den resursrika och glest befolkade kontinenten.
I nuvarande sydvästra USA är bevaringsförhållandena exceptionellt goda och det gör det möjligt att dra någorlunda säkra slutsatser om de förhistoriska samhällena där. Området beboddes till en början av nomadiserande jägarsamlare med en relativt enhetlig materiell kultur och under åtskilliga tusen år finns – trots de goda bevaringsförhållandena – inga spår av krigiska aktiviteter, inga inslagna skallar, inga pilspetsar i skeletten, inga skador efter pareringar på underarmar och inga befästa boplatser. Men under det första årtusendet före Kristus började samhällena förändras.
Befolkningen ökade, jordbruk infördes som komplement till insamlingen och människorna blev i högre grad bofasta. Och nu började också kulturella skillnader mellan grupper av människor uppträda. Keramik, stenhantverk, byggnader och religiösa seder utformades på olika sätt.
En av de etniska grupper som utkristalliserades kallas anasazi. Under det första årtusendet efter Kristus blev anasazi successivt mer bofasta och mer beroende av majsodling. Omkring år 700 e Kr fanns det tydliga undergrupper bland dem. Under femhundra år levde dessa fredligt bredvid varandra även om det från den här tiden finns sporadiska tecken på våldsanvändning.
Men så på 1100-talet blev klimatet torrare och jordarna började erodera samtidigt som befolkningstätheten var större än någonsin tidigare. De mänskliga lämningarna visar tecken på undernäring och på 1200-talet utbröt krig. Arkeologerna har funnit brända hus, ödelagda byar, kroppar genomborrade av pilar och huvuden skilda från kropparna. Människor började samla sig i större byar och städer och byggde palissader runt dem eller placerade sina hus på extremt svåråtkomliga klipphyllor. Efter omkring femtio års krig övergav anasazi sitt kärnområde helt. De flyttade till andra områden i sydvästra USA och när de ekologiska förhållandena hade förbättrats avtog krigandet, men man slutade inte bruka våld helt och hållet.
– Här ser vi demografisk utveckling, social utveckling, alltså att man blir fler och fler och måste organisera sig mer och mer och får ett mer komplext samhälle, i kombination med resursknapphet. Kriget är ett nästan oundvikligt resultat av dessa faktorer, säger Kristian Kristiansen.
Exemplet anasazi finns beskrivet av Jonathan Haas i antologin Ancient Warfare där Kristian Kristiansen också medverkar. Själv skriver Kristiansen om bronsålderskrigaren i det kulturområde som omfattar Mellanöstern och Europa.
– Bronsåldern är den tid då krig blir en integrerad del av samhällsorganisationen och vi får krigare som tränas till att vara krigare en del av sitt liv och hövdingar som samlar krigarföljen omkring sig.
Bronsålderskrigarens utrustning var svärdet, lansen, skölden och stridsvagnen som drogs av hästar. Diores och Peiroos som enligt Iliaden stred vid Troja var fotsoldater i en bronsåldersarmé. I Mellanöstern hade högkulturer med städer, skriftspråk och större statsbildningar uppstått och med detta följde ett nytt sätt att föra krig. Arméer med tiotusentals soldater drabbade samman i stora slag. Det första från samtida källor i detalj kända slaget utkämpades utanför den befästa staden Megiddo i nuvarande Isarel någon gång under 1400-talet före Kristus. Det var den egyptiske faraon Thutmose III:s styrkor som drabbade samman med en armé ledd av kungen av Kadesh. Men i och med att det hade uppstått flera stora och mäktiga stater började också diplomati spela en viktig roll.
I Europa dröjde det innan man började bygga städer och använda skriftspråk, men sättet att föra krig tog man till sig. Stridsvagnar användes – om än i mindre antal – och i Skandinavien kan de ha fungerat mest som statussymboler. I de europeiska hövdingadömena var kriget ständigt närvarande.
