Möte med stympade – transporterna chockade Sverige

Det var under världskrigets andra sommar som svenska Röda korset lyckades få till stånd en utväxling av ryska, tyska och österrikiska krigsinvalider. Ryssarna, som varit krigsfångar i Tyskland, färdades med båt mellan Sass­nitz och Trelleborg och därefter med tåg genom Sverige till Haparanda-Torneå för vidare transport hem. De tyska och österrikiska invaliderna gjorde samma resa, fast åt motsatt håll.

Överallt där tågen passerade samlades nyfikna folkmassor på stationerna. Kungligheter och ambassadörer uppvaktade soldaterna inne i vagnarna. Både dags- och veckopressen, den tidens största nyhetsförmedlare, rapporterade flitigt.

Ankomsten av de första krigsinvaliderna beskrevs som något av en chock, en direkt och fysisk påminnelse om vad det moderna kriget gjorde med människors kroppar och sinnen.

Under rubriken ”Krigets fasa på nära håll” skrev familjetidningen Allers: ”Alla föreställningar man gjort sig här hemma om krigets ohyggliga gruvlighet bleknade vid åsynen av de stackars krigsinvaliderna, som transporterades från Trelleborg och Haparanda – i många fall ömkliga människovrak utan armar och ben och med ögats ljus för alltid släckt. Det var en syn så hjärtslitande att intet öga som såg dem kunde förbli torrt.”

I pressen framställdes invalidernas intrång i den svenska vardagen som ett skådespel, ett slags film där krigets fasor rullades upp för storögda svenskar. ”Den synen glömmer man inte”, konstaterade veckotidningen Idun: ”Stympade, starka män som på kryckor och käppar stapplade fram mot tågsätten. Eländiga, lungsjuka stackare i trasiga uniformer. Vansinniga ynglingar med stela blickar som måste ledas ombord av rödakorssjukvårdare. Ohyggligt lemlästade och deformerade soldater på bårar. Krigets eget vaggande, linkande, stympade skräckkabinett haltade plötsligt in i den svenska idyllen, passerade, och var borta igen.”

Det fanns inget manligt, hjältelikt eller ärofullt över dessa människospillror. Till skillnad från de krigförande länderna, där invaliderna också hyllades som tappra fosterländska hjältar, porträtterades de i Sverige uteslutande som lidande martyrer, oskyldiga offer för ett krig de varken önskat eller förstått. De var ömkliga stackare i behov av vård och tröst. Gentemot dem kunde det neutrala Sverige ta på sig rollen som barmhärtig samarit.

Invalidtransporterna innebar ett svenskt internationellt hjälparbete av tidigare okänd omfattning, som efter krigsslutet 1918 skulle få sin fortsättning bland annat i Rädda barnen och Nationernas förbund, där Sverige intog en framträdande plats. Invalidtransporterna innebar en första möjlighet att delta, att göra en insats i stället för att bara sitta ”på krigets åskådarläktare”.

Tidningarna rapporterade också flitigt om invalidernas tacksamhet gentemot det fredliga, storsinta Sverige. Man beskrev hur krigets spillror bars på svenska sjukvårdares starka armar till dukade bord, ”kanske för första gången i sitt liv”, där de glädjerodnande matades med gödkalvstek av ömsinta trängsoldater. Ingen skillnad gjordes på ryssar och tyskar, påpekades det; ”inför de sårade är det svenska hjärtat neutralt, fast varmt”, sammanfattade Idun. Gång på gång lyftes Sverige fram som den vårdande, humanitära och civiliserade nationen, som försökte läka världens sår och lindra dess lidanden.

Hur ska vi förstå den stora fascination och det intresse som invalidtågen väckte? Mycket hade det naturligtvis att göra med att majoriteten av Europas befolkning – de civila männen, kvinnorna, barnen, de gamla, de neutrala – till skillnad från soldaterna saknade förstahandserfarenhet av det pågående världskriget.

