Historien om bron i Mostar

Under ungefär sjuhundra år, mellan 400 och 1100, byggdes knappast några broar i Europa. Det romerska riket, med alla sina utomordentliga ingenjörer, hade fallit. Därför var det mycket att ta igen när nästa stora guldålder, renässansen, inföll.

På 1500-talet var hela Balkan turkiskt. Halvön tillhörde det osmanska imperium som under sultanen Süleyman I (den store) upplevde sin absoluta glansperiod. Det var Süleyman som beordrade byggandet av en bro över floden Neretva i den stad som skulle komma att kallas Mostar.

Första försöket misslyckades; brospannet brast. Sultanen blev på dåligt humör och lovade att hugga huvudet av arkitekten om nästa spann inte höll. Arbetet drog ut på tiden och det började viskas om att orsaken var att Hayruddin Brobyggare ville behålla sitt huvud så länge som möjligt.

När bron äntligen stod färdig 1566 var hans nerver slut och han flydde staden. Stöttorna togs bort – bron stod; spannet bar. De jublande stadsborna hittade så småningom arkitekten, som då höll på att gräva sin egen grav. Aldrig såg han sin bro, övertygad om att den skulle rasa inför hans ögon. Men den höll, i mer än fyrahundra år.

Den 9 november 1993, under inbördeskriget i före detta Jugoslavien, sköts bron i Mostar sönder av bosnisk-kroatiska stridsvagnar. Den hade varit stadens emblem och symbol – most betyder ”bro” på serbiska, kroatiska och bosniska – en symbol också för mod och manlig grace.

En karl var inte en karl i mostar förrän han hade hoppat från valvets högsta punkt ner i floden. I sittande position flög han genom tjugo meter rymd ner i den kalla Neretva, från vars botten han triumferande återvände med en sten som bevis på att han lyckats. Jag såg det, och förvånades ännu en gång över vad män kan hitta på för att övertyga sig själva och andra om att de är värdiga.

Men med eller utan dekor av halvnakna ynglingar var bron skön, karismatisk, och ett elände att beträda. En besynnerlig, alltid hal, vit marmoryta var demoniskt uträknad att bryta benen av turister, så fort de försökte förflytta sig. Passerade av elegant halvspringande urinvånare som hoppade mellan stödstenar som de sedan barnsben visste var de var belägna.

I sommar invigs den återuppbyggda bron i Mostar, komplett med brofästenas bägge torn och – åtminstone till en del – den omgivande historiska bebyggelsen. Var och en som såg det har svårt att glömma den gamla turkiska basarstadens smäckra minareter och förtrollande tak; flortunna skikt av vitgrå kalksten fick det att se ut som om Mostars orientaliska pepparkakshus var överdragna av sockerglasyr.

Återuppbyggnaden har kostat 126 miljoner svenska kronor, delvis tillskjutna av Kroatien, Världsbanken och den italienska staten.

Annat är svårare att restaurera. Mostar är numera en delad stad, där floden utgör en lång sträcka av gränsen. OHR – den organisation vars uppdrag det är att skapa en fungerande bosnisk stat – har misslyckats med att ena staden, som nu består av sju stadsdelar. Största ytan upptar de tre muslimska; mest makt och folk har de tre kroatiska. Den sjunde är en liten centralzon, området kring krigets frontlinje, där också bron finns. Som vanligt: uppdelningen var menad att bli en tillfällig lösning, men den ser ut att bli permanent. Precis som i det gamla efterkrigs-Berlin är alla institutioner dubblerade i det muslimska och det kroatiska Mostar – skola, sjukhus, el- och vattenverk.

Den raserade bron blev en symbol för kriget. Kommer den återuppbyggda att bli en symbol för den slutliga freden?

Publicerad i Populär Historia 5/2004