Det första slagfältet

I augusti 1914 bröt första världskriget ut. I mer än ett sekel hade Polen inte funnits som nation och dess landområde var uppdelat mellan tre kejsardömen:

16 mars 2001 av Folke Schimanski

I augusti 1914 bröt första världskriget ut. I mer än ett sekel hade Polen inte funnits som nation och dess landområde var uppdelat mellan tre kejsardömen: Österrike, Ryssland och Tyskland. Inom fem år skulle Polen bli oberoende. Men 25 år senare skulle nationen åter sluta existera.

Frigörelsen inleddes i november 1918, då tyskarna lämnade Polen. Paradoxalt nog var det de som gav Polen friheten, inte polackernas kamp. Den stolte Józef Pilsudski, kommendant för Polska legionen, hade internerats i Magdeburgs fästning, därför att han vägrade svära trohetsed till den tyske Kaisern. Reservofficeren Harry von Kessler fick i uppdrag att hämta Pilsudski och ta honom till Warszawa. Efter några dagar var Pilsudski ledare för en oberoende stat.

Polackerna visste att nyttja sin frihet, med såväl diplomati som vapenmakt. I staden Posen i den västra delen, som var tyskt område, gjorde de uppror. I Oberschlesien inleddes ett smutsigt krig mellan tyska och polska frikårer. Under versaillesförhandlingarna sköttes Polens affärer av Roman Dmowski. Han krävde hela Oberschlesien, provinsen Posen, Västpreussen och södra Ostpreussen, områden som varit preussiska sedan 1700-talet. Kravet stred mot folkrätten, men Dmowskis argument var att många tyskar i själva verket var förtyskade polacker.

Hans krav vann inte fullt gehör. Storbritanniens premiärminister Lloyd George befarade att inlemmandet av ett så stort område skulle leda till ett nytt krig. Utgången i juni 1919 blev att Polen fick nöja sig med Posen och största delen av Västpreussen, däribland den så kallade Weichselkorridoren upp till östersjökusten. Danzig sattes under Nationernas förbunds (NF) beskydd. I Oberschlesien och södra Ostpreussen organiserades folkomröstningar som resulterade i att majoriteten i båda områdena röstade för att stanna i Tyskland. I Västpreussen ledde avtalet till att två tredjedelar av den tyska befolkningen genast lämnade området. På torget i garnisonsstaden Bromberg, som döptes om till Bydgoszcz, vältes Fredrik den stores staty.

Den polska korridoren skar av det tyska kärnlandet mot Ostpreussen och från tysk sida vägrade man envist under hela Weimarrepublikens tid att acceptera gränsdragningen. Och för att inte fler skulle fly till hemlandet gjorde tyska myndigheter allt för att konservera tyskheten i de av Polen införlivade områdena. Via bulvaner strömmade finansiella bidrag för tyskhetens bevarande till organisationer och tidningar inne i Polen.

Men tyskarna var inte den enda hotade minoriteten. Judarna i Polen påverkade NF, som ålade Polen att underteckna ett fördrag för minoritetsskydd. Redan före den polska nationens återupprättande hade de polska judarna utsatts för bojkottaktioner och pogromer. Minoritetsskyddet borgade för att de berörda folkgrupperna blev likställda med polackerna i fråga om yttrandefrihet, religionsfrihet, rätten till egna skolor och språkutövning – förmåner som dock inte lämnades oantastade av lokala ”patriotiska” makthavare.

Medan de polska delegaterna i Versailles motvilligt godtog utslaget vad gällde västgränsen vägrade Pilsudski att acceptera de allierades idé om var landets östgräns, den så kallade Curzonlinjen, skulle sträcka sig. Han utnyttjade de ansatta bolsjevikernas militärt svaga läge och tågade mot öst. Hans framgångar som fältherre kröntes av att han lyckades inta den ukrainska metropolen Kiev.

