Elsa Brändström – riskerade livet för krigsfångarna

Vid krigsutbrottet 1914 var en inte obetydlig svensk opinion tyskvänlig, men även för Tysklands allierade Österrike-Ungern var sympatierna utbredda i Sverige. Välviljan tog sig bland annat uttryck i humanitär hjälp.

Mellan 1915 och 1917 arbetade sammanlagt 107 svenska läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster på Reservsjukhus XV i Wien, där de vårdade 9 000 österriska och ungerska soldater. Det var den största enskilda svenska hjälpinsatsen i något av de krigförande länderna.

Med miljonarméer insatta i kriget följde också enorma förluster i stupade, sårade och tillfångatagna. Bara i dubbelmonarkin Österrike-Ungern stupade 1,2 miljoner soldater medan ytterligare 3,6 miljoner sårades. De som ofta fick betala det högsta priset var krigsfångarna, vars hjälpbehov i de flesta länder hamnade längst ned på listan, långt efter de egna soldaternas behov.

I ett Ryssland som alltifrån hösten 1914 led fasaväckande stora förluster fanns det ringa resurser för att ge krigsfångarna en mera dräglig tillvaro. Totalt föll 2,7 miljoner ryska soldater i tysk eller österrikisk fångenskap. Ryssarna tog 167 000 tyskar och 1 270 000 österrikisk-ungerska fångar.

Alla tre länderna hade skrivit under 1899 och 1907 års Haagkonventioner som föreskrev att fångarna skulle behandlas ”humant”. Det finns få exempel på att man medvetet bröt mot Haagkonventionerna, till exempel genom att utöva tortyr eller medveten misshandel av fångar.

Här skiljer sig förhållandena dramatiskt från andra världskrigets enorma och systematiska övergrepp mot tagna fångar. Men den väldiga mängden krigsfångar gjorde ändå att förhållandena i fånglägren blev svåra, inte minst i Ryssland.

I överfyllda baracker med usla sanitetsförhållanden härjade tyfus och andra smittsamma sjukdomar. I läger som Totskoje utanför Samara var förhållandena fruktansvärda – bara vintern 1915–16 dog niotusen av sjuttontusen fångar.

Först under 1916 började förhållandena förbättras och från hösten 1915 kunde Röda korset börja distribuera hjälpsändningar till fångarna i det väldiga Ryssland. I och med den ryska revolutionen i mars 1917 lindrades reglerna i många läger, men samtidigt sjönk Ryssland alltmer ned i politiskt kaos, som bland annat innebar att förhållandena för många fångar åter försämrades.

I Ryssland rekryterades 40 000 tjeckiska och slovakiska krigsfångar till en tjeckisk legion som skulle slåss för självständighet från det habsburgska väldet. Sedan Lenins bolsjevikregim i mars 1918 slutit fred med Tyskland och Österrike kunde krigsfångar börja utväxlas, men praktiska svårigheter orsakade förseningar så att en halv miljon tyskar och österrikare blev kvar i Sibirien och det ryska Centralasien under det ryska inbördeskriget 1918–20.

Först på våren 1922 kunde de sista krigsfångarna resa hem, inte minst tack vare den norske upptäcktsresanden Fridtjof Nansen, som tilldelades Nobels fredspris år 1922 för sitt arbete med krigsfångarnas hemtransport.

Mitt i allt detta helvetiska kaos hamnade Elsa Brändström, och med henne en rad hjälparbetare från så skilda organisationer som det danska Röda korset och det amerikanska YMCA. Men Elsa hade ett viktigt försprång, som förklarar mycket av hennes framgång – hon hade djupa kunskaper om Ryssland.

Elsa Brändström var född 1888 i Sankt Petersburg, som dotter till den svenske militärattachén i Ryssland, Edvard Brändström, och hans fru Anna Eschelsson. Från 1906 var han minister vid den svenska beskickningen i den ryska huvudstaden och efter avslutad utbildning var hans dotter från 1908 också bosatt i Sankt Petersburg.

Vid krigsutbrottet utbildade sig Elsa till krigssyster i Röda korset. I början av kriget bistod hon vid utväxlingen av sårade krigsfångar i Torneå och Haparanda, men 1915 fick hon i uppdrag av svenska Röda korset att bedriva hjälpverksamhet i de stora fånglägren i Sibirien och ryska Centralasien. Därför reste hon den 24 oktober 1915 med det första tåget från Petrograd.

Nu började ett intensivt arbete i en rad fångläger för att lindra fångarnas hälsosituation, förse dem med bättre mat, se till att den ovissa väntan och tristessen bröts av föreläsningar, teaterföreställningar och, inte minst, en omfattande förmedling av brev till och från anhöriga hemma i Tyskland och Österrike.

Det svenska Röda korset sände under kriget inte mindre än fyrtio tågset med tillsammans 1 016 godsvagnar med livsmedel, kläder, läkemedel, första förband och desinfektionsmedel till lägren i Ryssland. Byråkratiska hinder måste övervinnas, och varorna eskorteras ända fram till destinationsorten. Totalt arbetade 77 svenskar med denna förmedling i Ryssland mellan 1915 och 1920.