– Under bronsåldern var kriget en del av vardagen på ett sätt som det inte är nu. Varje gård hade en son som måste bli krigare. Man rövade varandras boskap och kvinnor varje år och vi kan se på vapnen att de vässats och slipats igen och igen, säger Kristian Kristiansen.
Våld förekommer på en glidande skala som börjar med gräl och slagsmål och går via skärmytslingar, överfall, räder och plundringståg till stamkrig, belägringar och storskaliga konflikter mellan stater.
Någonstans på den här skalan upphör våldet att vara orsakat av enskilda individers aggressiva utbrott. Soldaten i den stora armén behöver inte känna något agg till fienden över huvud taget. Skräcken inför striden kan vara det enda han känner och impulsen att fly kan vara oerhört intensiv.
Militärmakter har under historien använt olika metoder för att hindra de egna soldaterna från att ge sig. Kadaverdisciplin och droger är några av redskapen för att få krigaren att verkligen ägna sig åt det han är upplärd till. När perserkungen Xerxes år 480 f Kr mötte grekerna vid Thermopyle lät han driva på sina egna frontsoldater med piskor. Under andra världskriget avrättades soldater både i de tyska och sovjetiska styrkorna om de försökte dra sig undan strid.
Men många soldater lyder order även om det är möjligt för dem att desertera utan att förlora livet. Det finns någonting som får dem att stå kvar i ledet – ett starkt verkande påtryckningsmedel är de idéer om ära och vanära som verkar finnas överallt där krig finns.
– Det är samma föreställningar du finner från Irland till Indien, från Grekland till Norden. I alla gamla krigarsamhällen finns den här hjältedyrkan. Om han ska dö ska en krigare helst dö i ett slag, säger Kristian Kristiansen.
Iden andra sången i Iliaden har förslaget kommit upp att achaierna ska lämna striderna, ta sina skepp och återvända till det trygga hemmet. Hjälten Odysseus lyckas med en blandning av hån och uppeldande tal få dem att stanna kvar. När han råkar på någon som är på flykt ropar han bistert: ”Tokstolle, sitt på din plats och lyssna istället på andra, de som har mera mod än du, din kampskygge krake som inte duger någonting till i krig eller rådslag!”
Enligt den heroiska krigarkoden är normala stridsreaktioner som att vilja hålla sig undan, att vika sig för hot eller ta till flykten vanärande. Ädelt är istället att utsätta sig för faran. En man som sårats i strid har bevisligen gjort detta och är därför upphöjd över andra män. Att falla i strid är det ärofullaste en man kan göra. Det skänker honom ett slags helighet, en vördnad från de efterlevande som går över allt annat.
Den fege soldaten, som är rädd om sin egen säkerhet, utsätter sig för omgivningens förakt. Hånet kan vara smärtsammare att utstå än själva döden och att frivilligt stå kvar i ledet kan vara att föredra framför vanäran. Enligt antropologen David Gilmore uppfostras pojkar i de flesta kulturer till att välja attack istället för flykt när de får en adrenalindusch utlöst av fara. Detta manlighetsideal kan tillämpas milt eller fullständigt skoningslöst som i militaristiska samhällen.
Tidigare i år fick vi via våra TV-apparater höra både amerikansk och irakisk retorik om tapperheten hos de egna soldaterna. Den är märkligt lik Homeros ord och all annan retorik om hjältemod i krig som bevarats sedan historiens gryning. Likaså känns spelet om prestige mellan ledarna igen. Det är bara vapnen som är nya.
Det är lätt att förtvivla när man ser hur fullt det förflutna är av väpnade konflikter och hur mycket som är sig likt in i våra dagar. Men man ska komma ihåg att freden också är en del av historien. Den talar inte lika högt om sig, men den finns där.
Arkeologer och antropologer har visat att dess möjligheter ökar om människors grundläggande behov är tillgodosedda och att mentaliteterna spelar en avgörande roll för frågan om fredens chans.