Men Röda armén gick till motangrepp under Trotskijs ledning och hotade rentav den polska huvudstaden. Endast genom det så kallade ”undret vid Weichsel” lyckades Pilsudski avvärja det bolsjevikiska hotet. Kriget utmynnade i Rigafördraget med ryssarna våren 1921, vilket innebar att Polen kunde utvidga sin gräns långt öster om Curzonlinjen och införliva ett stort antal ukrainare och rutener. Åter en paradox: Polen, som så länge slagits för sin självbestämmanderätt, hyste nu stora icke-polska minoriteter inom sina gränser. 70 procent av befolkningen beräknas ha varit etniska polacker i Mellankrigspolen.

Sovjet var liksom Tyskland missnöjt med utgången, vilket senasre skulle svetsade samman de omaka parterna. Den hårdaste revanschstämningen mot Polen närdes i Tyskland och den uppmuntrades av en militärkonvention mellan Polen och Frankrike 1921. Det nya tyska Reichswehr (armén) fick endast omfatta 100 000 man. Mot denna styrka fanns en minst dubbel så stor polsk armé.

I desperation tog tyska generaler kontakt med den ideologiska fienden i öst. Ett hemligt samarbete mellan tysk och sovjetrysk militär inleddes. En triumf för bägge parter var 1922 års Rapallofördrag, som med skäl oroade Warszawa. Gustav Stresemann, som signerade tysk utrikespolitik under en stor del av weimarepoken, försökte tillämpa alla medel, inklusive tullkrig, för att frammana ett läge som var gynnsamt för gränsrevision. När Tyskland släpptes in i Nationernas förbund utnyttjade han skickligt världsorganisationen för sitt målinriktade arbete. Men inga konkreta resultat nåddes.

Så var läget när Adolf Hitler tog makten. Den nya regimen möttes naturligtvis med oro i Polen. För att inge respekt lät marskalk Pilsudski skeppa trupper till ön Westerplatte, vilket var mot NF:s stadgar (han drog snabbt tillbaka sina styrkor). Han gjorde också framstötar hos England och Frankrike om ett preventivkrig gentemot Tyskland, en propå som framkallade frossbrytningar hos de tilltänkta krigskamraterna.

Men den som läser Hitlers ”Andra bok” från 1928 upptäcker man att han inte alls var för en – som han kallade den – formell gränspolitik. Istället talade han om Raumpolitik. Tysklands fiende var inte i första hand Polen utan det ”judisk-bolsjevikiska” Sovjet, som Hitler utnämnde till ”Fiende nr. 1”. Han intresserade sig påfallande lite för den tysk-polska frågan och betraktade istället Polen som en ”förpost mot Asien”, som det var angeläget att samarbeta med (läs: underordna). I Hitlers kalkyler ingick också realistiska överväganden: Polen var då ännu i militärt överläge gentemot Tyskland, och det gällde att vinna tid.

Upprepade gånger vädjade den nye rikskanslern till polackerna, att man borde kunna göra upp under ”lidelsefria” former. Han betygade att gränsfrågorna och folktyskarnas ställning inte var något viktigt tema. Till slut började Pilsudski att tro Führern. Han lugnade sina officerskamrater med att Hitler var österrikare – nu hade man inte att göra med någon förbaskad preussare, för vilken gränsdragningen var en hjärtefråga. Det var inte helt gripet ur luften, ty Hitler hade dittills inte gjort några direkt polskfientliga uttalanden. Däremot hatade han tjeckerna, ett arv från hans barndom i de österrikisk-tjeckiska gränstrakterna.

Hitler lät förstå att han ville sluta en icke-angreppspakt. Redan i januari 1934 konstaterade en förbluffad omvärld att Polen gått med på detta. Pakten följdes av flera tilläggsavtal som hävde den ekonomiska krigföringen och satte press på bägge sidor att upphöra med hetsen mot det andra landet. Ja, det tillsattes till och med en polsk-tysk skolbokskommission för att genomföra en ömsesidig granskning av läroböcker och rensa bort text som kunde uppamma tysk- respektive polskhat hos de båda nationernas skolelever.