Kriget var något man upplevde i tidningar och journalfilmer eller något man fick försöka föreställa sig i sin egen fantasi. Det gällde naturligtvis ännu mer i ett icke-krigförande land som Sverige. Krigsinvaliderna blev här en levande länk till krigets verklighet. För den vanlige svensken var åsynen av invaliderna det närmaste man kom en direktkontakt med skyttegravarna.

Ett exempel är Eyvind Johnsons delvis självbiografiska roman Se dig inte om, där den tonårige huvudpersonen Olof går ner till järnvägen och fotograferar de förbidragande invalidtransporterna, just för att försäkra sig om att ”de hade passerat Olof Persson och följaktligen funnits på jorden samtidigt med honom”. Fotograferandet av invaliderna blir här ett sätt att bemästra och behärska kriget, att med egna ögon övertyga sig om att det verkligen pågår här och nu – och inte bara i tidningarna eller Olofs eget huvud. Johnsons roman utkom 1936, tjugo år efter det att tågen rullat förbi i Boden, och det visar samtidigt vilket starkt och outplånligt minne av första världskriget som invalidtransporterna utgjorde i Sverige.

Krigets förstörda och stympade kroppar omgärdades också av en mängd fantasier och föreställningar under krigsåren och mellankrigstiden. Litteraturvetaren Trudi Tate menar att de sårade soldaterna förvandlades till ett slags blickfång på vilka åskådarna projicerade sin egen oro och osäkerhet om kriget och dess verkningar. Deras kroppar – eller brist på kroppar – väckte både fascination och fasa, och omgärdades med ett ibland nästan erotiskt intresse. Han var på en gång den manlige krigaren som lämnat kvar en bit av sig själv på slagfältet, och den ynklige stackaren som i sitt elände illustrerade krigets omänsklighet.

Invalidens kropp väckte vidare frågor om människans förhållande till en alltmer avancerad och potentiellt destruktiv vapenteknologi. Under första världskriget utvecklades vapnen i rask takt, och för första gången fick världen se vad ett massindustriellt totalkrig innebar i död och förödelse: åtta till tio miljoner döda, minst dubbelt så många sårade och invalidiserade. Maskingevär, minor, bombplan, stridsgas och tankrar aktualiserade sekelgamla föreställningar och farhågor om människans kontroll över, och beroende av, en allt mer självgående och dödligt farlig teknik. Rädslan för att vapnen skulle löpa amok och rikta sin aggressivitet och förstörelselusta mot sin skapare tycktes nu besannas. I det moderna kriget föreföll människan bli krigsmaskineriets slav i stället för dess härskare.

Samma industri och uppfinningsförmåga som hade drivit fram 1800-talets utveckling och industriella expansion, utnyttjades nu för att utplåna miljoner människor. Den motsättning som skulle prägla en stor del av 1900-talet dubbelexponerades för första gången: ökande välstånd och ständiga framsteg å ena sidan, ofattbart våld och hotande undergång å den andra.

Att läsa: Sverige under första världskriget – undan stormen av Nils-Olof Franzén (ny upplaga 2001).

Krigets ansikte

Kopplingen mellan vapenteknologin och den sår­bara

män­nisko­kroppen blev extra tydlig när det gällde en

särskild kategori av krigsinvalider: de ansiktsskadade.

Den benlöse på kryckor hade ändå kvar delar av sin mänskliga gestalt, och han var trots allt inte en ny figur i krigets Europa. Det var där­emot de som dolde sig i specialistsjukhusens innersta salar – ”les defigurés”, de vanställda. Den moderna vapenteknologin hade resulterat i bortsprängda ansikten, avslitna käkar och krossade skallar, samtidigt som läkarvetenskapens framsteg medgav att soldater med sådana skador nu kunde överleva.