Elsa Brändströms största enskilda bedrift var när hon 1919 lyckades få loss en tysk försörjningskommission som hade fastnat i Omsk i Sibirien. Kaoset i Omsk 1920 har beskrivits av Erich Edwin Dwinger, en tysk krigsfånge som anslutit sig till amiral Alexander Koltjaks vita armé:

”Gatorna äro fullproppade med flyktingar, torgen med vagnborgar. Tälttaken äro genomblöta, hjulen nedsjunkna i gyttjan ända till axlarna. Ingenstans vill en lägereld brinna, i alla hus tigger man föda. Denna stad gör en gränslöst deprimerad. Vår stämning är svart som natten. Om man i fält ännu hade litet hopp, dör det alldeles bort här.”

Dwinger beskriver också Elsa Brändströms närmast mytiska ställning bland fångarna: ”Ja /---/ det är en praktkvinna – man säger att hon redan har räddat livet på hundratusenden. Vi ha fått skor, riktiga läderstövlar, underkläder, tvål, böcker, filtar och kineskappor – se här! /---/ Nu kunna vi komma ut i luften även under vintern.”

Självfallet var arbetet inte ofarligt, inte minst på grund av sträng kyla och sjukdomar. På sommaren 1918 greps Brändström och fyra andra rödakorsmedarbetare av en patrull ur den tjeckiska legionen och hotades av arkebusering inom 24 timmar för spioneri. En krigsrätt i Jekaterinburg frikände dem dock och de kunde fortsätta sin färd.

Samma sommar sköt tjeckiska sol-dater två danska rödakorsdelegater i Uralbergen. Rödakorsgruppen kom till Jekaterinburg bara en månad efter det den ryska tsarfamiljen dödats där av sina kommunistiska vakter den 17 juli 1918. I sin dagbok skrev Elsa Brändström den 30 augusti: ”Har ofta passerat tsarens sista bostad.”

På grund av det ryska inbördeskriget förlängdes hennes vistelse i Ryssland ytterligare och först år 1920 reste Elsa Brändström hem. Då hade hon redan hjältestatus hos allmänheten och glorian utmejslades allt tydligare när hon senare besökte Tyskland och möttes av entusiastiska människomassor och tacksamma anhöriga och före detta krigsfångar.

Till hennes berömmelse bidrog memoarboken Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920, som utkom 1921 och snart översattes till både tyska och engelska. Genom en föredragsturné i USA försökte hon bilda opinion och samla in pengar till de krigsfångar som fortfarande, tre år efter krigsslutet, försmäktade
i fångläger i Sibirien.

Nu regnade utmärkelserna över henne. Elsa Brändström fick redan 1919 motta både Serafimermedaljen och Röda korsets guldmedalj, år 1920 följda av Illis quorum.

Hon blev hedersdoktor vid universiteten i Königsberg, Tübingen och Uppsala. I dag finns det Elsa Brändström-gator i Stockholm och Linköping (där hon gick i skolan) samt minst tre gator med hennes namn i Tyskland och Österrike. I Frankfurt ligger en Elsa Brändström-skola, självfallet belägen vid Elsa Brändström Platz.

År 1922 grundade Elsa Brändström ett sanatorium i Marienborn i Sachsen. Av ekonomiska skäl kunde det bara ha öppet på sommaren, men här fick de följande åren 976 tidigare tyska krigsfångar läkarvård och sysselsättning.

Medan Marienborn finansierades av intäkterna från den tyska upplagan av hennes bok, så gjorde frikostiga gåvor att hon 1923 kunde hyra slottet Neusorge i Sachsen på tio år. Här fick fram till 1933 tvåtusen barn till avlidna krigsfångar tillbringa skolloven, medan ett hundratal också fick yrkesutbildning på slottet.

Sedan hon 1929 gift sig med professor Robert Ulich från Dresden flyttade paret 1934 till USA, där maken fått anställning vid Harvarduniversitetet. Även under det andra världskriget arbetade Elsa Brändström som hjälparbetare – bland annat reste hon till Norge, Danmark och Finland. Hon avled år 1948.

Ett pressreferat från ett framträdande av Elsa Brändström i Stockholm den 28 oktober 1920 ger en aning om stämningarna som hon mötte på hemmaplan:

”Fröken Elsa Brändström höll den 28 september i Auditorium ett föredrag om krigsfångarnes liv 1914–1920 i Ryssland och Sibirien. Biljetterne voro på förhand slutsålda och många fingo vända utan att komma in. Bland de närvarande märktes prins Carl med familj. Sedan ärkebiskop [Nathan] Söderblom hållit inledningstalet och uppmanat de närvarande att göra vad de kunde för att hjälpa de olyckliga krigsfångarna framträdde fröken Brändström och höll sitt föredrag. Efter att fröken Brändström talat, igångsattes en in-samling till krigsfångarnes hjälp vilken torde ha inbragt över tusen kronor. När fröken Brändström, vid sin faders, general Brändströms arm, lämnade Auditorium utbragte någon ett fyrfaldigt leve för henne, vari hela folkmassan instämde.”

Publicerad i Populär Historia Special 2/2017