Inte konstigt att omvärlden började betrakta Polen som en allierad till Hitlertyskland. När sedan Münchenavtalet i september 1938 gjorde det möjligt för Hitler att revidera Tjeckoslovakiens gränser, passade polackerna på att med tyskarnas goda minne invadera ett litet, delvis polskbefolkat, gränsområde som varit en tvistefråga med tjeckerna alltsedan 1919. Det var oklokt. Polen komprometterades i omvärldens ögon. Oppositionsledaren Churchill yttrade sig ytterst kritiskt. Och de allt kaxigare tyskarna fick en förevändning att fordra en motprestation.

Notan kom i slutet av oktober 1938, bara några veckor efter Polens tillslag. I ett burdust brev skrev utrikesminister Ribbentrop till den polske ambassadören att Danzig borde överlämnas helt till tyskarna och att staden skulle förenas med kärnlandet genom en exterritoriell autostrada och järnväg. I gengäld skulle polackerna få bygga en motsvarande förbindelse genom tyskt territorium samt en frihamn. Båda länderna skulle slutgiltigt erkänna sina gränser och territorier. Ribbentrop krävde dessutom att Polen skulle biträda den Antikominternpakt som tyskarna slutit med Japan.

Den polske utrikesministern, överste Beck, var helt kallsinnig till dessa förslag. Han befarade att Polen skulle knytas hårdare till Tyskland, ja rentav bli dess drabant, vilket väl också var meningen. Becks linje var att alltid ha goda relationer med Tyskland respektive Sovjetunionen men aldrig binda sig vid någon av dem.

Dessvärre måste man tillägga att den polska nationalstoltheten inte stod i proportion till landets militära slagkraft. Man var nu i underläge gentemot den nya tyska krigsmakten. Och landet hade inga effektiva vänner längre. Efter Pilsudskis död 1935 hade landets styre övertagits av en överstejunta med föga begrepp om internationell diplomati. En modernisering av krigsmakten skedde visserligen, men för sent och i för liten skala. Intressant nog var den polska krigsmakten i första hand förberedd för ett angrepp från öst.

Under åren 1935–39 ökade trakasserierna av såväl judar och ukrainare som tyskar. Det sistnämnda förbättrade inte relationen till Tredje riket och gjorde de flesta polentyskar till nazister. I slutet av mars 1939 kom Chamberlains garantiåtagande, vilket innebar att England skulle ställa sig på Polens sida om landet angreps av Hitler. Det gav juntan en farlig trygghetskänsla.

Hitlers drömmar om ett Lebensraum med ett avhängigt Polen verkade gå om intet. Därmed dök alternativet krig upp. En angreppsplan mot landet kallad Plan Weiss utarbetades i tysthet. Hur skulle den bolstras upp? England hade på låg nivå börjat förhandla om en säkerhetspakt med Sovjetunionen, men det var ett halvhjärtat närmande: engelsmännen saknade både aktning och förtroende för sina samtalspartners.

Hitler beslöt att utnyttja engelsmännens håglöshet. Plötsligt skrev Ribbentrop ett brev till Molotov, där han föreslog ett möte i Moskva för att snarast förhandla om en icke-angreppspakt. I avtalet ingick – i förtäckta ordalag – ett erbjudande om att dela upp Polen. Stalin fattade genast vinken, och den 23 augusti undertecknades fördraget tillsammans med det beryktade hemliga tillägget.

Hitler gjorde ett sista utspel om gränsfrågan till Warszawa. Men det var ett spel för galleriet. Polens representant kommenderades att infinna sig hos honom senast den 30 augusti. Ingen kom.

Den 31 augusti, på eftermiddagen, gav Führern order om att Plan Weiss skulle gå i verkställighet. Angreppet började nästa dag kl 04.45 under generalöverste von Brauschitz befäl. England och Frankrike krävde att Hitler skulle dra tillbaka sina trupper. Men han vägrade, varpå England och Frankrike föklarade Tyskland krig. Den 17 september marscherade Röda armén in i Polen. Tio dagar senare kapitulerade det befästa Warszawa, och den 6 oktober tystnade vapnen.

Tyskarnas fälttåg blev kort och effektivt, men de förlorade cirka 45 000 man. De polska soldaterna hade förvisso kämpat tappert för sin kortlivade republik.

Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.

Publicerad i Populär Historia 4/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också