”Det är offren för det moderna kriget, skyttegravskriget. Ansiktet i skottgluggen eller huvudet som sticker upp över parapeten, bli mest utsatta för fiendens eld”, skrev den svenska veckotidningen Vecko-Journalen från Paris 1915 och frossade vidare i bortslitna näsor, krossade käkar, förbrända och sönderskjutna ögon, omänskliga ansikten med blottade vilddjurständer bakom bortbrända läppar, dödskallegrin, munnar uppdragna mot öronen eller neddragna mot hakan, ”förfärliga levande karikatyrer” av människor.

Gränsen mellan människa och beläte, mellan levande och död var oklar och flytande när det gällde de ansiktsskadade. Även de återuppbyggda, rekonstruerade ansiktena väckte avsky, rädsla och ambivalens. Visserligen var de ett bevis på läkarvetenskapens utveckling och ett exempel på vad de goda, uppbyggande krafterna förmådde.

På operationsbordet återerövrades den förlorade mänskligheten. Det våldet och vapnen förvridit rätades ut och återställdes. Med masker i gips och koppar, ögon i emalj och glas, och proteser i kork, papp och läder undanröjdes krigets sår; civilisationens förlorade ansikte klistrades på igen. Men samtidigt fick dessa uttryckslösa emaljögon utan ögonfransar, dessa stela och konstgjorda anleten med näsor formade av benmuskler associationerna att ledas till robotar, maskiner och automater.

Historikern Sander L Gilman har visat hur ansiktsskadorna efter kriget blev en symbol för det moderna krigets fasor, och hur de ansiktsskadade invaliderna därmed också kom att spela en stor roll i mellankrigstidens fredsarbete.

Ett förlorat ben kunde fortfarande tolkas som ett tecken på ära och offer för fosterlandet, men ett förlorat, om än återuppbyggt och maskerat, ansikte kunde bara förstås som en förlust av mänsklighet. Fotografierna av dessa bristfälligt hoplappade ansikten fick därmed representera ”krigets ansikte” i en vidare bemärkelse; de användes i antikrigspropagandan i överförd betydelse som bilder av Europas förstörelse och krigets meningslöshet.

I Sverige skulle det dröja en bit in på 1920-talet innan man fick se sådana bilder. Men även här tilldelades ”krigsansiktena” en särskild roll i mytologin kring första världskriget. Inom till exempel fredsrörelsen fanns det en föreställning om att tusentals av dessa världskrigets ”levande lik”, som ”likna nedtrampade kålhuvuden” för att citera tidningen Freden, hölls tvångsinspärrade på sjukhusen för att därigenom förhindra människorna att se sanningen om kriget.

År 1925 publicerade emellertid den tyske veteranen och pacifisten Ernst Friedrich bildverket Krieg dem Kriege (Krig mot kriget), som innehöll en mängd fotografier av ansiktsskadade veteraner från en plastikkirurgisk klinik i Berlin. Bilderna utnyttjades av Svenska Freds- och skiljedomsföreningen bland annat under dess stora kampanj med filmen Krigets verkliga ansikte 1929–30, som visades på drygt 2 500 platser över hela landet.

Liksom när de första krigsinvaliderna anlände till den svenska gränsen femton år tidigare väckte de ansiktsskadade fasa och upprördhet i Sverige, men också misstänksamhet.

I den omfattande massmediala debatt som följde på Svenska Freds filmkampanj beskylldes föreningen för att ägna sig åt ”osmaklig skräckfilm”. Bilderna anklagades för att vara ”gjorda” falsarier föreställande attrapper och sårmålade, sminkade skådespelare. De starka reaktionerna visade än en gång hur svårt det var att ta till sig och acceptera hur det moderna kriget såg ut.

Den självsäkre, omnipotente hjälte­soldat som hade gått hurrande ut i krig i augusti 1914 hade nu förvandlats till ett hjälplöst offer, ett ”nedtrampat kålhuvud” i avsaknad av nästan alla mänskliga drag. Därmed blev detta söndertrasade ansikte också en bild av modernitetens dubbla ansikte, en symbol för dess andra, destruktiva sida och en påminnelse för svenskarna om det tjugonde århundradets industrialiserade våld och terror.

Publicerad i Populär Historia 11/2006